– Älskling, jag hatar dig

VI VILL HA ETT SLUT PÅ POLISBRUTALITET OCH MORD PÅ SVARTA MÄNNISKOR«. Det är textat som med filtpenna av en ambitiös tolvåring. I vinkel längs affischens nedre vänsterkant fortsätter texten: »VI ANSER ATT ALLA SVARTA MÄNNISKOR BORDE BEVÄPNA SIG I SJÄLVFÖRSVAR. BLACK PANTHER PARTY«.

Uppsalakonstnären Adriaan Honcoop gjorde affischen 1968, ett screentryck. Fotocollage och naivistiska teckningar av svarta pantrar med automatvapen. Tidstypiskt, kan man väl säga. Beställare var Sherman Adams. Adams var redan en radikal ikon i Sverige. En stor, bullrig, svart man med helskägg och kalaskula. Han satt nakenmodell på Konstfack och »Grundis«, Grundskolan för konstnärlig utbildning. Han påstods ha boxats mot Muhammed Ali, när Ali fortfarande var Cassius Clay. Det ryktades, antagligen osant, att Adams hade deserterat från en amerikansk militärbas i Västtyskland. Sant var att han hade tagit värvning i Texas, men att flygvapnet tröttnat på honom och spottat ut honom i Michigan, efter ett och ett halvt år och några veckor i buren. När den svarte aktivisten Stokely Carmichael kom till Sverige i november 1967, stod Adams vid hans sida. Vid protesterna mot Davis Cupmatchen mot Rhodesia i Båstad året efter, var Adams i frontlinjen. Han hann till kårhuset innan ockupationen var över, också. Och när McDonalds invigde sin första restaurang i Stockholm 1973, demonstrerade han utanför den.

Det här exemplaret av affischen är just sålt. The New York Public Library har köpt in det till sin African-Americansamling.

Böckerna, arkivlådorna och mapparna ligger staplade överallt i Boo-Hoorays kontor på Lafayette Street mellan SoHo och Little Italy på Manhattan. Man tar sig till femte våningen i en modern men skraltigt långsam hiss, som har annekterat större delen av trapphuset i den drygt hundraåriga byggnaden. Den vita färgen är centimetertjock på tak och väggar, ett lager på nästa, år efter år. Ventilationsrör och avloppsstammar ligger synliga. Några meter lagerhyllor innehåller en komplett vinylsamling från ett jamaicanskt sound system. Strax ovanför ligger en arkiverad brevväxling med Lou Reed. På väggen tre originalaffischer från tidiga spelningar på CBGB:s: Patti Smith, Talking Heads, Ramones. Carl Johan De Geers 60-talsaffischer finns under skyddande plast i en hylla.

Det här är vad Johan Kugelberg arbetar med. Han ordnar och organiserar arkiv över efterkrigstidens subkultur. Han ger ut böcker i samma ämne. När han började var inte intresset alltid så stort. Nu har institutionerna hunnit i kapp. The New York Public Library är en av flera kunder. Yale och Harvard, MOMA och Victoria & Albertmuseet är andra. Det var Kugelberg som byggde upp det första historiska arkivet över hip-hopen. Cornelluniversitetet köpte grunden, som bestod av 10 000 föremål. Samlingen har en kvarts miljon föremål nu.

Häromåret sammanställde han en auktion genom Sothebys med föremål kopplade till science fiction, anarkister, hip hop och punk.

Flera nya böcker är snart klara: en om fotografen Bud Lee, en annan om konstnärinnan Jane Dickson, en tredje om den psykedeliska Austingruppen 13th Floor Elevators och en fjärde om Joe Conzo, som sedan mitten av 70-talet dokumenterat subkulturen i Bronx med sin kamera. Början till en stor utställning om den svenska undergroundkulturen på 60- och 70-talet håller också på att ta form.

– Jag hoppas kunna baxa in den på ett svenskt museum.

När Johan Kugelberg talar svenska hörs en antydan av gnällbältet. Han växte upp i Kumla och kom till New York som 23-åring 1988. Han hann bli skivbolagsdirektör och starta ett mindre kosmetikaföretag, innan han blev arkivarie. Det är titeln han har på visitkortet. Vi lärde känna varandra som förskolebarn och har egentligen inte träffats sedan dess. Hans föräldrar hyrde sommarstuga av min pappa.

Familjen Kugelberg hade bott något år i Kanada. Det var en stor sak på den uppländska landsbygden på 70-talet. Skateboards och rullskridskor, marshmallows och reklam-tv. Riktiga jeans. Amerikas alla löften kom ett steg närmare. Det är just det vi talar om: den svenska Amerikabilden. Fast inom svensk alternativkultur.

– Om vi tar de senaste 50 åren, med Carl Johan De Geers berömda affisch »USA Mördare« som utgångspunkt, kan man nog säga att vår ambivalens var, är och förblir total. Så många aspekter av svensk populärkulturell identitet är renodlat drivna av idéer som plockats in från USA – 80-talsgruppen Raketerna hade en träffsäker låt som hette »Lilla Amerika« om just detta – även när de idéerna är direkt samhällskritiska. Det gällde då och det gäller nu.

– Som utlandssvensk märker jag att utarmningen, amerikaniseringen, av den socialdemokratiska välfärdsstaten gjort ambivalensen ännu större. USA attackeras ibland mindre än förut, ibland mer än förut och det sker från både vänster och höger. Men det är ju också så populärkultur fungerar: man bränner en amerikansk flagga, samtidigt som man diggar Hendrix och Grateful Dead och citerar Jerry Rubin och Abbie Hoffman.

Vi försöker, men det går förstås inte att tala om saken särskilt länge, utan att Trump gör entré.

– På något vis tror jag att många av dem som varit USA-kritiska i Sverige genom åren känner mer solidaritet med oss nu för tiden, eftersom de har en hyfsad insikt i hur jäkla läskigt det är med Trump i Vita huset för oss amerikaner.

Men innan vi fastnar i det obevekliga Trumpträsket, låt oss ta ett steg tillbaka.

***

»För egen del skall jag uppriktigt tillstå, att hade jag nu varit endast 32 i stället för 52 år, hade jag säkerligen rest dit och sökt min utkomst där, ty det är ett land med resurser, ett stort land, där det fins möjligheter och ingen, som besitter energi och uthållighet, behöfver gå under; där gifvas tusen och åter tusen möjligheter att existera, småaktighet och öfversitteri äro bannlysta, den som för tillfället icke eger en cent i fickan, sätter sin hatt lika högt som millionären och behöfver ej krusa, ty inom kort är han kanhända på grön kvist igen; efter kläderna dömmer man ingen i det landet.«

Det är Mäster Palm, den socialistiske agitatorn, socialdemokraternas grundare, som skriver om Amerika. Han var där en sväng strax efter förra sekelskiftet och beskrev sina intryck i »Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika«.

Det är ingen okritisk betraktelse. »I intet land i världen firar privat-kapitalet sådana orgier, som just i den stora republiken på andra sidan oceanen«, skriver han. Den puritanska sedligheten har Palm inget till övers för och han bekymras av deni stort sett

obefintliga organiseringen av arbetare. Men fångvårdens humanitet imponerar, liksom Amerikas »verkligt demokratiska författning på den allmänna rösträttens grundval«. Och skulle han varit yngre, hade han alltså emigrerat, lockad av den nya världens möjligheter.

Det var så det började. Svenska socialister och liberaler såg löftet i Amerika. Det amerikanska hotet uppfattades mest bland samhällsbärande konservativa. Lars-Johan Hierta, Aftonbladets grundare, kunde beskriva Amerika som en liberal utopi. Esaias Tegnér tänkte sig Amerika som en fortsättning på, kanske till och med en räddning av, den europeiska kulturen. Fredrika Bremer reste iväg och skrev redan i mitten av 1850-talet »Hemmen i den nya verlden«, en positivt hållen amerikabild, bara ett drygt decennium efter Alexis de Tocquevilles klassiska »Om folkväldet i Amerika«. En person som August Strindberg följde med intresse det som skedde i USA. Han delade nyfikenheten med många av 1880-talets radikala svenska intellektuella.

Mäster Palm var helt enkelt inte originell. Han var typisk för sin ringhörna. Och det höll i sig.

Alva och Gunnar Myrdals »Kontakt med Amerika« från 1941 är en av de mest Amerikapositiva böcker som tryckts på svenska. Det var visserligen under kriget, men Myrdals Amerikavänlighet hade djupare rötter. De var båda Rockefellerstipendiater 1929–1930 och kunde på plats följa börskraschen och inledningen på depressionen. Franklin D Roosevelts New Deal, som lanserades tre år senare, tilltalade socialdemokrater, men i botten fanns hos paret Myrdal entusiasmen över själva idén med Amerika: den politiska friheten, jämlikheten, möjligheten till självförverkligande, idealismen.

Vilhelm Moberg beskrev känslan av lättnad – lyckan i att kunna kränga av sig den trånga svenska kostymen – när han kom till Kalifornien för att skriva sin utvandrarsvit. För Herbert Tingsten var USA helt enkelt framtiden och den var ljus. Och Olof Palmes syn på USA kom efter 1972 att helt färgas av jultalet om bombningarna i Hanoi, men det var inte hela sanningen.

Palmes vistelse på Kenyon College 1948 sägs ha givit honom en bild av orättvisorna i Amerika, men att månaderna i USA skulle gjort honom till antiamerikan är en myt som både vänster och höger haft intresse av att odla. Snarare gjorde tiden i USA honom till delamerikan. De hårda orden under Vietnamkriget var inte värre än de hans många liberala amerikanska vänner använde. Det var bara det att de var amerikaner och inte statsministrar i ett främmande land.

Palmes patos för tredje världen växte snarare ur en Asienresa 1953, än ur en antipati mot Amerika. Han verkade i en tid när vänstern radikaliserades, men hans politiska rötter fanns i den gamla, Amerikapositiva vänstern. Kunde man spåra ett förakt för Amerika, kom det nog snarare från hans sociala, än hans politiska bakgrund.

***

»Västerns Belgien«, var Baudelaires sätt att förolämpa Amerika. För att riktigt förstå hur elak han var mot amerikanerna, behöver man läsa vad poeten skrev om originalbelgaren:

»Han är en apa, men också en mollusk.

Misstro mot skratt. Skrattsalvor utan något uppenbart skäl. Belgare är idisslare som inte smälter något.

Hur jag lyckades hetsa en hel salong att applådera en överårig, andra klassens dansös.

Hat mot poesi.

Ingen litteratur.

Ingen metafysik.

Ingen konst.

Skulptur, nada.«

Det är ofta kulturen, eller snarare bristen på kultur, som varit kärnan i den europeiska kritiken av USA. I öppningsscenen i Evelyn Waughs kortroman »Den käre bortgångne« möter vi ett par engelsmän i exil i en av världens alla »barbariska regioner«. Palmlöven prasslar, grodorna kväker, syrsorna spelar och i bakgrunden »den ständigt närvarande rytmen av musik från infödingarnas grannhyddor«.

Engelsmännen sitter på en veranda i Hollywood. Kaisers kärnfria persika, »en boll av fuktig, söt bomull«, blir symbolen för den amerikanska kulturen.

Waugh skrev romanen efter att ha besökt Hollywood för att förhandla om en filmatisering av romanen »En förlorad värld«. Det blev inget av. Erfarenheten var inte unik. Redan 1924 hade vår egen Hjalmar Bergman dragit iväg till Hollywood i hasorna på den framgångsrike Victor Sjöström. Det var pengarna som lockade, inget annat.

Väl på plats fick Bergman alla sina kulturella farhågor besannade. Han vantrivdes, saknade framgång och reste snart hem. Lennart Pehrson beskriver i tredje delen av sin svensk-amerikanska historia, »Den nya tiden«, hur Bergmans återstående år kom att präglas av en bitterhet mot samtidens konstnärliga villkor, som ofta gavs amerikansk gestalt. »Clownen Jac« hade det som huvudtema. »Man kan icke tillverka kultur på samma sätt som man fabricerar Fordbilar«, skrev Bergman i Svenska Dagbladet. Och på Oscarsteatern lät han sätta upp den antiamerikanska pjäsen »Dollar«.

Det låg inte sällan misslyckanden bakom den hårdaste antiamerikanismen. Per Hallström, ständig sekreterare i Akademien under trettiotalet, arbetade ett par år i slutet av 1880-talet som kemist i USA, utan framgång. Han förlät aldrig Amerika. När en amerikan för första gången tilldelades nobelpriset i litteratur 1930, tillföll det Sinclair Lewis, som såg samma kulturlösa materialism i USA, som sina europeiska kollegor.

I dagspressens kultursektioner fanns få kämpar för det amerikanska. Jazzen förlöjligades eller demoniserades. Filmerna viftades bort. Litteraturen förbisågs och måleriet ignorerades. Lennart Pehrson citerar författaren och kritikern Carl August Bolander, som resonerade i Dagens Nyheter om huruvida det fanns anledning att ta amerikanerna på kulturellt allvar:

» … länge nog ha vi gamla herrar av Europa med överlägsenhet betraktat det stora nybyggarlandet på andra sidan Atlanten. Det var ju inte precis den europeiska överklassen som inskeppade sig ditöver; rent ut sagt, det var underklassen – för oss blev det där U.S.A. en underklassmalm någonstans i utkanterna av den europeiska civilisationen.«

Bolander kommer fram till att Amerika inte har något att lära Europa:

»Med alla sina skyskrapor ha de där över ändå inte kunnat bygga sig in i kulturens värld, några andliga värden kunna alla deras maskiner inte producera.«

Reaktionen mot det folkliga och jämlika var en grundbult i den här antiamerikanismen. I sina dagböcker noterade Evelyn Waugh irriterat att amerikanska chaufförer finner det helt naturligt att fråga ut sina passagerare: »Vi har dresserat kyparna i matsalen att inte ge oss vatten med is och vår chaufför att inte ställa frågor. Här råder den exakta motsatsen till den engelska seden, som innebär att de övre klasserna förväntas ställa personliga frågor till de lägre.«

En annan amerikansk företeelse som störde mer kultiverade européer var den överdrivna patriotismen, som dessutom ofta kombinerades med ett omaskerat behov av bekräftelse. Rudyard Kipling upplevde det som direkt genant på besök i Amerika under skiftet mellan 1880- och 1890-talen. Han gillade visserligen mycket av det han såg, men lärde sig till slut att det bara fanns ett fungerande svar på amerikaners frågor om det ena eller andra i USA: »Det finns inget av det slaget i det gamla landet.« Kipling konstaterade: » … säg alltid det till en amerikan. Det lugnar honom.«

Charles Dickens hade redan 1842 skrivit ner USA å det grövsta i sina »American Notes«. Naturen, politiken, etiken: inget dög. Frances Trollope, den mer kände Anthony Trollopes mor, föregick Dickens med »Domestic Manners of the Americans«, en skildring av hennes upplevelser i USA efter en misslyckad resa till ett modellsamhälle för frigivna slavar, som visade sig vara några ruckel i lervälling. Boken bekräftade alla fördomar om de okultiverade amerikanerna. Den blev en omedelbar bästsäljare.

Det var så antiamerikanismen såg ut en bra bit in på 1900-talet: en skräckbild av oreda, socialt kaos, frosseri, girighet och rå styrka, utan återhållande kultur och etik. Och sedan kom 60-talet.

***

Det var Vietnam som verkligen fick vänstern att förlora hoppet om Amerika. Det började i den nya vänstern, men den gamla kunde inte värja sig. Amerikavänner som Moberg och makarna Myrdal sade upp bekantskapen, eller lät åtminstone frosten lägra sig. Olof Palme gick i fackeltåg och höll sitt jultal.

Det fanns något förlösande över de ohejdade fördömandena av USA. Det var en fiende som gjorde livet enklare, klarare och rättfärdigare. Sara Lidman återkom till temat att USA var nazismens arvtagare. Amerikas fiender blev lätt antiamerikanernas vänner. Kritiken mot USA kunde, som i Palmes fall, växa ur en upprördhet över fattigdomen och orättvisorna i tredje världen, men processen fungerade även omvänt: avskyn för det amerikanska fick vänstern att backa upp några av kommunismens och tredje världens värsta mördare. Grundmaterialet för Per Ahlmarks räfst och rättarting med svensk vänsters antidemokratiska vurm, växte snabbt.

Vid sidan av Vietnam var det rasfrågan som missfärgade bilden av Amerika. Den frågan var inte ny. Den dök upp redan i de tidigaste europeiska skildringarna av Amerika, även de som i huvudsak var positiva, som Fredrika Bremers »Hemmen i den nya verlden«. Gunnar Myrdals »An American Dilemma« från 1944 hade snabbt blivit standardverket om de svartas situation i USA. Nytt var däremot det militanta och aggressiva, ofta våldsromantiska anslaget. Som på Honcoops svarta panter-affisch.

Men att skepsis och förakt mot Amerika under den här perioden övergick i något som snarare liknade hat, gjorde egentligen inte Europas förhållande till Amerika klarare. Snarare tvärtom. För varken engagemanget mot Vietnamkriget eller för de svartas situation i Amerika, formulerades i Europa. Det var i grunden inhemska amerikanska opinioner som importerades. Den svenska antiamerikanismen var till form och innehåll mestadels amerikansk. Den gamla ambivalensen fanns kvar.

Det är nu det så smått börjar forskas i antiamerikanism. Vad är det egentligen? Finns den?

Just ambivalensen gör antiamerikanismen ibland svår att definiera. Avståndstagandet och omfamnandet av Amerika samexisterar. Men det finns linjer.

Från vänster är det närliggande svaret att det som kallas antiamerikanism inte är en fördom, utan ett motiverat svar på den politik som USA för. Från liberalt och delvis konservativt håll ser man i stället antiamerikanismen som ett angrepp på de värden USA står för. Det är inte vad USA gör, utan vad USA är, som retar antiamerikanerna.

När Amerikaforskaren Erik Åsard diskuterar saken citerar han sociologen Seymour Martin Lipset, som konstaterade att USA definierar sig ideologiskt, inte historiskt. Det finns alltså en uppsättning värden – frihet, jämlikhet, individualism, populism och ekonomisk laissez-faire – som man måste acceptera för att vara amerikan. De som ser antiamerikanismen som en känslomässig eller ideologisk hållning, ser den som en reaktion mot de värdena.

Martin Alm, en annan Amerikaforskare, sammanställde för några åt sedan forskningsläget om antiamerikanism. Det spretar år lite olika håll, men de flesta tar fasta på den amerikanska »exceptionalismen« som en grund för antiamerikanismen.

Tanken att USA är något särskilt, ett föredöme, det utvalda landet – »a city on the hill« – gör amerikaner särskilt intresserade av vad andra tycker om dem och kan samtidigt provocera icke-amerikaner. Det var det Kipling upplevde.

Men sedan kan antiamerikanismen ta sig lite olika uttryck. En forskare identifierar en liberal, en social, en nationalistisk och en radikal antiamerikanism. Dessutom finns en traditionell, elitistisk antiamerikanism i Europa och en antiamerikanism som bottnar i tidigare historiska oförrätter. De flesta är ense om att all antiamerikanism, oavsett vilket politiskt håll den kommer ifrån, innehåller en reaktion mot vad som upplevs som modernitetens dåliga sidor. Amerika blir en projektionsyta för ogillandet av det moderna, skriver en USA-forskare, Brendon O’Connor.

Det faller helt enkelt på USA, eftersom USA ses som modernitetens främsta företrädare.

O’Connor ser fyra faser i antiamerikanismen: fram till andra världskriget handlar den om Amerikas kulturella underlägsenhet; under kalla kriget blir den starkt politisk-ideologisk, från 1989 till 2001 handlar den om globalisering och finanskapitalism, och därefter om antiterrorpolitiken.

Men vårt förhållande till Amerika kan bero på var i samhället vi befinner oss också.

***

– Man kan nästan inte överskatta hur viktig den stora svenska emigrationen till Amerika är för vårt förhållande till USA.

Dag Blanck är professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet. Häromåret skrev han ett längre kapitel om svenska uppfattningar om USA i antologin »Det blågula stjärnbaneret« (Carlsson bokförlag, redaktör: Erik Åsard).

– Vi hade den tredje största emigrationen till USA, efter Irland och Norge, i förhållande till den egna befolkningen. Det gjorde att det ganska tidigt fanns kunskap om Amerika i breda befolkningslager. Jag tror att man kan säga att Sverige rätt allmänt har ett mycket nära förhållande till USA, jämfört med andra europeiska länder.

En femtedel av de svenskar som emigrerade till USA kom senare tillbaka till Sverige, påpekar Dag Blanck i »Det blågula stjärnbaneret«. De kunde ofta, i kraft av sina erfarenheter, höja sin sociala status och blev trådar i ett finmaskigt nät mellan Sverige och USA.

Emigrationen sätter ljuset på att klass, inte bara politisk övertygelse, spelat roll för den svenska Amerikabilden. Nationalföreningen mot emigrationen, som bildades 1907, samlade biskopar, landshövdingar, godsägare och disponenter, men inte särskilt många småbönder, torpare och statare. Emigrationsutredningen, som avslutades 1913, kom fram till att klassklyftorna var den främsta drivkraften för emigrationen och föreslog reformer, som i praktiken skulle göra Sverige en liten aning mer amerikanskt för att locka fattiga svenskar att stanna.

Antiamerikanismen har aldrig varit riktigt folklig.

– Den andra delen i det nära förhållandet mellan Sverige och USA har att göra med moderniteten, säger Dag Blanck.

– Det blir särskilt tydligt när New Deal sätts i verket och Sverige samtidigt börjar utveckla välfärdsstaten. Det uppstår en ömsesidig beundran. Svenskar åker till USA för att finna framtiden, samtidigt som amerikaner åker till Sverige för att göra detsamma.

Martin Alms doktorsavhandling handlar delvis om just det här. Att observera Amerika var ett sätt att få en uppfattning om vart Sverige var på väg. På det kulturella planet var det sällan positivt: Alm påpekar att amerikaner beskrivs lika stereotypt och fördomsfullt som urbefolkningar gjorde vid den här tiden. Men på det tekniska, ekonomiska och inte sällan politiska planet var USA ett modernt föredöme. Det håller fram till 30-talets slut. Det är då Sverige börjar uppfatta sig självt, inte USA, som världens modernaste land. Ele-ven har gått om läraren och sakta börjar en ny kritik mot USA spira: att landet fastnat i förlegade banor och inte förmår hänga med. Den amerikanska religiositeten är ett exempel, som blir alltmer framträdande i takt med Sveriges snabba sekularisering. När den svenska välfärdsstaten nått sin höjd beskrivs den amerikanska bristen på motsvarande system också som ett tecken på efterblivenhet.

Ett återkommande tema bland alla som forskar om vårt förhållande till Amerika är att vi söker efter oss själva i USA. Erik Åsard skriver att Goethe menade att Amerika inte var en kontinent, utan ett mentalt tillstånd. Det är våra egna monster och ideal som vi klär i amerikanska kläder.

»Vår upptagenhet med allt amerikanskt«, skriver Åsard i »Det blågula stjärnbaneret«, »bottnar nog i ett äkta intresse för landets historia och kultur, men än mer i ett kontinuerligt sökande efter en undflyende svensk identitet«.

****

»Något olycksbådande verkade vara på väg att kläckas i Amerika: ett biffigt barnmonster vars jätteväxt aldrig skulle matchas av moralisk eller kulturell mognad.«

Det är femton år sedan den brittiske historikern Simon Schama skrev en längre essä i The New Yorker om »Den oälskade amerikanen«, men hans sammanfattning av Knut Hamsuns ofördelaktiga intryck av Amerika är nästan profetiskt. Meningen skulle kunnat vara baksidestext på Howard Jacobsons satirroman »Pussy«, utgiven för ett knappt år sedan. Den handlar om prins Fracassus, »grälsjuk, skrytsam, tunnhudad och egoistisk«. Han kan »inte uppföra sig, har ingen nyfikenhet, ingen kunskap, inga idéer och inga ord som han kan uttrycka sådana med«.

På omslaget finns en karikatyr av Donald Trump, med blöja och en Barbiedocka under armen, om någon till äventyrs skulle ha missat vad boken handlar om.

Schama skrev sin artikel ett och ett halvt år efter 11 september-attackerna. När en längre version publicerades i brittiska Guardian hade Irakkriget börjat. Demonstranter stod i Hyde Park med plakat som satte nazisternas svastika bredvid stjärnbaneret. I USA återkom frågan gång på gång: Varför tycker de så illa om oss?

Något tillfredsställande svar, åtminstone inte för alla, gick aldrig att formulera. Femton år senare har USA i stället en president som låtsas strunta i vad andra tycker om landet, men det övertygar inte riktigt. Visst ligger det i den amerikanska naturen att blicka inåt. America First är en slogan som biter. Men inåtblickandet handlar rätt mycket om övertygelsen att det amerikanska är något alldeles särskilt. Och den exceptionalismen vill få erkännande. Den vill vara»a city on the hill«, ett exempel som andra ska kastabeundrande blickar på. Den amerikanska isolationismen har rätt mycket av show över sig.

Och det finns alltid en publik.

Alla makthavare tycker om att träffa amerikanska presidenter. Göran Persson strålade när George W Bush besökte Göteborg 2001. Bushs impopularitet och kravallerna spelade ingen roll. Fredrik Reinfeldt gjorde det mesta av Barack Obamas snabbvisit i Sverige 2013. Till och med Stefan Löfvens besök i Vita huset i veckan behandlas som en fjäder i hatten. Att det rör sig om en unikt kontroversiell och djupt impopulär president, utanför USA, men även inom USA, gör att den nästan rörande idoldyrkan som följde Obama inte finns där. Men det är ändå USA:s president. Och Amerika är Amerika.

***

När det stod klart att Donald Trump skulle vinna, var det som om narkosen satte in på den amerikanska ambassadens valvaka på Hilton vid Slussen i november 2016. Snön hade börjat vräka ner. Det var svårt att fånga amerikanernas blickar. De såg ut att skämmas. En del var säkert rädda att förlora jobbet. Andra för att inte göra det: hur skulle de kunna representera den här chefen?

Och det började inget vidare. Den ena antiamerikanska stereotypen efter den andra verkade besannas. Det talades om bojkotter mot USA: inte resa, inte köpa. Men ett och ett halvt år senare har det inte blivit mycket av det. Det verkar fortfarande lika oklart vad det här presidentskapet egentligen betyder. Det kan ta sig helt andra uttryck än de man först tror.

Den brittiske konstkritikern Alastair Sooke rapporterade i somras om hur Trumps förslag att lägga ner National Endowment for the Arts (NEA), det amerikanska kulturrådet, hade vänts i att det i stället fick en anslagshöjning.

Det är svårt att dra stora växlar på det. I årets budget föreslår Donald Trump åter att NEA ska läggas ner. Kanske går det hem den här gången. Det är en långkörare bland republikanerna. Både Ronald Reagan och Newt Gingrich lekte med samma tanke.

Om det är en bra eller dålig tanke är en sak, men poängen är att Donald Trump i kraft av sin person mobiliserar och spetsar sitt eget motstånd.

»Man skulle till och med kunna hävda«, skriver Sooke, »att genom att ha blivit en hatfigur för många personer på vänsterkanten som sysslar med konst, verkar Trump, perverst nog, stimulera kreativitet – genom att erbjuda något för dem att opponera och rya mot«.

Det händer ett och annat av det slaget. När de federala myndigheterna nyligen började förbereda sig för att riva åtta prototypsegment av Trumps gränsmur mot Mexiko, som tidigare uppförts utanför San Diego, dök en konstgrupp upp. Den kallar sig MAGA (Make America Great Again) och startade ett upprop riktat till kongressen som krävde att de åtta prototyperna förklarades som nationalmonument under fornminneslagen.

MAGA organiserar visningar av prototyperna. Eftersom de är hårt bevakade från den amerikanska sidan får besökarna åka över till Mexiko och betrakta dem från Tijuanasidan. Det är visserligen en europé, schweizaren Christoph Büchel, som ligger bakom MAGA, men det finns många exempel på konst som tar avstamp i Trump och går vidare. Det finns förstås ilska och ren plakatpolitik, men även terapeutiska frågor, självkritik och självanalys.

– Det verkar som Guy Debords »Society of the Spectacle« och Raoul Vaneigems »Revolution of Everyday Life«, spetsade med lite Walter Benjamin och Henri Lefebvre är rykande toppaktuella, säger Johan Kugelberg med en typisk bombmatta av kulturella referenser. Han kommer in på Leibniz monader i nästa mening för att förklara risken med att »smartphone-aktivismen« bara föder passivitet och isolerade gester.

Kugelberg tycker inte att man kan säga att Trump oavsiktligt vitaliserat amerikanskt konstliv. Det som hänt är snarare att kultur- och konstlivet blivit en isolerad subkultur bland andra:

– Det är nog svårt att förstå om man inte är här, hur splittrat USA är just nu. Läskigt faktiskt. Och hyperfragmentariskt: kultur- och konstlivet som ju alltid »ska« vara en resurs för demokratisk samhällsdebatt och ett spelfält där olika åsikter möts, som en aspekt av den demokratiska processen, är allt som oftast ett slags hundvissla som bara hörs av dem som blåser i den.

– Kulturlivet är nu, under Trump, en del av den binära kod som gör Amerika mer splittrat än sedan inbördeskriget.

Men, återigen, ambivalensen.

Det som går att upptäcka av mer systematisk antiamerikanism i Europa hämtar sina teoribyggen från amerikanska universitet. Amerikansk tv- och filmkultur har aldrig varit så dominant som nu, när Netflix och HBO rullar i svenska hem. Nästan ingen angriper längre den amerikanska kulturimperialismen. När jag söker efter ett exempel i större tidningar får jag leta mig tillbaka till sommaren 2012, när Dagens Nyheters Hans Kronbrink skriver under rubriken »Stoppa USA:s hjärntvätt!«. Det är en tuff rubrik, men texten, om den helamerikanska populärkulturen, är snarare uppgiven än stridslysten på 70-talsmanér:

»Jag är ett sorgligt offer för en genial propaganda, så inbyggd i våra system att ingen ens reflekterar över den längre. Kan jag ens hävda att jag är svensk längre? Går det att få hjälp någonstans?«

Med en president i Vita huset som uppfyller både gamla och nya antiamerikanska schabloner, är det ändå som om antiamerikanismen inte vill ta fart. Kanske beror det på att den splittring som Johan Kugelberg talar om, gör att vi hela tiden matas med motbilder.

Efter den senaste skolskjutningen fylldes tidningarna av amerikanska elever som krävde striktare vapenlagar, inte av vapenlobbyister eller sydstatspolitiker. Flera återförsäljare har självmant valt att skärpa reglerna för vapenköpare. NRA, vapenlobbyn, förlorar sponsorer.

Den federala amerikanska miljöpolitikens omläggning har mestadels resulterat i artiklar om amerikanska delstater som går åt andra hållet. Den svenska regeringen har skrivit under ett samarbetsavtal på klimatområdet med Kalifornien. Det så kallade 2030-sekretariatet, som arbetar för en »fossiloberoende fordonsflotta, valde 2017 Kalifornien till »årets fokusland«.

Varje gång president Trump twittrar något i linje med de grövsta karikatyrerna av amerikaner, handlar nyhetsförmedlingen om hur andra amerikaner prote-sterar mot det.

Så sent som i oktober publicerades ett upprop, »Amerika, trots allt«, av tyska intellektuella som varnade för europeisk antiamerikanism. Trump, menade de, är inte att betrakta som representativ för det amerikanska. Han är »sui generis«, en egen sort.

Det kan vara så att polariseringen i USA, att varje utspel föder sin motsats, i själva verket ökar nyanserna i den svenska Amerikabilden.

– Jag trodde kanske att valet av Donald Trump skulle utlösa en oerhört negativ reaktion mot USA, säger Dag Blanck.

– När Bush den yngre valdes föll intresset rejält i Europa för att studera i USA. I Storbritannien fick de lägga ner en del American Studies-program. Men ser vi samma tendens nu? Nej, tvärtom. Vi som forskar om USA är nästan utmattade av allt intresse som finns. Trump har varit en mobiliserande kraft. – Många ser nog också parallellerna mellan Trumps USA och Europa. Det är som vanligt: Vi har ett behov av USA. Inte minst för att få syn på oss själva.