08 – djävulens riktnummer?

Blir man folkilsk av att bo i Stockholm? Frågan har sysselsatt en stor del av den Stockholmsbosatta svenska manliga journalistkåren i åldersspannet 35–55 den senaste månaden. Efter en intervju med serieskaparen Mats Jonsson som lämnat Stockholm för Ångermanland har först DN Kulturs Kristofer Ahlström och sedan kulturchefen Björn Wiman, kulturjournalistikens Bengt Ohlsson och Alex Schulman skrivit texter i ämnet. Kristofer Ahlström skrev att han »förvandlas till Kapten Haddock ungefär fyra gånger gånger om dagen« medan Björn Wiman skriver att det är avskyvärt att leva i Stockholm. 

Bengt Ohlsson är arg på »skitviktigheten« och Alex Schulman är arg på alla som uttalar sig eftersom spaningarna är så trötta. Vissa argument har återanvänts sedan 2004: »Det mardrömslika var tidsbegreppet. Är detta nu? Eller har tiden fastnat? Vad hette jag, varför grät jag?«, »Nu visste jag att jag faktiskt var i helvetet, och detta var mitt straff; att läsa skribenters tio år gamla nidbilder av Stockholm som om det vore i dag.« 

Från Kalmar skriver Aftonbladets krönikör Malin Wollin en text på samma ämne. I Stockholm är alla sura. Bröd heter inte bröd i Stockholm. Hon undrar om alla i stan har IBS-mage (irritabelt tarmsyndrom) och om det är därför alla ser så arga ut, men har inget svar på frågan. 

Författaren Margit Richert – som har bott i ungefär varenda stad som finns i Europa, västra Asien och Centralamerika – rasar på DN Kultur och menar att Stockholm stjäl allt debattsyre: »Frågan är inte vem det är mest synd om: landsbygden med sin utarmade service eller stadsbor som vantrivs i deliveroo-shangri la – det korta foodoraruset. Men Stockholm värjer sig mot allt som pågår utanför.« 

Eftersom det är en debatt av främst stockholmare för främst stockholmare lär debatten fortsätta i minst ett par år till. Veckans bråk-redaktionen beklagar, Alex Schulman.