Är det så synd om de begåvade barnen?

Alexander Kidelius var på många sätt precis som alla andra barn. Han följde den förväntade vikt- och längdkurvan, han fick vattkoppor som ung, spelade fotboll, innebandy och ishockey. Favoritlaget var Djurgården. Samtidigt är han något vi i dag kallar för särbegåvad. 

Vid tre och ett halvt års ålder sa Alexander plötsligt: "Jag kan läsa." Hans mamma Åsa, som precis hade börjat öva läsning med storebror, testade Alexander. "Sen satte han sig och läste en sagobok, flytande, och dinglade med sina små, små ben", sa hon senare i en intervju.

Alexander Kidelius började i första klass på kommunala Ösbyskolan i Värmdö, men hann bara gå där i två veckor innan han blev uppflyttad till andra. Han tycktes ha en omättad kunskapstörst, ett driv att alltid lära sig mer – men de vuxna i skolan såg det som orättvist att han skulle jobba få vidare på en högre nivå.

I trean skrev Alexander ett matteprov som egentligen var avsett för eleverna i årskursen över. Efteråt frågade han sin lärare hur det hade gått. Hon suckade. Hade han inte klarat det? undrade Alexander. "Jo, det gick bra", sa hon, utan att redogöra mer. "Så, vad ska jag få göra nu?" frågade Alexander. Han tänkte att han skulle kunna fortsätta med femmans mattebok. "Man kan alltid repetera", sa läraren.

"Okej"‚ sa Alexander, "vad ska jag repetera?"

Läraren började förhöra honom muntligt.

"Hur många meter går det på en kilometer?" sa läraren.

"Tusen", svarade Alexander blixtsnabbt. 

"Okej, hur många millimeter går det på en centimeter?"

"Tio."

Nu försökte läraren överlista honom.

"Hur många millimeter går det på tio meter?"

Alexander behövde några sekunders betänketid och svarade: 

"10 000."

– De saknade kompetensen, säger Alexander, därför bytte jag skola. 

En solig eftermiddag i augusti 2022 sitter femton personer från Mensa Serbien på små snurrstolar i ett klassrum på Ösbyskolan i Värmdö. Med hjälp av ett stipendium har de fått möjlighet att besöka Sverige för att lära sig hur Mensa Sverige jobbar med särbegåvade barn och på vilket sätt en skola tar hänsyn till dem. De befinner sig i samma lokaler där Alexander en gång gick i skolan och ska lyssna på rektorn Ulrika Mjørud och hennes "inbjudna vänner" som är lärare på skolan och föräldrar.

Mjørud inleder med en lära-känna-runda där alla presenterar sig. En ämneslärare startar. Hon säger att hon själv har två barn som är 2E, twice exceptional, en term som i dessa sammanhang beskriver ett barn med hög intelligens och inlärningssvårigheter (som kan ha svårt att läsa och räkna, vara hyperaktiv och befinna sig på autismspektrumet eller något annat som hindrar inlärningen).

Längst bak i mitten sitter två mammor som har liknande upplevelser av att ha särbegåvade barn i skolan. "Att vi till slut kom till den här skolan räddade våra liv", säger den ena. Hennes barn, Sigge, blev deprimerad i den förra skolan. Sigges mamma misstänkte att han led av HSP, en term för högkänslighet som psykiatrin inte klassar som diagnos, och började googla. 

Mensas hemsida dök upp och Sigges mamma började jämföra sitt barn med de 24 punkter organisationen listar som tecken på att ett barn är särskilt begåvat. Bland annat att det ofta utmärker sig i yngre år, kan tänka och resonera abstrakt, vara medveten, uppmärksam och känslosam på en annan nivå än jämnåriga, kan ha svårt att ta kritik, vara vetgirig, uppvisa tydliga drag på perfektionism och högt rättvisepatos. Via Mensa hittade Sigge och hans mamma till Ösbyskolan.

Till vänster om mammorna sitter Elias. Han är resurspedagog som har i uppgift att stötta och stimulera Sigge, och hjälpa honom med övergångarna till olika aktiviteter. Tillsammans går de till naturkunskapen med de äldre barnen, om Sigge blir uttråkad kan han få en ny uppgift av Elias: alltifrån att lära sig tyska och snida i träslöjdsalen till att räkna svår matte. Uppföljning sker var sjätte vecka. 

På Ösbyskolan berättar rektorn att man gör individuella utvecklingsplaner för de särskilt begåvade. Enligt lagen är skolan skyldig att göra det för elever som behöver anpassningar och särskilt stöd, något som är vanligare för dem som har inlärningssvårigheter och svårare att klara plugget.

Ösbyskolan har valt att göra samma sak för dem som befinner sig på andra sidan spektrumet. Enligt Skolverket är fem procent av alla elever särskilt begåvade, ungefär en i varje klass.

Rektor Ulrika Mjørud upplever att läroplanen och skolsystemets uppbyggnad kan bli för stelbent, som fasta scheman och utvecklingskurvor, kopplat till dessa. Trots att skollagen sedan 2010 förtydligats med skrivelser om "att elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling", anser Mjørud att skolsystemet inte når tillräckligt långt.  

– Skolan kan vara skillnaden på hur någons liv blir. Tar vi hand om eleverna kanske de botar cancer eller räddar klimatet någon gång. Föreställ er vad barnen kan göra i framtiden, säger Ulrika Mjørud.

Det är ett perspektiv på fenomenet särbegåvning som har fått henne att tycka att det är en av skolans viktigaste uppgifter – att upptäcka dessa barn.

Det finns otaliga exempel på särbegåvade barn som hamnat utanför. I medierapporteringen går historien att känna igen: Ett barn är för smart för sitt eget bästa. Klasskompisar och lärare tycker att barnet är konstigt. Barnet blir stökigt och utåtagerande. Eller inåtvänd. Föräldrarna blir desperata. Politiker lovar mer resurser. 

Ibland kan man i medier ta del av intervjuer med smarta vuxna som har underkvalificerade jobb som att scanna varor på Ica eller köra tunnelbana när de samtidigt kan lösa differentialekvationer i sömnen. Så får Mensa komma till tals, organisationen som kräver ett särskilt högt resultat – samma som för särbegåvning – på ett mönstertest av den som vill vara med. De har Mensa Gifted Children Program som jobbar ideellt med att utbilda skolpersonal och andra som möter barn i sitt yrke.

I mars visade Sveriges Television en dokumentärserie om ämnet och lät personer som såg programmet beskriva sina erfarenheter. Svaren vällde in. "Till slut orkar man inte stå på sig längre när lärarna uppfattar att vi pressar vårt barn och man ger upp", skriver Elisabeth. "Den svenska skolan har förstört mina barn", skriver Carin.

Franska Le Figaro rapporterade om att sju av tio begåvade barn i Frankrike misslyckas i skolan. I USA visar statistik att två av tio amerikanska barn riskerar att sluta skolan i förtid. 

En illustration av särbegåvning gav den brittiska tidskriften The Economist 1843 på sitt omslag till aprilnumret 2019. Labyrintspelet från fritids, lådan i trä med två vridbara hjul där man ska balansera en metallkula från start till mål utan att den faller ner i något hål på vägen, symboliserar en hjärna där det i mitten, i stället för en kula, står ett barn med händerna över ansiktet som om han vore deprimerad. Geniets förbannelse löd rubriken och ingressen undrade: "Vad händer när barn är för smarta?"

Inom psykologin har man definierat intelligens som summan av antalet poäng på ett IQ-test. Det påstås ibland, skriver DN-journalisten Maria Gunther som skrivit en bok om vad vetenskapen säger i ämnet, att om IQ inte vore giltigt finns inget som stämmer inom psykologin.

Allt började för ett sekel sedan, i det tidiga 1900-talets Frankrike. Skolresultaten rasade och den franska regeringen gav barnpsykologen Alfred Binet och hans doktorand Theodore Simon, som publicerat flera banbrytande artiklar i ämnet, i uppgift att konstruera ett test som kunde identifiera elever som hade det tufft i skolan och som behövde extra hjälp.

Forskarna testade allt från att hälsa på fröken till enkla matematiska uppgifter. En treåring fick i uppgift att peka på näsan, ögonen eller munnen, upprepa meningar på sex stavelser, upprepa två siffror och tala om vad de har för efternamn. Vid fyra års ålder skulle man veta sitt kön, identifiera föremål som en nyckel, fickkniv eller slant, upprepa tre siffror och peka på den längsta linjen. En åttaåring behövde räkna pengar, namnge fyra färger, räkna baklänges och göra diktamen. 

Det fiffiga med Binets test, skriver psykologiprofessorn Kathryne Paige Hayden i The Genetic Lottery (2021), var att alla barn i samma ålder gjorde samma uppgifter och fick en poängsiffra på hur väl de klarat det. Sedan satte man siffran i relation till hur ett snittbarn klarat det och gav barnet en mental ålder. Om en sexåring lyckats lösa problem som en sjuåring skulle kunna klara av, hade barnet en mental ålder på sju och en biologisk på sex.

Till Binets förtjusning stämde hans test väl med hur läraren uppfattade barnen.

På andra sidan Atlanten började amerikanska psykologer intressera sig för Binet-Simon-skalan. I stället för att hjälpa de svaga och försöka höja deras nivå, som tanken var från början, började man göra tvärtom. Testet kunde ju hitta de smartaste och rangordna människor. IQ blev ett mått, inte på vad du gör, utan vem du är, skriver historikern Nathaniel Comfort.

Henry H. Goddard, en av den amerikanska psykologins fäder, var först med att översätta testen till engelska för att mäta intelligens på en linjär skala. Goddard var intresserad av att hitta de smartaste i samhället och rensa ut de mindre smarta. Han myntade ordet moron – dumhuvud – på en person som fått mellan 51–71, där 100 var snittresultatet på provet. Resultaten från sina tusentals tester på barn skrev han 1914 om i boken Feeble-Mindedness: Its Causes and Consequences (På svenska ungefär "Svagsinthet – orsaker och konsekvenser"). Goddard jämförde dem han definierade som svagsinta med djur som saknade förmågan att skilja på rätt och fel.

Lika elitistiskt såg Stanfordpsykologen Lewis Terman på saken. Intresset för ämnet väcktes av att han hade sprungit in i en pojke från fattiga förhållanden som, trots att han jobbade som vaktmästare, smög i väg på rasterna för att spela piano. Terman testade pojken och det visade sig att han var högintelligent. Terman fick en idé: Hur många outnyttjade talanger finns där ute? 

Terman började dammsuga den amerikanska västkusten på barn och lät IQ-testa alla han träffade. Om de klarade spärren på 135 fick de ingå i hans specialgrupp "termiterna". Terman ställde upp sina hypoteser och var övertygad om utfallet: Termiterna kommer prestera bättre i livet än de med lägre IQ.

Lewis Terman följde dem genom hela livet. Han vakade över dem som en hönsmamma, skriver Malcolm Gladwell i Outliers (2008). Vid återkommande tillfällen gjorde han grundläggande uppföljningar: jobb, sjukdomshistorik, civilstånd och så vidare. Det är en av psykologihistoriens mest klassiska studier och den längsta studien över tid som någonsin genomförts.

Resultaten var häpnadsväckande. Under årens lopp hade barnen vunnit en rad tävlingar av olika slag och blivit omnämnda i artiklar som underbarn. Vid vuxen ålder var de flesta collegeutbildade: läkare, advokater, författare, forskare. Eller så hade de andra toppyrken. Dock var ingen av dem Nobelpristagare. Den grupp som underpresterade hade en sak gemensamt: socioekonomin. De kom från sämre förhållanden.

Svensk forskning bekräftar ett liknande mönster. Psykologiprofessorn Bo Melin på Karolinska institutet har tillsammans med andra studerat mönstringsdata från kullen 1967–1968 med det tillhörande IQ-testet.

Av alla män som mönstrade till militären 1967–1968 fick de högpresterande ett längre liv, de råkade ut för färre olyckor och var mer förskonade från hjärt- och kärlsjukdomar, om man tog hänsyn till att de hade samma utbildningsnivå och socioekonomi. Samtidigt bekräftades i andra studier återigen IQ-rönen: att vara bra på testet leder till bättre betyg, högre lön och social status.

Forskningen på området är tydlig och resultaten har gått att upprepa om och om igen i alla möjliga kontexter: En person som får högt på ett IQ-test klarar sig bättre i livet och dess beteende skiljer sig inte åt särskilt nämnvärt från någon annan. Myten om att högintelligenta skulle vara kufar och konstiga är falsk – tvärtom, de verkar till och med lite skickligare än andra på det sociala spelet, svarar bättre på psykologbehandling och är sundare som perfektionister.

Beteendegenetikern Robert Plomin summerar: "g (samlingsnamn för den generella intelligensfaktorn, reds anm) är ett av de mest tillförlitliga och giltiga måtten inom beteendedomänen […] och det förutsäger viktiga utgångar som utbildnings- och yrkesnivåer mycket bättre än någon annan egenskap".

Då är det väl inget problem med att vara smart, eller rättare sagt för smart?

– Jo, visst kan det vara så att högintelligenta också lider. Våra studier på stora populationer visar dock snarare att hög begåvning skyddar mot psykisk ohälsa. Så generellt har jag svårt att se hög intelligens som någon sorts handikapp. Jag har själv inte gjort någon sådan studie per se men läst en del sådana. En person som är särbegåvad har lite lättare att umgås med likasinnade som jag förstått det, säger Bo Melin. 

Ett annat sätt att förstå frågan om särbegåvning är via något som är känt som urvalsfelet, eller selektionsbias. Gruppen i fokus måste representera gruppen i stort för att man ska kunna dra några relevanta slutsatser om den.

Låt säga att en skola vill testa hur en förberedande kurs i ett ämne som matte eller engelska påverkar betygen. Utanför klassrummet finns ett registreringsformulär där eleverna själva får bestämma om de vill vara med. Troligtvis kommer ett urvalsfel uppstå. Flitiga studenter kommer vara mer benägna att anmäla sig. Resultatet från en sådan undersökning speglar därför inte verkligheten.

Om man i stället singlar slant och slumpmässigt avgör vilka som får gå kursen, kommer skolornas alla typer av elever, motiverade, inställsamma, hyperaktiva, lata, drömmande bohemer såväl som likgiltiga skoltrötta barn att sprida sig i de två grupperna: Attitydundersökningar är ofta påverkade av sådana metodproblem. För vilka personer är det som svarar på en nätenkät? Särskilt om ett ämne som i synnerhet vissa människor bryr sig om?

På Skolverkets hemsida står det om särbegåvning: "För många elever har detta inneburit en skolgång som inte anpassats till deras behov utan i stället alltså lett till motgångar och psykisk ohälsa." Texten är baserad på psykologen Roland S. Perssons forskning, det är även han som har författat texten på Skolverkets hemsida. 

Studien bygger på Perssons egen attitydundersökning av Mensamedlemmar. När Persson genomförde den skickade han ut ett frågeformulär till Mensa-medlemmar, då 2 000 till antalet, i dag 7 000. Medlemmar i en grupp de själva valt att bli en del i fick alltså själva bestämma om de ville delta eller inte. Totalt fick de in 287 fullständiga och användbara svar. Av dessa svarar, enligt pedagogen och särbegåvningsexperten Monica Liljedahl, över nio av tio medlemmar att "de haft ett helvete i skolan".

Går man igenom frågorna i detalj ser man att rapporten drar för stora växlar av de svar de tillfrågade gav, skriver Maria Gunther, som själv varit Mensa-medlem. Andra problem finns också. Datan Skolverket refererar till, och de Mensamedlemmar journalister ringer för att få snärtiga citat om särbegåvade barn, kommer från en klubb för personer som är högintelligenta och känner att de behöver ett eget forum för det. Hur väl speglar Mensa egentligen gruppen högintelligenta personer? 

Om vi leker med tanken – "Vem är den smartaste personen du känner?" – och ställer oss frågan – "Är de med i Mensa?" – Vad tror du att svaret kommer bli?

Enligt professor Bo Melin är problemet med en organisation som Mensa eller IQ-test i skolan något som sker internationellt för att rangordna och sortera uppåt, att intelligens inte är ett intresse i sig. Det är som om det fanns en klubb för alla som är över 1,95 långa, och den föreningen skulle vara en bra källa till ansenlig kunskap för att studera och dra slutsatser om basketspelare. Bättre är att gruppera efter intressen som sport, matematik eller andra aktiviteter människor är intresserade av än intelligens. 

I USA är psykologen Linda Kreger Silverman den stora giganten på området. I boken Särskilt begåvade barn (2016) går hon igenom vad hon och hennes kollegor under trettio års tid hittat på Gifted Development Center i Colorado. Undersökningen omfattar 6 000 barn. I det svenska förordet uppmanar psykologerna Johanna Stålnacke och Mara Westling Allodi till försiktighet när det gäller resultaten från den forskning som institutet ägnar sig åt. Vilka är det som söker sig till ett sådant forskningscentrum?

"Det finns anledning att tro att de familjer som sökt sig till Gifted Development Center inte är ett representativt urval", skriver Stålnacke och Westling, och "de familjer som befinner sig i en omgivning som har svårt att förstå deras barn och möta deras behov, eller som behöver stöd i att påverka barnens skolgång, är troligtvis överrepresenterade. Även de barn som klassats som mycket extremt högbegåvade söker sig troligtvis till centret i högre utsträckning än barn med de lägre graderna av särskild begåvning."

Vad säger intelligensforskningen egentligen om särbegåvning? Framför allt att de är duktiga på IQ-test – något som kan leda till positiva saker. "De begåvade barnen har generellt klarat sig mycket bra i livet", skriver Maria Günther, "men de som fick extra utmaningar redan i skolan har i genomsnitt gjort ännu bättre ifrån sig på alla sätt forskarna kan mäta".

Särskilt konstigt är detta inte. Hela syftet med IQ-test var från första början att skapa ett samband med skolan. Ett högre IQ-poäng gör att ett barn i grundskolan kommer få bra betyg, som i sin tur leder till antagning på ett gymnasium, får bra betyg där och kommer in på den högskoleutbildningen man önskar. Även på universitet krävs en viss intelligensnivå för att ta sig igenom högar av sidor att läsa, förstå och memorera.

Bland de mest högbetalda jobben i samhället, som managementkonsult, aktiemäklare eller anställd hos en techjätte som Google, är det inte heller ovanligt att man får göra ett inträdesprov i form av något som testar ens logik, det vill säga ens IQ. Och vips tillhör man de bäst betalda i landet. Kom ihåg att det här är genomsnittsresultat över stora grupper. Om den enskilda individen kan sådana här rön knappt säga något, och många barn och vuxna mår dåligt och underpresterar trots sin intelligens. 

Mår högintelligenta – i snitt – bättre? Inte nödvändigtvis, enligt forskningssammanställningar från i år som sett på måenderesultaten över alla publiceringar någonsin. Bara för att man är bra på att se mönster, kan förstå vad det är för likhet mellan ett träd och en fluga, upprepa sifferkombinationer fram-och-tillbaka och rotera former finns det väldigt lite som tyder på att sådan kunskap leder till välmående. Datorn är numera mästaren på sådana problem.

Men livet är inte som en frågesport eller ett schackparti. Frågor som vad jag ska studera, vilken karriär jag ska välja, vem ska jag gifta mig med, var ska jag bo, hur uppfostrar jag ett barn, vad är en människa är mångtydiga frågor och svaren kommer inte uppdukade på ett silverfat. Just därför är dessa frågor av en dignitet som de stora tänkarna från förr var besatta av att nysta i. 

Långt ifrån allt handlar om IQ.

– Absolut, de riktiga lyckoämnena i livet är inget som påverkas signifikant av att vara intelligent, säger Alexander Kidelius när jag pratar med honom på telefon. 

– Så var det inte för min del heller. 

Alexander är den enda i Sverige som fått hoppa över fyra år. Han tentade av högstadiet i sjuan och fick en gräddfil till ett friskolegymnasium trots att det var försent att söka in. När han var femton började han på Handelshögskolan i Stockholm som den yngsta studenten någonsin. I dag är han 24 år, lever ett ortodoxt judiskt liv i Jerusalem, har nyligen gift sig och jobbar som skattekonsult på revisionsjätten KPMG. 

Framgång, skriver psykologerna David Myers och Nathan De Wall i textboken som förstaårsstudenter på psykologprogrammet får läsa, är inte ett recept med en enda ingrediens. "Det hjälper också att ha turen att ha ett fördelaktigt hem, en skola och att ha fötts i en tid och plats där dina talanger är viktiga."

Slump och tur alltså; vad hade hänt om Alexander inte råkat vara smart, blivit infödd i rätt familj med stöttande föräldrar och ett system som lät honom "accelerera" som man pratar om i särbegåvningsvärlden. Det finns ett talesätt inom judiska tolkningsdelen Talmud som lyder: den som väntar för länge på nästa steg kommer tillbringa livet på ett ben.

Man skulle kunna säga att Alexander har haft tur i livet, som vuxit upp med sådana föräldrar och fått möjlighet att gå i en skola som inte bromsat hans utveckling. 

Men även utan tur hade det sannolikt gått lika bra för honom.

***

Läs även: Det extrema Landet Lagom

Läs även: Bo Rothstein: Betygssystemet slår ut de svagaste