Vi flytt int!

»Dublin är för litet. Frankfurt är för tråkigt. Paris har för dåligt internet. Och Amsterdam ska vi inte ens tala om.«

Så går snacket i City of London när de uppåt 300 000 anställda i världens finanscentrum pratar om vad som kan hända efter brexitsegern och Storbritanniens beslut att lämna EU avslöjar en tidigare bankanställd, Daniel Davies, i Financial Times. Finansfolket vill inte lämna det goda livet i London.

Samtidigt varnar Londonbörsen, London Stock Exchange, regeringen med en rapport om att 83 000 jobb kan försvinna inom sju år om London förlorar rätten att sköta eurohandeln. City of London Corporations chef Mark Boleat påminner regeringen om att det välbetalda finansfolket skickar in 71 miljarder pund till -finansdepartementet varje år, 12 procent av hela Storbritanniens skatteintäkter.

Men Vincenzo Scarpetta på den inflytelserika tankesmedjan Open Europe tonar ner farhågorna om dramatiska jobbförluster för Londons finansindustri.

– Bankerna och andra finansföretag måste göra planer för värsta möjliga utfall av brexitförhandlingarna i väntan på att regeringen ska komma med tydliga besked om vad som väntar. Men flytt av personal kommer man bara att ta till som en sista utväg, säger han.

– Det är svårt med personal som inte kan franska eller tyska. Det är också dyrt att öppna nya kontor, som sedan kan visa sig vara en förlustaffär.

I brittiska medier rapporteras om att Citigroup redan planerar att flytta 900 anställda till Dublin. Goldman Sachs uppges förbereda flytt till Frankfurt. Båda företagen dementerar men sägs genom flytten försäkra sig om en plats inom eurozonen för att kunna fortsätta med euroaffärer.

Paris och Frankfurt har redan anordnat kampanjmöten i London för att locka företag och bankanställda. Nederländernas premiärminister Mark Rutte berättar för Financial Times att han aldrig har fått så många samtal från brittiska företag som vill etablera sig i landet.

Flera av euroländernas finansministrar,
med eurogruppens ordförande holländaren Jeroen Dijsselbloem i spetsen, har redan innan brexiförhandlingarna satt i gång deklarerat att London inte kan ha kvar rätten att sköta eurohandeln när Storbritannien inte längre är medlem i EU. Europeiska centralbanken har redan tidigare försökt ta ifrån London den rätten, det så kallade europasset, men förlorade då i EU-domstolen med hänvisning till det brittiska EU-medlemskapet.

Brittiska finansindustrin lobbar nu intensivt för att få regeringen att ta strid för att Storbritannien ska få behålla europasset, med hänvisning till att det blir dyrt även för euroländerna att splittra en väl fungerande finansmarknad.

Men det är en öppen fråga om det blir en så stor katastrof för City of London om man förlorar »europasset«. Open Europe, som tidigare hade stort inflytande på David Camerons Toryregering, hävdar i en rapport att europasset bara påverkar en mindre del av City of Londons affärer, en femtedel av bankernas inkomster och betydligt mindre andel inom andra finanssektorer.

City of London stod på remainsidan inför folkomröstningen i somras och finansvärlden har varit frustrerad över hur Theresa Mays regering bemött dess oro för brexiteffekterna. Inte har finansfolket blivit gladare av den nya premiärministerns hot om nya lagar mot bankirers höga löner – fat-cat pay – när May försöker lansera Torypartiet som ett parti även för »vanliga arbetare«.

Kliver ur EU. Brexit-ministern David Davis på väg till Downing Street 10 för samtal med regeringen. Foto: Ben Stansall/AFP/TT.

Men vem är det egentligen finansbranschen ska prata med? Brexitministern David Davis, handelsministern Liam Fox och utrikesministern Boris Johnson har gett olika besked om vad regeringen vill uppnå i brexitförhandlingarna med övriga EU.

David Davis och Liam Fox har talat om att Storbritannien inte behöver förlora något på att lämna EU:s inre marknad. Det viktiga är att stoppa arbetskraftsinvandringen, och det finns så många andra länder som man kan sluta frihandelsavtal med.

Medan Boris Johnson i Bryssel har försäkrat flera EU-regeringars ambassadörer att han inte har något emot EU-invandringen och vill att Storbritannien ska få vara kvar på inre marknaden.

Vincenzo Scarpetta säger att City of London i första hand lobbar mot finansminister Philip Hammond och David Davis. Finanslobbyisterna anser också att brexit-minister Davis börjat visa mer förståelse för deras argument den senaste tiden.

Regeringen verkar nu ha gett upp förhoppningarna om att Storbritannien ska få vara kvar på EU:s inre marknad. Det samfällda beskedet från rader av EU-regeringschefer är att det inte går att förena med Theresa Mays löfte om att stoppa den fria arbetskraftsinvandringen och EU-domstolens överhöghet över brittiska domstolar.

Däremot stöder finansminister Hammond City of Londons krav på en flera år lång övergångsperiod för att undvika ett brutalt stopp våren 2019 när den tvååriga förhandlingsperioden väntas gå ut.

Regeringen har försökt hemlighålla sin förhandlingslinje även för parlamentet, men en Torytjänstemans kollegieblock som smygfotograferades för ett par veckor sedan avslöjade att målen är »Have cake and eat it« och »Canada Plus«.

Det skulle innebära en utökning av Kanadas handelsavtal med EU. Det avtalet ger tullfri handel på de flesta varor, men det innehåller ingenting för finanssektorn och all annan tjänstehandel som är så viktig för City of London.

Brittiska regeringens strategi att försöka klara tricket att »äta kakan och ha den kvar« har mötts av hånskratt i Bryssel.

Vincenzo Scarpetta menar att det troligen blir lätt att nå en uppgörelse om frihandel för varor, men betydligt svårare med tjänstehandeln. För att ändå få så stort tillträde till EU:s inre marknad som möjligt har brexitministern David Davis till och med börjat tala om att Storbritannien är redo att fortsätta betala till EU-budgeten för att uppnå det som bland andra City of London lobbar för.

Brittiska regeringen är också utsatt för påtryckningar från utländska investerare. Jacob Wallenberg, styrelseordförande för bland annat Astra Zeneca med huvudkontor i Cambridge, gick i förra veckan ut i en intervju i Financial Times och förklarade att investeringar skjuts upp i avvaktan på klarhet om Storbritannien efter brexit.

– Det kommer att bli en vänta- och se-period. Londons ställning som centrum för världens finansmarknader är nu satt ifråga, sa Wallenberg.

Royal Bank of Scotlands styrelseordförande Howard Davies kräver regeringen på snabba besked om övergångslösningar.

– Brittiska företag gör beredskapsplaner just nu, och när man väl har en sådan plan är det risk att man sätter den i verket en dag, säger han till The Times.

Vincenzo Scarpetta instämmer. Om City of London inte snart får veta vad som väntar 2019 när förhandlingarna ska vara avslutade måste finanssektorn börja ta beslut om utflyttning.

– Till att börja med kommer man att utöka verksamheten i euroländer där man redan har verksamhet, och undvika att öppna nya kontor. Det kommer inte att bli någon exodus, tror jag.

Regeringen har samma tillförsikt och pekar på att fastighetsbolaget Axa har beslutat att bygga Londons högsta skyskrapa i City of London på Bishopsgate 22 trots brexit. 278 meter hög med 67 våningar och plats för 12 000 personer visar det tilltro till en fortsatt jobbtillväxt.

– Det här visar att City of London kommer att fortsätta befinna sig hjärtat av världsekonomin, kommenterade rege-ringen i ett uttalande.

Dragkamp om artikel 50:

Förhandlingarna om att lämna EU inleds inte förrän Storbritannien meddelar att man vill utlösa artikel 50 i EU-fördraget:

»Varje medlemsstat får i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser besluta att utträda ur unionen. Den medlemsstat som beslutar att utträda ska anmäla sin avsikt till Europeiska rådet. Mot bakgrund av Europeiska rådets riktlinjer ska unionen förhandla fram och ingå ett avtal med denna stat där villkoren för dess utträde fastställs, med beaktande av dess framtida förbindelser med unionen /... / Fördragen ska upphöra att vara tillämpliga på den berörda staten från och med den dag då avtalet om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter den anmälan, om inte Europeiska rådet i samförstånd med den berörda medlemsstaten med enhällighet beslutar att förlänga denna tidsfrist.«

Premiärminister Theresa May anser att regeringen har rätt att utlösa artikel 50. Men domstolen High Court fastslog att det är parlamentet som har den beslutsrätten. Regeringen har överklagat till Högsta domstolen, som ska komma med ett utslag i slutet av januari.

Theresa May har sagt att artikel 50 kommer att utlösas i mars oavsett domstolsutslag. Samtidigt har EU-kommissionens chefsförhandlare Michel Barnier meddelat att förhandlingarna i praktiken måste klaras av på 18 månader, eftersom återstående tid till mars 2019 krävs för beslutsprocessen i medlemsländerna om förhandlingsresultatet.