Veckans bråk: Folkdräktsrabalder

Normalt anses det tabu bland feminister att kritisera kvinnors val av klädsel. Men i praktiken beror det förstås på klädseln. Och vem som bär den.

Vid riksdagens öppnande var nya andra vice talmannen, Julia Kronlid (SD), iförd folkdräkt – inklusive en huvudbonad som täckte håret. Det fick avgående klimatministern Annika Strandhäll (S) att ta till Twitter. ”Hmmm. Vad för sorts huvudbonad ska detta kategoriseras som? Någon? Jimmie?”, skrev hon.

Erik Helmerson på Dagens Nyheters ledarsida tyckte inte frågan var svår att besvara: ”Den ska kategoriseras som en klut till den fina värendsdräkten, en folkdräkt som kan bäras av oss som härstammar från den småländska Värendsbygden. En subtil ledtråd hade kunnat vara att Kronlid bar just en sådan dräkt vid öppnandet.”

Men Strandhäll var förmodligen bara ute efter att göra en poäng av kopplingen mellan Kronlids huvudbonad och den muslimska slöjan, fortsatte Helmerson. Den poängen framstår som osympatisk i ljuset av mordet på Mahsa Amini i Iran, som misshandlades till döds av moralpolisen för att hon ansågs bära sin hijab fel. ”Strandhäll beter sig som en mobbare”, var Helmersons slutsats.

Bråket fick sedan en folkbildnings-twist av folklivsforskaren och Bulletin-redaktören Dan Korn, som påpekade att just Värend har en lång tradition av jämställdhet och att traktens dräkt därmed är den minst lämpliga klädseln att angripa för den som ser sig som en feministisk förkämpe. ”Debatten [har] än en gång hamnat i samma gamla tröttsamma enkelspårighet där en del inte vill se skillnaden mellan en svensk folkdräkt buren av fri vilja och en hijab buren av tvång”, skrev han.

Dana Pourkomeylian, jurist med bakgrund i Centern, anlade en hårdare ton mot Strandhäll. Inlägget var ”djupt osmakligt och tondövt”, skrev hon och anklagade ministern för relativisering och medlöperi. Strandhäll svarade i samma tonart att allt Socialdemokraterna gjort för kvinnors och flyktingars rättigheter ”inte är värt den typen av tillmälen du nu spyr ur dig”.