Amerikas oförenta stater

Nu går USA mot mellanårsval. Dessa val brukar historiskt sett utgöra en sorts recension av den sittande presidentens arbete dittills under mandatperioden, och tendensen brukar vara att oppositionspartiet vinner platser i kongressen medan den sittande presidentens parti backar.

I mer normala tider tenderar mellanårsvalen att vara en relativt sömnig affär. Valdeltagandet i presidentvalen i USA brukar ligga runt 50–60 procent, en låg siffra jämfört med europeiska val. För mellanårsvalen noteras vanligen ännu mycket lägre siffror: Enbart cirka 40 procent av de röstberättigade dyker då upp vid rösturnorna.

För icke-amerikaner flyger mellanårsvalen vanligen under radarn; analogt med att europeiska kommunval sällan uppmärksammas i omgivande länders medier, är det få utanför USA som följer kandidaterna i mer obskyra senatsval eller guvernörsval. Det är val som – kanske med undantag från vissa stora guvernörsval – präglas mer av politisk rutin och mindre av liv och död än de stora presidentvalen vart fjärde år.

Alltmer tyder dock på att 2022 inte nödvändigtvis är ett särskilt "normalt" år för den amerikanska demokratin, vilket också kan komma att avspegla sig i själva valprocessen. USA är redan i dag farligt polariserat mellan stad och land, demokrater och republikaner, progressiva och konservativa. Denna polarisering avspeglas på allt fler områden i samhället och sätter även en stark prägel även på annars ganska sömniga val. Insatserna ökar och retoriken hårdnar.

Ur ett makroperspektiv går ett par olika trender att skåda i stundande mellanårsval. Dessa val brukar som sagt fungera som ett slags recension av den sittande presidentens arbete, och här har det demokratiska partiet ganska stora problem att hantera. Joe Bidens opinionssiffror – när väljarna ombeds betygsätta hans insatser – har länge varit mycket dåliga. Hans starka opinionssiffror i början på mandatperioden är numera ett minne blott, och han har under perioder rentav "lyckats" med prestationen att ligga under Donald Trumps siffror vid motsvarande tid i sitt presidentskap.

Till och med Bidens före detta pressekreterare i Vita huset, Jen Psaki, har sagt att Demokraterna kommer att "förlora" om mellanvalen tillåts handla om Joe Bidens arbetsinsats som president. Detta är inte nödvändigtvis något en president vill höra från en person som fram till nyligen hade jobbet att presentera presidentens arbete i bästa dager.

Dock ska sägas, att på sistone har missnöjet med presidententes mätbart minskat. Kurvorna för så kallad "job approval" går inte längre ner, utan upp. Men från en extremt låg nivå.

Bidens administration dras i dagsläget med mycket stora problem: ekonomin går dåligt, inflationen ligger kvar på fortsatt historiskt höga nivåer, och Bidens hälsa verkar långsamt försämras. Fler och fler videoklipp där han framstår som förvirrad, osammanhängande eller vilse cirkulerar i media. Ett av de mest genanta exemplen i denna genre kan hämtas från signeringsceremonin för "The Inflation Reduction Act" – ett enormt lagpaket som enbart delvis var ämnat att begränsa inflation – där Biden efter signering genuint såg ut som om han inte visste var han befann sig.

Själva lagpaketet är i sig en illustration av Bidenadministrationens många problem under denna mandatperiod. Det följer en väl etablerad men demokratiskt något tveksam tradition att gruppera in så många olika områden, budgetposter och specialintressen i en enda "lag", att en begriplig översikt och debatt nästan omöjliggörs. Detta för att machiavelliskt och med så lite friktion som möjligt baxa det genom kongressen.

I den amerikanska traditionen är det därför inte otänkbart – och tyvärr inte ens särskilt ovanligt – att exempelvis gömma paragrafer om att fördubbla budgeten för nya militära drönare någonstans i "lagen om renovering av allmänna parkutrymmen" eller dylikt, varpå den som bryr sig om renoverade parkutrymmen helt enkelt får nöja sig med att få drönarna på köpet.

Kongressen – det vill säga senaten plus representanthuset – har i dag ett extremt lågt förtroende i den amerikanska allmänhetens ögon; 1973 uppgav runt 42 procent av amerikanerna att de hade "mycket" eller "ganska mycket" förtroende för kongressen. 2015, under Obamas näst sista år som president, hade denna siffra kraschat ner till 7 (!) procent.

Låsning, politisk polarisering, men även gammaldags korruption är faktorer som bidragit till en situation där det blivit allt svårare, ja, snudd på omöjligt, att få igenom konkreta, transparenta lagar. Medan stora lagpaket, med tiotusentals sidor innehållande olika gåvor, subventioner, undantag och specialregler numera utgör regel snarare än undantag.

"The Inflation Reduction Act" ärver, i denna anda av att komplicera saker och ting, en hel del av sina sidor från det stora lagpaket som under en tid utgjorde Biden-administrationens signum – "The Build Back Better Act". Build Back Better var som bekant också Joe Bidens kampanjslogan under 2020 års presidentval (Demokraternas svar på Donald Trumps "Make America great again").

Paketet som kom att bära detta namn var en enorm kompott av olika förslag och förordningar, där åtminstone en del av dem faktiskt var ämnade att försöka göra något åt USA:s många kroniska problem med sönderfallande infrastruktur, avindustrialisering, och tilltagande hemlöshet och drogberoende. The Build Back Better Act kom dock aldrig hela vägen fram. Den mötte motstånd från republikanerna i kongressen, men även från vissa demokratiska senatorer, som Joe Manchin, senator för West Virginia.

Det är här inte nödvändigt att gå in på alla turerna kring Build Back Better Act, som varför Manchin gick emot det egna partiet, och vilka specifika förslag som gått i arv till The Inflation Reduction Act. Vad som är värt att hålla i minnet i en diskussion om mellanårsvalen, däremot, är att Joe Biden kom in i Vita Huset på åtminstone två mandat, enligt honom själv. Ett: Att läka en sårad och splittrad nation och återinföra lite mer vett, sans och förståelse efter fyra skadliga, polariserande år med Trump. Två: att konstruktivt möta det genuina och mycket breda missnöje som lät Trump vinna till att börja med. Detta genom att åtgärda de enorma och växande klyftorna i den amerikanska ekonomi och den växande sociala misären som satt tänderna i allt fler städer på grund av avindustrialiseringen, samt att laga den sönderfallande infrastrukturen i många av USA:s fattigare delstater.

Gällande punkt ett är det nog omöjligt att säga något annat än att Biden kapitalt misslyckats, och faktiskt bara gjort situationen värre, exempelvis genom att hålla tv-tal där han utmålar en stor del av republikanska väljare som potentiella hot mot själva demokratin.

Men även punkt nummer två är i dagsläget ett område som Vita huset inte lyckats leverera på. De försök som gjorts att reformera ekonomin eller skjuta till mer resurser till vägar och broar gick ungefär samma öde till mötes som Donald Trumps försök att flytta tillbaka fabrikerna från Kina eller bygga en mur mot Mexiko: De begravdes i leran, fastkörda i en kongress som alltså nästan ingen amerikan litar på eller gillar, och som verkar alltmer inkapabel att leverera reformer. Väljarna blev utlovade en ny dag med nya tag, men fick i stället gårdagens polarisering, korruption och låsningar ännu en gång.

Med allt detta sagt är det värt att poängtera att Jen Psaki själv faktiskt inte varit helt igenom konsekvent pessimistisk när det gäller Demokraternas chanser i mellanårsvalen. Hennes rekommendation till sitt parti var att helt enkelt göra valet till en fråga om motståndarsidans "extremism". (Påminnandes något om vårt svenska val, som ju av somliga sågs som en folkomröstning om SD:s vara eller icke-vara vid maktens bord.)

Psaki nämnde bland annat representanthusets minoritetsledare Kevin McCarthy från Kalifornien och Marjorie Taylor Greene från Georgia som exempel på radikala republikaner. Mycket talar för att Psakis idéer om valstrategi (fokusera inte på hur bra det egna partiet är, utan hur farligt och extremt det andra partiet är) har anammats tämligen brett i det amerikanska politiska etablissemanget – på båda sidor. I praktiken innebär detta att man försöker vinna genom att spä på och aktivt öka polariseringen och misstron i det amerikanska samhället. Detta i ett läge där polariseringen och misstron redan nått rekordnivåer. Men vilket annat val har man; om man vill segra?

Hittills finns det vissa tecken på att Psakis strategi kan komma att nå viss framgång. I början på 2022 var republikanerna gigantiskt stora favoriter att vinna i mellanårsvalen, och det med bred marginal. Både i senaten och i representanthuset. Joe Biden hade som bekant misslyckats med sina reformförsök, och ekonomin gick minst sagt knaggligt, med en inflation som börjat löpa amok, plus varubrist rentav. USA upplevde faktiskt en enorm brist på välling (!) som gjorde att många arbetande mammor med unga barn inte längre kunde få tag på denna onekligen viktiga produkt.

Stämningen bland Demokraterna var dyster, stundtals nära på nattsvart. I dag, när 2022 närmar sig sitt slut och mellanårsvalet är blott några veckor bort, är dock prognoserna långt mer fördelaktiga för Demokraterna än vad de kanske borde vara i mer normala tider. För även om en del av den ekonomiska smärtan avtagit – exempelvis har bensinpriserna gått ner något från de rekordhöga nivåerna USA upplevde under sommaren – är de flesta av de strukturella problemen kvar.

Men året 2022 är inte vilket år som helst. Flera dramatiska händelser har inträffat som polariserat den amerikanska politiken ytterligare. Den största nyheten kom under sommaren, när Högsta Domstolen valde att underkänna ett gammalt domslut (från 1973) i målet Roe v Wade, vilket etablerade abort som en konstitutionell rättighet i hela USA.

På den republikanska sidan jublade många över denna storseger i abortfrågan, och de få röster som sa att detta riskerade att orsaka stora problem i mellanårsvalen blev antingen ignorerade eller hånade som politiska fegisar. Över tid har dock upphävandet av HD-domslutet visat sig vara mycket mindre av en "seger" än vad många konservativa hoppades på.

I den konservativa delstaten Kansas föll exempelvis ett försök att avskaffa skydd för aborter från delstatskonstitutionen; hela 59 procent av väljarna röstade mot denna åtgärd, som inte nödvändigtvis hade förbjudit abort i Kansas men åtminstone gjort det lagligt att införa ett sådant förbud. Flera andra delstater, inklusive Kentucky, kommer att ha liknande omröstningar gällande abort på valdagen den 8 november. Det ser i dagsläget ut som om just abortfrågan faktiskt gjort en hel del för demokraternas möjligheter att kunna motivera väljarna att gå och rösta, just på grund av att det som står på spel verkligen spelar roll. Sommarens HD-utslag var alltså en republikansk "värderingsvinst" i kulturkriget, som kan leda till valförlust. En pyrrhusseger, i så fall.

Abortfrågan illustrerar i praktiken att det inte bara pågår en åsiktspolarisering i USA just nu, utan även en politiskt konkret, administrativ och juridisk polarisering, där landet delas upp i allt mer ömsesidigt fientliga block. De republikaner som jublade över att Roe v. Wade upphävdes upptäckte ganska snart att progressiva delstater stod beredda med egen lagstiftning redo att träda i kraft. En lagstiftning ämnad att etablera dessa delstater som "fria hamnar" för aborträttigheter, men också att göra det olagligt för någon att hjälpa andra delstater i sina försök spåra upp eller bestraffa invånare som brutit mot deras abortlagstiftningar.

USA går således mot en situation där olika delstater mer eller mindre kriminaliserar sina granndelstater, och hotar folk med ibland ganska hårda fängelsestraff om de skulle få för sig att försöka lämna information till, eller på något annat sätt bistå, delstater med lagar man inte tycker om.

Varken konservativa eller progressiva går att beskriva som oskyldiga offer i denna process, som riskerar att få extremt farliga konsekvenser för sammanhållningen i USA. Progressiva delstater som nu lovar att straffa folk som hotar aborträtten följer en modell som redan etablerats av konservativa delstater när det kommer till en annan het potatis: vapenfrågan.

Delstaten Missouri har exempelvis gjort det olagligt för delstatliga departement att applicera federala vapenlagar, vilket i praktiken innebär helt öppet lagtrots. Den polis eller sheriff som mot förmodan skulle få för sig att applicera federal lag (som rent juridiskt bör gälla även i Missouri) kan inte räkna med att komma undan med blott en smäll på fingrarna. Delstaten bötfäller överträdelser med uppemot en halv miljon kronor per överträdelse.

Denna politiska utveckling, mot ett slags allas krig mot alla, kom att än en gång dominera amerikanska medier totalt för bara ett par veckor sedan. I detta fall gällde det Floridas mycket populära guvernör Ron DeSantis – av många tippad som Republikanernas presidentkandidat 2024 – som valde att chartra flygplan åt 50 immigranter från främst Venezuela, varpå han självsvåldigt dumpade dessa migranter på den lilla ön Martha’s Vineyard. Det är en extremt välbärgad och exklusiv ö där det kryllar av rika och framgångsrika – att nämna: familjen Obama har ett flådigt hus där – som juridiskt tillhör delstaten Massachusetts.

Genom att flyga några av de flyktingar Florida tagit emot till en av de överlägset rikaste platserna i USA orsakade DeSantis en sorts "flyktingkris" i miniatyr, då det raskt visade sig att progressiva människor i välbärgade områden med villor i trettiomiljonersklassen endast var för att ta emot flyktingar i teorin men helst inte ville ha flyktingar boende på den egna bakgården.

Det hela slutade abrupt efter ett par dagar genom att delar av Massachusetts nationalgarde mobiliserades och förflyttade de nyanlända till en militärbas på fastlandet.

DeSantis tilltag kom att dominera den amerikanska nyhetscykeln i mer än en vecka. De som gillade DeSantis kallade manövern för en genialisk ploj som verkligen demaskerade hyckleriet hos "limousinliberaler" av alla slag; andra anklagade DeSantis för att syssla med en form av människosmuggling för politisk vinning. En lokal sheriff i delstaten Texas meddelade att han öppnat en förundersökning mot Floridaguvernören som misstänkt för människorov!

Det går att ta DeSantis tilltag som ännu ett exempel i den långa raden på växande – och accelererande – polarisering; vilket det till stor del faktiskt är. Men tilltaget illustrerar också en ny, mycket oroväckande sorts politisk tyngdlag som kommit att gälla i amerikansk politik över lag, och som gissningsvis kommer att sätta sin prägel på mellanårsvalen.

DeSantis, som är extremt populär bland sina väljare, har en lång rad av vågade politiska utspel bakom sig redan. Han har exempelvis förklarat öppet krig mot företaget Disney och dragit undan deras olika skattesubventioner, på grund av deras öppet progressiva politiska ställningstaganden. Hans politiska framtid framstår därför som mycket säker enligt den nya polariseringslogiken, och han är följdriktigt den stora favoriten att återigen vinna guvernörsvalet om ett par veckor. Men hans strategi bygger alltså till stor del på att profilera Florida och sin egen politik som direkt antagonistiska i relation till progressiva politiker, företag och delstater. Ett nytt, mycket långtgående "vi-och-dom-tänkande", är numera inte bara en politisk realitet i USA, utan den kanske mest överlägsna framgångsstrategin för den som vill vinna val.

I tidigare decennier kanaliserades politiskt missnöje via valurnorna genom att folk helt enkelt röstade för "det andra partiet", i hopp om att detta hade bättre förslag på att lösa ekonomiska och sociala problem. Majoriteter gungade fram och tillbaka, ibland med tämligen stora skiften mellan val och mellanårsval. Numera ägnar amerikanska politiker allt mindre kraft på att försöka övertyga folk på den andra sidan att byta sida, utan man vänder sig i stället till de redan lojala; man tävlar således inte i vem som kan övertyga flest, utan i  vem som kan skydda det egna laget mot den politiska fienden, som hela tiden antas planera olika hemska inskränkningar och usurpationer.

Paranoia över vad andra delar av landet sysslar med, och vad det andra partiet planerar att göra när det väl når makten, håller nu på att spilla över i en sorts småskaligt juridiskt krig mellan delstater, myndigheter och i vissa fall mellan olika kommuner. Jen Psaki och Ron DeSantis håller kanske inte med varandra om mycket, men de delar i slutändan samma politiska analys: För den som vill vinna 2022 gäller det helt enkelt att segla med vinden, samt att luta sig in i polarisering och demonisering av fienden, snarare än att försöka hindra den. Allt detta taget tillsammans målar onekligen en dyster bild av den amerikanska politiska scenen och dess framtid.

Den republikanska jordskredsseger som många demokrater befarade i början av året kanske över huvud taget inte dyker upp i slutändan; valet kan visa sig bli ovanligt jämnt när väl de sista rösterna räknats. På ytan skulle ett sådant valresultat framstå som en seger för Demokraterna: Man har i så fall lyckats trotsa något av en naturlag i amerikansk politik och vänt en trend som nästan alltid ser det sittande partiet krympa och oppositionspartiet växa i mellanårsvalen.

Men i längden är risken stor att båda partierna kommer att ses som stora förlorare när allt väl är sagt och gjort. De sår som håller på att rivas upp i Amerika, där båda partierna numera övergett förhoppningen om att kunna övertyga eller kompromissa med det andra, kan ta mycket lång tid att läka. 

Läs även: 500 dagar med president Biden

Läs även: USA:s militär uppvisar allt fler svaghetstecken