Vietnam går igen

Bilderna av hur amerikanska bomber föll över Vietnam har starkt präglat omvärldens syn på USA. Nu upprepas historien.

Betecknande för amerikansk utrikespolitik genom historien har varit att militära ingripanden mot andra stater motiverats utifrån moraliska och idealistiska motiv. Från kriget mot Spanien om Kuba 1898 och framåt har USA gång efter annan baserat sin politik på att världen välkomnar landets principer om frihet och demokrati.

Samtidigt har politikerna konsekvent valt att bortse från krisernas och konflikternas ursprung. När händelseutvecklingen gått i oönskad riktning har de varken velat eller förmått att ta ett långsiktigt och övergripande ansvar.

Denna tes drivs av diplomaten och historikern George Kennan, en av den realistiska skolans representanter. I skriften »American Diplomacy 1900–1950« skärskådas USA:s första femtio år som stormakt. Det mest imponerande – och deprimerande – med analysen är hur relevanta och tillämpbara resonemangen fortfarande är. Omvärlden är fortfarande kaotisk och okontrollerbar och USA har fortfarande lika svårt att acceptera dess realiteter. Förrän det är för sent, vill säga.

Invasionen av Irak motiverades med missvisande och direkt felaktiga uppgifter om Saddam Husseins motiv och militära kapacitet samtidigt som Vita huset gjorde storslagna uttalanden om hur demokrati och frihet skulle spridas över hela regionen.

Amerikanska folket, som i flera år manipulerades av påståenden om samband mellan al-Qaida och Saddam Hussein, har nu övertygats om att kriget är ett stort misstag. Situationen påminner starkt om inställningen till Vietnamkriget efter Tet­offensiven.

Verkligheten hann till slut ikapp illusioner och önskedrömmar. Kriget, förstod man, gick inte längre att vinna.

Det var också vad Lyndon Johnson insåg och drog slutsatserna av när han i mars 1968 meddelade att han inte tänkte kandidera i presidentvalet det året, samtidigt som han sade att han eftersträvade fredssamtal med Nordvietnam. Johnson visste att hans auktoritet och manöverutrymme var starkt begränsade, och valde att ta sitt ansvar och agera i det nationella intresset.

George W Bushs tv-tal till nationen häromveckan, nästan fyrtio år senare, hölls också av en president med minskat inflytande på grund av ett misslyckat krig. Hans förtroende hos allmänheten är dessutom betydligt lägre än Johnsons och mot sig har han en kongress vars nuvarande demokratiska majoritet är resultatet av väljarnas misstro mot utvecklingen i Irak.

Man kan vara ganska säker på att president Bush, likt sin företrädare 1968, anser sig agera i det nationella intresset. Men till skillnad från Lyndon Johnson tillkännagav han i förra veckan en militär upptrappning. Han är ännu inte villig att dra slutsatserna av ett krig som inte har medborgarnas stöd.

På kort sikt är detta en avgjord no-win-situation. Flera höga militärer uttrycker sin skepsis. Demokraterna kommer att göra sitt bästa för att ifrågasätta beslutet, och få republikaner har någon anledning att försvara det. I allra bästa fall kan läget i Irak ha börjat ljusna i början av sommaren när de nya styrkorna är på plats.

Snart, den 23 mars, kommer Bush åter att tala till det amerikanska folket. Men då inte från ett ombonat bibliotek i Vita huset utan inför en samlad kongress.

Traditionsenliga »State of the Union«, talet om tillståndet i nationen, kommer i vanlig ordning att kretsa kring en rad områden, men nästan oavsett vad presidenten tillkännager lär de flesta kommentarerna handla om Irak. Det mesta kommer att handla om hur isolerad presidenten är: från väljarna, politiken och verkligheten.

Utgångspunkten för George W Bushs linje i utrikespolitiken är att en amerikansk reträtt från Irak bara skulle förvärra situationen. USA har en förpliktelse att stanna kvar och den irakiska regeringen stödjer det amerikanska beslutet. Det första påståendet ansluter sig nästan alla till. Men vad Iraks premiärminister Nuri al-Maliki egentligen vill och tycker är en öppen fråga. Klart är att han själv inget annat önskar än att få lämna politiken. Han har visat sig vara en svag allierad och ytterligare amerikanska bundsförvanter i Bagdad blir än svårare att finna.

Mot den bakgrunden blir parallellen med Vietnam nästan övertydlig: en amerikansk allmänhet som fått nog, en president som agerar mot folkets vilja, en splittrad militär, en av USA uppbackad politisk ledning som gång på gång inte visat sig hålla måttet.

Om man följer tangentens riktning blir nästa steg oundvikligt: en reträtt under mer eller mindre ordnade former. För amerikansk del ledde kollapsen i Sydostasien till förödmjukelse och försvagning. Men förutsägelserna om en kommunistisk dominoeffekt slog inte in. I dag är USA i högsta grad en aktör i regionen.

Misstagen i Irak är av en annan kaliber. Att president Bush efter flera års kategoriska förnekelser nu medger att sådana förekommit är i praktiken betydelselöst. Det lär inte stärka hans politiska mandat. Snarare skärps intrycket av ett undermåligt ledarskap.

Vad många amerikaner gradvis förstått är nämligen också att hoten mot deras säkerhet inte försvinner den dag de lämnar Irak. Det blir inte lika enkelt att slicka såren som när den sista helikoptern lämnade Saigon. Invasionen har, enkelt uttryckt, orsakat många fler problem än den löst.

USA:s utrikespolitik tvingas slutligen att anpassa sig till nya realiteter men den processen är fylld av osäkerhet. Åtskilligt tyder tyvärr på att den blir långvarig och smärtfylld.