Venezuela: Chávez balansakt

En förlupen kula gjorde Hernán Rios förlamad i höger arm för resten av livet. Inom loppet av en tiondels sekund förlorade han sitt arbete och sin inkomst. Tre år senare viner de laglösa kulorna fortfarande genom luften när ungdomsgängen försvarar sina territorium för knarkförsäljning i Caracasförorten Mamera. Här ligger husen på sluttningen mittemot tunnelbaneutgången tätt sammanpackade.

Chávez revolution nådde Mamera genom de ungdomar som försåg fattiga arbetslösa och emigranter med identitetskort.

Ungdomarna, som var utbildade på Kuba, som Chávez alltid haft ett nära samarbete med, reste Venezuela runt och knackade dörr. Alla utan id-handlingar registrerades och blev del av det officiella Venezuela.

Samtidigt fick husfasaderna i Mamera glada färger som skiljer området från andra kåkstäders klassiska tegelfasader. Alla glödlampor byttes ut till lågenergilampor och när de boende högst upp på sluttningen slog på strömbrytaren hade de för första gången ljus om natten. I vattenledningarna började det strömma vatten, avloppen lagades och soporna hämtades upp.

Hit har reportrar från brittiska BBC och qatariska al-Jazira kommit med Cháveztrogna guider för att beundra framstegen. Detta är förebilden. Skulle Chávez, liksom i april 2002, avsättas i en kupp, är det invånarna i Mamera och grannförorten Caricauo som först reser sig och vallfärdar in till staden för att stödja honom.

Som talesman för det lokala kommunalrådet talar Hernán Rios väl om Chávez sociala projekt, den kostnadsfria vården, om universitetsutbildning för människor som på 1990-talet aldrig hade en chans att betala avgifterna till universiteten. Och om det statliga stödet till de kooperativ som arbetarna nu kan bilda för att skapa riktiga jobb.

– Tidigare hade vi inte hälsovård, läkare, elektricitet, renhållning och vatten här. Och med kooperativen kan vi nu själva lösa våra problem i stället för att vänta på att borgmästaren ska lova något som han sedan aldrig utför, säger Rios.

Efter nio år som president har Chávez, med god hjälp av Kuba, uppnått många av sina sociala mål. Men andra problem har han lyckats sämre med, som att minska våldet.

– Presidenten säger och lovar saker, men de blir inte utförda. Hans löften bromsas upp av byråkrati och lokala beslutsfattare, säger Rios.

Liksom alla venezuelaner har han hört Chávez självrannsakan efter förlusten i folkomröstningen i december förra året. Han talade då om att stanna upp, tänka efter, analysera och lyssna på folket innan man fortsatte det socialistiska projektet.

Chávez kritiserade såväl sin egen byråkrati och lokala beslutsfattare, som borgmästare och guvernörer.

Presidentens största problem är hans egen politiska rörelse. Hittills har den byggt på flera mindre politiska vänsterpartier med lite olika ideologier. Chávez försök att ena dem i ett och samma parti har misslyckats. Vid varje års regeringsombildning – på nio år har Chávez bytt ministrar närmare 80 gånger – liksom vid tillsättningen av statliga chefstjänster, ska denna disparata samling politiker alla få sitt. Ett av skälen till att våldet och kriminaliteten fortfarande grasserar är att justitieministern bytts ut tre gånger på lika många år. Och när en minister går, går också en stor del av tjänstemannakåren.

Men under Chávez tid har andelen av befolkningen som lever på mindre än två dollar om dagen minskat från 43 till 27,5 procent. Tillväxten har sedan 2004 legat på i snitt tolv procent per år och förra året minskade arbetslösheten från åtta till sex procent. Den starka utvecklingen bygger mycket på oljeinkomsterna, sedan Chávez tillträdde har priset på olja tiofaldigats. Men samtidigt har klyftorna ökat, allt utom den subventionerade bensinen blir dyrare och korruption och kriminalitet frodas. Enligt polisen mördades förra året 12 257 människor, mot 5 000 för tio år sedan. Enligt USA flödar knarket, vilket skulle förklara det ökade våldet.

Oljan har också gjort landets ekonomi mer obalanserad och sårbar. De sista fyra åren har importen fyrfaldigats medan exporten ligger på samma nivå som 2004. Tillväxten i den lokala industrin är svag och få vill investera i den. Samtidigt är inflationen hög, sedan mitten av 1980-talet har den aldrig legat under tolv procent i årstakt. För att fattiga venezuelaner ska ha råd att köpa mat har Chávez skapat en statlig livsmedelskedja, Mercal, och lagt pristak på 500 basvaror. Till Mercals butiker är köerna långa, men för den tålmodige finns kyckling, mjölk, ris och socker till bra priser. I de privata butikerna saknas dessa varor ofta, de smugglas i stället till grannlandet Colombia där prissättningen är fri, eller så säljs de dyrt under disk.

– Det är olagligt att sälja för högre pris än pristaket, men vad ska man göra när inflationen är så hög att producenterna tar mer betalt än vad handlarna sedan kan sälja dem för? frågar sig Nelson de Abreno bakom en köttdisk på marknaden Guaicaipuro i Caracas.

Missnöjet med den statliga korruptionen, som var ett viktigt skäl till att Chávez kunde ta över presidentposten 1998, ökar.

Ändå säger forskaren Margarita López-Maya, på det venezuelanska centret för utvecklingsstudier (Cendes), att Chávez fortfarande är mycket populär bland folket. Men hans regeringar får underbetyg i alla opinionsundersökningar och på sikt kan väljarna tröttna även på Chávez, vilket syntes i decembervalet. En del jämför honom med Kubas Fidel Castro, men skillnaden är att Castro alltid har omgett sig med en stor skara lojala rådgivare, medan Chávez har arbetat mer ensam.

Det går inte en dag utan att de privat­ägda medierna kritiserar presidenten. De ligger i krig med regeringen, flera av dem stödde statskuppen mot Chávez 2002. Tv-bolaget RCTV fick betala för det när staten inte förlängde licensen att sända via mark-tv-nätet förra året.

Om han inte vill isolera sig från väst måste Chávez hitta en väg att blidka investerare, och han måste hitta ett långsiktigt hållbart sätt att förhålla sig till meningsmotståndare i USA och Europa. Däri ligger också nyckeln till ett ökat stöd i grannländerna.

Mer på fokus.se om: Militär upptrappning i Venezuela, Hugo Chávez.