Varför knarkar kändisar?

Elvis, Marilyn, Michael, Amy. Och nu Whitney. I veckan räknade Celine Dion, balladdiva ur samma generation som Houston, upp de för tidigt döda. Hennes slutsats: Offer för knarket. Offer för nöjesbranschen.

Branschen brukar annars mest få skulden för vanliga, icke-kändisars missbruk. På 80-talet beskyllde till exempel Ronald Reagan filmindustrin för att framställa fulla människor som roliga, och missa det farliga och sorgliga med missbruk. Hela populärkulturen fick skulden av Bill Clinton på 90-talet, när droganvändandet bland unga ökade i landet han regerade. Problemet var alla filmer, musikvideor och tidningar som framställde droger som coola, sa presidenten.

På senare år har Förenta nationerna tagit över skuldpekandet. Vanliga männi­skor kan börja knarka när de ser hur enkelt kändisar kommer undan rättssystemet, skrev FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå UNODC i en rapport, utan att presentera några bevis för tesen. Chefen för myndigheten, Antonio Maria Costa, skyllde världens ökande missbruk på »kokainsnortande fashionistor«, mer exakt Amy Winehouse.

– Om miss Winehouse gjorde reklam för pälsar eller blodsdiamanter skulle det komma reaktioner. Men när hon är omslagsflicka för narkotikamissbruk verkar ingen bry sig.

Detta var innan sångerskan dog i somras. Hennes talesperson kallade anklagelsen skrattretande och gav en motbild – en människa som mår dåligt och försöker skaffa hjälp, och som inte kan hjälpa att medierna ständigt visar upp hennes drogproblem.

I Colombias eskalerande drogkrig för några år sedan gick skulden till Kate Moss, utpekad av förre vicepresidenten Francisco­ Santos. Linorna ni snortar är befläckade med blod, sa han.

Kändisarna tillskrivs enorm makt. En enda sång, en enda bild och ett enda citat som får kokain att verka coolt kan förstöra antidrog-kampanjer för miljoner, enligt Antonio Maria Costa.

Amerikanska Office of National Drug Control Policy verkar tänka att motsatsen också måste funka. Myndigheten har avslöjats med att i hemlighet betala Holly­wood för att skriva in antidrogbudskap i tv-manusen. »Cityakuten« ska ha fått 1,4 miljoner dollar i utbyte mot intriger som skildrar negativa konsekvenser av knark.

Att lägga skulden på kändisar är att göra det väl enkelt för sig, tycker Bengt Svensson. Han är professor i socialt arbete och har forskat om vad som får människor att börja och fortsätta att knarka.

– Det kunde man kanske säga om 60-­talets knarkvåg som skedde till ackompanjemang av rock ’n’ roll. Då fanns en naiv inställning till droger. I dag finns en helt annan nyansering, säger han.

Ska man hitta någon att skylla på, skulle man lika gärna kunna säga att det är publikens fel att kändisar knarkar.

– Det är en stor skillnad från centrum på scenen till ensamheten i hotellrummet, efter att varje kväll ha gått ut där och presterat maximalt. I det sammanhanget blir droger attraktiva, säger Bengt Svensson.

Efter Whitney Houstons död – orsaken är ännu inte officiell – har samma analys gjorts av amerikanska tidningar som har talat med rödamattanstjärnor. Publikens jubel och omvärldens bevakning kostar, psykiskt och känslomässigt. De knarkande kändisarna är inte bara förebilder att skylla på, de är offer för sin miljö.

– Det är på sätt och vis en klassisk missbruksmiljö. Man knarkar tillsammans och man introducerar varandra till droger, säger Bengt Svensson.

Det är därför Celine Dion är rädd för nöjesbranschen. Människorna i den påverkas av stress och dåligt inflytande, sa hon när hon räknade upp döda kollegor. Därför har hon blivit rädd för sin bransch och för att hänga med kändisar. Därför har hon slutat gå på fest.