Värstingen vill bli rumsren

I november i fjol besökte Barack Obama Kina för första gången sedan 2009 för att närvara vid Asian Pacific Economic Cooperations toppmöte. Men det var inget nytt handelsavtal som skapade störst rubriker efter mötet, utan en uppgörelse om klimatet mellan Obama och hans kinesiska kollega Xi Jinping.

Barack Obama gick med på att minska USA:s utsläpp av växthusgaser med 26-28 procent till år 2025 jämfört med 2005 års nivåer. Kina å sin sida var beredda att minska utsläppen från och med senast 2030, och samma år ha minst 20 procent icke-fossil energikonsumtion.

Svensk media kallade lyriskt det hela för »ett klimatavtal«. Att Kina och USA förband sig till att minska utsläppen sades vara »den bästa klimatnyheten på länge«. Tyvärr handlade det dock varken om avtal eller förbindelser – blott en överenskommelse där de båda ledarna lovade att »göra sitt bästa« för att uppnå målen.

The Economist påpekade att målen var relativt meningslösa. Kinas stagnerande tillväxt borgar ändå för att landet når toppen vad gäller utsläpp år 2030, och Obama är bakbunden av en kongress som inte tillåter honom minska utsläppen så pass mycket utan ett bindande avtal.

Snarare var »avtalet« ett skäl till oro inför klimatmötet i Paris. Om Obama och Xi inte kom längre på tu man hand, hur ska alla världens ledare komma överens om de åtgärder som är nödvändiga för att jordens temperatur inte ska öka med mer än 2 grader från förindustriella nivåer?

Men Kina har den senaste tiden tvärt ändrat inställning, och agerar nu draglok för de utvecklingsländer som hittills motsatt sig ett bindande klimatavtal. En del av förklaringen är att kineserna själva börjat lida ordentligt av sina egna luftföroreningar.

I augusti i år visade Berkley Earth, en NGO som forskar om klimatförändringar, att 1,6 miljoner kineser dör varje år på grund av luftföroreningar. Det är över 4 000 om dagen, eller närmare en femtedel av alla dödsfall i hela Kina.

Ny forskning visar också en stor ökning av missbildade barn i områden intill kolkraftverk, samt att Kinas luftföroreningar kostar från 5 upp till 13 procent av landets BNP. Situationen skapar därmed missnöje hos såväl befolkningen som politikerna.

Kina passerade USA som den nation som släpper ut mest koldioxid i världen  redan 2006, och släpper i dag ut nästan dubbelt så mycket som amerikanerna. 2014 passerade Kinas koldioxidutsläpp EU:s också per capita.

Just kolet är den största orsaken till att kinesiska städer omges av ett tjockt smogtäcke, eftersom det står för cirka 70 procent av landets energiframställning. Men tack vare ett medvetet försök att minska kolberoendet, var den kinesiska användningen av kol 8 procent lägre under årets första fyra månader än i fjol.

Under årets gång har Kina halverat sin kolimport, och under fjolåret sjönk andelen kol som Kina brände för energiframställning med 1,6 procent samtidigt som ekonomin växte med 7,4 procent.

En del av kolet ersätts förvisso av olja och naturgas, men stora framsteg har gjorts även inom grön energi. Sedan 2013 är Kina den nation i världen med flest installerade solpaneler. I år passerade man USA vad gäller installerad vindkraft, och har snart lika mycket som hela EU.

Den nya kinesiska miljömedvetenheten syntes tydligt när det i slutet av september i år var Xi Jinpings tur att åka på statsbesök till USA. Inför FN:s generalförsamling utlovade Xi klimatfinansiering på 25 miljarder kronor till utvecklingsländerna.

Än viktigare var att Xi gav löfte om att lansera ett nationellt system för utsläppshandel senast 2017, ett system som ska kontrollera och minska utsläppen genom gränsnivåer i varje provins. Ett pilotprojekt har redan sjösatts i sju av landets provinser, och varit så framgångsrikt att Xi denna gång med säkerhet vågade säga att Kina kommer minska sina utsläpp senast 2030.

»Förutom att understryka vikten av en ambitiös och lyckad utgång, kom Obama och Xi överens om att ett klimatavtal är nödvändigt«, konstaterade Brookings Institution efter Xis statsbesök. Det är absolut nödvändigt. Kina och USA står tillsammans för cirka 45 procent av världens koldioxidutsläpp.

Indien är en av de nationer som förväntas bli svårast att få med på tåget i Paris. Landet är världens tredje största utsläppare, men också hem åt i särklass flest människor i världen som lever i extrem fattigdom. Det enda löftet indierna har gett på förhand är att minska sina utsläpp per BNP-enhet.

Xi Jinpings löften sätter press på andra länder. Två dagar efter hans framträdande i FN:s generalförsamling sade Brasiliens president Dilma Rousseff att Brasilien kommer skära ner på sina utsläpp med 37 procent under det närmaste årtiondet, och med 43 procent till år 2030 jämfört med 2005 års nivåer.

Trots att landet inte hör till världens största förorenare spelar Brasilien en nyckelroll; Rousseff lovade nämligen även att återställa 12 miljoner hektar regnskog till år 2030. EU har å sin sida har lovat att minska utsläppen med 40 procent till år 2030, jämfört med 1990 års nivåer.

»Kina tar på sig ledartröjan för globala klimatförändringar«, skrev Financial Times efter Xis besök i USA och påpekade att landets miljöåtaganden förtjänar beröm. Tack vare Kina gör utvecklingsländerna till slut sina röster hörda i klimatfrågan, menar tidningen, och lägger till att landet visar ledarskap i en tid då det saknas aktörer som är villiga till politisk risk.

Mycket tack vare Kina har nytt hopp om ett bindande avtal väckts inför mötet i Paris. Och det är tur, eftersom det är bråttom om vi ska undvika att hamna över tvågradersmålet. Enligt den 40 sidor långa rapport som FN:s klimatpanel publicerade i fjol når vi dit inom 25 år om vi fortsätter släppa ut växthusgaser i samma takt som i dag.