Ställs det för höga krav på den moderna mannen?

Vilken kravspec bör gälla på svenska män?

Det har det grälats om under semestern. Förra veckan slängde Linda Skugge nytt bränsle på debattbrasan. “Mitt tålamod med vinballar är helt slut”, löd rubriken i Expressen. Skugge berättar om fumligt sex, svartsjukeutbrott, dålig hygien, dåliga skämt, dålig mathållning, för mycket sprit.

 “Jag har fått nog”, deklarerar hon. "Nästa man som har ynnesten att få träffa mig borstar tänderna två gånger om dagen. Han är dessutom “drog/alkohol/nikotinfri, äter inte skräpmat på nätterna eller överhuvudtaget, duschar minst två gånger om dagen."

Hennes betalkort är stängt.

Ann Heberlein menar att svenska kvinnor är minst lika problematiska. Tidigare i somras skrev hon i SvD om “alltmer orimliga” partnerkrav". En väninna kollar till exempel upp potentiella partners på Ratsit och dejtar bara män som tjänar över miljonen och bor i fint hus. Fast hon själv tjänar "modesta" 600 000 och bor i en mindre bostadsrätt. 

Tjejgängens kravlistor är digra. “Förutom yttre kriterier såsom inkomst, utbildning, längd (minst 1.80) och utseende förväntas männen ha humor, vara omtänksamma, uppmärksamma, bildade, atletiska, gilla barn alternativt hundar, gärna vandra i fjällen och springa maraton, bjuda på olika grejer, köpa presenter, vara en samtidigt öm och energisk älskare, komponera låtar och skriva poem om den uppvaktade kvinnans skönhet, skicka gulliga meddelanden i tid och otid samt vara tillgänglig 24/7.”

Journalisten Elaf Ali replikerade mot Heberlein under rubriken: ”Det är männen som ska steppa upp”.

“När jag gått på dejt har jag ofta köpt nya kläder och har på mig fina underkläder.” Hon använder: “dyra krämer och parfymer” medan killen “i bästa fall tagit det som legat högst upp i smutstvätten och kammat håret. Att han ska tjäna mer än mig och vara längre än mina 163 centimeter är väl det minsta man kan begära?”

Enligt Ali är det eventuellt brottsregister, inte inkomst, kvinnor söker efter i diverse databaser.

I GP får hon och Skugge medhåll av Oscar Westerholm. Han berättar om väninnor som haft: "män av högst murket virke; tröga, trista och trakasserande.” Skulle Heberleins råd vara att de snällt “genomled sina själsdödande förhållanden”, undrar han. Nej. “Dumpa honom omedelbart, säger jag. Må mina väninnor träffa omtänksamma män med tjock plånbok och elefantsnabel!”

Och i Expressen skrev journalisten Katarina Muhr att: “kvinnor är inte kräsna – det är männen som är kassa”. Hon frågade sig när män ska män sluta vara så “undermåliga”? Känslomässigt otillräckliga, ouppmärksamma, obildade?

Det här fick DN:s ledarskribent Erik Helmerson att tala om ett utspritt och fördomsfullt hån mot mannen: om kvinnlig nätsexism som dryper av mansförakt i stil med gamla tiders kvinnoförakt på “punschverandor”. Men dagens män vågar inte kritisera kvinnorna tillbaka, eftersom mothugg “direkt placeras i facket kvinnohat, skrattas ut eller tigs ihjäl. Kvinnor som försvarar varandra är systerskap, män som gör det är misogyna incels.”

I Aftonbladet tar Åsa Linderborg Heberleins och Helmersons parti: "Kvinnor får numera säga vad som helst om, och kräva allt, av männen, medan det enda en man får påstå om kvinnor är att det är synd om dem." 

Hon tycker vidare att kärleken “i den groteska valfrihetens och individualismens tidevarv” har ekonomiserats. “Kan den här personen ge mig status och bekvämlighet? Nähä, off you go.” 

Gissningsvis skulle hon skriva under på Heberleins tips till singelkvinnorna:

“Kapa kravlistan och lita på magkänslan i stället. Samt fundera några varv på hur fantastiska partners ni själva är.”

***

Läs även: Nollåttor! Åk hem!

Läs även: Äntligen en rejäl toffeldebatt igen