Venezuela – ett elektriskt och politiskt haveri

President Nicolás Maduro beskriver den gigantiska blackouten som den värsta aggressionen på 200 år och hävdar att USA nu inlett ett elektriskt krig mot Venezuela. Den självutnämnde »förvaltande« presidenten Juan Guaidó, å sin sida, har utlöst ett slags undantagstillstånd och antytt att han kan komma att begära en internationell »humanitär intervention«.

Elavbrottet, som började den 7 mars och fortsatte i flera dagar, är det mest omfattande i Venezuelas historia. Men inte det första. De senaste femton åren har elavbrott varit legio. Och redan för flera år sedan talade jag med energiexperter i Caracas som varnade för just det här scenariot – en långvarig, nationell blackout som kan få konsekvenser för flera år framåt.

En av dem var Victor Poleo, tidigare vice­energiminister i en av Hugo Chavez första regeringar och senare chef för det nationella energisystemet, numera en ganska sorgsen professor på Universidad central i Caracas – därför att han kände sig som en impotent åskådare när Latinamerikas mest avancerade elektriska system systematiskt höll på att förstöras.

– Under andra halvan av 1900-talet byggde Venezuela upp ett enastående sammankopplat elektriskt system med ren och billig energi i generösa mängder. Ett exempel för Latinamerika, berättade Poleo.

Det är den väldiga och legendomspunna floden Caroní som är källan till systemet. Caroní är en av världens mest vattenrika floder, vars djupblå vatten rinner från gränsen mellan Guayana och Brasilien nästan 1 000 kilometer genom Venezuelas vildmarker innan den flyter samman med Orinocos gulbruna vatten. I den nedre delen av Caroní byggdes tre jättelika kraftverk som utgör hjärtat i det venezuelanska energisystemet, störst av de tre är Guri. Därifrån utgår högspänningsledningar som täcker in praktiskt taget hela landet.

Redan i början av 2000-talet varnades för att bristande underhåll kunde få ödesdigra konsekvenser. Och efter en rad allvarliga elavbrott utfärdade regeringen 2010 en »elektrisk nödsituation«. Det innebar flera saker. Dels skedde utrensningar av anställda på kraftverken. Regeringens förklaring till alla elavbrott var ju att det var »sabotage« som orsakat dem. Genom att militarisera och anställa politiskt pålitliga skulle risken för sabotage undanröjas – samma metod användes på det statliga oljebolaget PDVSA efter strejken där 2002. Effekten, både på PDVSA och inom den elektriska industrin, blev att viktigt kunnande gick förlorat och att korruptionen tog över. 

En annan del av den »elektriska nödsituationen« var en rad omfattande investeringar som tack vare just »nödsituationen« kunde ske utan offentlig upphandling och utan att nationalförsamlingen behövde ge sitt godkännande. Den största investeringen var köpet av ett 20-tal termoelektriska anläggningar drivna med diesel eller gas, som uppbackning till de stora vattenkraftverken. Regeringen gav 60 000 miljoner dollar till det venezuelanska företaget Derwick för att utföra arbetet. Under blackouten nu visade det sig att ingen av de termoelektriska anläggningarna fungerar. Orsaken är framför allt brist på underhåll och att det är svårt att få fram bränsle till anläggningarna. Men i bakgrunden finns en annan faktor. Derwick hade köpt in begagnad utrustning men tagit betalt för den som vore den ny. En undersökning som nationalförsamlingen har gjort visar att Derwick fick dubbelt så mycket betalt som det hela hade kostat. Derwick tillhör de nationella företag som vuxit upp tack vare affärer med den venezuelanska staten och som fött fram en ny social klass som går under beteckningen boliborgare, det vill säga bolivarianska borgare – efter den »bolivarianska revolutionen«, det högtidliga namn som Hugo Chavez gav till den politiska process som Nicolás Maduro nu leder.

 Satsningen på de termoelektriska anläggningarna innebar att budgeten för de stora kraftverken skars ner. Det metodiska och systematiska underhållet som var nödvändigt för att vattenkraftverken skulle fungera upphörde nästan helt. Inte bara när det gällde maskiner och turbiner. Djungeln fick växa fritt och till och med slingra sig om högspänningsledningarna – en stor fara om det skulle brinna, vilket det har gjort den senaste veckan.

Anställda som försökte väcka uppmärksamhet bemöttes med hot om avskedande. I februari förra året arresterades Elio Palacios, kommunist och ledare för det största facket inom energisektorn, just därför att han hade varnat för riskerna för en blackout.

Regeringen avvisar principfast alla sådana varningar som fiendepropaganda och hävdar i stället, med emfas, att alla motgångar har orsakats av sabotage och att blackouten den 7 mars är ännu ett bevis för att man är offer för USA:s krigföring.

– En cyberattack, en elektromagnetisk attack, en attack med teknologiskt avancerade vapen, hävdar Nicolás Maduro.   

Hans kommunikationsminister Jorge Rodriguez går ännu längre. Han anklagar den amerikanska senatorn Marco Rubio för att ligga bakom attacken. Hans viktigaste bevis är ett Twitterinlägg där Marco Rubio konstaterar att det råder elavbrott i hela Venezuela: »Den viktigaste flygplatsen är utan elektricitet och dess reservgeneratorer har inte fungerat«.

Detta tolkar Jorge Rodriguez som att Marco Rubio skulle mena reservgeneratorerna i Guri – det största kraftverket – och han utropade nästan triumfatoriskt och med ett sarkastiskt leende att »bara tre minuter efter avbrottet, innan vi eller någon annan visste vad som hänt, så visste Rubio att reservgeneratorerna inte fungerade«. Och det bevisar att det var han som låg bakom. Trots att det alltså inte ens var Guri som Rubio talade om. 

Jorge Rodriguez, som är psykiatriker, har lovat att han ska lägga fram sina bevis inför FN. För hans egen skull får man hoppas att de är mer substantiella än dem han hittills presenterat. 

Den självutnämnde »förvaltande« presidenten Juan Guaidó, å sin sida, har gett order om att all oljeexport till Kuba ska stoppas. En order som inte kommer att följas, och som heller inte skulle ha bidragit till att lösa problemet med elavbrottet.

För fem år sedan sa Victor Poleo: 

– Ibland kan också jag drabbas av konspirationstänkande och få för mig att hela den här politiken att förstöra det elektriska systemet ytterst syftar till att stärka kontrollen över befolkningen. Ett folk utan elektricitet är som maskar på en krok – vi kan sprattla hur mycket som helst, till ingen nytta.

– Fast, sa han med ett sällsynt leende. Så illa kan det väl inte vara? Även om det är häpnadsväckande hur lite den bolivarianska revolutionen intresserar sig för kunskap.