»Lyckligast – ändå går det åt fanders«

Finland beskrivs numera som världens lyckligaste land. Där finns också den renaste luften i världen, allt enligt WHO. Men vad hjälper väl detta? Det går åt fanders ändå, så där lite grann i skymundan. Jag ska strax förklara varför. Men först en omväg, via Berlin.

Det råder babyboom i Berlin. Det skriks och det jollras och det kelas och det pillras och det plockas. Jag tror det beror på Berliner Luft, på den alltmer välbärgade frihetskänslan och livsglädjen i en pånyttfödd stad. Och då gör det just inget att själva luften i Berlin samtidigt koras till den mest smutspartikelbelastade i hela Tyskland.

Följden av babyboomen är den givna. Dramatiskt överbokade daghem. Barnmorskor som knäar under bördan. Och sedan, Berlins egen specialitet: förnedringsköandet.

För så här är det. I samma ögonblick som gravidtestet visar positivt måste föräldrarna ställa sig i kö både till önskat dagis och till önskat förlossningssjukhus. Med någon veckas mellanrum måste de sedan också gå till dagiset, med mössan i hand. Sittandes på ankelhöga stolar ska de sedan bedyra sitt innerliga och fortsatta intresse för dagiset och dess personal och deras utsökt geniala metoder.

Samma procedur bör sedan upprepas vid ett tiotal andra dagisar för att man ska vara säker på att barnet verkligen får en plats när mammaledigheten upphör.

Berlin har nu dessa problem. De kan beskrivas som rätt angenäma. Finland och Japan har motsatta problem.

I Tyskland är det där med barn en kollektiv angelägenhet. Okända på restauranger påpekar att ungen ser ut att ha våta blöjor. Män på parkbänkar gratulerar till det nya livet i barnvagnen. Och kvinnor på gator röjer sig fram och gräver sig djupt ner i vagnen för att granska barnet närmare. Man tänker Charles Lindberghs baby, ja.

Berlin har nu dessa problem. De kan beskrivas som rätt angenäma. Finland och Japan har motsatta problem. De är mindre angenäma.

Från februari till mars i år hade Finland en naturlig befolkningstillväxt på 1 person. Barnafödandet sjunker för sjunde året i rad. Lika låga födelsetal hade Finland senast under krigsåren 1918 och 1939-1945.

Demograferna talar om reproduktionstal. De säger att varje kvinna borde föda 2,1 barn för att befolkningsmängden i ett land ska förbli konstant. I Finland ligger denna siffra nu på 1,49. Bland den svenskspråkiga befolkningen snäppet högre. I Sverige, säger statistiken, är den nästan okej, eller betydligt närmare 2.

Det finns geografiska skillnader, i Finland. Österbottningar föder barn, helsingforsare gör något annat. Det verkar finnas ett direkt samband mellan arbetslöshet bland unga män under 35 år och de snabbt sjunkande födelsetalen. Finland har blivit som USA. Marginaliserade och håglöst obildade män lämnas ensamma och handtrallande av unga kvinnor som drar för lysande karriärer och barnlöshet i städerna.

Finland ligger illa till, men är inte värst. I Japan dör cirka 1 000 personer när en människa föds. Inte per månad, inte per vecka, utan per dag. Det betyder att Japan fram till Tokyo-OS år 2020 har förlorat ytterligare närmare en miljon människor.

Ni måste nu inte läsa och knulla om ni verkligen inte vill.

I det långa loppet får det ringa barnafödandet knepiga konsekvenser. Instinkterna i Finland är de typiska, de vanliga. Det talas om höjda pensionsavgifter. Om höjda skatter. De finska företagen i teknologibranschen säger sig samtidigt behöva nyrekrytera 5 000 personer bara fram till 2021. Varifrån ska all denna kompetens komma, nu och i framtiden?

Till alla finska män säger jag stillsamt detta: Ni måste nu inte läsa och knulla om ni verkligen inte vill. Men då bör ni åtminstone acceptera rimliga mängder importerad arbetskraft och flyktingar. För vem ska väl annars i framtiden, frågar jag mig, andas den renaste finska luften?