Zapatisternas ”skvadron 427” invaderar Europa

När gerillamän med svarta rånarluvor på nyårsnatten 1994 intog San Cristobal de las Casas i Chiapas i södra Mexiko och uppmanade invånarna att göra uppror, var deras plan att marschera mot Mexico City och proklamera proletariatets diktatur. De kallade sig zapatister och deras ledare presenterade sig som subcomandante Marcos och rökte pipa. 

Den revolutionära planen föll platt till marken, men Marcos förvandlades i ett slag till hela världens idol. Politiker, författare och journalister stod i kö för att träffa honom. Ofta fick de vänta i dagar. Och om Marcos dök upp gjorde han det oftast i form av en poetisk iscensättning, till exempel på häst i gryningen innan morgondiset lagt sig. Alltid med stickad rånarluva, sliten keps med röd stjärna, korsade patronbälten över bröstet och en pipa som stack ut ur den svarta ansiktsmasken. Ingen latinamerikansk gerillaledare har drabbats av så mycket beundran. (Utom Che Guevara, men i hans fall skedde det efter hans död.)

I Marcos fall skedde det trots att det revolutionära kriget tog slut redan innan det börjat. Å andra sidan vilar beundran för Marcos mer på hans poetiska talanger och mjuka röst än på hans politiska och militära kapacitet. Portugisiske författaren José Saramago hävdade till och med en gång att Marcos var Latinamerikas bästa författare.

I dag har Marcos bytt namn till Galeano och skriver loggbok på Facebook om hur zapatisterna är på väg att invadera Europa. Invasionstrupperna förflyttas just nu över havet av ett segelfartyg från 1903 som heter »Stahlratte« men som zapatisterna döpt om till »Montaña«. »Det är«, säger Galeano, »en resa till försvar av livet, på tvärs mot historien men inte för att erövra, utan för att utbyta erfarenheter«. 

Galeano skriver att det är mayaindianernas kärleks- och fruktbarhetsgudinna Ixchel som inspirerat till resan. Och även om planen är att befinna sig i Madrid den 13 augusti, på 500-årsdagen av Hernán Cortés erövring av Tenochtitlán, så har »invasionen« av Europa ingenting att göra med den mexikanske presidenten Andrés López Obradors krav att Felipe VI ska be Mexiko om ursäkt för koloniseringen. »Det är bara ett patetiskt försök för att dölja egna övergrepp. Dessutom vill vi tala om för det spanska folket att vi inte alls är erövrade«, menar Galeano.

Oavsett de underfundiga berättelser som Galeano präntar ner i loggboken, är syftet med resan till Europa att aktivera solidaritetsrörelsen där. Efter det misslyckade upprorsförsöket drog sig zapatisterna tillbaka till sina områden. Där organiserades med tiden ett parallellt samhälle utan band med det officiella Mexiko. I dessa bosättningar ska allt, också skolor och sjukvård, organiseras av zapatisterna själva. Där finns en strävan att ge kvinnorna större plats och skapa en lokal demokrati baserad på aktivt deltagande. 

Men samtidigt är zapatisterna fortfarande organiserade som en armé med en militär ledning som står över de valda lokala auktoriteterna. Och i syfte att försvara sig mot den dekadenta omvärlden har den militära ledningen inte bara förbjudit alkohol och droger, utan kontakter över huvud taget med officiella myndigheter. Det har, å andra sidan, lett till att zapatisterna blivit ekonomiskt beroende av internationella solidaritetsgrupper och enskilda organisationer.

Men under de 27 år som gått sedan zapatisterna presenterade sig för världen har solidariteten mattats. Resultatet har blivit materiella problem av olika slag. Undersökningar har visat att invånarna i zapatisternas autonoma bosättningar har sämre hälsa, är mer undernärda och får sämre undervisning än i »vanliga« byar i Chiapas. Av det skälet har grupper i växande grad brutit med zapatismen för att kunna få del av det officiella Mexikos sociala service. I flera bosättningar lever nu zapatister och exzapatister sida vid sida. 

För att motverka de upplösande tendenserna och de motsättningar som följt i deras spår krävs materiella resurser. Det är därför som den internationella solidariteten måste reaktiveras och där finns skälet till att Europa nu ska »invaderas«.

»Montaña« beräknas anlända till Vigo i Galicien någon gång i mitten av juni. Därifrån ska sedan zapatisterna turnera runt inte bara i Spanien, utan i hela Europa. 

Just nu är det oklart var »Montaña« befinner sig. Det är ett litet fartyg, bara 40 meter långt och 6 meter brett, med två master för segel och 280 hästkrafters motor. Besättningen består av fyra tyskar och en colombian. De sju som utgör zapatisternas delegation och som kallas »skvadron 427« – därför att den består av fyra kvinnor, två män och en trans – har ingen erfarenhet av sjömansliv förutom den de fick på den fartygsmodell som Marcos/Galeano lät uppföra mellan några träd i Lacandona­djungeln för ett drygt halvår sedan. 

Många applåderar »invasionen av Europa« som ännu ett av Marcos/Galeanos geniala politiska initiativ som mer liknar en poetisk konstinstallation än politik. Men aktionen orsakar också oro. Just inga av Marcos/Galeanos tidigare initiativ har, trots suggestivt poetiskt lyft, egentligen varit framgångsrika, utom i den meningen att de gett näring åt mytbildningen av honom själv, och zapatiströrelsen.

Själv minns jag första gången Marcos, numera Galeano, lät bygga ett slags fartyg. Det var bara ett drygt halvår efter upproret nyårsnatten 1994. Zapatisterna hade bjudit in »det civila samhället« till ett nationellt konvent i Lacandonadjungeln.Vi var omkring tusen som forslades dit i bussar från San Cristobal de las Casas. Vi möttes av väldiga segel som spänts mellan träden och en scen som en kommandobrygga varifrån Marcos förklarade att vi befann oss på befrielsens fartyg. Resan hade äntligen inletts. 

Men plötsligt, strax innan mörkret lagt sig, drabbades vi av en apokalyptisk storm med störtregn som slet sönder hela scenariet och förvandlade marken till ett hav av lera. I gryningen, fortfarande dyblöta, klafsade vi mot de väntande bussarna som med knapp nöd lyckades ta sig ur lervällingen. Marcos, som lovat ge en presskonferens, var försvunnen.

Det är han nu också. Det var flera veckor sedan som Galeano (Marcos) skrev något i loggboken om livet ombord på »Montaña«. Själv är han inte med på fartyget, bara via internet från någon plats i Chiapas. Men jag kan inte undvika att känna oro över vad som kan hända om »Montaña«, mitt ute på Atlanten, drabbas av samma slags oväder som Marcos första fartyg, den gången i Lacandonadjungeln.