Veckans bråk: Tänk på barnen!
Vem är det mest synd om egentligen – ofrivilliga mammor eller deras barn?
Bild: Nathan Dumlao
Får man verkligen ångra att man skaffade barn? Och får den som ångrar sig i så fall säga det? Debatten har puttrat på landets kultursidor sedan i februari, då sociologen Roland Paulsen skrev i Dagens Nyheter att det är grymt att skambelägga dem som ångrar att de blev föräldrar. Han fick svar på tal av psykologen Erica Lundqvist i Göteborgs-Posten: en förälder måste kunna överskrida sin egen narcissism och sätta barnet i första rummet. ”Att ångra ett barn är också att göra det föräldralöst.”
Då klev Ann-Katrin Dolium in i rampljuset och berättade öppenhjärtigt för Malou von Sivers i TV4 att hon ångrar att hon skaffade barn – hon hade hellre hade köpt en katt. Detta, menade hon, har inte påverkat hennes barn.
Åsa Beckman blev så provocerad att hon röt till i DN, där hon är biträdande kulturchef. ”Man sätter sig helt enkelt inte i en tv-soffa och säger att man ångrar sitt moderskap”, skrev hon. Barnen kan visst ta skada av att få höra att de är oönskade.
Dolium försvarade sig med att ofrivilliga mammors existens måste erkännas för att boven i dramat – könsrollerna och barnnormen – ska försvinna. Därmed kokade debatten ner till sin essens: vem är det mest synd om? Den ofrivilliga mamman eller hennes barn?
Barnen-linjen verkar starkast. SvD:s Josefin de Gregorio föreslog att den som ångrar sitt föräldraskap kan prata med en vän eller en psykolog i stället för med tv-publiken. ”Jag hoppas [Ann-Katrins barn] inte ser den här intervjun”, instämde Susanna Birgersson i Axess.
”Det är slående hur fort moderna svenska kvinnor helt plötsligt kan låta som konservativ kristen höger i USA, eller någon typ av talibaner”, kontrade dock journalisten Jenny Nordberg i Amelia.
Längre än så är visst inte avståndet mellan svenska kultursidor och Afghanistan.
***
Läs fler Veckans bråk:
