Världen säger nja

I matsalen hos generalkonsuln i korsningen mellan den 68:e gatan och Park Avenue på Manhattan pågick ett stillsamt diplomatiskt sorl. Konsuln själv tittade på klockan. Hans överraskning hade anlänt med flyg samma dag, ett band från Stockholm. Nu stod det och tryckte i skafferiet, och snart började brölandet. Gästerna tittade upp, såg sig omkring. Brölandet kom från saxofoner och när bandet störtade ut ur skafferiet och in i matsalen upptäckte diplomaterna att samtliga musiker var kvinnor klädda i svart läder. Det diplomatiska sorlet förvandlades till leenden, jazzen tog kvällen i en annan riktning.

Scenen tilldrog sig i oktober 1996 när Sverige senast kandiderade till en plats i FN:s säkerhetsråd. Dagen efter röstade 153 FN-ambassadörer på Sverige i första omröstningen. För tredje gången tog Sverige plats som tillfällig medlem i FN:s mäktigaste församling.

Säkerhetsrådet är FN:s maktcentrum. Enligt FN-stadgan är organisationens övergripande uppgift att rädda kommande släktled undan krigets gissel. Enligt samma stadga är det säkerhetsrådet som har »huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet«. Beslut om sanktioner och insatser fattas i säkerhetsrådet. Rådet består av femton medlemmar, de fem permanenta – USA, Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Kina – som har vetorätt, och tio övriga som väljs på två år efter geografisk representation. Fem av dessa tio platser är vikta för länder från Afrika och Asien, två för Latinamerika och Karibien, två för gruppen Västeuropa och andra (Australien, Nya Zeeland och Kanada) och en för Östeuropa.

Genom omröstning i FN:s generalförsamling väljs varje år fem av de tio icke-permanenta medlemmarna in. Den 28 juni i år är det två västeuropeiska länder som ska väljas. De ska efterträda Spanien och Nya Zeeland, vars tvåårsperioder går ut den sista december i år. Samtidigt väljs en medlem till säkerhetsrådet från vardera Afrika, Asien och Latinamerika.

Om de två västeuropeiska platserna konkurrerar tre länder: Italien, Nederländerna och Sverige. Minst två tredjedelar av medlemsländernas röster krävs. Om alla länder är på plats krävs alltså 129 röster. Röstningen pågår i omgångar till dess den nödvändiga majoriteten uppnåtts. Det är medlemsländernas FN-ambassadörer som röstar. Varje röst är hemlig. Man skriver sitt val på en lapp, stoppar den i en låda och behöver inte stå till svars för någon, har ingen skyldighet att följa sin regerings rekommendation och är inte bunden av löften, eftersom ingen kan kolla upp hur man röstat. FN-tjänstemän uppskattar att minst var femte röst brukar tillfalla någon annan än vad vederbörande ambassadör sagt.

Omröstningarna brukar med andra ord likna den korruptionsomsusade fotbollsorganisationen Fifas omröstningar. De är lika svåra att förutspå, lika rika på överraskningar.

Historiskt sett är det just i den västeuropeiska gruppen som dramatiken varit störst. Länderna i de andra geografiska grupperna har oftast gjort upp sinsemellan om i vilken ordning man ska sitta i säkerhetsrådet och följer ett roterande schema. Omröstningarna om dessa platser blir en formalitet. Sverige har flera gånger föreslagit en liknande rutin i Europa, men stött på patrull. Flera av de stora europeiska länderna som inte har permanenta platser vill kunna ta plats bland de icke-permanenta oftare än vad ett rullande schema skulle tillåta.

Så i stället för stillsam rotation blir det kampanjer. De kostar pengar. Häromåret lade Kanada drygt 10 miljoner dollar på sin kampanj. Enligt UD, som har ansvar för den svenska kandidaturen, fick man för 2015 1,3 miljoner kronor att spendera på resor och 700 000 kronor att använda till annat som har med kampanjen inför valet i sommar att göra. Dessutom tillsattes tre nya tjänster vid FN-representationen i New York, som också fick minst 1,5 miljoner kronor för att ordna seminarier och evenemang som ska belysa sakfrågorna. Dessa belopp rörde bara 2015, då kampanjen ännu var i sin linda. UD har inte redovisat sina kampanjpengar för 2016.

Det är UD:s säkerhetspolitiska enhet som har ansvar för kandidaturen och samordnar kampanjen, under ledning av Niclas Kvarnström. Hela regeringen är involverad, och sju så kallade hederssändebud har utsetts, bland andra före detta statsministrar som Carl Bildt och Göran Persson, och före detta statsråd som Lena Hjelm-Wallén och Pierre Schori.

Ändå ger de flesta bedömare Sverige små chanser. Den främsta anledningen är att motståndet den här gången är tuffast tänkbara, en dödens grupp.

– Det är som att spela fotboll mot Messi, säger Rolf Ekéus som mellan 1991 och 1997 var ordförande i FN:s specialkommission med uppgift att övervaka Iraks förstöring av kemiska vapen och kärnvapen.

Storfavorit är Italien, som egentligen anser sig förtjäna en plats som permanent medlem. Också Nederländerna, där några av FN:s tyngsta domstolar ligger, är värsta tänkbara motståndare för Sverige.

– Normalt skulle jag säga att Sveriges chanser den här gången är goda, eftersom Norden inte haft någon plats i säkerhetsrådet på länge. Vi skulle nog slagit alla andra länder i Europa, utom Tyskland. Men Italien, som ofta är med i säkerhetsrådet och som gjort sig kända för att aldrig ställa med några problem, är populära. De vinner alltid sådana här omröstningar. Och holländarna blir mycket svåra i kampen om den andra platsen, säger Rolf Ekéus.

Både Italien och Nederländerna är Nato-medlemmar. Det påverkar USA:s rekommendationer. Från Sydamerika kommer de flesta länder att rösta på Italien och Neder-länderna, liksom i Asien. Sverige kan få Rysslands röst, och anses starka i Afrika. Stefan Löfven och Margot Wallström har varit i Etiopien och försökt övertyga Afrikanska unionens ledare att rösta på Sverige.

Hans Corell var FN:s rättschef mellan 1994 och 2004 och rådgivare åt dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan:

– Att prata solidaritetspolitik är nog bra men väger sannolikt lätt när dessa länder har mycket större handel med både Italien och Nederländerna. De ser ju dessa länders närvaro varje dag, året runt.

Däremot kan Sverige vara försäkrade om de nordiska ländernas oreserverade stöd, precis som i Melodifestivalen.

Varför vi ska vara med har det inte sagts så mycket om än. Regeringen har också varit förtegen om vilka strategier man använder. UD har publicerat tio allmänt hållna slogans på sin hemsida. Expressen skrev i höstas att det finns en snabbmanual, en elevator pitch, en presentation som kan dras i hissen om man hamnar med en lämplig person. Huvudargumenten är tre. Enligt dokumentet är det första argumentet helt enkelt att det är Sveriges tur. Det är 20 år sedan vi hade en plats i säkerhetsrådet. Det andra handlar om att framföra att Sverige lever upp till löften. Vi har accepterat flest asylärenden i EU och är en stor aktör när det gäller klimatpolitiska åtgärder. Det tredje är: »Vi talar med integritet« och betonar att Sverige inte är med i någon militärallians och har ett litet lands perspektiv. Att nämna att Sverige erkänt Palestina är också positivt, liksom att påminna om svenskar i FN:s tjänst som Dag Hammarskjöld och Olof Palme.

Det svenska FN-förbundet är kritiskt mot frånvaron av en ordentlig offentlig debatt om vad den svenska ansökan syftar till. Sverige har profilerat sig svagt, varit otydliga och tysta med vad man vill, skrev nyligen Linda Nordin, generalsekreterare i Svenska FN-förbundet, och Aleksander Gabelic, ordförande i samma förbund.

– Vi som ändå kan organisationen hör ingenting om vad Sverige vill göra i säkerhetsrådet. Varför ska vi vara med? Inte i någon av FN:s viktiga frågor har den svenska kampanjen satt ner foten, säger Aleksander Gabelic.

Att det ger prestige att vara med i säkerhetsrådet är ställt utom tvivel, liksom att det ger prestige åt den regering som ordnar platsen. Enligt Inga-Britt Ahlenius, som var undergeneralsekreterare och chef för FN:s internrevision mellan 2005 och 2010, betyder det dock lite för FN om det är Sverige, Italien eller Nederländerna som tar plats i säkerhetsrådet i januari nästa år.

– Naturligtvis är det ingen skillnad alls, eftersom alla har förbundit sig att följa EU:s utrikespolitik. Att Sverige skulle kunna stå för något annorlunda i säkerhetsrådet tror jag inte, säger Inga-Britt Ahlenius.

Fram tonar en bild av en svensk kampanj som försöker vinna genom att påskina att Sverige spelar samma roll på den internationella scenen i dag, som under kalla kriget och före EU-inträdet. Det är långt ifrån säkert ett framgångsrecept.

År 1992 misslyckades Sverige med att ta en plats i säkerhetsrådet. Då föll Sverige i slutomgångarna mot Nya Zeeland. Personer som följde omröstningen den gången noterade att nyzeeländarna var framgångsrika med att få sina stödtrupper att stanna kvar och rösta på dem i de avgörande andra och tredje röstningsomgångarna. Sverige, skrev journalisten David Malone, i en artikel i tidskriften Global Policy, tycktes förlita sig på att landets goda renommé skulle räcka.

»Men nationellt rykte är inte en så avgörande faktor i sådana här sammanhang som man kan tro«, skrev Malone den gången.