Vem får EU:s toppjobb?

Lätta steg och jackor nonchalant slängda över axlarna. Bryssels parker fylldes av soldyrkare. Ingen tycktes minnas gårdagens regn. Äntligen sken solen – kanske skulle våren komma tidigt i år.

Ändå saknades den upprymda stämning som vanligtvis brukar följa vinterns sorti.

Det var som att alla visste, men inte låtsades om, att ödesdatumet till slut hade kommit: Dagen då Storbritannien skulle lämna unionen.

– Försvinner britterna och därmed Labour så skulle det få stora konsekvenser, sa Sophia Russack, analytiker på tankesmedjan Ceps, Center for european policy studies.

Hon talade om fördelningen i Europaparlamentet. Men syftade på de effekter den nya situationen skulle få i EU-kommissionen, den institution som förenklat brukar jämföras med EU:s regering. Där sitter 28 kommissionärer – en från varje medlemsland – ledda av kommissionens ordförande: Jean-Claude Juncker. Han valdes 2014 genom en »kuppartad« process, som Russack kallar den, där Europaparlamentet i praktiken sjanghajade makten över utnämnandet från Europeiska rådet.

Tidigare fungerade det så att Europeiska rådet nominerade en kandidat som parlamentet sedan röstade för eller emot. Men för fem år sedan kastades ordningen om. Innan Europeiska rådet ens hade satt agendan för sina kommande möten presenterade parlamentet en ny ordning, de kallade den »spitzenkandidatsystemet«. Det innebar att parlamentets partier lade fram varsin spetskandidat och sedan förde fram den tillhörande största konstellationen efter valet till Europeiska rådet. Därefter förväntades EU:s stats- och regeringschefer följa parlamentets vilja blint.

»Om det Europeiska rådet skulle välja en annan kandidat så blir svaret från parlamentet tydligt: han får aldrig majoritet«, sa den tyske socialdemokraten Martin Schulz, då ordförande för parlamentet och själv kandidat till posten.

Fredagen den 12 april i år, då britterna väntades dundra ut från den europeiska unionen, var de flesta övertygade om att kommissionens ordförande skulle bli en annan tysk, kristdemokraten Manfred Weber. Nominerad av parlamentets största parti EPP – där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår – hade han parlamentet i ryggen. Och med brexit runt hörnet väntades klyftan till unionens sossar vidgas ytterligare; precis som Sophia Russack antydde, med resultat att vägen till makten blev än rakare för tysken.

Trist, tyckte en del i »Brysselbubblan« – de som hade gjort EU-politik till sitt levebröd. Manfred Weber, en 46-årig ingenjör från Bayern, var inte någon som fick de politiska nördarna att jubla direkt. Tvärt om beskrevs han som alltför konservativ och okarismatisk. Dessutom utpekades han som arkitekten bakom att ungerska Fidesz inte uteslutits permanent ur EPP.

Brysselfolket lade pannorna i djupa veck och frågade sig: Vilken är Webers för agenda för Europa efter 2019? Har han vad som krävs för att ta sig an elitklubben i det ständigt gäckande Europeiska rådet?

Pratar karln ens engelska?!

– Det här systemets svaghet är att det inte nödvändigtvis tar fram den bästa kandidaten. Weber har svårt att föra sig offentligt, är för konservativ, för tysk, helt enkelt, sa Sophia Russack, själv tyska.

Men så kom regnet igen och Brysselborna sökte sig tillbaka till kaféerna och sina kontor.

Våren lät vänta på sig, precis som brexit.

Med britternas obeslutsamhet minskade det förväntade gapet mellan EPP och Socialdemokraterna. Före brexitbeslutet skilde det cirka 40 mandat mellan de europeiska moderat-konservativa och deras socialdemokratiska motståndare. I opinionsundersökningsföretaget Europe elects mätning från slutet av april hade gapet minskat till 19 mandat.

I dag är analytikerna i Bryssel inte lika övertygade om Webers framgångar. Nu vänds blickarna mot huvudmotståndaren Frans Timmermans, den nederländska socialdemokraten som både charmar sina åhörare och sitter närmast Jean-Claude Juncker i kommissionen. Han har sett sina chanser öka och har under våren gett sig ut på friarresa. Timmermans sträcker ut handen till partier utanför EPP i förhoppning att bygga nya allianser.

– Om Alde är med, de gröna, Socialdemokraterna och kanske även vänstern så ökar Timmermans chanser. Ideologiskt står de närmare varandra än de gör med EPP så tillsammans kan de ha en bättre chans än EPP:s kandidat, säger Sophia Russack.

Frans Timmermans sägs vara mer likable än Weber. Han har både talets gåva och regeringserfarenhet som utrikesminister i Nederländerna. Är som författaren Olle Svenning uttryckt det »en förnämt utbildad teknokrat, språkkunnig och ideologiskt diffus«. Något som inte behöver vara till nackdel i jobbet. Men han har erbjudits få tillfällen att utmana Weber offentligt. Efter en anmärkningsvärt lång debattystnad möttes till slut fem kandidater i Maastricht den 29 april i år för ett direktsänt möte. Timmermans, som själv är från Maastricht, var så klart där. Så även Guy Verhofstadt, den smajlande superliberalen som gjort sig ett namn av att smälla högerpopulister på fingrarna. Också de konservativas Jan Zahradil, de grönas Bas Eickhout samt vänsterns Violeta Tomic.

Men inte Manfred Weber. Trots att han känt till datumet i över ett år.

Han ursäktade sig med att debatten krockade med firandet av hans mentor Theo Waigels 80-årsdag. Precis som inför riksdagsvalen här hemma i Sverige tog »debatten om debatten« fart. Varför duckade Weber? Var han rädd för sin motståndare? Var det som de elaka rösterna påstått: kunde han inte prata engelska?!

Kort därefter, vid en debatt i Florens, dök Weber upp. Och visade att han faktiskt kunde tala engelska. Och att han hade en idé för Europa framåt, som att genomföra en »master plan« mot cancer och införa ett »FBI för Europa«.

Frågan som de politiska bedömarna fortsatt ställer sig är om Weber – som inte ens varit minister – kan matcha Frans Timmermans politiska tyngd? Det är inte oviktigt i relationen till Europeiska rådet, EU:s elitklubb där, tillbörlig respekt endast visas för jämlikar, alltså höjdare med regerings- eller statschefserfarenhet.

[caption id="attachment_551241" align="alignnone" width="750"] Utmanarna. Från vänster till höger: Socialdemokraten Frans Timmermans,det konservativa partiet Acres Jan Zahradil, vänsterns Violeta Tomic, de grönas Bas Eickhout samt Aldes Guy Verhofstadt möttes den 29 april i Maastricht. Foto: Marcel van Hoorn.[/caption]

Men den verkliga frågan är om det hela spelar någon roll. För samtidigt som kandidaterna bröstar upp sig i tv-debatterna är det långt ifrån säkert att ordförandeskapet avgörs genom spetskandidatsystemet den här gången. Liberalerna i Alde har meddelat att de vill slå sig ihop med Frankrikes Emmanuel Macron efter valet. Det skulle ge dem en trygg tredjeplats som parlamentets största konstellation. Och när de också meddelar att de inte kommer att lägga fram en spetskandidat, är framtiden för processen oklar.

Fredrick Federley, Centerpartiets förstanamn till Europaparlamentet, är vice ordförande i Alde-partiet. Enligt honom är det av praktiska skäl som liberalerna matchar ett halvt dussin kandidater den här gången.

– Guy Verhofstadt ville nog väldigt gärna vara spetskandidat, dock är det nog så att Alde-familjen vill ha Margrethe Vestager. Och då hamnade man i den här lösningen med ett helt team i stället, där han, hon och ytterligare fem personer ingår.

En som sannolikt gnuggar sina händer är Emmanuel Macron, systemets kanske främste kritiker.

– Om spetskandidatsystemet inte blir gällande den här gången är det Europeiska rådet som bestämmer, stats- och regeringscheferna, och eftersom de består av lika många liberala som konservativa ledare så har Macron en god chans att sätta en liberal kandidat på posten, säger Sophia Russack och pekar på att den franske presidenten motsätter sig systemet från två håll:

– Det var han som fick Alde att inte lägga fram en spetskandidat, så i princip bojkottar han systemet både genom sin plats i Europeiska rådet och parlamentet. Och när parlamentets tredje största grupp inte lägger fram en kandidat, då tappar hela systemet legitimitet.

Frans Timmermans sammanfattning av läget under debatten i Florens var träffande: »Om de dödar systemet nu, är det dött för alltid. Om det lyckas nu är det en institution för alltid.«

Andra namn som hörs i spekulationerna om nästa kommissionsordförande är Michel Barnier, som förhandlat brexitutträdet. Men också Angela Merkel, som av Jean-Claude Juncker bedöms som »högkvalificerad« för ett toppjobb i EU.

Men det är inte bara kommissionens toppjobb som ska tillsättas. Men ny ordförande ska den även fyllas med kommissionärer, en av dem från Sverige. Tipset från socialdemokrater i regeringen är att det står mellan två statsråd: arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och utrikeshandelsminister Ann Linde. Båda erfarna politiker, kända för sin pondus och »no bullshit«-attityd. Båda även utrustade med olika spetskompetenser.

Linde var tidigare EU-minister och dessförinnan statssekreterare hos Anders Ygeman. Hon har också en bakgrund som internationell sekreterare i Socialdemokraterna och rör sig hemtamt bland EU-pampar.

Johansson har å sin sida suttit i riksdagen i olika omgångar sedan 80-talet och varit statsråd vid fyra tillfällen. Ylva Johansson väger tungt om det blir arbetsmarknadsfrågor som Sverige axlar i kommissionen, vilket regeringen nog önskar, hävdar en regeringskälla.

– Båda är intresserade och båda är aktuella, beroende på vilken kommissionärspost det blir.

När spetskandidatssystemet lanserades var det tillsammans med fluffiga tal om ett demokratiserande av EU: Processen skulle läggas i händerna på parlamentet, där folkets utvalda satt. Samma toner hörs nu från Europeiska rådet, där de demokratiskt valda stats- och regeringscheferna sitter. I torsdags träffades de i rumänska Sibiu för att visa upp enighet och framtidstro. På den inofficiella dagordningen stod den känsliga frågan om topposterna i unionen. När den här texten skrivs hänger frågan om kommissionens ordförande fortfarande i luften, och lär så göra till efter valet.

Om EU-topparnas önskan är att demokratisera EU ytterligare kan man tycka att de borde ha ordningen klar med två veckor kvar till valet. Det vore ett måhända litet men nog inte obetydligt steg mot en ny vår för unionen.