Statsråden som faller

Förmiddagen den 3 oktober 2014 trängdes de alla framför kamerorna i riksdagen. Efter ett osedvanligt knepigt valresultat skulle Stefan Löfven presentera sin första regering. Några givna kort fanns förstås med, men också överraskande utropstecken och ett och annat frågetecken. Som till exempel rekordunga och för allmänheten okända Aida Hadzialic, gymnasieminister och Gabriel Wikström, sjukvårdsminister. Medan betydligt mer kända Alice Bah Kuhnke kom ut som miljöpartist i och med posten som kulturminister.

Samma eftermiddag, efter fotograferingen på Lejonbacken, korsförhördes hon i tv:s nyhetssändningar av en lång svans journalister, gående från slottet längs Norrbron till regeringskvarteren på andra sidan Strömmen. Hon hade uppenbarligen klarat Stefan Löfvens granskning – nu var det dags för mediernas överprövning av statsministerns jobb och den nya kulturministerns förmåga att inte hymla. Och hon erkände på gående fot två fortkörningar och att hon rökt marijuana i sin ungdom, vilket hon ångrar i dag.

Och visst hade det varit en ovanligt noggrann casting till den här regeringen. Det konstaterades i pressen redan före presentationen av regeringen.

– Jag känner mig väldigt lugn, konstaterade Stefan Löfven i Expressen.

Hur man än försöker kan man inte gardera sig för den mänskliga faktorn. Nu närmar det sig val igen och 8 av de 24 ministrar som ställde upp utanför slottet för fotografering den dagen är inte kvar. Inget av de två unga stjärnskotten Gabriel Wikström och Aida Hadzialic, den unge sjukvårdsministern jobbade sig sjuk och gymnasieministern gjorde misstaget att kombinera två glas vin med bilkörning.

Man kan fråga sig om ministerjobbet verkligen är gjort för människor. Den frågan har Jan Larsson funderat på sedan hösten 2014. Den tidigare statssekreteraren åt Göran Persson förlorade sin plats i partiets kärna i samband med partiledarbytet 2006 och använde Alliansens regeringstid åt att skaffa sig en karriär som strateg i näringslivet. Inför valrörelsen 2014 lämnade han jobbet som kommunikationschef på Nordea, och gjorde en nysatsning på politik. Han hade trots allt tillbringat mer eller mindre hela sitt vuxna liv i S-korridorerna som politisk tjänsteman och ansågs vara en av partiets vassaste strateger.

Jan Larsson ville verkligen vinna det här valet och mönstrade på S-skutan som valgeneral med halva löften om åtminstone en riksdagsplats.

Om Socialdemokraterna vann valet 2014 kan diskuteras men det blev i alla fall Stefan Löfven som fick bilda regering tillsammans med Miljöpartiet.

Jan Larsson får då frågan om han kan tänka sig att bli minister. Han tackar ja. Men det blir inte så. Om detta har Jan Larsson berättat både i DI Weekend och på Fokus Smarta Samtals frukostscen.

Den ovanligt noggranna castingen slog ner på ett misstag som fällt ministrar förut: svarta tjänsteköp.I Jan Larssons fall en garageuppfart som stått oasfalterad tillräckligt länge för att en firma ihärdigt skulle spontansöka jobbet. Enligt honom själv kollade han företaget innan han sa ja, men när jobbet var klart avkrävdes han 40 000 i näven i lätt hotfull ton. Detta var känt av partiet och inget som oroade Jan Larsson vid utfrågningen inför regeringsbildningen, värre saker hade han själv hanterat som presschef i Persson-regeringen. Men det oroade Stefan Löfven tillräckligt för att »inte våga ta dig ombord«.

Där och då gick luften ur Jan Larsson. Senare har han uttryckt förståelse för den nye statsministern som hade en knepig parlamentarisk situation och ett antal interna personskandaler i partiet den senaste mandatperioden.

I dag är Jan Larsson vd för utbildningsföretaget Yrkesakademien och funderar snarare på vad kravet på ofelbara politiker betyder framåt. När Fokus ringer har han precis startat bilen. Men det är lugnt, förklarar han, bilen har högtalartelefon:

– Så jag kör helt lagligt. Det är en bra lag, det där. Jag är för den, säger han, skrattar lite och deklarerar att han gärna tar statens hjälp för att skydda sig och andra i trafiken från sitt eget mobilbeteende.

Det är inte självklart vilka moralkrav som ställs på förtroendevalda politiker. Det beror på vem du frågar. Politiker och medier ställer andra krav än väljare och medborgare.

Etablissemangsbubblan har högre moraliska krav än vad väljarna har, tror Jan Larsson, och ser att den trenden startade med Fredrik Reinfeldts första regering 2006 där flera ministrar snabbt fick gå.

– Man började acceptera orimliga krav och lät mediedrev avsätta statsråd och i praktiken ta över ansvaret från statsministern. Man får inte vara människa när man är minister. Det har blivit höga krav och låg toleransnivå.

Ska inte politiker vara förebilder?

– Att vara förebild kan inte bara vara att aldrig göra fel.

Att döma av reaktionerna både på sin egen berättelse och Aida Hadzialics avgång, som snarare var beklagande än fördömande, tror han att väljarna klarar betydligt mer än strategerna tror.

– Det finns en större acceptens för att man kan göra fel. Jag tror att folk förstår att handlingskraftiga människor kan göra misstag. För det finns också en längtan efter autenticitet, genuinitet hos folk. Risken med att kontrollera alla människor så hårt är att vi får få att välja mellan  och kanske inte dem vi behöver. Det blir en viss typ av människor som klarar gallringen. Med en likriktning av personligheter blir det svårt att bygga ett väl fungerande lag, det blir för ensidigt, säger Jan Larsson.

Och om kulturen är att varje misstag straffas hårdare än framgångar belönas finns en risk att man bara får riskaverta, försiktiga, kanske rent av fega personer. De kanske i och för sig känns stabila, men de kanske inte heller tar tillvara på de möjligheter som finns.

Till ett politiskt lagbygge behövs olika personligheter, precis som kompetenser, hävdar Jan Larsson, och pratar på om balansen mellan logos, etos och patos; kunskap, moral och ett jävlar anamma.

– All verksamhet handlar om att få något gjort. I politiken måste man också beskriva vad man vill göra. Lyckas man med detta har man gjort ett bra politiskt dagsverke.

Dagsverket brukar belönas med stöd från folket, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som stöd i medierna. Men då får man inte glömma bort att mediernas jobb inte är att ge stöd, utan tvärtom, att granska. Där måste politiken bjuda mer motstånd, tycker Jan Larsson, och berömmer Löfven för det hårdnackade försvaret av försvarsminister Peter Hultqvist i Transportstyrelseskandalen.

– Det finns en etablissemangets filterbubbla där ängslighet regerar. Och den blir lätt en självuppfyllande profetia.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter varje år svenskarnas relation till demokratins institutioner. I den senaste undersökningen får politiker högre betyg än partier. 2016 uppgav16 procent att de har mycket eller ganska stort förtroende för de politiska partierna. Det har fallit de senaste fem åren men är bättre än vid millennieskiftet (12 procent). 37 procent säger att de har mycket eller ganska gott förtroende för svenska politiker, år 2000 var den siffran 23 procent.

Förtroende är viktigt i politiken. Men även representativitet. Det säger Agneta Blom, docent i statskunskap vid Örebro universitet samt S-politiker och kommunfullmäktiges ordförande i Örebro.

– De flesta partier jobbar hårt med representationen, med att möta upp den väljarskara man vill locka till sig. Medborgarna ska kunna känna igen sig i politiken och engagera sig i demokratin.

Och visst ställs det höga krav på politiker, det har det alltid gjort, menar hon. Däremot finns det en skillnad i att allt syns i dagens mediala samhälle och att tilliten till det etablerade samhället går ner. Dessutom har ett allt generösare välfärdssamhälle långsamt förvandlat medborgare till kravställande kunder, och förtroendevalda politiker till leverantörer av samhällelig service. I den relationen finns ett annat krav än i det mandat alla medborgare ger en del medborgare att sköta de gemensamma affärerna.

Även om man strävar efter representativitet ska politiska företrädare ändå vara föredömen. Kravspecifikationen blir då: Som folk är mest. Men lite bättre.

– I viss mån är det ett helt rimligt krav, tycker Agneta Blom.

– Om man säger att man eftersträvar vissa värden, då måste man själv leva upp till dem. Annars är man inte trovärdig. Sedan finns det en rimlighetsgräns i detta. Det finns ingen vuxen människa som inte har saker i bagaget.

Att Stefan Löfvén gjorde en stenhård granskning av alla sina tilltänkta statsråds lik i garderoben har sin förklaring tycker hon. I en tid som den här, när det politiska läget är skakigt, blir det viktigare med förtroende. Det är det kapital man har.

– Att vara förtroendevald är att ha folks förtroende, då måste man kunna leva upp till vad man säger. Dygnet runt.

Det är det som skiljer förtroendeuppdraget från ett jobb. När det gäller Aida Hadzialic så visste hon vad som förväntades av henne som statsråd, menar Agneta Blom. Självklart ska hon skämmas rejält, men kanske hade hon kunnat klara sig kvar om hon pudlat ordentligt för en engångsföreteelse. Det finns dock annat som spelar in:

– Just då hade regeringen väldigt lite marginal.

Delvis samma logik kostade Jan Larsson ministerjobbet, tror hon:

– Regeringsbildaren var inte beredd att ta risken.

Hon är, precis som Jan Larsson, inte övertygad om att folkviljans moral är lika hög som Stefan Löfvens. Framför allt måste vi debattera detta mer, tycker hon. Varför kraven blivit hårdare är svårt att säga, men samhällsandan är ett balanserande pussel med många bitar. Minskade resurser i mediebranschen till exempel, i kombination med de krav på omedelbarhet som internet skapat. För att inte tala om spridningspotentialen i sociala medier.

Den ena frågan det här reportaget söker svar på är vilka politiker som duger åt oss. Den andra är vilka människor som står pall för uppdraget. Vem vill och orkar vara politiker i dag? Sjukvårdsminister Gabriel Wikström, som sjukskrev sig och sedan sa upp sig på grund av utmattningssyndrom, placerade problemet i blixtbelysning. Kanske blev det till och med hans hittills viktigaste politiska gärning? Ändå är problemet mer utbrett på regional och kommunal nivå.

Björn Sundin, som fram till i somras var kommunalråd i Örebro, orkade länge. Han blev politiskt aktiv när han var 14 och var heltidspolitiker i elva år. Men det finns också ett annat perspektiv. Han har varit känd politiker i 20 år och han trivdes med det. Han hade som ambition att vara öppen och tillgänglig för kommuninvånarna, han tyckte om när folk kom fram och pratade på stan, hörde av sig med åsikter. Och åsikter hade de. Framför allt när det gällde hans ansvar för trafik- och stadsbyggnadsfrågor, områden som lätt rör upp mycket eldfängda känslor. Björn Sundin trivdes fram till hösten 2015.

– Jag kände att jag började väja för kontakt. Jag blev orolig när folk var arga. Jag fick ta personligt ansvar för allt som hade med trafik att göra. Då ville jag inte längre att folk skulle känna igen mig, berättar han.

Våren 2017 blev det uppenbart att det inte funkade för familjen heller. Själv drabbades Björn Sundin av en utmattningsdepression.

– Jag har egentligen en väldig arbetskapacitet, men i våras kunde jag inte resa mig ur sängen och gå. Det är svårt att säga, men jag känner mig rätt säker på att det var utsattheten som var orsaken. Jag kunde inte värja mig längre. Det gick in för nära och blev väldigt mycket fokus på min person.

Kombinationen av att trafik och stadsbyggnad engagerar människor, hans egen ambition att vara öppen och tillgänglig och lokaltidningens klickjakt på läsare blev för mycket.

När artiklar om vägbyggens nya etapper fokuserade på honom som person och direkt ledde till kommentarer om att Sundin förstör staden, tyckte han att det spårat ur.

– Varje gång lokaltidningen delade en artikel på Facebook genererade det personangrepp om att jag var dum i huvudet. Det blev som en självspelande ekokammare, säger han.

Även om han anmält somligt tycker han att han kommit lindrigt undan när det gäller hot.

– Det finns många som råkat värre ut, framför allt unga kvinnor. För mig har det framför allt gällt tonläget. Vi blir annorlunda mot varandra i sociala medier än när vi möter varandra öga mot öga, säger han.

Allt triggas väldigt mycket av omedelbarheten på nätet. Internet har dessutom blivit en reell ekonomisk faktor för mediebolagen. Dessutom skapar anonymiteten på webben distans. Samtidigt vill han understryka att internet verkligen är en stor demokratisk möjlighet – det är vårt beteende vi behöver förändra.

– Det jag är mest rädd för är att politiker inte orkar driva de förändringar som måste till.

Själv har han precis börjat arbeta deltid som rådgivare åt kommunikationsbolaget Diplomat, även om han inte är helt återställd från sin utmattning.

– Det är jätteskönt. Jag får fortsätta jobba med samhällsfrågor som engagerar mig, men slipper vara ansvarig.

Björn Sundin är långt ifrån ensam om att välja bort politiska uppdrag på grund av den offentliga utsattheten. Pierre Esbjörnsson, kommunalråd (S) i Skurup, utsattes för misstänkt mordbrand och fick sin bil uppeldad i september 2016.

Enligt Gissur Erlingsson, biträdande professor i statsvetenskap på Linköpings universitet, går vi den här mandatperioden sannolikt mot ett rekord i avhopp av valda politiska företrädare och trenden är att det ökar. Enligt SCB:s siffror slutade 19 procent av kommunpolitikerna i förtid under mandatperioden 2010–2014. Och redan efter tre av den här mandatperiodens fyra år uppgår avhoppen till 18 procent. Enligt undersökningar sker majoriteten av privata skäl och det är framför allt unga och kvinnor som hoppar av.

– Ett stort problem med förtida avhopp är att det leder till att redan icke-representativa församlingar, under mandatperiodens lopp blir än mindre representativa. De som hoppar av ersätts i regel inte av människor som är kopior av dem, säger Gissur Erlingsson.

I en studie han gjort specifikt om lokala topppolitikers arbetsförhållanden menar han att det är en tuff väg att vandra, ofta i misstroendets motvind och i ständig konflikt. Dessutom med en rejäl arbetsbörda. Enligt en enkätundersökning bland svenska kommunstyrelseordföranden arbetar de i snitt 57 timmar i veckan.

Lägger man på aspekten hot och våld kan man undra varför någon levande själ alls vill sätta sig i den positionen: tre av tio kommunpolitiskt förtroendevalda uppger att de utsatts för hot och våld på grund av sitt politiska uppdrag, bland kommunstyrelseordföranden är det nästan två av tre, hela 62 procent.

I och med att det är ett förtroendeuppdrag, och inte ett jobb, finns heller ingen riktig arbetsgivare som kan avkrävas ett arbetsgivaransvar.

– Det finns mycket som talar för att ledande politikers arbetsmiljö inte tas på det allvar det förtjänar. Det måste ses som en samhällsbärande funktion. Det gör det angeläget att lämpliga och kompetenta personer attraheras av uppgiften av »rätt« skäl, menar Gissur Erlingsson

Agneta Blom ser en koppling mellan dagens politikerförakt och välfärdssamhällets utveckling.

– Vi är rätt välutbildade i dag, och vi har utbildat människor till att bli kritiska. Hur det leder till minskad tillit och vad det betyder behöver vi tala mer med varandra om.

Hon återkommer till avståndet i kund-leverantörsamhället. Människor har en tendens att skylla alltmer på politiker. Till exempel: »Det är politikernas fel att brottsligheten ökar«. När det i själva verket är medborgare som begår brott som gör att brottsligheten ökar. Politikerna hänger lätt på och skyller på varandra.

Frågan är om det anstår en god förebild. Att komma till rätta med detta »blamegame« ser Agneta Blom som en viktig demokratisk utmaning om vi ska kunna lösa de samhällsutmaningar vi står inför. Att leva som man lär ankommer även på medborgare. Vi behöver alla mer civilkurage för att lära oss stå emot en mobb, hävdar hon.

Just samtalstonen och respekten för varandra har Agneta Blom gjort till en av sina käpphästar sedan hon antog förtroendeuppdraget som kommunfullmäktigeordförande i Örebro. Det handlar just om att leda det politiska arbetet; se till att sammanträden genomförs i god ordning, att politikerna håller tiden, håller en god ton och inte skapar dålig stämning.

– Eller ägnar sig åt personangrepp. Men alla männi-skor har ansvar för att säga ifrån när de hör andra ta heder och ära av någon, säger hon.

Det spirar dock en försiktig motrörelse mot denna oroande trend av »trollfabriker« och att personliga förtalskampanjer blivit en del av det politiska spelet, hävdar Agneta Blom.

– Vi börjar ifrågasätta att vi ska tåla detta. Ska vi ha ett samhälle av hat, hot, mobbing, hårda ord och förakt? Då måste alla politiker blir förebilder och skilja på sak och person. Ytterst handlar det om att vara en god förlorare.

Det finns också de som ser just det hårdare politiska klimatet som en anledning att engagera sig. En återvändare är Kristina Axén Olin som för tio år sedan, tämligen tilltufsad både av livet och politiken, avgick som finansborgarråd, i Stockholm. Sedan dess har hon berättat öppenhjärtligt, både om den politiska pressen och hur den verkar i kombination med andra kriser en vanlig trebarnsmamma möter mitt i livet: en mor som dör, en skilsmässa, ett tilltagande alkoholmissbruk.

Lik förbannat står hon nu som nummer 4 på Moderaternas riksdagslista, vilket i praktiken betyder en riksdagsplats efter valet.

– Ja, så länge Moderaterna bara kommer över fyraprocentsspärren, säger hon skämtsamt.

– Politik är ju fantastiskt roligt. Och vill man förändra världen så finns inget bättre sätt  – trots allt, förklarar hon sitt beslut.

Även om hennes livssituation har förändrats till det bättre är hon rädd att det motsatta gäller för det politiska klimatet.

– Hotbilden mot politiker blir bara värre och värre. I princip är mer än 50 procent utsatta för hot och en fjärdedel avstår från att yttra sig för att de är rädda för hot, säger hon.

Och interna debattklimatet?

– Jag kan se att tonen i partiledardebatter och -intervjuer är otrevligare än förr. Man avbryter varandra och är oförskämda, säger hon, och inflikar att det känns som en viktig del i hennes comeback: att arbeta för ett bättre politiskt samtal.

– Medierna har en läxa att göra där, liksom medborgarna. Vi bör alla fundera på vilken ton vi vill ha.

Hon ser dock samma motrörelse som Agneta Blom. Och ett bättre politiskt samtalsklimat är en förutsättning för att kunna lösa de stora samhällsutmaningarna. Det är också en förutsättning för att locka medborgare till ett partipolitiskt engagemang. För det är inte bara ett problem att förtroendevalda hoppar av – de hårt granskande kravställarna som gör listorna på valsedlarna får allt färre att välja bland.

Tillbaka till SOM-Institutets demokratimätning: Trots att betydligt fler, 63 procent, säger att de är ganska eller mycket intresserade av politik (jämfört med 46 procent 1986) och 36 procent diskuterar politik varje vecka, så minskar det partipolitiska engagemanget. Endast 6 procent uppger att de är med i ett politiskt parti (14 procent 1986). Det allmänna föreningslivet i Sverige är det dock inget större fel på, nästan tre av fyra uppger att de är med i någon typ av förening.

Att folk inte engagerar sig partipolitiskt är ett demokratiskt problem eftersom det är från partierna vi väljer de representanter vi utser att bestämma i vårt samhälle. Till slut riskerar vi att få politiker som inte speglar befolkningen.

I dag är Kristina Axén Olin bättre rustad för ett politikerliv på flera sätt:

– Jag är mognare. Man lär av sina kriser i livet. Jag vet vad jag ger mig in på.

Frågan är hur vi kommer till ett bättre samtalsklimat. Ett steg fram och två tillbaka, ibland ett steg tillbaka och två fram? Men det lär inte bli en dans på rosor. Och det börjar med att man bjuder upp.

– Vi måste börja med oss själva. Skruva ner tonläget och tänka efter mer, säger Björn Sundin:

– Medierna är väldigt viktiga, eftersom de är en ekokammare för allas åsikter.

Jan Larsson ser behovet hos politiken att ta tillbaka mandatet från dessa »ekokammare«.

– Ta befälet, sätt upp en egen moralkod för vad som är rätt och rimligt. Berätta om den för media och väljare och tvinga dig att motivera besluten utifrån vad som är fel, inte utifrån om det kan leda till medial kritik.

Han tror inte att den enskilde medborgaren har blivit mer dömande, men att tonen sätts av en viss grupp människor – färre än etablissemanget tror – som fäktar vilt i sociala medier och det får en helt oresonlig påverkan på medier och politiker.

Själv har Jan Larsson lämnat besvikelsen över det uteblivna ministerjobbet bakom sig. Om han vill återvända till politiken igen är en »hypotetisk fråga, omöjlig att svara på«.

– Nu är det definitivt inte aktuellt. Jag är mitt uppe i en fantastiskt spännande utmaning som vd för Yrkes-akademien, ett samhällsviktigt bolag som jobbar med arbetsmarknadsutbildningar och integration. Det är att göra politik på riktigt.

Björn Sundin vill inte uppmana politiker att engagera sig mindre. Han vill tro att alla personlighetstyper kan vara politiker.

– Men man måste få hjälp med att bli lite mer hårdhudad. Men också få hjälp med att inte bli samhällsfrånvänd. Men det är lättare sagt än gjort.

Till största delen är det upp till politiker och medier – inklusive alla som publicerar något i sociala medier – att vända villkoren i politiken. I slutändan är det upp till väljarna. I höst får vi se vad som premieras.

Fakta | Statsråden som lämnat:

Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, sjukskrev sig 5 maj 2017. Lämnade uppdraget 27 juli.

Anna Johansson, infrastrukturminister, avgick 27 juli 2017 till följd av IT-skandalen på Transportstyrelsen.

Mehmet Kaplan, bostadsminister, avgick 18 april 2016 efter att ha varit på samma middag som företrädare för fascistiska organisationen Grå Vargarna och ha jämfört Israels behandling av palestiner med nazisternas av judarna.

Aida Hadzialic, gymnasie- och kunskapsminister, avgick den 15 augusti 2016 efter att ha åkt fast för rattfylla när hon körde bil med en promillehalt på 0,2i blodet.

Åsa Romson, miljöminister/ vice statsminister, fick gå i en regeringsombildning strax därpå, 25 maj 2016, när statsministern tog in tre nya ministrar fördelade om ansvarsområden.

Anders Ygeman, inrikesminister, fick gå i regeringsombildningen 27 juli 2017 när regeringen hotades av misstroendeförklaring efter skandalen med Transportstyrelsen.

Åsa Regnér, barn-, äldre- och jämställdhetsminister, sa upp sig8 mars i år för att bli biträdande chef för FN:s kvinnoorganisation i världen.

Kristina Persson, framtidsminister, fick gå vid regeringsombildningen25 maj 2016, när statsministern tog in tre nya ministrar fördelade om ansvarsområden.