Alla borde ta efter det självgoda landet Schweiz

Vad nu då, tänker jag konfunderat då jag just passerat tullstationen och en man pekar på min bil och ger tecken att jag ska köra åt sidan. Han visar sig dock inte vilja något annat än att sälja det lilla klistermärke som alla bilar som trafikerar Schweiz motorvägar måste ha i vindrutan. 40 schweizerfranc kostar det. 

Jag gräver i fickan efter de klingande schweiziska femfrancsmynt som ska finnas där. Jag har haft dem länge. Fast inte lika länge som motorvägsmärket har kostat 40 franc. Det har det gjort i evigheter. Priser rör sig inte så mycket i Schweiz, det vill säga räknat i inhemsk valuta. Räknat i nästan alla andra valutor har priserna oupphörligen stigit. Särskilt i svenska kronor. Jag vet inte vad jag en gång betalade för mina mynt men mycket mindre än de skulle kosta i dag.

För 50 år sedan motsvarade en schweizerfranc cirka en krona och tjugofem öre. För 25 år sedan kostade den lite drygt fem kronor. För ett årtionde sedan låg francen kring sju kronor. I år har en schweizerfranc som mest klättrat till 11,50. Den har passerat såväl dollar som euro i värde. Trots att även dessa båda valutor ökat kraftigt mot kronan. 

Ukrainakriget, inflationen och stigande räntor har skickat kronan i spinn. Den tycks alltid ta stryk när tiden är orolig. Svenska förståsigpåares gängse förklaring till detta fenomen är att små länders valutor generellt faller i oroliga tider.

Denna teori dementeras emellertid kraftfullt av schweizerfrancen. Även Schweiz är litet, mindre än Sverige faktiskt, men det hindrar inte oroliga placerare från att i växande skaror köpa tillgångar i schweizerfranc hellre än både dollar och euro när världen krisar. Storleken saknar betydelse! Annat lockar och Schweiz, men inte Sverige, tycks ha det.

Räntan kanske? Knappast. Schweiz har konsekvent haft lägre ränta än alla andra länder. När Riksbankens styrränta var -0,5 procent, var Schweiz nere på -0,75 procent. Nu, när Riksbanken höjt styrräntan till 2,5 procent, ligger schweizarna på 0,5 procent. Ändå står sig francens värde. Schweizerfrancen är världens hårdaste valuta. Och kronan en av de mjukaste.

Hård valuta, sa salig Margaret Thatcher en gång, är något för män som inte har något annat som är hårt. Vad det kan tänkas säga om riksbankschefen Stefan Ingves behov av Viagra lämnar jag åt läsaren att bedöma. När det gäller chefen för den schweiziska centralbanken SNB, vill jag varna för snabba slutsatser.

Enligt SNB:s valutapolicy ska francen vara hård och appreciera över tid. Det ingår i antiinflationsstrategin. Men bara långsamt och stabilt så att det exportberoende schweiziska näringslivet hinner anpassa sig och bibehålla konkurrenskraften. Därför har SNB vid upprepade tillfällen ägnat sig åt att hålla tillbaka francen, fast med långt mindre lycka än Ingves som hört till världens mest framgångsrika centralbankschefer just på det området. SNB har återkommande försökt lägga grimma på den muntert skenande francen.

Under eurokrisen satte SNB ett riktvärde på 1,20 franc per euro. Billigare än så fick en euro inte bli. Det höll i fyra år. Sedan öppnade man buren och francen fortsatte sin frustande galopp mot paritet med euron. Alla försök att tygla den har förr eller senare misslyckats. Under 2022 nådde den inte bara paritet med euron, nu kostar den mer.

För att dämpa haussen har SNB flödat valutamarknaden med franc. Framgången har inte varit slående. Nu sitter banken med stora tillgångar i utländsk valuta som tappat stort i värde mot den egna. Förlusten beräknas bli astronomiska 150 miljarder franc, motsvarande bortåt 1 700 miljarder svenska kronor, mer än hela den svenska statsbudgeten på cirka 1 250 miljarder. Som ett resultat kommer SNB 2023 att för endast andra gången på 100 år, ställa in utdelningen till sina ägare. Besvikelsen är stor.

Hade SNB varit en vanlig bank hade förlusten varit katastrofal. Men en centralbank har andra uppgifter än att bara garantera ägarna avkastning. Aymo Brunetti, professor i nationalekonomi vid universitetet i huvudstaden Bern, tycker inte att SNB:s inställda utdelning egentligen är så mycket orda om. 

– SNB:s främsta uppgift är prisstabilitet. Balansräkningen är bara en sideshow. En centralbank kan inte gå bankrutt. Tekniskt och för regeringens finanser är det inte bra men ekonomiskt har det ingen betydelse, säger han. 

På området prisstabilitet har SNB varit utomordentligt framgångsrik. Sett över de senaste 50 åren har ingen annan utvecklad ekonomi haft en så långsam prisutveckling som Schweiz. Den kontinuerligt stärkta schweizerfrancen har bidragit eftersom den minskar importen av inflation från utlandet.

Inflationen under de senaste 30 åren toppade 1992 på 4 procent. Därefter har den en enda gång, under finanskrisen 2008, nått över 2 procent. I övrigt har den hållits i spannet 1,5 till -1 procent. För 2022 beräknas inflationen bli knappa 3 procent för att 2023 sjunka till knappa 2. I inflationsbekämpande syfte har SNB under 2022 höjt räntan i två omgångar från -0,75 procent till senast 0,5 procent. Det är första gången sedan 2015 som styrräntan inte är negativ.

Andra faktorer som bidragit till den jämförelsevis godartade inflationsutvecklingen 2022 är livsmedelstullar, ett allmänt högt prisläge, schweizarnas låga inflationsförväntningar och att landets elproducenter inte är marknadsutsatta. 

– Elpriset bestäms en gång om året av en statlig kommission, vilket kanske just nu är en fördel, säger norrmannen Yngve Abrahamsen, ekonom och konjunkturforskare vid ETH, Federala tekniska högskolan i Zürich.

Matpriserna, som i hög grad bidragit till inflationsuppgången i resten av Europa, har inte ökat på samma vis i Schweiz.

– Det beror på att lantbruket i Schweiz är skyddat mot billiga importvaror av en tullmur. Generellt är matpriserna högre i Schweiz och när importerade livsmedel stiger i pris sänks importtullen så att priset i Schweiz bibehålls på samma nivå som tidigare, säger Yngve Abrahamsen.

Det finns dock lockande undantag från regeln att livsmedel är dyrare i Schweiz, framhåller han:

– Champagne är billigare. Och andra lyxvaror. Man kan inte leva billigt i Schweiz men har man gott om pengar kan man leva gott. 

Schweiz kan inte bara yvas över låg inflation och hård valuta. För 50 år sedan var Schweiz och Sverige Europas två rikaste länder. Det var i mycket en funktion av att båda stått utanför andra världskriget med intakta produktionsapparater då resten av Europa skulle byggas upp efter kriget. Det gav försprång och tillväxt. Schweiz har behållit sitt försprång. Landet ligger fortfarande i Europas BNP per capita-topp medan Sverige tappat åtskilliga placeringar.

Schweiz BNP per capita är i dag nästan 70 procent högre än Sveriges. Bortsett från Luxemburg som står i en klass för sig, men inte riktigt räknas, så finns det blott ett enda land som nästan mäter sig med Schweiz, nämligen det en gång så fattiga Irland. Inte ens Norge med all olja och gas kommer, trots en tredjeplats i BNP-ligan, nära Schweiz.

Vad beror det då på att detta lilla land, fattigt på naturresurser och med en geografi som inte duger till stort annat än skidåkning och bergsklättring, blivit Europas, för att inte säga världens, mest stabila, framgångsrika och krisresistenta ekonomi? Trots att den stigande valutan kontinuerligt kräver ständigt ökad produktivitet av industrins stora exportsektor för att företagen ska behålla konkurrenskraften. 

Ett svar är att stora tunga sektorer av näringslivet som de stora bankerna, försäkringbolagen och läkemedelsindustrin producerar tjänster och varor som inte är särskilt priskänsliga. Det gäller även klockindustrin som säljer på exklusivitet och renommé och tycks kunna ta vilket pris som helst och maskinindustrin som tillverkar mycket specialiserade och unika produkter. Men också en anmärkningsvärd anpassningsförmåga.   

– Den schweiziska exportindustrin har vant sig vid den moderata valutauppvärderingen. Den tvingar exportindustrin att anpassa sig och vara bland den mest produktiva i världen, säger Aymo Brunetti.

Raka motsatsen således till de svenska exportföretagen som länge fått leva i det drivhus som Stefan Ingves ständigt svagare krona byggt.

Brunetti framhåller också arbetsmarknadslagstiftningen som en viktig orsak till industrins framgång och anpassningsförmåga. Eller snarare den relativa frånvaron av lagstiftning:

– Vi har en arbetsmarknad av amerikansk typ. Mycket flexibel men, i motsats till USA, med en mycket generös arbetslöshetsförsäkring. Det är tämligen enkelt att sparka folk, vilket gör det attraktivt att anställa. Vi har inga generella minimilöner och vi har decentraliserade löneförhandlingar. 

Den schweiziska arbetslösheten håller sig kring låga 2 procent och landet har nästan ingen ungdomsarbetslöshet.

Inte ens turistindustrin, som svarar för cirka 2,5 procent av landets BNP, och som i det förflutna knorrat över den dyra valutan, verkar längre bry sig. Sektorn har ställt om. Schweiz har blivit mål för en pris­okänslig kategori turister som gärna betalar för den exklusivitet och mindre trängsel som Schweiz bjuder.  

En historisk faktor som kan ha bidragit till Schweiz ekonomiska succé är landets tidiga industrialisering. Schweiz var tvåa efter England. I Mittelland, det relativt låglänta område som i norr gränsar mot Tyskland, i söder mot Alperna, växte en textil- och maskinindustri upp som snart exporterade sina produkter över hela Europa.

En annan historisk faktor kan ha varit bristen på naturtillgångar, ytligt sett en nackdel, men vid närmare eftertanke en möjlig framgångsfaktor. I bästa fall uppmuntrar resursbrist till en kreativitet och entreprenöranda som inte frodas i länder där rikedomen bara väntar på att hämtas ur jorden. Ryssland till exempel.  

Ännu en till synes motsägelsefull bakgrund kan vara landets heterogenitet. Inom dess gränser finns fyra officiella språk och två religionsyttringar. Där talas franska, tyska, italienska och rätoromanska och kristendomen finns i både katolsk och reformert form. Schweiz är som ett EU i miniatyr.

I århundraden skapade det splittring och strider mellan alpområdets olika grupper och småstater, kantonerna. Först revolutionsåret 1848, efter ett knappt månadslångt, nu halvt bortglömt inbördeskrig på hösten 1847, kunde motsättningarna biläggas. Då omvandlades det så kallade Edsförbundet, der Eidgenossenschaft, till den moderna förbundsstaten Schweiz.

Edsförbundet var en försvarspakt ursprungligen sluten 1291 mellan folket i alpdalarna Schwyz, Uri och Unterwalden. Enligt legenden slöts förbundet på alpängen Rütli ovanför Vierwaldstättersjön. Överenskommelsen riktade udden mot de habsburgska furstarnas nymornade försök av att projicera makt i alpdalarna, ett intresse som väckts av ett brobygge som förvandlade Sankt Gotthardpasset till den kortaste förbindelsen mellan norra och södra Europa.

Den som kontrollerade de omgivande dalarna och leden över passet kunde kräva dryga tullar av de passerande handelskaravanerna; en oemotståndlig frestelse för furstar med feodala maktambitioner. Men Edsförbundet satte käppar i det habsburgska hjulet. Alpdalarnas befolkning behöll sin frihet och undgick därmed också att inlemmas i den feodala ordning som präglade resten av Europa utom Norden.

Den nybildade förbundsstatens författning inspirerades av Förenta staternas med långtgående maktdelning och federal struktur och utformades i syfte att överbrygga de multipla motsättningarna mellan Edsförbundets alla grälande och stridande intressegrupper. Stadskantoner mot landsbygdskantoner, bönder mot industriidkare, katoliker mot reformerta, konservativa mot liberaler, tysktalande mot frankofoner. Frontlinjerna gick i många krokiga och korsande riktningar.

Resultatet blev en konstitution som tillförsäkrar schweizarna rätten att vara annorlunda. Den pacificerande de motsättningarna som tidigare genererat split och strid. Schweiz har, trots sin heterogenitet, blivit världens sannolikt tryggaste, fredligaste, mest stabila, välordnade och demokratiska samhälle. Tågen i Schweiz löper oklanderligt och i tid utan en stark mans auktoritära styre.

Starka män gör sig inte besvär i Schweiz. Det politiska ledarskapet är kollektivt och anonymt och statschefen en primus inter pares vars namn få känner till eftersom hen byts varje år enligt ett rullande schema. Statsskicket i Schweiz skiljer sig radikalt från alla andra länders i världen. Det ligger därför nära till hands att söka en delförklaring till landets framgång i dess avvikande politiska beslutsapparat.

Politik i Schweiz är inte ett yrke utan ett förtroendeuppdrag och beslutsfattandet extremt decentraliserat. Det amerikanska talesättet att "All politics is local" gäller i ännu högre grad Schweiz. Makten ut­övas huvudsakligen på kantonal och kommunal nivå. Den federala maktens kompetensområden är tydligt definierade och avgränsade. Dit hör bland annat försvaret, utrikespolitiken, kärnkraften, vägnätet och järnvägen. Skola, polis, sjukvård och socialpolitik hör till kantonernas och kommunernas maktsfär.

Nyckelord för att beskriva det schweiziska statsskickets särdrag är direktdemokrati, konkordanz­demokratie, och Den magiska formeln. Konkordanz­demokratie på svenska betyder närmast konsensusstyre och betecknar en beslutsordning präglad av förhandling och kompromiss i motsats till majoritetsbeslut. Konsensusstyret har sitt tydligaste uttryck i begreppet Den magiska formeln, Zauberformel, som beteckningen lyder på tyska.

Den magiska formeln styr den federala regeringens sammansättning. Den definieras av sifferserien 2–2–2–1 och har tillämpats vid varje regeringsbildning i landet sedan 1959. Bakom sifferserien döljer sig en regering – förbundsrådet kallad – bestående av två ledamöter vardera från de tre största partierna i parlamentet och en från det fjärde största. 

Ledamöterna utses av parlamentet. Bland dem utser parlamentet rådets ordförande som då också blir landets president. 

Förbundsrådet är alltså en permanent samlingsregering. I dagens läge består den av två ministrar från socialdemokraterna, två från nationalkonservativa SVP, två från det liberala FDP och en från kristdemokraterna. Den lägger aldrig lagförslag som inte rådets alla medlemmar är eniga om. Utrymmet för stora reformer och politiska experiment är med andra ord rätt begränsat.

När regeringen kommit överens om ett lagförslag och detta även passerat parlamentet återstår fortfarande risken, eller möjligheten, att det fälls i en folkomröstning. I Sverige och andra parlamentariska demokratier används folkomröstningar mest som ett rådgivande valtaktiskt instrument i frågor där regeringspartiet är splittrat, typ brexit i Storbritannien eller euroomröstningen i Sverige. I Schweiz utgör folkomröstningsinstitutet själva basen för den politiska maktutövningen.

Avseende ändringar i landets författning är det obligatoriskt med referendum. Andra lagförslag som godkänts av parlamentet vinner laga kraft först efter 90 dagar, om ingen dessförinnan mobiliserat 50 000 namnunderskrifter för ett motförslag. Då blir det folkomröstning.

Så var det till exempel för några år sedan då förbundsrådet ville modernisera landets flygvapen med Saabs och det svenska flygvapnets Gripen. Det ville inte folket som röstade nej. Däremot har årets beslut att köpa 36 amerikanska F 35 gått igenom sedan en plan på en opponerande folkomröstning överraskande övergivits.

En tredje variant av folkomröstningsinstitutet är folkinitiativet. En person eller organisation som samlar ihop 100 000 namnunderskrifter kan få till en folkomröstning om ett eget lagförslag. Exempel på detta utgör en uppmärksammad omröstning för ett tiotal år sedan om förbud mot att bygga nya minareter. Den hade initierats av företrädare för Schweiz största politiska parti, det nationalkonservativa SVP.

Enligt opinionsundersökningar inför valdagen tydde allt på att förbudet inte skulle vinna majoritet, men när rösträkningen gjorts efter en omröstning med ett för schweiziska förhållanden högt deltagande på över 50 procent, visade sig en stabil majoritet ha omfamnat minaretförbudet. Annars är det vanligast att folkinitiativ som går till omröstning får tummen ner. 

Med en sådan häcklöparbana av checks and balances på vägen mot antaget lagförslag är utrymmet för stora reformer och dramatiska politiska kursändringar minimalt i Schweiz. Själva utrymmet för politik är litet. En paroll som Olof Palmes hurtiga "politik är att vilja" vore otänkbar i Schweiz. 

Politikens uppgift i Schweiz är att uppnå samförstånd och kompromisser mellan divergerande intressen, inte att genomdriva stora visionära samhällsförändringar. 

De grandiosa vallöften och eldande paroller om ändring och förnyelse, som är en integrerad del av valkampanjer i andra västerländska demokratier, lyser med sin frånvaro då det är dags för schweizarna att gå till valurnorna. I Schweiz skallar inte ropen på förändring.

Behovet att balansera den heterogena befolkningens intressen och önskemål har skapat ett politiskt system som professor Rudolf Minsch, chefskonom på näringslivsorganisationen Economiesuisse, sammanfattar med orden: Status quo är den mest använda politiken.

Det har vissa fördelar.

– Därigenom kommer de största och dummaste besluten aldrig att fattas. Och trögheten bidrar till att folk vet att det som gäller i dag också gäller i morgon och i övermorgon. Det är bra för investerare. De behöver inte oroa sig för höjda skatter eller andra villkorsförändringar. 

Systemet innehåller även säkerhetsspärrar mot den populism och extremnationalism som fått avgörande inflytande över politiken i flera parlamentariska demokratier. Fenomenet finns även i Schweiz. Landets största parti, SVP, har klara populistiska tendenser men Den magiska formeln, Konkordanzdemokratie och folkomröstningsinstitutet sätter gränser för enskilda partiers inflytande. Det hjälper inte ens med 51 procents mandat i parlamentet.

– Det gör systemet mycket stabilt och förutsebart men inte så dynamiskt. Det är extremt svårt att förändra något här. Ett nytt parti kan inte komma in och kasta ut tidigare beslut. Det är en fördel och en nackdel på en gång, konstaterar Aymo Brunetti.

Stor dynamik är över huvud taget inte något som förknippas med Schweiz. Snarare ett konstruktivt pillande.

– I Schweiz är man aldrig i reformernas eller uppfinningarnas framkant. Men man förbättrar och perfektionerar det som andra uppfunnit, säger Yngve Abrahamsen, vilket för tankarna till filmen Den tredje mannen och Orson Welles i rollen som Harry Lime som säger:

"I Italien under Borgias hade de 30 år av krig, terror, mord och blodsutgjutelse men de åstadkom Michel­angelo, Leonardo da Vinci och renässansen. I Schweiz hade de broderlig kärlek och 500 år av demokrati och fred men vad lyckades de åstadkomma? Gökuret!"

Ett kul påstående utan ett sant ord om Schweiz. Inte ens om gökuret, som uppfanns i Schwarzwald i Tyskland. Möjligen har schweizarna förbättrat det.

Skulle man avslutningsvis peka på problem som den präktiga schweiziska federationen står inför så handlar det om EU och OECD:s konkurrensbegränsande 15-procentsgolv för beskattningen av stora multinationella koncerner.

Schweiziska kantoner har i alla tider, och utan protester, tävlat med varandra om att erbjuda förmånliga skattevillkor. Företagsskatten varierar i dag mellan 11,9 procent och 21,6 procent beroende på kanton. Från 1 januari får ingen längre locka stora internationella företag med lägre än 15 procent.

Ett möjligen något mörkare moln på framtidshimlen utgör förhållandet till EU. Unionen är Schweiz överlägset största handelspartner. Bara Tyskland svarar för 20 procent. Schweiz har frihandelsavtal och mer än 100 bilaterala avtal som öppnar EU:s inre marknad. Avtalen går emellertid ut efterhand och Bryssel vill ersätta alltihop med ett enda övergripande avtal. 

Förhandlingar har förts men Bernregeringen övergav förhandlingsbordet förra året då ingen lösning kunde skönjas. Den främsta stötestenen var EU:s krav på att göra EU-domstolen till sista instans i tvistemål. Det är oacceptabelt för många schweizare, som värnar sitt nationella självbestämmande. Framför allt högern och SVP säger nej.

I det stolta och på goda grunder ganska självgoda Schweiz finns många som ser på sina mindre framgångsrika grannar och handelspartners i EU och undrar varför man skulle vara beroende av dem. 

Problemet är att Schweiz redan är mycket beroende av avtalen och handeln med EU för sitt välstånd.

– Utan avtal kommer vi steg för steg att förlora marknadsaccess till EU. Det kommer att bli ett riktigt strukturellt problem för oss. Till exempel frågan om tekniska standarder för olika produkter. Det blir inte en chock som brexit men steg för steg en försämrad relation. Många riktigt produktiva industrier kommer att ompröva placeringen i Schweiz och Schweiz kommer att bli fattigare än annars, tror Aymo Brunetti, som dock har gott hopp om att problemet löses på medellång sikt.

Men är inte schweizarna ett rationellt folk som borde övertygas av såna resonemang?

– Jo, mycket rationellt. Men oberoendefrågan är emotionell!

Läs även: Finland – Från lillebror till föredöme

Läs även: Blir dödshjälp lösningen på välfärdsstatens problem?