Är det här början på slutet för byråkratin?

Efter åratal av regleringsiver – och en därtill knuten låg tillväxt – håller pendeln på att svänga. Från Washington till Buenos Aires och vidare till London och Bryssel förespråkar politiker nu avregleringar för att få fart på ekonomin. Donald Trump, Javier Milei och Keir Starmer är bara några av de ledare av olika politisk färg som vill minska byråkratin och förenkla administrationen. Och i EU, som länge blivit frånsprunget av USA ekonomiskt, överraskade kommissionens ordförande Ursula von der Leyen både vänner och fiender i Bryssel i höstas när hon lanserade en stor kampanj för att vända de senaste decenniernas regleringsvåg.

Ett så kallat Sputnikögonblick inträffar när en nation eller organisation plötsligt inser att den halkat efter i en avgörande teknologisk utveckling och tvingas agera för att behålla sin konkurrenskraft. Begreppet kommer från chocken i USA 1957 när Sovjetunionen drog ifrån i rymdkapplöpningen genom att skicka upp världens första satellit, Sputnik 1, i bana runt jorden. Europa genomlever nu sitt eget Sputnikögonblick – distanserat av ett entreprenörsdrivet och AI-satsande USA och även av Kina inom viktiga framtidsområden som batteriteknik och solenergi – medan den Gamla världen kvävs av regleringar och riskerar att förvandlas till ett museum eller upplevelsecentrum med god mat, kultur och vackra vyer men inte mycket i övrigt att erbjuda omvärlden.

Ända sedan 1950-talet har Europas ekonomi som andel av global BNP minskat stadigt, medan USA:s relativa tillbakagång primärt har skett efter 1990. Europa fortsätter att stagnera samtidigt som USA har lyckats bryta trenden och nu åter ökar. Den europeiska ekonomin utgör idag 65 procent av den amerikanska i dollar räknat, jämfört med 90 procent för bara tio år sedan, enligt tidskriften The Economist. Skillnaderna är stora också med hänsyn tagen till befolkningsstorlek. BNP per capita i EU är nu omkring procent av USA:s, enligt IMF. Det är svårt att ta in att alla USA:s 50 delstater förutom Mississippi nu är rikare per capita än Sverige.

USA:s andel av den globala BNP:n har visserligen också minskat över tid, från 26 procent år 1990 till 16 procent idag. Men det beror inte på att USA har blivit fattigare utan på att framför allt Kina och Indien har blivit rikare. Trots detta är deras BNP, både nominellt och per capita, fortfarande betydligt lägre än USA:s. För några år sedan var det många ekonomer som spådde att Kina skulle överta USA:s position som världens största ekonomi ungefär i år, 2025. I stället har gapet ökat. År 2021 uppgick Kinas BNP till 75 procent av USA:s, medan den idag endast motsvarar 65 procent.

Både USA och Europa tampas med likartade utmaningar, även om skalan är större på den här sidan Atlanten. Bryssels regleringsiver har varit skoningslös. Medan USA har fostrat världsledande AI-företag och Elon Musk skjuter rymdskepp mot stjärnorna, tycks Europas lagstiftare mest ha varit upptagna av att reglera sig djupare in i stagnation. USA har ett mer företagsvänligt klimat än EU, särskilt för techbolag, som i Europa bromsas av integritetsregler som GDPR och ”AI Act” som ska förhindra att den artificiella intelligensen löper amok. Enligt Financial Times ligger EU efter såväl USA som Kina och Japan när det gäller antalet världsklasspatent för avancerand digital teknologi. USA:s marknad är mycket mer krass och bygg på både vinst eller förlust – där det senare ofta är viktigare. Varje år startas ungefär 20 procent nya företag, baserat på den befintliga stocken, och ungefär lika många läggs ned. Misslyckade idéer överges snabbt, vilket skapar en dynamisk ekonomi.

“Vi får väl fasen lägga det i Nordamerika eller Indien” sa Ericssons vd Börje Ekholm i höstas när han irriterades över kostnader och krångel relaterat till att utveckla AI i Europa. ”Amerika har mycket AI och inga regleringar. Europa har mycket regleringar och ingen AI”, sa den norska oljefondens vd Nicolai Tangen till Financial Times förra våren. Listan över EU:s högst värderade bolag domineras av lyxvarumärken som LVMH, L’Oréal och Hermès, medan USA:s toppbolag är techgiganter som Microsoft, Apple och Nvidia. Av världens tio högst värderade bolag är åtta amerikanska. USA står för high tech, Europa för haute couture.

Under de senaste fem åren har Europaparlamentet antagit mer än dubbelt så många lagar som USA:s kongress. Enligt Tillväxtverket kostar regelkrånglet svenska företag nästan 380 miljarder kronor – varje år. Företagen måste noggrant redovisa att de är hållbara, en process som kostar ett genomsnittligt danskt företag motsvarande 3,5 miljoner svenska kronor per år. Den fullständiga texten för alla Tysklands lagar innehåller 60 procent fler ord än den gjorde i mitten av 1990-talet och ett nybildat tyskt företag behöver i genomsnitt 122 dagar för att komma igång med sin verksamhet. Alla dessa regleringar distraherar företagen och sänker lönsamheten. I Frankrike spenderar högre chefer 20 procent av sin tid på att hantera administration kopplat till regelverken, enligt Världsbanken. Europa har stora problem med sin växande byråkrati.

En del av förklaringen till skillnaden i ekonomisk utveckling mellan USA och Europa ligger också i att fördomarna om lata européer i kontrast till hårt arbetande amerikaner, verkar stämma. I alla fall på senare år. Amerikaner arbetar i genomsnitt 1 811 timmar per år. Det är 15 procent mer än EU-snittet på 1 571 timmar, enligt OECD. Skillnaden beror inte bara på längre lagstadgad semester i Europa. Arbetsdagarna i Storbritannien, Frankrike och Tyskland är också en halvtimme kortare än i USA, enligt ILO, FN:s organ för arbete.

Skillnaderna har dessutom ökat. På sjuttiotalet arbetade européer nästan lika mycket som amerikanerna, men sedan dess har amerikanska arbetstider förblivit oförändrade medan de europeiska har sjunkit. Tyskarna, tidigare världsberömda för sin flit, har minskat arbetstiden med 30 procent på 50 år, vilket tyder på att något mer än kultur spelar in. Ekonomipristagaren Edward Prescott menar att skatter är avgörande. Under sjuttiotalet var skattenivåerna relativt lika i USA och Europa, men från nittiotalet hade Europas skatter ökat, vilket enligt Prescott minskar incitamenten att arbeta. Idag motsvarar skatterna 28 procent av BNP i USA och runt 40 procent i Europa. Skillnaden handlar alltså också om att synen på statens roll och storlek skiljer sig mellan USA och Europa.

Amerikanska anställdas produktivitet har ökat med 70 procent sedan 1990, mer än dubbelt så mycket som EU:s 29 procent och också betydligt mer än Storbritanniens 46 procent. Vissa menar att amerikansk produktivitet är överdriven eftersom ju amerikanerna numera arbeta mer, men även mätt per timme är ökningen större där än här: 73 procent i USA mot 39 procent i euroområdet och 55 procent i Storbritannien.

USA utklassar alltså Europa på många punkter, men har trots det gott om egna problem på regelområdet. Amerikanska företag lägger 12 miljarder timmar per år på att följa federala regler. Den federala regelboken som ges ut årligen omfattar nu 180 000 sidor, jämfört med 20 000 sidor på sextiotalet, enligt Regulatory Studies Centre vid George Washington University.

Både EU och USA vilar på en grundprincip om fria marknader, men därmed inte sagt att de ska vara helt oreglerade. Hänsyn måste tas till klimat och miljö, de anställdas säkerhet, konsumentskydd et cetera. Men de senaste decennierna verkar en idealistisk syn på etik och moral ofta ha fått gå före tillväxt, innovation och just den fria marknaden. Inte minst efter finanskrisen minskade tilltron till marknaden och det restes krav på regleringar och statlig för att undvika en ny krasch men också råda bot på allehanda samhällsproblem. Utmaningen är att medan vissa särintressen kan gynnas av en regel bär samhället som helhet kostnaden för hela regelbördan.

I många västländer har nybyggnation blivit en utdragen och dyr process, vilket drar ner tillväxten och driver upp bostadspriserna. Vägprojekt, gruvor och vindkraftverk fastnar i juridiska tillståndsprocesser i åratal, och småföretag kvävs av regelverk de saknar resurser för att hantera.

Allt fler har därför börjat motsätta sig den växande regelbördan. Det gäller på båda sidor av Atlanten och oavsett politisk tillhörighet. I Storbritannien liberaliserar Keir Starmers Labourregering bygglagstiftningen och i USA har Donald Trumps effektiviseringsmyndighet Department of Government Efficiency, under ledning av techmiljardären Elon Musk, fått stöd för vissa insatser – men långt ifrån alla – från vänsterlutande ledarskribenter som Ezra Klein och av demokratiska kongressledamöter. Trump signerade nyligen ett dekret som säger att för varje ny reglering som införs måste tio tidigare regleringar tas bort. Vid den årliga toppkonferensen World Economic Forum i Davos i januari hyllade europeiska företagsledare Trumps avregleringar, och önskade att Europa gör samma sak.

På EU-nivå har det också börjat röra på sig. Mario Draghis rapport om EU:s konkurrenskraft, som kom i höstas, pekar på många av tillväxtproblemen, men tryckte också på behovet av offentliga investeringar. Sedan president Trump annonserat en mängd regelförenklingar i USA har EU följt efter. Henna Virkkunen, den finländska EU-kommissionären med ansvar för tech-kompetens, har utlovat avregleringar för att stärka den europeiska ekonomin, och i Davos lovade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Layen att skära i onödiga regleringar, vilket var en upprepning av tidigare löften från henne. Efter många år av ständigt ökade regleringar är detta ett tydligt retoriskt skifte, men om det leder till riktig förändring ute i företagen återstår att se.

EU:s regelbörda påverkar slår dessutom långt utanför unionens gränser. Den så kallade Brysseleffekten gör att EU:s strikta regler sprids globalt, eftersom företag anpassar sig för att behålla tillgången till den europeiska marknaden. Det kan leda till högre kostnader och minskad innovation även i länder som inte själva infört reglerna, och regelbördan fungerar i det här avseendet som ett handelshinder. Konkurrensen snedvrids och mindre aktörer får svårare att etablera sig.

Japan utgör ett varnande exempel för vad som kan komma att hända med både Europa och USA. För trettio år sedan sågs Japan som en futuristisk utopi, en neonskimrande vision av framtiden där till och med toaletterna pratade med dig. Under åttiotalet växte landets ekonomi med 4–5 procent per år, men sedan början av nittiotalet har tillväxten rasat till i snitt mellan noll och en procent per år – och somliga år har ekonomin rentav krympt. Denna långa ekonomiska ökenvandring kallas De förlorade decennierna och och kämpar fortfarande med en rad ekonomiska utmaningar. År 2012 var Japan bara ungefär hälften så rikt som man hade spått 20 år tidigare. Landets andel av den globala BNP i köpkraftsparitet (PPP) har minskat från 9 procent 1990 till under 4 procent 2023. Dess BNP per capita i PPP-termer har sjunkit från 81 procent av USA:s till 64 procent under samma period. Storbanken Goldman Sachs prognostiserar att Japan kommer att trilla ur världens fem största ekonomier till 2050 och ur de tio största till 2075.

En delförklaring till den stelnade ekonomin är byråkrati och regleringar. Förra året skapade japanerna exempelvis nyhetsrubriker världen över när de slutligen, efter en process som varat i flera år, äntligen avskaffade datadisketter inom den offentliga förvaltningen. Dessförinnan hade de använts flitigt. I slutet av 2023 nådde Japan en ny botten i en internationell jämförelse av digital konkurrenskraft. International Institute for Management Development, en schweizisk handelshögskola, rankades landet på 32:a plats av 64 undersökta ekonomier, en nedgång med tre placeringar från föregående år och dess sämsta resultat sedan listan lanserades. Som jämförelse låg Sydkorea på sjätte plats, Taiwan på nionde och Kina på nittonde. 

Japan hamnade i en ond spiral av höga offentliga utgifter och statliga industriprojekt för att rädda ekonomin. Efter efterkrigstidens tillväxt blev ekonomin allt stelare och beroende av statlig styrning och keiretsu-systemet, där företag samarbetade med staten. I stället för att låta marknaden rensa ut ineffektiva företag räddades de, vilket skapade zombieföretag som överlevde tack vare statligt stöd och billiga lån. Detta är en tydlig varning till dem som förespråkar storskalig industripolitik och statliga stöd i både USA och Europa, inklusive Sverige.  

Varken Europa eller USA är i Japans situation, men Japans ekonomiska nedgång visar riskerna med passivitet och övertro på offentliga ingrepp. Västvärldens reformer signalerar ett uppvaknande som kan driva global tillväxt, men då måste det ske med omsorg. Ogenomtänkt avreglering riskerar hota marknadsdynamiken och ge vissa aktörer fördelar framför andra. Fokus bör ligga på rättvisa konkurrensvillkor snarare än kortsiktiga lösningar och riktade insatser, annars riskerar EU och USA en liknande stagnation som Japans förlorade decennier.

En parallell trend i världsekonomin, som The Economist kallar ”homeland economics”, innebär protektionism och nationell självtillräcklighet på bekostnad av global handel. USA satsar stort på halvledare och AI, men riskerar att snedvrida incitamenten långsiktigt. Både Trump och företrädaren Joe Biden har drivit denna strategi – Biden genom subventioner och handelshinder mot Kina, Trump genom tullar. Mario Draghi vill följa det amerikanska exemplet och förespråkar i sin rapport inte bara avregleringar utan även en mer aktiv industripolitik och omfattande offentliga investeringar. Joe Bidens Inflation Reduction Act, ett multimiljardprojekt designat för att få företag att etablera sig och skapa jobb i USA har visserligen attraherat investeringar, men riskerar också att snedvrida marknaden, gynna särintressen och suboptimera ekonomin. Här gäller det att inspireras av rätt saker. USA:s försprång framför Europa beror på dess företagsklimat, höga produktivitet och innovationskraft, inte på subventioner.

Samtidigt finns länder som redan kommit en bit på vägen mot liberaliseringar. På bara ett år har Argentinas president Javier Milei tagi landet ur en långvarig recession genom aggressiva avregleringar och budgetnedskärningar. Och Grekland, som under sin liberalkonservativa ledare Kyriakos Mitsotakis har avreglerat ekonomin, toppade The Economists lista över de bäst presterande ekonomierna både 2022 och 2023.

I början av pandemin skrev tidskriften Foreign Policy att den stora staten var tillbaka. Det här kan vara ögonblicket då pendeln börjar svänga tillbaka åt andra hållet.

***

Läs även: Alla fördelar med byråkratin har också en baksida

Läs även: Ett makalöst år med excentrikern Milei