Zimbabwe: Paradoxen Mugabe

Dessa aprildagar kämpar Robert Mugabe för sin överlevnad. Som vanligt, kan man säga, eftersom han ofta tvingats göra det. Han rör sig säkert i tv och ler brett och vidtar bisarra åtgärder som han brukar.

Han har förlorat ett val och arresterar valfunktionärer som sägs ha räknat fel.

För säkerhets skull hemlighåller han valresultatet. Ingen förstår hur han tänker, men man börjar ana att han siktar mot alla lösningars lösning: undantagstillståndet.

Då får man ju göra som man vill, enligt en omhuldad missuppfattning.

När kritiken denna gång började bli besvärande gjorde han som han brukar för att markera att det är kampen mot kolonialismen det gäller, ingenting annat: han skickade sina så kallade krigsveteraner, en privat armé av maffiatyp, ut på landet för att köra bort några vita farmare från deras ägor. Det är inte så många kvar längre, eftersom jordbruket ligger nere, men han hittade några, ganska många faktiskt, och de fick gestalta den fortsatta radikalismen i Mugabes gärning. Så fort den politiska moralen är ifrågasatt tar han en farmare.

Det är svårt att förstå den gamle kämpens tankar. Han är åttiofyra år och har verkligen kämpat. Jag tänker på sextiotalet då en ung Mugabe bjöd motstånd mot Ian Smiths rasistiska diktatur i Syd-rhodesia. Smith gjorde statskupp 1965 och det var en hemsk tid.

Världspressen samlades till hans hängningar, minns jag, och bödeln uttryckte sin arbetsmoral på följande sätt (han gav hela tiden intervjuer): Three at a time, on time, every time.

Den där tiden – Mugabe satt i fängelse i tio år – förklarar många olyckor i Zimbabwe. Ett den extrema krisens tänkesätt bredde ut sig – på båda sidor för övrigt: kolonialister och befrielsekämpar började betrakta verkligheten med samma misstänksamhet.

Oenighet tolkades lätt som förräderi i den stora kampen. Det fanns snart inga små frågor längre, utan konflikten i stort ordnade de minsta tankar. Alla handlingar kunde förklaras med den. Man fick dra sig ganska långt från Salisbury, huvudstaden (i dag Harare), för att få vara i fred.

Omkring 1980 var det över, men den extrema krisens tänkesätt låg kvar.

Jag tittar på bilder av den unge Mugabe som cirka 1962 vänder sig till massorna, med en vit näsduk i bröstfickan, ganska blyg men med höjd knytnäve. Han skulle snart förlora sin blyghet, men knytnäven var kvar.

I tjugoåtta år hade han hela makten – den delas inte i Zimbabwe – men det märktes inte i hans sätt att härska. Han kom att förkroppsliga ett dilemma som Afrika känner väl och som redan Machiavelli skrev om, nämligen att befrielse och frihet är helt olika politiska företag, som det är farligt att blanda ihop. Att sätta ihop makt för befrielsens skull har många visat sig kunnat, inte minst i Afrika, men att sedan ta isär samma makt för frihetens skull har inte många vågat eller velat.

Då tar jag ju isär min egen makt, vilket få befriare vill.

Därav tragedin i många kolonier som gjort sig fria: när det svåra företaget är genomfört visar sig befriaren vara en förtryckare. Han ser nämligen inte den filosofiska skillnaden utan tänker i samma oförsonliga motsättningar och misstänker förräderi i varje oenighet.

Robert Mugabes öde är på så vis lärorikt. Hans dygder som befriare är välkända och sällan ifrågasatta, men väl vid makten tänker och handlar han på i stort sett samma sätt, luras, ligger i bakhåll (stora blodbad i Matabeleland redan 1983), misstänker ett svek bakom varje oenighet, så att han plötsligt börjar likna Ian Smith, förtryckaren i Sydrhodesia. I en djupare mening är det till sist hans läromästare.

Vi ser ett förfärligt öde fullbordas denna vår, men den stora frågan är ju hur Zimbabwe, det rika och olyckliga landet, plundrat av såväl befriare som förtryckare, ska kunna resa sig igen. Kanske kan den Afrikanska unionen hjälpa till. Sydafrika har inte visat sig vara något stöd. President Mbeki har hittills bara jamat med. Om inte den Afrikanska unionen, så den europeiska.

Anders Ehnmark är journalist och författare.

Läs mer på fokus.se: Om mugabes gamle kompis Per Wästberg, om hur deras vänskap tog slut, om livet i skräckväldet.