Varför är det så varmt?

På torsdag inleds årets klimattoppmöte i oljestaten Förenade Arabemiraten, av alla ställen. Inför mötena brukar FN-chefen Antonio Guterres använda årets väderstatistik som pinne att slå på larmtrumman med. Den här gången har han en stor påk att banka med. I somras började nämligen jordens medeltemperatur sticka i väg. Samtidigt kom uppgifter om att havsisen runt Antarktis växte långsammare under vintern på södra halvklotet än normalt. I båda fallen handlar det om avvikelser som aldrig tidigare skådats. 

Är dessa de allvarligaste varningstecknen hittills på vad människans koldioxidutsläpp kan orsaka? Kanske inte, ändå. Kanske pekar årets extrema värden snarare på hur komplicerat klimatsystemet är – och hur mycket av variationerna som inte beror på koldioxid. Den långsamt ökande halten av koldioxid i atmosfären är en underliggande värmande faktor, ett ”golv” som långsamt höjs. Ingen modell säger dock att CO2-tillskottet i sig ska kunna orsaka oväntade kast i temperaturen, vare sig uppåt eller nedåt. 

– Koldioxiden försvinner i bruset, säger klimatforskaren Judith Curry, tidigare professor vid Georgias tekniska universitet, numera fristående konsult. 

Det finns teorier om så kallade tipping points, brytpunkter bortom vilka temperaturen tros dra i väg okontrollerat. Men ingen sådan brytpunkt har identifierats inför den värmetopp som inträffat detta år. Och för första gången på länge är forskare med olika syn på koldioxidens betydelse för klimatet eniga om en sak: det här förstår vi inte. 

“Det är verkligen svårt att ge ett bra och välgrundat svar på varför detta händer – kanske för första gången”, säger exempelvis NASA:s klimatchef Gavin Schmidt till Washington Post.  

Månaderna juni till augusti var den varmaste sommaren hittills. Inget tidigare sommarrekord har slagits med lika bred marginal. Sedan kom september och oktober. Staplarna för dessa månader skjuter upp så högt över de tidigare att de ser ut att höra till en annan mätserie. Rekord i global medeltemperatur brukar slås med några hundradels eller kanske någon tiondels grad. Här handlar det om en halv grad. Extremvärdena gäller både landbaserade mätningar och mätningar från satelliter.   

Vad är det då för ”brus” Judith Curry talar om? Det finns en rad möjliga faktorer bakom den oväntade värmen. James Hansen, en av de klimatforskare som haft störst inflytande över FN:s klimatpanel, tror inte att växthusgaserna är orsaken till att jorden tagit emot mer energi än den gett ifrån sig de senaste åren. ”Indirekta bevis pekar på en minskad kylande effekt från aerosoler”, skriver Hansen och syftar på sot och andra partiklar som människan släpper ut. Ett avtal om renare sjöfart har drastiskt minskat partikelutsläppen till havs. 

Judith Curry drar en liknande slutsats. Färre partiklar ger mindre molnighet. Ju mindre molnighet, desto mer solinstrålning kommer in i atmosfären och desto mer värms denna upp. Curry framhåller också att solstrålningen just nu är intensivare än den varit på 23 år. 

Den mest väntade förklaringen till den höga temperaturen är annars väderfenomenet El Niño. Det inträffar med tre-fyra års mellanrum och höjer alltid jordens medeltemperatur, olika mycket beroende på hur kraftfullt fenomenet är. Vi är mycket riktigt inne i en El Niño-fas. Det finns dock ett problem: Temperaturökningen brukar komma efter att El Niño nått sin kulmen, men i år hade fenomenet nätt och jämnt kommit igång när temperaturen började dra i väg. Kulmen tros inträffa i början av nästa år vilket bör leda till en het vår 2024. 

En annan förklaring – mer fantasieggande – till uppvärmningen är ett spektakulärt vulkanutbrott i januari 2022. När undervattensvulkanen Hunga Tonga-Hunga Ha’apai i önationen Tonga exploderade slungades ofattbara mängder materia långt upp i atmosfären. Dels aska, som vulkaner brukar ge ifrån sig, men även enorma volymer vattenånga. 

Vulkaniskt stoft brukar stanna i troposfären, den nedre del av atmosfären, där det har en kylande effekt – Pinatubos utbrott 1991 sänkte exemplvis jordens medeltemperatur med en halv grad. Men den här gången tog ångan sig upp i nästa skikt, stratosfären, där den istället har en värmande effekt. Vattenångan tros också ha bidragit till att ozonhålet över Antarktis började växa ovanligt tidigt i år. 

Eruptionen i Tonga var den största på jorden på flera decennier. Stoftmolnet som bildades var 65 mil brett och forskare drar slutsatsen att det var av en magnitud som kan påverka klimatet. Frågan är hur mycket. De flesta bedömare tror inte att utbrottet kan förklara mer än en liten del av årets värmetopp. Det är dock inte säkert att vi sett det sista av vulkaneffekten än. 

– Vattenångan i stratosfären kan påverka vädret på norra halvklotet i vinter, säger Judith Curry. 

Hon tror att de tusentals undervattensvulkaner som finns över jordklotet inte bara påverkar klimatet när de får utbrott utan även har en mer stadigvarande värmande effekt på havet. 

Havet, ja. Det mesta av jordytan är vatten, när allt kommer omkring. Det var där årets mystiska avvikelser började. Redan i april, före såväl El Niño som den första temperaturchocken i luften, började temperaturrekord uppmätas i havet. Cirkulationen i oceanerna är en av klimatsystemets viktigaste mekanismer, men den är minst lika bristfälligt kartlagd som cirkulationen i atmosfären. 

I Atlanten härskar det som kalla AMOC, Atlantiska meridionala omloppscirkulationen. Golfströmmen är en ytlig del av den. AMOC fördelar om en fjärdedel av det globala värmeflödet i havet. FN:s klimatpanel har varnat för att AMOC riskerar att försvagas. Senare mätningar visar dock att det inte ser ut att hända, åtminstone inte än. I stället når relativt varmt atlantvatten allt längre in i Ishavet, vilket bidrar till krympande sommaris i Arktis. 

De storskaliga svängningarna i havscirkulationen kan också påverka vad som händer på andra sidan jorden, i Antarktis. 

Den iskollaps som inträffat där i år ligger långt utanför allt som observerats sedan man började följa kontinentens isbildning från satellit 1981. Förmodligen är det minst 100 år sedan så lite ny havsis bildades där under en vintersäsong. Den svaga istillväxten kan inte gärna bero på en varmare atmosfär, dels eftersom lufttemperaturen i Antarktis vintertid ligger långt under fryspunkten, dels eftersom det faktiskt blivit kallare på kontinentens västra del sedan 1990-talet. 

Havscirkulationen och vindarna är nära kopplade till varandra. Under södra halvklotets senaste höst och vinter rådde onormala väderförhållanden. De delar av Antarktiska oceanen som hade den sämsta istillväxten var alla utsatta för ovanliga, starka och milda nordliga vindar. De partier där istillväxten var god låg i stället under likaledes ovanliga och kalla sydliga vindar. Havsisen utbfredning runt Antarktis börjar nu närmas sig mer normala värden.   

Slutligen finns en mer banal faktor som också kan påverka atmosfärens temperatur och som skulle kunna kallas otur. Eller naturlig variation i vädret, helt enkelt. Under vår sensommar låg stabila högtryck över bland annat delar av Europa och Australien (där det var vår) och orsakat regionala månadsavvikelser på uppemot fem grader, vilket bidragit till det höga globala genomsnittet. 

Solen, oceanerna, jordens inre, vindar, molnen, partiklar, ”otur”. Det är mycket att hålla reda på. Om klimatet vore en symfoniorkester så är frågan vilket instrument koldioxiden spelar. Det kanske inte är första fiolen. Likväl bidrar den till att höja “ljudvolymen”. Årets extremer hade hänt även utan CO2, men de hade inte blivit riktigt lika extrema. 

Toppbild: En man kyler ner sig vid Bosporen i Istanbul. Klimatforskare pekar på El Niño som en anledning till ett rekordvarmt 2023.

***

Läs även: Därför tonas goda nyheter om klimatet ned

Läs även: Därför tror du klimathotet är större än det är