Årets svensk 2009

»Genom sin förmåga att på ett enkelt – men ­vetenskapligt baserat – sätt förklara och göra oss medvetna om vårt beroende av naturen, vad planeten tål i form av mänsklig aktivitet och vilka förändringar som är nödvändiga, har han fört klimat- och miljöarbetet framåt.«

Månen är fortfarande full när Johan Rockström drar på sig det svarta överstället, cykelhjälmen och den gula reflexvästen, vecklar ut sin hopfällbara cykel och trampar grusvägen ner mot färjeläget. Skärgårdsfärjan från Rindö avgår klockan 06.35 och en dryg timme senare lägger den till utanför Grand Hôtel i Stockholm. Färden utnyttjar han till att jobba på den medhavda datorn och äta lite frukost innan dagens första möte.

I de gamla stallarna som tidigare tillhörde Veterinärhögskolan sitter numera det 100-tal klimat- och miljöforskare som har Johan Rockström som chef. 2003 arbetade han med vattenfrågor i Zimbabwe när han fick ett oväntat telefonsamtal från Sverige.

– Hej, det är Bert Bolin. Vet du vem jag är?

En förvånad Johan Rockström undrade om den legendariske klimatprofessorn, som bland annat startat FN:s klimatpanel IPCC, ringt fel.

Det hade han inte. Bert Bolin ville att Johan Rockström skulle flytta hem till Sverige och ta över chefsposten på klimatforskningsinstitutet Stockholm Environment Institute, SEI.

Många i den akademiska världen höjde på ögonbrynen. Institutet hade sedan starten haft äldre, internationellt väletablerade seniora forskare på chefsstolen. Nu skulle för första gången en svensk, som dessutom inte fyllt fyrtio, ta över.

För tre år sedan blev Johan Rockström också chef för det nystartade Stockholm Resilience Centre, ett nytt tvärvetenskapligt institut för forskning kring socio-ekologiska system, där människa och natur studeras som en helhet. I centrum står systemens resiliens, deras förmåga att anpassa sig till förändring.

I dag är det få som tvivlar på Bert Bolins val. Johan Rockström har lyckats kombinera akademiska framsteg och ledarskap med en stark utåtriktad verksamhet där han förmedlar tekniskt svåra frågor på ett lättbegripligt sätt.

– Johan behärskar verkligen hela spektrat. Han är en mycket duktig forskare med lång u-landserfarenhet samtidigt som han är en exceptionellt bra kommunikatör, säger Sveriges tidigare chefsförhandlare i klimatfrågor, Bo Kjellén.

Det märks inte minst denna dag. Schemat är fullspäckat och nu ska en filminspelning klämmas in. Johan Rockström hastar in till teamet från produktionsbolaget som har riggat kameran i SEI:s lilla bibliotek. Filmen ska användas vid en miljökonferens som Stockholms stad anordnar.

En minut innan kameran rullar har Johan Rockström fått frågorna i handen av sin assistent Teresa. Han ögnar snabbt igenom pappret. Kommande timme stakar han sig inte vid ett enda tillfälle när han berättar om det senaste inom klimatforskningen. Filmteamet är belåtet, vilket proffs!

Redan som liten pojke ville Johan Rockström rädda världen. Det berättade hans mamma Kristina i sitt tal på sonens bröllop, många år senare. Själv minns han hur mormodern skickade klistermärken med 70-talssloganen »Håll Sverige rent« till barnbarnet i São Paolo.

För även om Johan föddes i Finspång 1965 var det ute i världen han växte upp. Familjen flyttade till Brasilien när han var två. Pappa jobbade som chef för Dynapak, företaget som tillverkar asfaltsläggare.

Det är egentligen paradoxalt, klimatprofeten växte upp i en familj som sysslade med asfalt, eller alldeles självklart. De tidiga åren i det smutsiga och fattiga São Paolo gjorde ett starkt intryck och väckte intresset för utvecklingsfrågor och miljö. Efter sju år i Brasilien bar det av till Milano, innan familjen återvände till Sverige.

I Karlskrona gick Johan Rockström högstadiet och gymnasiet, och gjorde lumpen på en ubåt i den blekingska skärgården.

På gymnasiets naturveteskapliga linje befann han sig i en intensiv reggae­period. Klasskompisen Johan Eriksson, i dag kommunchef i Hässleholm, beskriver Johan Rockström som klassens smarting. Men också som en mycket äventyrslysten person. Han minns den gången då räddningstjänsten fick tillkallas för att plocka ner Bob Marley-flaggor som de bägge vännerna satt upp på Chapmanskolans tak mitt i natten. Infärgade tygstycken i rött, gult och grönt blandades med Johan Rockströms egenhändigt tecknade porträtt av den store idolen.

Detta sökande efter uppmärksamhet fick senare utlopp under Johan Rockströms tid som kårordförande på Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna. Även om en studiekamrat beskriver honom som en halvtaskig spexare som senare skulle bli en fullfjädrad föreläsare.

Johan Rockström utbildade sig till agronom med inriktning på mark och vatten, trots att han saknar såväl agrar bakgrund som bondesläkt. Han ville bidra till miljö, matproduktion och vattenförsörjning i fattiga länder. Gärna på plats, med händerna i dyngan.

Under året som vice ordförande i Sveriges förenade studentkårer kämpade han för att öka forskningsanknytningen i universitetsutbildningen, och tampades då också med de jämnåriga, då kårengagerade, blivande ministrarna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

– Jag minns ett tillfälle då de demonstrativt kom uppklädda i frack till ett möte, de hotade med att Stockholm skulle gå ur SFS, berättar Johan Rockström.

För att slipa på franskan for han sedan till Frankrikes lantbruksuniversitet i Paris, där han läste ekonomisk utvecklingsteori och u-landskunskap. Examensarbetet gjordes i den forna franska kolonin Niger för att studera mark och vattenanvändning. Niger blev även platsen för fältstudier i hans efterföljande doktorandarbete. Fyra år tillbringade han i landet, fick malaria en gång, och upprepade slängar av dysenteri. Labbet låg i en liten by bestående av halmhyddor, getter och får. Och utfattiga människor, som brukade jorden enligt uråldriga metoder.

Det var där, i hjärtat av Sahel, den halvtorra gränszonen söder om Sahara, som Johan Rockström fick idén att åka Vasaloppet iklädd full tuaregmundering.

Nigers huvudstad Niamey hade vid denna tidpunkt en enda gatukorsning, där han en dag fick syn på en bil med en Vasaloppsdekal, sprang fram i hopp om att få tala lite svenska, och mötte en stor och bullrig dansk miljöarbetare. De var överens om att kunskap om vattensituationen i världen behövde spridas till massorna och beslutade sig för en pr-kupp i Gustav Vasas spår. 1996 blev så första och hittills enda gången som Vasaloppet haft två åkare under Nigers flagg.

Vid varje vätskekontroll svarade de på frågor från nyfikna medier och passade på att berätta om vatten och jordbruket i världens fattigaste länder. Efter några mil var Johan Rockström tvungen att kapitulera för den fotsida kaftanen som åkte av. I mål kom han till slut, på dryga nio timmar.

Under tiden som doktorand i systemekologi vid Stockholms universitet föll det sig så att Johan Rockström befann sig i Rwanda vid tiden för folkmordet. En person i samma grupp av doktorander minns det starka intryck som Johan Rockström gjorde när han skulle presentera resultaten av sina studier kring vattenanvändning i jordbruket. Presentationen kom mindre att handla om det, och mer om folkmordet i Rwanda, som knappt någon i Sverige hört talas om vid denna tidpunkt. När avhandlingen var klar fortsatte Johan Rockström sin långa sejour i Afrika.

Trots att han efter flera år i länder som Niger, Kenya, Burkina Faso och Zimbabwe blivit förälskad i den afrikanska kontinenten är han i dag stadigt förankrad i den svenska skärgården.

Den gamla handelsträdgården på Rindö utanför Vaxholm är familjens permanenta hem sedan 2003. Inget återstår i dag av de gamla växthusen, men grönsaksodlingar minner om svunna tider. Höns, får, hästar och hund ingår i hushållet. Johan Rockströms fru Ulrika är veterinär, de två möttes redan på Ultuna, men det dröjde några år innan de blev ett par. I dag har de tre barn och försöker leva som det anstår en miljömedveten familj. Semestrarna tillbringas antingen på segelbåten eller i de svenska fjällen, dit de tar sig med tåg. Utladssemestrar med flyg är sällsynta och klimatkompenseras väl. Miljöbilen används med eftertanke och Johan Rockström berättar, inte utan stolthet i rösten, att de klarar av att begränsa den totala elkonsumtionen för sitt gamla trähus till cirka 10 000 kwh per år.

Han försöker leva som han lär och hänvisar till det faktum att människan helt enkelt inte kan förhandla med naturen. En käpphäst som förs fram även denna dag, vid presskonferensen och presentationen av rapporten med samma namn, som Johan Rockström skrivit tillsammans med Tällbergstiftelsens Anders Wijkman. Salen på Europahuset är fullsatt, vaktmästarna springer och hämtar fler stolar allt eftersom. Johan Rockström visar temperaturkurvor, koldioxiddiagram och förklarar på ett pedagogiskt sätt den globala uppvärmningens konsekvenser och de politiska utmaningarna bortom Köpenhamn.

Efteråt kommer en representant för klimatskeptikerna i Stockholmsinitiativet fram och presenterar sig. Gruppen, som hävdar att människans koldioxidutsläpp inte ligger bakom växthuseffekten, har på bloggar och i artikelkommentarer gått hårt åt Johan Rockström. Kritiken är ofta hätsk, tonläget uppskruvat. Han är en representant för klimatbluffen, menar de. Climategate, affären med hackade e-postkonton från East Anglia-universitetet, har ytterligare spätt på deras ilska.

Johan Rockström hälsar artigt och föreslår att de vid tillfälle ska träffas för att utbyta åsikter. Visitkort byter ägare och alla verkar nöjda. Senare förklarar han att en del av klimatskeptikernas invändningar måste tas på allvar. Som den vanligaste – frågan om hur känslig planeten egentligen är för koldioxid.

– Det är en viktig fråga som det inom forskningen råder viss osäkerhet om. Men all forskning visar att planeten står inför en temperaturhöjning på mellan två och åtta grader, säger Johan Rockström.

Han fortsätter att resonera kring vikten av att förstå den långa dynamiken, att jorden vandrar in och ut ur kalla och varma perioder. Och han oroas över att det finns de som använder detta faktum för att, som han säger, lägga en dimridå av förvirring. Som när skeptiker hävdar att ökade koldioxidutsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen. Oseriöst, menar Johan Rockström; ingen kan med trovärdighet använda en så kort tidsperiod som underlag för sådana påståenden.

För första gången i planetens många miljarder år långa historia spyr vi människor nu ut koldioxid.

– Nu är det vi som kickar igång uppvärmningen, tidigare har det varit solen, säger Johan Rockström.

Som exempel på relevant kritisk forskning nämner han den danske klimatforskaren Henrik Svensmark som forskar om en av de stora osäkerhetsfrågorna inom området, nämligen molnbildning. Vad gör att moln bildas och vilken roll spelar de i den globala uppvärmningen? Ju mer moln desto mer reflekteras solljuset och desto kallare blir det. Henrik Svensmark hävdar att uppvärmningen till större del än vad IPCC hävdar kan förklaras med att det finns färre moln i dag.

– Det är mycket intressant, och det är seriös forskning värd att ta på allvar, kommenterar Johan Rockström.

Att de ökade koldioxidutsläppen bidragit till försurade hav är en annan sak som tvärsäkert går att slå fast, menar han. Dessutom, varför skulle någon enda vettig person vara emot solenergi? Även om man räknar bort klimatfrågan så är det fossila samhället inte framtiden: det är skitigt, dyrt och skapar enorma hälsoproblem.

Resonemanget leder oss tillbaka till utgångspunkten. Hur kommer det sig att industri-vd:ns son blivit ett av klimatkampens stora affischnamn?

Som yngre drömde han aldrig om en forskningskarriär, än mindre att leda, ett miljöforskningsinstitut. Drömmen har alltid varit att bidra konkret till en bättre värld. Att bidra till att fattiga människor kan ta sig ur fattigdomen. I dag ligger den största utmaningen i att minska klyftan mellan vad vetenskapen säger att planeten kräver och vad politikerna anser vara praktiskt genomförbart.

Efter en två timmar lång ledningsgruppskonferens på en skakig videolänk är det dags för Johan Rockström att åka hem och fira den äldste sonens tolvårsdag. Han knäpper ihop cykeln, drar på sig överstället och cyklar i väg.