Vem tar vem?

I vanliga fall skulle det vara ett höger­hökarnas kramkalas. När den svenska statsministern i början på veckan tar emot kollegerna från Storbritannien, Tyskland och Nederländerna på ett försommarskrudat Harpsund möter han ett gäng som inte brukar ha problem att hålla sams. Tvärtom.

David Cameron, Angela Merkel, Mark Rutte och Fredrik Reinfeldt är alla ledare för högerregeringar. De hör till de barskare rösterna i EU:s ekonomiska politik, och talar hellre om för krisländer att de ska »göra sin hemläxa« än förespråkar EU-finansierade stimulanser.

Men så var det Jean-Claude Juncker.

På valnatten utropade sig luxemburgaren, ledare för den konservativa partigruppen EPP, till vinnare. Hans grupp hade fått flest mandat i parlamentet, följaktligen skulle han bli ny kommissionsordförande. Detta enligt den tolkning av det nya fördraget som fått flera parlamentsgrupper att utse spetskandidater och driva presidentvalsliknande kampanjer.

Jean-Claude Juncker är sinnebilden av EU:s maktutvidgning de senaste decennierna. En ärkefederalist. Det gör honom till ett omöjligt val för David Cameron, vars väljare i EU-valet tydligt markerat för att återta självbestämmande.

Bland de fyra som möts på Harpsund var det bara Merkel som stödde Juncker under valrörelsen. Det orsakade inte heller några bråk, eftersom de alla varit överens om att Juncker inte skulle bli den enda tänkbara kandidaten.

De fyra har nämligen varit bland de tydligaste kritikerna av parlamentets försök till maktövertag. En partipolitisering av kommissionen skulle föra unionen i en mer federalistisk inriktning, menar de. Dessutom skulle kompetenta kandidater uteslutas, eftersom ingen sittande statsminister kan gå ut och kampanja för att bli vald till kommissionsordförande.

Därmed har Cameron, trots att det inte längre krävs konsensus bland EU-ledarna i rådet, kunnat lita till den princip som tillämpats vid tidigare ordförandeval: om en kandidat starkt ogillas av ett medlemsland lyssnar de andra på det.

Men den senaste veckan har även Merkel fått känna på en annalkande svek­debatt. Kritiken var hård från de tyska koalitionskollegerna sedan hon talat om »en bredare tablå av kandidater« och att det fanns and­ra som kunde göra jobbet »lika väl«.

I måndags gav Merkel sitt stöd till Juncker och sa att hon både pressar EU-ledarna att acceptera honom, och att det räcker att han får kvalificerad majoritet för att föreslås av rådet. Det tolkades som en tydlig signal till Cameron om att hon övergett den gamla konsensusandan.

Kanske grundar sig Merkels omsvängning i att hon helt enkelt inte tror sig ha en chans att driva igenom en annan kandidat i parlamentet. De andra gruppledarna har också uttalat sitt stöd för idén om att en av spetskandidaterna ska väljas.

Juncker är dessutom en kristdemokrat som även de mer vänsterorienterade kan acceptera. Han stödjer idén om ett utvidgat samarbete kring sociala frågor och är bland annat för EU-reglerade minimi­löner.

För att blidka Cameron krävs att and­ra ledande poster kan balansera upp Junckers federalism. Det är här Merkels »bredare tablå« kommer in. Just nu försöker EU-ledarna köpa tid för att fler personer ska frigöras, menar Göran von Sydow, statsvetare vid Stockholms universitet. När Herman van Rompuy valdes till ordförande för rådet presenterades »EU:s utrikeskommissionär« Catherine Ashton samtidigt.

– På så vis fick man en kombination av en kvinnlig socialist och en centraleuropeisk kristdemokrat som alla kunde enas kring.
Om Juncker skulle möta motstånd i ­rådet, kan det bli en oväntad lösning.

– Juncker kan själv välja bort att bli kommissionsordförande. Han anses egentligen passa bättre som ordförande för rådet, säger Göran von Sydow.