Apokalypsen är ständigt närvarande i amerikansk politik

Om du får välja mellan A och B, frågade opinionsmätaren Gallup amerikanerna i juni, vad väljer du då? C, svarade de. Eller åtminstone en majoritet av dem, för första gången. De politiskt ”oberoende” mätte 51 procent, demokrater och republikaner samlade 23 respektive 25 procent. 

Så sent som 2004 ansåg sig 35 procent av amerikanerna vara republikaner, 33 procent demokrater och bara 31 procent var oberoende. Sedan dess har de oberoende vuxit på bekostnad av partierna, nästan utan avbrott. Betyder det något? Naturligtvis. Frågan är vad. 

I Gallups julimätning, som gjordes under den period då Donald Trump utsattes för ett mordförsök och avslutades samma dag som Joe Biden meddelade att han inte ställer upp till omval, hade andelen oberoende visserligen sjunkit med 10 procentenheter och de båda partierna växt med 5 procentenheter vardera. Amerikanska väljare brukar låta sig mobiliseras först kring Labor Day, den första måndagen i september. Det kommer säkert att ge utslag även i den här mätserien. Och Gallup, som trots allt vill ha svar på sin fråga, har sedan länge varit listigt nog att ställa en följdfråga: ”Om du anser dig vara oberoende, åt vilket håll lutar du?” 

Nästan alla oberoende låter sig snärjas och med undantag för några avvikande perioder har inte mycket förändrats på tjugo år: de oberoende är på ett ungefär delade på mitten. Vill man med någon säkerhet förutsäga valresultatet i november är alltså Gallups mätning inte till större nytta än någon annan. Men den antyder ändå att det amerikanska partisystemet är under förändring. Nu igen. 

Det mest grundläggande först: det amerikanska partisystemet har väldigt lite gemensamt med det svenska. Det har överhuvudtaget få beröringspunkter med europeiska partisystem. Tar man för givet att partier är partier, oavsett om de är europeiska eller amerikanska, kommer man nästan garanterat att gå vilse i amerikansk politik. 

De flesta av USA:s grundlagsfäder såg partisystem som ett hot mot den unga nationen. Det finns inga som helst referenser till partier i den amerikanska konstitutionen. USA hade uppstått genom ett frihetskrig under trycket av en yttre fiende, som vid varje tillfälle försökte splittra de bångstyriga kolonisterna. Och det blivande USA var i grunden inte ett land, utan tretton kolonier, med stora skillnader sinsemellan. Den nyfunna amerikanska patriotismen var kittet som höll amerikanerna samman. Det låg nära till hands att partier skulle formas längs geografiska linjer och splittra det som nyss hade enats. 

När George Washington motvilligt accepterade att bli den nya nationens förste president, tänkte han bara sitta en mandatperiod. Han förberedde ett avskedsbrev till det amerikanska folket med hjälp av James Madison, kanske den mest briljante av grundlagsfäderna och senare själv president. Men efter fyra år oroade sig även de som opponerat mot en hel del av Washingtons politiska idéer, däribland Thomas Jefferson, för att landet skulle slitas itu utan Washington vid rodret. Motvilligt gick han med på en andra mandatperiod. Brevet sparade han, lät revidera det med hjälp av Alexander Hamilton och skickade det för publicering, när han till sist efter åtta år fick dra sig tillbaka till sin herrgård, Mount Vernon. 

Brevet är nästan uteslutande en maning till medborgaranda. För Washington innebar det motsatsen till partilojalitet. 

Partier, skriver Washington ”tjänar till att stadfästa splittring; att ge den en konstgjord och utomordentlig kraft; att ersätta nationens delegerade vilja med partiets vilja, ofta en liten men slug och driftig minoritet i samhället och, som en följd av de växlande triumferna för olika partier, att göra den offentliga administrationen till en spegel av illa planerade och orimliga splittrande projekt, snarare än organet för fasta och hälsosamma planer, som mognat genom gemensamma överläggningar och justerats av ömsesidiga intressen.” 

Om Amerika skulle välja partivägen, såg Washington republiken som dödsmärkt: 

”Det växlande herraväldet av en fraktion över en annan, vässat av den hämndlystnad som är naturlig för meningsskiljaktigheter längs partilinjer, som i olika tidsåldrar och länder har lett till de mest skrämmande illdåd, är i sig självt en förfärlig despotism.” 

Washington kunde hålla med om att partier kunde vara en önskvärd motvikt i länder med stark kungamakt. Men för en republik fanns ingen hejd på det elände politiken, dominerad av partier, stod för: 

”Den tjänar alltid till att distrahera offentliga överläggningar och försvaga den offentliga administrationen. Den eldar upp allmänheten med illa underbyggda avundsjukor och falsklarm; underblåser groll mellan den ene mot den andre; uppmuntrar då och då upplopp och uppror. Den öppnar dörren för utländskt inflytande och korruption, som finner en väg in i staten själv genom partilidelsens kanaler.” 

Starka ord, men också en aning profetiska. Och sedan gick Washington i pension. 

På sätt och vis kan man hävda att Washington samtidigt var det amerikanska partisystemets fader, om än indirekt. Under Washingtons administration växte motsättningarna mellan grundlagsfäderna. Två starka grupper formades. På ena sidan fanns Alexander Hamilton och federalisterna, som liksom Washington underströk vikten av en stark federal stat, med makt över penningväsendet och ekonomisk och industriell utveckling i stort.  

På den andra fanns Thomas Jefferson, men också James Madison, som förespråkade en begränsad centralmakt, större självbestämmande för delstaterna och för jordbrukare. Ur Jeffersons grupp växte det första amerikanska partiet: det Demokratisk-republikanska partiet. Såväl dagens demokrater som dagens republikaner kan hävda att de har sina rötter där. Partiet var en nästan omedelbar succé. År 1800 vann Thomas Jefferson presidentvalet, federalisterna tynade bort och i flera decennier skulle Jeffersons parti spela huvudrollen i amerikansk politik.  

Det betydde dock inte att Washingtons varning för splittring, käbbel, korruption och kaos hade varit ogrundad. När statsvetare under nittonhundratalet mer systematiskt började intressera sig för det amerikanska partisystemets framväxt kom de att enas om att det hade genomgått fem distinkta perioder. Först det som dominerades av Jeffersons demokrat-republikaner samt federalisterna. Sedan – från valet 1828 fram till strax före inbördeskriget, som bröt ut 1861 – en period då demokrater stod mot whigs. Därefter tiden efter inbördeskriget fram till förra sekelskiftet. På det följde en period fram till depressionen och Franklin D Roosevelts tillträde 1933. Och, till sist, perioden därefter. 

Från inbördeskriget och framåt stod demokrater mot republikaner, men i varje period med olika förtecken, ibland till följd av halsbrytande byten av väljargrupper, geografiska brohuvuden och politiska program. Sedan mitten av femtiotalet finns till och med en egen gren av statsvetenskapen som ägnar sig åt ”realignment therory” – omgrupperingsteori – baserat på de här förändringarna. De mer kreativa uttolkarna har hävdat att det finns ett någorlunda stabilt mönster, som innebär en större omgruppering mellan partierna i amerikansk politik ungefär vart 36:e år. Andra hävdar att cyklerna är längre: uppemot 50 eller 60 år. 

Med tiden lades en sjätte period till de ursprungliga fem, med början i medborgarrättsreformerna under sextiotalets första halva. Nu talas om en sjunde period, efter tepartyrörelsen och Donald Trump. Också dessa två perioder har republikaner och demokrater som huvudmotståndare, men i skepnader så olika från period till period att partierna, trots att de behållit sina namn, i vissa avseenden kan framstå som sina egna motsatser från en epok till en annan. 

Om de amerikanska partierna ganska snabbt kan genomgå stora förvandlingar, är detsamma inte sant för de sakfrågor de träter om. Ett antal splittrande huvudfrågor återkommer i nästan alla perioder. De är sammanvävda, men urskiljbara. Balansen mellan delstater och den federala makten finns alltid där. Likaså slaveriet och, efter slaveriets avskaffande, medborgarrättsfrågor. Väljare och intressen i Södern har ofta ställts mot väljare och intressen i nordstaterna och detsamma gäller inland mot kuster. Synen på USA:s roll i världen, militärt och ekonomiskt, har gång på gång lett till partikonflikter. Motsättningen mellan en stram och en expansiv ekonomisk politik likaså. 

Det finns också ett mönster i de amerikanska partiernas attityder och val av strategier. Mot grundlagsfädernas önskan att tygla folkviljan – till exempel genom indirekta val av presidenten och fram till början av 1900-talet även av senatorer – står, redan från början, ett starkt drag av populism. Det tar sig bland annat uttryck i en spridd misstro mot storföretagsamhet, storpolitik och eliter av olika slag, samt i inslag av direktdemokrati, med täta folkomröstningar i sakfrågor på delstatsnivå. Ett annat bestående drag är idén om USA som en unik stat, som trots den ojämförligt stora invandringen ofta tagit sig uttryck i isolationism. Att landet i så stor utsträckning befolkades av frireligiösa kristna har sedan första början dessutom givit amerikansk politik drag av väckelse, predikan och inte sällan apokalyptiska stämningar. Allt det har kanaliserats av partierna. 

Ett annat, mindre uppmärksammat drag, är kopplat till föreställningen om den amerikanska drömmen; idén att var och en har förmågan och rätten att skapa sig själv. Den amerikanske journalisten Kurt Andersen – okänd i Sverige, men uppmärksammad av bland andra USA-kännaren Janerik Larsson – har exempelvis i boken Fantasyland: How America Went Haywire skrivit om något han kallar ”the national fantasy-industry complex”, en referens till president Eisenhovers varning i sitt avskedstal för det militärindustriella komplexet. Det Andersen vill beskriva är en rätt oformlig amerikansk sammansmältning av religiösa rörelser, medier, underhållnings- och reklamindustri, som hela tiden underblåst amerikanernas övertygelse om att verkligheten kan skapas, snarare än att den finns: ”Att vara amerikan innebär att vi kan tro på vad vi vill, att vår tro är lika mycket värd som, eller överlägsen, andras”, sammanfattar Andersen. Det rör sig, som Janerik Larsson har påpekat, om ett slags amerikansk tradition av postmodernism, innan postmodernismen var uppfunnen. En övertygelse som, i sin yttersta form, inte erkänner sanningar, ser allt som relativt och ger alla rätten att skapa sin egen verklighet. I förlängningen också att ignorera vad andra hävdar är verkligt. 

Det är i det här idéarvet – från konfliktfrågorna, via populism och isolationism till det underliggande antagandet om fantasins makt över verkligheten – som kontinuiteten i amerikansk partipolitik finns. Mer så än i partierna själva. De omgrupperar – byter positioner, väljargrupper och övertygelser – då och då, men alltid i samma ärvda fåra. 

Donald Trump hängde som nyvald president ett porträtt av Andrew Jackson på hedersplatsen i Ovala rummet. Ett aning förvånande val av en republikansk president, kan man tycka, för det Demokratiska partiet – världens äldsta ännu aktiva politiska parti – skapades 1828 av Martin Van Buren i det uttryckliga syftet att få Andrew Jackson vald. Fram till dess hade Jeffersons Demokratisk-republikanska parti, efter kriget mot Storbritannien 1812, i praktiken fungerat som USA:s enda starka politiska kraft. Men framför allt de regionala slitningarna mellan syd och nord ledde till splittring. Fördjupar man sig en aning i vad Demokraterna och Jackson stod för i begynnelsen, är Trumps val mindre anmärkningsvärt. 

Demokraterna såg på den tiden en stark centralmakt som ett hot mot individuell frihet. Partiet försvarade slaveriet och såg jordbruket som nationens huvudnäring. Det var skeptiskt till industriell storfinans. Det motsatte sig idén om en centralbank – något som förespråkades av dem som såg industrins utveckling som USA:s framtid – och höga tullar, som förespråkades av dem som ville skydda amerikansk industri. Demokraterna var starka anhängare av att expandera nationen västerut och att rensa de nya territorierna på ursprungsbefolkning, där så behövdes. 

Samtidigt förespråkade Demokraterna en stark presidentmakt på bekostnad av kongressen och andra federala maktcentra. De gjorde det av liknande skäl som europeisk allmoge då och då gått i armkrok med kungar för att kväsa adeln. Uppfattningen att Washington DC är ett ”träsk” som behöver dikas ut är ungefär lika gammal som huvudstaden, grundlagd 1791. Och det är ofta en stark man som lovar att göra det. Den gången var det Andrew Jackson. 

Med Jackson fick den amerikanska populismen sitt verkliga genombrott. Valkampanjen 1828 var hätsk och polariserande. Jackson kom från relativt enkla omständigheter, men när han valdes till president hade han gjort social karriär som jurist, general och framgångsrik plantageägare. Trots det uppfattades han som en representant för ”vanligt folk” som utmanade samhällseliten och korruptionen i Washington. Väl vald visade han sig orädd att ta strid med de makthavare som utmanade honom. Han använde sitt veto oftare än någon annan president före honom. Han tog strid med den dåvarande centralbanken, som han betraktade som en bastion för korrumperad elit, och vann. 

Än i dag är synen på Jackson polariserad. Han beskrivs omväxlande som en sann demokrat och en auktoritär ledare med diktatoriska drag. Han anses av vissa ha varit något av ett geni, medan andra beskriver honom som en obildad barbar. Att Donald Trump kan identifiera sig med honom är inte så konstigt. 

Det var framför allt oenigheten om slaveriet som fick den första perioden i det amerikanska partisystemet att, i och med valet 1828, övergå i den andra. Det Demokratiskt-republikanska partiet splittrades och Whigpartiet tog form. Men slaverifrågan visade sig svårlöst och i upptakten till inbördeskriget löstes Whigpartiet upp i fraktioner. Manegen var krattad för partisystemets tredje period. 

1858, två år innan Abraham Lincoln valdes till president, höll han ett tal vid Illinois delstatsparlament i Springfield, efter att ha vunnit de nybildade Republikanernas nominering till senaten. På samma plats skulle demokraten Barack Obama tillkännage sin kandidatur till presidentposten nästan 150 år senare, med en tydlig vänskaplig blinkning till republikanen Lincoln. Lincolns tal kom att bli mycket omskrivet och handlade främst om den explosiva slaverifrågan. 

”Ett hus som är splittrat mot sig självt kan inte stå”, sade Lincoln och fortsatte: 

”Jag tror inte att denna regering kan stå ut med att ständigt vara till hälften för slaveriet och till hälften för frihet. Jag förväntar mig inte att unionen ska upplösas – jag förväntar mig inte att huset ska falla – men jag förväntar mig att det kommer att upphöra att vara delat. Det kommer att bli helt det ena eller helt det andra.” 

Sakfrågan om slaveriet var huvudsak, men djupare låg åter oron för att partipolitikens splittring skulle leda till nationens splittring. I det här fallet blev det förstås så, med ett inbördeskrig som fortfarande efter två världskrig är det krig som har krävt flest amerikanska dödsoffer. 

Lincoln själv hade blivit republikan bara ett par år före senatsvalet 1858. Han var från början whig och hade avvisat locktonerna från Republikanerna, dels därför att partiet startats av antislaveriaktivister, abolitionister, som Lincoln befarade var alltför radikala för sakens bästa, dels därför att han hoppades på att kunna dra det splittrade Whigpartiet åt rätt håll. Först när det visade sig omöjligt bytte han parti. 

Att konfliktfrågorna, inte partilojalitet, var det centrala i amerikansk politik hade Lincoln visat redan vid sitt första misslyckade försök att nå senaten 1854. Då uppmanade han sina anhängare att rösta på en demokratisk slaverimotståndare, snarare än på honom, eftersom en demokrat som stod bakom sitt partis stöd för slaveriet annars skulle vinna. 

Valet av Lincoln till president 1860 och det efterföljande inbördeskriget ritade om partikartan. Republikanerna blev nu det andra stora partiet bredvid Demokraterna och partiets roll i avskaffandet av slaveriet gjorde det till det självklara alternativet för afroamerikaner. Republikanerna blev det ledande partiet i de industrialiserade nordstaterna, med undantag för några städer, där enskilda, starka lokalpolitiker styrde, ofta med hjälp av korruption, nepotism och valfusk. Dessa korrumperade storstadsenklaver kom i amerikansk politisk terminologi att kallas för ”politiska maskiner”. 

Demokraterna var i stället ohotade i södern och ägnade stor möda åt att se till att svarta invånare inte nyttjade sina nyvunna demokratiska rättigheter. De gjorde ingen hemlighet av sin ambition. Det demokratiska partiet i Alabama hade till exempel begreppet ”white supremacy” överst i sitt partimärke ända fram till 1966. 

Den fjärde perioden i amerikansk partihistoria inleddes med den ekonomiska depressionen 1893 och det efterföljande valet 1896, då republikanen William McKinley besegrade demokraten och populisten William Jennings Bryan. Det valet handlade huvudsakligen om ekonomiska frågor och valets stjärna, även om han till sist förlorade, var Bryan, en karismatisk och kontroversiell populist vars huvudsakliga budskap var att USA skulle lämna guldmyntfoten. Hans berömda tal på det demokratiska partikonventet, som innehöll frasen ”ni ska inte korsfästa mänskligheten på ett kors av guld” väckte starkt gensvar, särskilt bland skuldsatta bönder och småföretagare, som hoppades på att inflationen skulle komma till deras räddning. 

Bryan blev, märkligt nog, inte bara Demokraternas kandidat, utan även Populistpartiets; ännu ett exempel på den amerikanska partipolitikens porösa gränser. Efter att Bryan förlorat 1896 – delvis på grund av att delar av det demokratiska partiet brutit sig ut i protest mot Bryans populism – tynade Populistpartiet bort. 

Trots att Republikanerna kom att dominera den fjärde partipolitiska perioden var Bryan och Populistpartiet ändå tecken på en ny stark, progressiv rörelse i amerikansk politik. När veteranerna från inbördeskriget började dö ut och industrialismen utvecklades allt snabbare kom ekonomiska och sociala frågor att hamna i förgrunden. Mycket av den offentliga debatten handlade om invandring, fackföreningar, järnvägen, storföretagens makt och politisk korruption. 

I början av den fjärde perioden företräddes Republikanerna av den progressive Theodore Roosevelt, president mellan 1901 och 1909. Hans ”Square deal” innehöll miljöskyddslagar, konsumentlagstiftning, antimonopolåtgärder och annat av liknande slag. Alla – södern, de svarta, bönderna, konsumenterna, mormonerna – utlovades ett ”square deal” av presidenten. Parallellt skedde en politiskt progressiv utveckling inom Demokraterna. Men när arbetarpartier uppstod på andra håll i världen, just under denna period, skedde det inte i USA. Utvecklingen skedde i stället inom de två stora och formskiftande partierna. Inte utan slitningar. 

Republikanerna fick, trots Roosevelt, under de här åren en tydligare profil som näringslivsvänliga. Själv blev Roosevelt, efter att ha tackat nej till omval 1908, alltmer radikal. Han började angripa Högsta domstolen och rättsväsendet, som han ansåg satte hämsko på politiken. I sak sade han sig sympatisera med radikala liberaler. I början av 1910-talet växte motsättningarna inom Republikanerna och inför valet 1912, som också var det första tillfället då primärval användes i stor omfattning, ställde Roosevelt upp mot sin partikamrat, den sittande presidenten William Taft. 

Roosevelt förlorade de republikanska primärvalen, men vägrade att acceptera det. Han ansåg att valet hade ”stulits” från honom och eldade upp sina anhängare genom att mana dem att de stod vid Armageddon och att de måste slåss för Herren, utan rädsla för sitt eget välbefinnande. Taft kontrade med att kalla Roosevelt ”USA:s farligaste man”, eftersom han fått ”grepp om mindre intelligenta väljare och de missnöjda. 

Till sist ställde Roosevelt upp som kandidat för ett nytt, progressivt parti, som i folkmun kom att kallas Bull Mooseparty. Dess uppgift var, skrev Roosevelt i partiprogrammet, att ”förgöra den här osynliga regeringen, att upplösa den oheliga alliansen mellan korrupt företagsamhet och korrupt politik”.  

Under valkampanjen utsattes Roosevelt för ett attentat, men överlevde och imponerade genom att inte avbryta talet, trots att han hade en kula i bröstet och blodet sipprade ned för skjortan. Han lyckades samla drygt 27 procent av rösterna, medan Taft bara fick 23. Resultatet av splittringen blev en storseger för demokraten Woodrow Wilson. 

Wilson stod i många stycken för liknande förslag som Roosevelt. Åter blev det tydligt att de två stora partierna, åtminstone i perioder, inte nödvändigtvis kunde skiljas åt bara genom att granska sakpolitiken. 

Depressionen 1929 och valet av Theodore Roosevelts sexmänning, Franklin D Roosevelt, till president 1932, innebar nästa stora omgruppering i amerikansk partipolitik: det femte partisystemet. Roosevelts New Deal var en aldrig tidigare skådad satsning på sociala reformer, som krävde en betydande expansion av den federala staten. Även om den progressiva, fjärde perioden i partisystemet hade dragit åt inrättandet av en välfärdsstat, var det först nu som större, federala program av det slaget sjösattes. Krigsekonomin under Roosevelts senare år som president förstärkte utvecklingen. 

Roosevelt fann stöd för sin politik i vad som kom att kallas New Deal-koalitionen. Den bestod, förutom av progressiva delar av Demokraterna, av fackföreningar, arbetarklass, intellektuella, religiösa och etniska minoriteter som katoliker, judar och även afroamerikaner, som fram till nu hade varit naturliga republikaner, samt en del progressiva republikaner och de politiska maskinerna i storstäder som Chicago och Albany. Kvar bland Demokraternas stödtrupper fanns också vita sydstatare, men att koalitionen spände över så skilda grupper – hög- och lågutbildade, vita sydstatare och afroamerikaner – skapade spänningar. 

Roosevelt ville från början uppfattas som en medlare mellan arbetare och kapitalister, syd och nord, liberaler och konservativa, stad och land, men redan under sin andra presidentvalskampanj 1936, anpassade han sig till mer radikala stämningar i samhället. Roosevelts retorik 1936 var populistisk och sköt in sig på storfinansen och ”ekonomiska kungligheter” i överklassen. Han lierade sig mer uttalat med fackföreningarna och Demokraternas politiska maskiner i storstäderna. Talande var också att Roosevelt under valkampanjen 1936 sällan talade om sitt parti, Demokraterna, och odlade samarbeten med mer radikala partier på vänsterkanten, men också med progressiva republikaner som stred med mer konservativa element i sitt eget parti. 

Roosevelts omgruppering var en stor framgång. Han vann valet 1936 med betydande marginal, omvaldes 1940 och 1944 och gjorde Demokraterna till den dominerande politiska kraften i USA, åtminstone fram till femtiotalet, men hans strategi planterade samtidigt fröet till nästa förändring. 

Redan efter Roosevelts valseger 1936 bildades vad som kom att kallas den konservativa koalitionen i kongressen, en löslig sammanslutning av konservativa demokrater, mestadels från södern, och konservativa republikaner, ofta från Mellanvästern. De förenades i sitt motstånd mot Roosevelts expansion av den federala staten och, i fallet med sydstatsdemokraterna, hans allians med minoritetsgrupper. 

Den konservativa koalitionen var i decennier den viktigaste undergruppen i kongressen och satte krokben för flera av Roosevelts reformer. Även om Demokraterna som parti kontrollerade representanthuset nästan oavbrutet i sextio år från 1930 och senaten i nästan 45 år, var partiet i praktiken en inte alltid stabil koalition av två partier. Skiljelinjen gick vid Mason-Dixonlinjen som skiljer nordstaterna från sydstaterna: norr om den fanns det liberala, progressiva Demokratiska partiet, söder om linjen det kulturellt konservativa Demokratiska partiet. De hade diametralt olika åsikter i flera av de skiljande frågor som präglat amerikansk politik ända sedan Thomas Jeffersons tid. 

Det är ironiskt att sydstataren Lyndon B Johnson – vald som vicepresident av John F Kennedy för att balansera det faktum att Kennedy var nordstatare och katolik – blev den som knäckte den konservativa koalitionen i kongressen och som en följd av det tappade sydstatsdemokraterna. 

Johnsons medborgarrättslagstiftning 1964 och hans sociala reformprogram, ”The Great Society”, ställde konflikten mellan nord och syd inom Demokraterna på sin spets. Av det skälet räknar många amerikanska statsvetare Johnsons presidentperiod som början av det sjätte partisystemet. Andra anser att valet av Richard Nixon 1972 – det första sedan tjugotalet då en uttalat konservativ republikan vann presidentposten – är en rimligare tidpunkt. Ytterligare andra sträcker sig ända fram till tidigt åttiotal, då högervågen svepte över USA och Ronald Reagan valdes till president. Men oavsett var man drar linjen är enigheten stor om vad den sjätte perioden innebar. 

Republikanerna erövrade nu kommandohöjderna, efter den långvariga demokratiska dominansen. Demokraterna tappade sitt starka fäste i sydstaterna och Republikanerna erövrade det. De gjorde det målmedvetet med något som kom att kallas ”The southern strategy”. Den innebar att Republikanerna förlikade sig med att arvet efter Lincoln inte längre hade någon dragkraft på afroamerikanska väljare, som i stället lockades av Demokraternas välfärdsprogram och medborgarrättsreformer. I gengäld kunde Demokraterna inte längre behålla vita sydstatsväljare, som var socialt konservativa och skeptiska till vad de uppfattade som federalt tvång. De två partierna bytte helt enkelt väljargrupper med varandra och eftersom de vita sydstatsväljarna hade större politisk betydelse, tyckte sig republikanerna tjäna mest på det.  

Men det var inte den enda förändringen. Historiskt hade Republikanerna varit det naturliga partiet för välutbildade amerikaner, medan lågutbildade amerikaner valde Demokraterna. Med början i New Deal-koalitionen och framåt bytte partierna väljare även i det avseendet. Demokraterna blev allt starkare bland välutbildade väljare i storstad och bland etniska och kulturella minoriteter, när de inte längre tvingades balansera de socialt konservativa sydstatsdemokraterna. När sextiotalets radikala motkultur blev tongivande var det Demokraterna som närmade sig den, medan Republikanerna, som inte minst genom sina insteg i bibelbältet i Södern, i stället byggde allianser med evangelikala väckelserörelser. 

Republikanernas geografiska huvudfästen blev nu södern och stora delar av mellersta USA. De hade sina mest trogna väljare på landsbygd, eller i förorter. Demokraternas geografiska huvudfästen blev de nordöstra kuststaterna, de nordöstra delarna av mellanvästern samt västkusten. De hade sina mest trogna väljare bland storstadsbor. 

Det som skedde, enkelt uttryckt, under den sjätte perioden var att Republikanerna blev folkligare och Demokraterna mindre folkliga. Samtidigt växte kulturella frågor knutna till religion, ras, minoritetsrättigheter och annat av det slaget i betydelse. Det var den laddningen, snarare än bara ekonomisk politik och synen på välfärdsprogram, som gjorde Ronald Reagan, vald 1980, till en så kontroversiell president. För hans konservativa anhängare stod han för en återgång till något väsentligt, som de ansåg att USA hade förlorat. För hans liberala motståndare drog han landet tillbaka till en strid med konservativa krafter som de hade utkämpat ända sedan Roosevelts New Deal-koalition och som de trodde att de hade vunnit. 

Så, efter nästan två sekel av omgrupperingar, var vi här: 

Andrew Jacksons parti för sydstatare och bönder som ville ha kvar slaveriet, ogillade centralmakten, misstrodde politiker och gladeligen utrotade minoriteter om de stod i vägen för expansionen västerut, hade förvandlats till en progressiv koalition av minoriteter och nordstatsintellektuella, med drömmar om en välfärdsstat och med ett högt utvecklat sinne för det politiskt korrekta. 

Lincolns parti, startat av radikala abolitionister villiga att utkämpa ett inbördeskrig för de svartas medborgarrättigheter, hade blivit en socialkonservativ sammanslutning av missnöjda sydstatare, landsbygdsbor och höginkomsttagare, som ogillade centralmakten och misstrodde politiker. 

Och nu då? Har vi klivit in i, eller är vi åtminstone på väg in i, en sjunde period i det amerikanska partisystemet? 

Den växande skaran oberoende i Gallups mätningar tyder kanske på just det. Partierna verkar vara på väg att tappa greppet om väljarna. Så har omgrupperingar i amerikansk politik börjat förut. Men trots att så mycket vi nu ser starkt påminner om sådant vi sett tidigare, är det kanske något särskilt den här gången. Något som inte har att göra med partiernas väjarbaser och program, utan med deras själva existens, rent av deras essens, om de nu har en sådan. 

Det märkligaste inför valet 2016 var att båda de stora partierna hade starka kandidater som ville få respektive partis nominering till presidentposten, utan att de egentligen representerade partierna i fråga. 

Bernie Sanders har byggt sin politiska karriär som oberoende. Donald Trump hade genom åren pendlat mellan Demokraterna, Republikanerna och affärsmannen Ross Perots Reformparti. Både Trump och Sanders hade ofta uttryckt sig föraktfullt om de partier som de nu ville nomineras av Bernie Sanders kom en hårsmån från att väljas till Demokraternas presidentkandidat. Donald Trump blev faktiskt vald. Hur var det möjligt? Vad säger det om partierna? 

Det har, just i år, kommit en rad rätt samstämmiga analyser av var de två stora amerikanska partierna befinner sig just nu. Yuval Levin, statsvetare verksam vid American Enterprise Institute, skrev i somras att anledningen till att Sanders och Trump kunde bli framskjutna kandidater i varsitt parti är att ”’Demokraterna’ och ’Republikanerna’ – i meningen institutionella sammanslutningar av professionella politiker som fattar beslut som syftar till att maximera möjligheten till valseger på uppdrag av koalitioner av väljare och intressen – knappt alls existerar”. Att det tog så lång tid att få Joe Biden att träda tillbaka och att Donald Trump åter är Republikanernas kandidat, beror på samma sak. 

Ända sedan sextiotalet, menar Levin, har de amerikanska partierna gått allt längre i att lägga ut sina kärnuppgifter på entreprenad. Val av kandidater görs av primärväljare, som inte är intresserade av att bredda partiernas popularitet, utan av att renodla ideologiska dogmer. Arbetet med att organisera, rekrytera och mobilisera väljare har, särskilt i Republikanerna, lagts över på kampanj- och intressegrupper utanför partiet. De har lättare att samla in pengar, men sällan någon drivkraft att göra partierna mer attraktiva i bredare grupper. 

Statsvetarna Daniel Schlozman och Sam Rosenfeld gör en liknande, men grundligare och historisk analys i boken The Hollow Parties: The Many Pasts and Disordered Present of American Party Politics, som just publicerats. De amerikanska partierna är enligt dem ”ihåliga”: de ser starka ut på utsidan, men innanför skalet är det tomt. 

Schlozman och Rosenfeld har båda en tydlig lutning åt Demokraterna och de lägger huvudskulden till partiernas ihålighet på Republikanerna. De beskriver hur konservativa aktivister sedan slutet av sextiotalet betraktat det republikanska partiet som inget annat än ett verktyg för ideologisk förändring. ”Konservatism är vinet, Republikanerna är flaskan”, som William Rusher, utgivare av konservativa National Review uttryckte saken. Partiet har, å sin sida, inte kunnat stå emot de yttre aktivistgrupperna, ofta av enfrågetyp, eftersom de kunnat leverera mobiliserade väljare, pengar och propaganda.  

Partierna har växt på federal nivå och laddats med ideologisk stridsvilja i kongressen, men de har samtidigt förlorat sitt finmaskiga nätverk i samhället i stort och tappat förmågan att fatta enhetliga kollektiva beslut. De ser starka ut, i den meningen att de ständigt är i offentlighetens fokus, men de fungerar inte längre som sammanhållande, breda koalitioner, med en förmåga att lägga fast riktning, prioritera, kompromissa, eller ens upprätthålla tillräcklig disciplin för att få sina representanter att hålla kursen. 

Schlozman och Rosenfeld friskriver inte Demokraterna från ihålighetsdiagnosen. Det sätt på vilket Joe Biden övertalades att träda tillbaka från presidentvalskampanjen är ett tydligt tecken på Demokraternas ihålighet, menar de. Det var ”motsatsen till något systematiskt och koordinerat”. Att den viktigaste rollen i den processen spelades av den tidigare talmannen Nancy Pelosi, som inte längre har en formell position i partiet överhuvudtaget, säger något om hur försvagade de formella maktvägarna inom Demokraterna är. 

Statsvetaren Lee Drutman vid New America Foundation gick på samma grunder hårt åt Demokraterna i en artikel i New Republic i slutet av juli. ”Vem styr faktiskt partiet?”, frågade han, utan att kunna komma fram till ett övertygande svar: 

”… dröjsmålen och vanföreställningarna som har visat sig under sommaren har avslöjat ett parti som är osäkert på vad det kollektivt står för, där bidragsgivare tror att de kan komma undan med vad som helst, där en sittande presidents ego kan kasta ett helt parti ut i kaos och där de som fortfarande arbetar med den presidenten låter sig fångas av konspirationsteorier för att försvara sina nuvarande positioner.” 

Drutmans förklaring av hur det kunde bli så här ekar av Levin, Schlozman och Rosenfeld: Demokraterna brukade vara starkt på lokal och regional nivå, med en liten federal överbyggnad, men gradvis under slutet av nittonhundratalet förvandlades både Demokraterna och Republikanerna till topptunga nätverk av konsulter, insamlingskampanjer och påtryckargrupper, alla baserade i Washington DC. Till sist hade partisystemet helt förändrats: 

”Påtryckargrupper sorterade in sig själva i de konkurrerande partikoalitionerna. Partierna på lokal och delstatsnivå blev skal, inget annat än kanaler för pengar. Ett alltmer tillåtande juridiskt ramverk för kampanjfinansiering släppte lös ännu mera pengar i politiken. Men i stället för att återuppbygga den förlorade medborgerliga förmågan i de lokala partiorganisationerna, gick pengarna till att bombardera etern och, i allt större utsträckning, sociala medier med förenklade, skräckinjagande meddelanden om vad som stod på spel i det kommande valet.” 

Nu svävar partierna, menar Drutman, inåtblickande och plågade av bristande disciplin, långt över väljarna och mycket av det som de förut gjorde har lämnats över till aktivister och enfrågerörelser. 

Det är kanske därför en majoritet av väljarna, för första gången, inte förmår känna lojalitet med något av partierna. Varför ska de tro på partierna, när inte ens partierna verkar tro på sig själva? 

Alex Garlands film Civil War, om ett nutida USA som skakas av ett andra, kaotiskt, inbördeskrig, har spelat in närmare 70 miljoner dollar i USA, sedan premiären i våras. Den recenserades med en hel del obehag, som om recensenterna, till skillnad från Lincoln, inte var så säkra på att den oenighet som nu plågar landet inte kommer att få ”huset att falla”. 

Och det är här de flesta statsvetare skiljer sig från George Washington i hans allmänna fördömande av partier. Inte därför att Washington nödvändigtvis hade fel i att politiken, när den domineras av partier, ”eldar upp allmänheten med illa underbyggda avundsjukor och falsklarm; underblåser groll mellan den ene mot den andre; uppmuntrar då och då upplopp och uppror”, utan därför att vi efter ett par hundra år av demokrati har insett att partier är oundvikliga. Så snart det finns gemensamma intressen och en önskan att främja dessa, kommer koalitioner – partier – att bildas. 

Så den egentliga frågan är hur man får partier att bidra med något huvudsakligen gott, i stället för något huvudsakligen skadligt. 

Statsvetarnas svar är att partier med förutsägbara ordningar och intjänat förtroende bland väljarna bidrar till stabilitet, snarare än tvärtom. De framhåller de perioder i amerikansk historia då så varit fallet. Svaga, ihåliga partier, däremot, släpper lös allt det Washington varnade för. Och det är där vi befinner oss just nu. 

Det fantasiindustriella komplexet har gott om bränsle att utforska den amerikanska politikens apokalyptiska tradition. Ni kommer att höra av dem igen. 

***

Läs även: Demokraterna väljer ny förlorare

Läs även: Ett väntat mordförsök