Vietnams råkapitalism
»Communism no good«, suckar den slitne skoputsaren, »Cuba, North Korea, Vietnam, terrible…«
Han är fattig, smutsig och sannolikt hög av knark, han försöker pracka på mig både kokain och opium. Trafiken runt oss är rena mardrömmen. Ljudnivån är bedövande, mängder av avgaser blandas med os från ett skitigt gatukök, gatuförsäljarna tränger sig på – detta är Hanoi.
Till gatubilden hör också några enstaka röda fanor. Men inte så många som inför och under partikongressen i slutet av april. Då utövade myndigheterna starkt tryck på medborgarna att visa solidaritet och engagemang, mer bestämt än vänligt.
Partikongresser hålls sällan i Vietnam, så när de väl genomförs är det viktiga tillställningar som ska staka ut landets utveckling.
Partikongressen bekräftade att omsvängningen fortsätter, det ska bli ännu mer av marknadslösningar. Vietnams liberalisering, »doi moi«, inleddes för ungefär 20 år sedan och har gett imponerande resultat. Tillväxten är 7–8 procent om året. Även om den ekonomiska utvecklingen går snabbt tjänar var femte vietnames mindre än två dollar om dagen. Nästa stora mål är att få med Vietnam i världshandelsorganisationen WTO för att minska handelshindren för landets export.
En tvistefråga inför årets kongress var om medlemmar av det kommunistiska partiet skulle få driva egna företag. Debatten var livlig. De renläriga tyckte att det är omöjligt för en sann partimedlem att exploatera anställda, att tjäna pengar på andras arbete.
Andra pekade på att marknadsekonomi redan gett landet mer välstånd och att det är dags att gå vidare.
Allt fler skaffar exempelvis hemhjälp, det gäller den unga kvinnan som äger ett hål i väggen där hon säljer piratkopierade dvd-filmer. »Annars skulle jag inte få allt att gå ihop«, säger hon medan hon tar hand om en av de många utländska kunderna.
Vietnams kommunistiske landsfader Uncle Ho hade varit för hemhjälp. Det hävdar min tolk vars främsta mål i livet är att komma med i kommunistpartiet – ungefär två miljoner av landets 80 miljoner invånare är med. Hans hemhjälp jobbar från tidig morgon till sena kvällen, sju dagar i veckan, för ungefär 500 kronor i månaden.
Hemhjälpen bor med familjen.
– Hon är inte exploaterad, säger tolken, men har lite svårt att förklara att hon inte, till skillnad från herrskapsfolket, har luftkonditionering i sitt sovrum, trots att hettan periodvis är nästan outhärdlig.
Det är osäkert vad Ho Chi Minh hade tyckt om det. Ho märks överallt med bilder och statyer. Personkulten är enorm. Varje helg flockas stora mängder vietnameser, och en och annan turist, vid hans mausoleum för att få en glimt av den store ledaren.
Frågan är om uncle Ho skulle känna igen sitt Vietnam i dag. Säkert var landet korrumperat också när han levde, men nu är problemen gigantiska. Bland tiggare och personer, som står och gräver i papperskorgar i Hanoi, syns bilar som ytterst få i Västeuropa har råd med. De har ofta köpts med pengar från det väl utbyggda mutsystemet. För vissa yrkesgrupper ger mutorna mer än lönen, som poliser och tulltjänstemän, men korruptionen har slagit rot överallt. Inte minst gäller det inom medierna där det finns »envelopes«, kuvert med pengar till journalister som skriver det som beställs.
Men också här har något börjat hända. Medierna börjar rapportera alltmer om problemen, och partiets ansvariga inser att det behövs krafttag. Just inför kommunistpartiets kongress rullades en mycket pinsam historia upp. Ansvariga vid kommunikationsdepartementet hade försnillat stora summor skattepengar – och till råga på allt spelat bort dem på kapitalistisk spekulation. Symboliken kunde inte vara tydligare. Det inträffade skapade oro och irritation bland stora biståndsgivare som Japan och Världsbanken.
Medierna tilläts i alla fall att rapportera ganska fritt om det inträffade, vilket kan ses som en mätare på liberaliseringen.
Över huvud taget har öppenheten varit stor under kongressen, med vietnamesiska mått mätt, det har exempelvis hållits flera presskonferenser där partiansvariga ställt upp och signalerat fortsatt omvandling. Det cirkulerade till och med rykten inför årets partikongress om att ordet kommunistisk skulle strykas från partinamnet. Men det finns en gräns. En västerländsk journalist frågade försynt om det inte var dags för politisk konkurrens nu när partiet sagt ja till mer konkurrens i landets marknadsekonomi. Svaret blev att »vi jobbar för att uppnå konsensus«, det behövs inte fler politiska partier.
Vietnam är en diktatur med politiska fångar. Få har mod och vilja att uttala kritik, den frispråkiga skoputsaren är fortfarande en nästan ensam röst.
