Vem tar makten över Ryssland efter Putin?

För 70 år sedan, 5 mars 1953 dog Josef Stalin efter en hjärnblödning några dagar tidigare. De sista månaderna före Stalins död kännetecknades av en allt djupare konflikt med omvärlden och en allt hårdare repression inne i Ryssland. Stalins död kom oväntat, både för hans inre krets och för omvärlden. Och om vi tillämpar erfarenheterna från Stalins död – vad kan vi vänta oss av Putins?

Stalin var 74 år gammal när han dog. Putin fyller 71 i höst. Den genomsnittliga livslängden för en rysk man 2022 var, enligt världshälsoorganisationen 66 år. När Stalin dog 1953 var livslängden på en genomsnittlig rysk man knappt 59 år. Månaderna innan Stalin dog hade relationerna mellan Ryssland och Väst blivit sämre än någonsin efter andra världskriget. Pragkuppen 1948 hade givit Moskva kontrollen över Tjeckoslovakien, och efter Maos makttillträde i Kina 1949 levde en tredjedel av världens befolkning under kommunistiska regimer. Stalin visste under vintern 1952 – 53 att ryska vetenskapsmän stod inför ett genombrott i utvecklingen av vätebomben. Sovjet var på väg att få ett försprång i vapenkapplöpningen.

Inrikespolitiskt hade Stalin sedan 1952 inlett en antisemitisk kampanj med massgripanden. Sommaren 52 dömdes 13 judiska aktivister och författare till döden, anklagade för att ha organiserat en sammansvärjning, stödd av utlandet. Kampanjen fortsatte under hösten med gripanden av judiska läkare som beskylldes för att ha mördat ledande Sovjetämbetsmän. En ny våg av terror verkade vara på gång. USA:s ambassadör George Kennan förklarades icke önskvärd och skickades hem.

Allt verkade upplagt för ett krig när Stalin, fullständigt oväntat, dog.

Stalin hade formellt haft två olika uppdrag i Sovjetunionen: han var regeringschef och generalsekreterare i Kommunistpartiet. Georgij Malenkov (1901 – 1988) var hans ställföreträdare som regeringschef och partiledare. När Stalin dog var han den självklare ledaren. Men den som kontrollerade våldsapparaten i Ryssland, det var Lavrentij Beria, polisministern. Och de flesta var övertygade om att just Beria var den starke mannen. I sammanhanget fanns även en fånig liten pajas som hette Chrusjtjov och som ingen trodde på. I dag vet vi att Nikita Chrusjtjov till slut tog kontrollen och utmanövrerade Malenkov totalt.  

Beria blev maktkampens första offer. Han greps på sommaren 1953 och avrättades i december. 1954 kunde noggranna observatörer märka att Malenkovs stjärna dalade, men ännu var det ingen som trodde att Chrusjtjov, partiledaren, pajasen, snart skulle bli Sovjets envåldshärskare.

Det är i dag rätt väl känt hur maktkampen gick till efter Stalins död. Malenkov, som var formell ”andreman” tog över medan en mycket intern maktkamp inleddes. Beria anses personligen ha satt stopp för den antisemitiska kampanj som Stalin inlett, och ett slags töväder inleddes nästan omedelbart. Det tar ett par år till, men 1956 är Chrusjtjov Rysslands ledare. Inte förrän 1964 lyckas en grupp konspiratörer sparka ut honom. Chrusjtjov dör 1971.

Tillämpar vi erfarenheterna från Stalins död är premiärminister Michail Misjustin Putins Malenkov. Han är, enligt Rysslands konstitution, nummer två i landets hierarki. Men vem skulle vara Putins Chrusjtjov om vi använder 1953 som mall? Det här är naturligtvis ett rent tankeexperiement, men vi kan ju notera att nu, precis som då, är det en mycket liten krets män som kan komma ifråga. I grova drag motsvaras Stalins inre krets av dagens ryska säkerhetsråd.

Rådet har 13 medlemmar: ordföranden Putin, FSB-chefen Aleksandr Bortnikov, polisminister Vladimir Kolokoltsev, utrikesminister Sergej Lavrov, överhusets talman Valentina Matvienko, säkerhetsrådets vice ordförande Dmitrij Medvedev, Sergej Ivanov, som ansvarar för miljöskydd och transportfrågor, premiärminister Michail Misjustin, utrikesunderrättelsetjänsten SVR:s chef Sergej Narysjkin, säkerhetsrådets sekreterare Nikolaj Patrusjev, försvarsministern Sergej Sjojgu, chefen för presidentkansliet Anton Vajno och underhusets talman Vjatjeslav Volodin.

Med Stalins död som mall kan vi egentligen omedelbart plocka bort de ”tyngsta” namnen: Bortnikov, Patrusjev, Sjojgu, Narysjkin och kanske även Kolokoltsev. Kanske kommer någon av dem att göra ett försök, likt Beria, att ta makten, men kontrollen över våldsapparaten betyder i Ryssland inte nödvändigtvis kontroll över beslutsfattandet. Ingen av de här männen har en ställning som gör att deras underlydande skulle vara lojala mot dem. Sergej Ivanov är en gammal vän till Putin och har ofta ansetts som en kronprins, men ju oftare kronprins-ordet nämnts, desto längre ner i hierarkin har han placerats. De båda talmännen Volodin och Matvienko är medlemmar i säkerhetsrådet som representanter för parlamentet, men har nog inte någon egen maktbas.

Om nutiden vore 1953 skulle vi förmodligen se antingen Anton Vajno eller Dmitrij Medvedev som dagens Chrusjtjov. I dag – obetydliga pajasar, men pajasar med just de egenskaper som kan föra dem till posten som Rysslands ledning. De uppfattas som ofarliga av de andra i den innersta kretsen, och de är civilister som gör att omvärlden kan inbilla sig att de är vanliga politiker som man kan samarbeta med.

Vad skulle vi kunna vänta oss av de nya ledarna? Ja, sannolikt ett omedelbart töväder som inte motsvaras av några reella eftergifter. Många utsträckta händer och tal om fred och ”samexistens”. Många ord om avspänning och kanske kommer rentav fångar att släppas ur fängelserna i Ryssland. Men de områden som befinner sig under rysk kontroll kommer inte att släppas. De nya ledarna kommer att uppmana till ett eld upphör och göra allt för att låta kriget i Ukraina, precis som Sovjets nya ledare gjorde 1953 i Korea, bli en frusen konflikt.

Det finns ett par viktiga skillnader mellan 1953 och 2023, och kanske framförallt ligger en skillnad i att dagens Ryssland inte alls har samma internationella inflytande som Stalins. Stalins Ryssland kontrollerade stora delar av Europa och hade även en stark kontroll över befrielserörelser i Sydostasien, Afrika och Latinamerika. Dagens Ryssland har ingen effektiv kontrollapparat som Stalintidens kommunistparti. Det finns en opposition utanför partiet; något sådant fanns inte på Stalintiden.

Den stora likheten, och det som gör att det ändå är värt att se på likheterna med läget 1953, är att nu, som då, finns all makt i Ryssland samlad hos en liten krets nervösa män, alla måna om sin komfort och sina privilegier. Det enda vi lär av historien är att vi aldrig lär oss något av historien.

Per Enerud var tidigare rysslandskorrespondent och författare till boken "Det här är inte ett krig".

***

Läs även: Att söva folket är Putins oväntade strategi

Läs även: Kreml tystar folket med våld och pepparkaka