Årets Svensk 2008: Anita Dorazio

Juryns motivering: »Anita Dorazio får priset för sitt uthålliga, engagerade och målmedvetna arbete för flyktingars rättigheter. Genom att starta en hemlig klinik där gömda och papperslösa kan få vård och råd i sjuk- och hälsofrågor har Anita Dorazio bidragit till en drägligare tillvaro för många utsatta flyktingar. Hennes insatser har också satt fokus på den svenska flyktingpolitiken och den fortsatta kampen för människors lika värde i Sverige.«

Innanför porten till det oansenliga hyreshuset i norra Stockholm råder febril aktivitet. Det är pin tjockt med folk, människor kurar i sofforna i bylsiga vinterjackor och de som inte får sittplats försöker hitta någonstans att stå utan att vara i vägen, men det är svårt. Nummer ropas upp, bullar delas ut och genom folkhavet försöker läkare och sköterskor bana väg för sig och sina patienter. Varje gång Årets svensk visar sig på väg till eller från sin rådgivningshörna är det någon som trevar efter henne eller ropar »Anita!«. Det är en vanlig onsdagskväll på flyktingkliniken.

Anita Dorazio är eldsjälen bakom den klinik som började ge flyktingar vård på 90-talet. Den har sedan stått modell för andra hemliga kliniker i landet där man tar emot folk som inte vågar, får eller har råd att gå till den ordinarie sjukvården. Under 2008 har uppmärksamheten kring papperslösa och gömda flyktingars tillgång till sjuk- och hälsovård väckts till liv och tvingat fram nya lagar och regler. Men för femton år sedan var frågan så gott som okänd.

Då, i början av 1990-talet, hade migrationspolitiken förändrats drastiskt på kort tid. Från 60- och 70-talets ekonomiska guldålder och arbetskraftsinvandring hamnade Sverige i en situation där invandrare alltmer upplevdes som problem. Flyktingströmmen från kriget i forna Jugoslavien var massiv och Ny demokrati vände upp och ned på debatten i Sverige.

I det här klimatet arbetade Anita Dorazio för flyktingars rätt till asyl. Hon var före detta invandrarlärare som sett hur hennes elever blivit allt hårdare pressade av en restriktivare invandringspolitik och gav upp studierna för att övergå till flyktingbistånd på heltid. Dagligen mötte hon personer som behövde hjälp, och inte sällan handlade hjälpen om sjuk- och hälsovård. Det blev allt svårare att hjälpa flyktingar med mediciner eller behandling. Flyktingar riskerade att bli tagna av polisen, vilket till exempel ledde till att HIV-, tbc- och hepatitsmittade inte fick medicin och behandling.

– Folk vågade inte gå till sjukhusen. Jag minns hur jag var med om att smuggla ut nyförlösta kvinnor genom kulvertarna med sina nyfödda barn i armarna, berättar Anita Dorazio.

Hon bestämde sig för att något måste göras, hon var tvungen att hitta ett fungerande och pålitligt sätt att ge flyktingar vård. Eftersom hon helt saknade medicinsk utbildning och erfarenhet behövde hon hjälp. I sitt arbete informerade hon regelbundet sjukvårdspersonal runtom i Stockholm om asylrätten och om hur de svenska sekretessbestämmelserna fungerar inom vården. I samband med en föreläsning på Danderyds sjukhus kom hon i kontakt med smittskyddsläkaren Anders Björkman. Han hade bred erfarenhet av internationellt arbete och starkt engagemang i organisationen Läkare i världen och var snabbt med på noterna.

Som lokal fick Lidingö bokcafé duga. Ett stort rum med höga fönster och väggar fyllda av bokhyllor i en rivningshotad villa, där kulturella storheter som Hasse Alfredson och Sara Lidman hade blivit en del i kampen för en humanare flyktingpolitik. Medicinerna kunde förvaras i kylen i det lilla angränsande köket, men problemet var hur de skulle få tag i dem. Det blev att tigga från dödsbon. Att hitta läkare som ställde upp gratis på sin fritid var ett mindre problem – det fanns tillräckligt många frivilliga inom läkarkåren som såg det som en självklarhet att ge vård till behövande även om deras arbetsgivare inte gjorde det.

Den 7 maj 1995 slog Läkare i världen upp dörrarna för Stockholms första hemliga läkarklinik för gömda och papperslösa flyktingar. Till en början var det en helt ostrukturerad verksamhet, tänkt som något temporärt tills situationen förbättrades. Läkarna som ställde upp hade ofta erfarenhet från u-landsarbete, vilket inte var så dumt eftersom arbetet på kliniken ställde liknande krav på kreativitet och tålamod. Allt sköttes med tillfälliga lösningar anpassade till den givna situationen. Men på sätt och vis var det ändå enklare på den tiden.

– Allt var så mycket smidigare förr, då kunde jag ta med en patient till jobbet och be en kollega ta några röntgenbilder. Numera kan du ju inte ta ett blodprov utan att ha dator inkopplad och personnumren registrerade, berättar Anders Björkman.

Strax efter att caféet började tjänstgöra som läkarklinik, ringde telefonen hos barnläkaren Henry Ascher i Göteborg. Det var Anita Dorazio som undrade om man inte borde starta en liknande verksamhet där. Han tvekade men hon förklarade att många av flyktingklinikens patienter i Stockholm rest dit ända från Västsverige. Efter hand insåg Henry Ascher vidden av problemet och 1998 slog Rosengrenska stiftelsen upp dörrarna för en klinik i Göteborg.

– Det var en helt ny värld som öppnade sig. Problemet för de här människorna i Göteborg hade tidigare varit dolt, berättar han.

Sedan dess har fler kliniker startats i landet. Deltastiftelsen i Malmö driver en klinik för papperslösa sedan våren 2007, i Borås finns en och i Linköping drivs ett nätverk som förmedlar vård till gömda. Sedan 2006 driver även Röda Korset en sjukvårdsförmedling för papperslösa i Stockholm. Rosengrenska kliniken fyller tio år i år, men det är inget man firar.

– Jag beklagar att vi fortfarande behövs – det är ett misslyckande att vi inte har kunnat avskaffa oss själva, säger Henry Ascher.

Tretton år efter att den första gömda flyktingkliniken öppnades består behoven. Men 2008 har intresset runt frågan aldrig varit större. Den nya asylvårdslagstiftningen som antogs i våras ledde till debatt både om varför vården till asylsökande skulle vara så begränsad och varför gömda och papperslösa inte skulle ha någon rätt till subventionerad vård alls i Sverige. I mars antogs »Rätt till vård-initiativet« som undertecknades av 27 organisationer, däribland Röda Korset, Amnesty, Läkare i världen, LO, TCO och Svenska kyrkan. När hela Sveriges artistelit engagerade sig och unga läkarstudenter ordnade galor i Stockholm och Göteborg blev gensvaret massivt både från massmedia och allmänhet.

– Äntligen har den här frågan blivit uppmärksammad. Det är tack vare ungdomarna som jag orkar arbeta vidare, säger Anita Dorazio.

Det där är nog bara struntprat, för är det något som utmärker Anita Dorazio så är det hennes envishet, arbetskapacitet och okuvlighet. Vid 72 år fyllda jobbar hon lika hängivet som någonsin tidigare.

– Hennes kraft och outtröttliga engagemang gör att jag både tycker om och beundrar henne. Man ska inte förledas av hennes utfall – hon vet vad hon talar om och man ska lyssna ordentligt på henne, säger Anders Björkman, i dag professor i infektionssjukdomar vid Karolinska universitetssjukhuset.

På flyktingkliniken börjar kvällens arbete komma i gång. Med de knappa resurser som finns handlar vården främst om diagnosticering, medicinering, samtal och rådgivning. Det finns inga möjligheter att ta laboratorietester – röntgen eller större kirurgiska ingrepp är inte att tänka på. Många patienter lider av värk eller sömnsvårigheter. En del har kroniska sjukdomar som de behöver medicin för. Andra vill mest prata. Läkarnas uppgift blir att lyssna, undersöka och bedöma om det fordras specialistläkare. I så fall måste patienten till sjukhus, antingen för gratis vård genom kontakter eller för ett ingrepp som får bekostas av insamlade medel.

Bakom en skärm undersöker läkaren Delér Shakely ett par från Kazakstan. Mannen har diskbråck, kvinnan en blodpropp och hemma ligger deras 18-åriga son i koma med uppgivenhetssyndrom. Den här gången har paret fått hjälp av landstinget, men de är oroliga och har därför sökt sig hit. Läkaren Delér Shakely försäkrar att allt har gått rätt till och att man inte kan göra mer på kliniken.

– Ni är under landstingets behandling och ni måste lita på er läkare, säger han.

På läkarkontoret är det trångt. Längs en vägg står ett gammalt dokumentskåp fyllt med donerade mediciner i blå lådor märkta »smärtstillande«, »antibiotika«, »sömnmedel« och så vidare. Läkarna rotar runt och frågar om de kan byta standardmedicinen X mot någon av medicinerna Y eller Z.

– Det är väldigt kreativt att arbeta här, säger läkaren Sara Leeb och skrattar lite. Hon är en av de unga läkare som gärna ställer upp och arbetar gratis på kliniken.

Ute i en avskild soffhörna sitter Anita Dorazio tillsammans med advokaten Nima Rostani och pratar med en boliviansk kvinna och hennes två söner. Mamman vrider sina händer, hon ser tärd och bekymrad ut. Pojkarna vill träna fotboll, men det kostar för mycket. Var ska de få pengar ifrån? Anita Dorazio funderar en stund, men det är inget att göra.

– Klart pojkarna ska spela fotboll, vi ordnar det.

Nästa på tur är en familj från Bosnien, där den vuxne sonen för talan. Han och hans fru och barn fick nyligen uppehållstillstånd, men mamman och hennes sladdbarn fick avslag. Den sjuårige pojken går i skolan och har inte varit i sitt hemland på flera år. Klockan nio i morgon bitti ska de befinna sig på Migrationsverket för avfärd. Anita Dorazio ser maktlös ut.

– Det här beslutet måste ni fatta själva. Vi kan inte ge några råd. Men skulle ni gå under jord vet ni var vi finns, säger hon och mumlar »fruktansvärt«. Sedan sitter de bara kvar tysta en lång stund.

Flyktingklinikerna har med åren blivit oumbärliga för de tusentals flyktingar i landet som inte kan vända sig till landstinget. Hur många de egentligen är vet ingen. I Sveriges grundmurade byråkrati där alla har sin plats och sitt personnummer vet vi väldigt lite om gruppen papperslösa och gömda flyktingar – de är en anomali i det svenska samhället.

Vissa uppskattningar finns, men de skiftar både i antal och hur gruppen avgränsas. Enligt Rikspolisstyrelsen finns det över 8 000 gömda flyktingar i Sverige. Migrationsverket uppskattar antalet personer som lever i Sverige utan uppehållstillstånd till mellan 10 000 och 15 000. Organisationen Läkare i världen uppskattar antalet gömda och papperslösa till mellan 10 000 och 35 000 personer.

Socialantropologen Shahram Khosravi genomförde för ett par år sedan ett projekt där han följde en grupp papperslösa personer och dokumenterade hur de levde. Resultatet visar att gruppen befinner sig i en ständig beroendeställning gentemot alla som kan tänka sig att exploatera dem. En arbetsgivare kan till exempel alltid hota med polisen. Det avspeglas också i de papperslösas arbetsvillkor, vilket de här siffrorna från 2005 visar.

• 11 av 25 arbetade mer än 50 timmar i veckan.
• Samtliga 25 arbetade i tjänstesektorn.
• Medellönen var 33 kronor i timmen.

Shahram Khosravi besökte många gånger den hemliga flyktingkliniken i Stockholm och slogs av hur de papperslösa kunde leva mitt ibland oss, fast i en helt annan värld, med andra spelregler. Som en bekräftelse på Sharam Khosravis forskning står Shamal utanför det lilla köket på kliniken med en kopp kaffe. Han har arbetat inom trädgårdsservice i flera år, men när han för en tid sedan frågade varför han inte fått lön på tre månader hotade chefen med polisen. Han gick inte till jobbet mer efter det, så nu är han barskrapad och har kommit hit för att få Alvedon. 40 kronor kostar ett paket på Apoteket.

I början av 2006 riktade FN:s hälsorapportör Paul Hunt skarp kritik mot Sveriges oförmåga att uppfylla alla människors rätt till hälsa. Hans slutsats var att Sveriges lagstiftning på området var bland EU:s mest restriktiva och att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att inte ge alla inom landets gränser tillgång till bästa möjliga vård.

Sedan Paul Hunts besök har Sverige antagit en ny lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande som trädde i kraft i somras. Lagen som sådan innehåller inte mycket nytt utan formaliserar bara befintliga avtal mellan stat och landsting.

Kontentan av bestämmelserna är att asylsökande barn och gömda barn ska ha fullständig och subventionerad vård. Därefter kommer de asylsökande vuxna som får viss subventionerad vård. Sist kommer de vuxna som fått avslag och håller sig undan och de papperslösa och deras barn som inte täcks av lagen alls. Då gäller i stället hälso- och sjukvårdslagen som innebär att alla, såväl turister som flyktingar, får akut vård men måste betala för den själva.

Kritiken mot lagen har gällt restriktiviteten och det som lagen inte tar upp: frågan om vård för papperslösa och gömda.

– Jag blir stum när jag ser att Sverige genomför lagstiftning som är mindre tolerant än resten av Europa. Det är en ogenerös lag som strider mot internationella konventioner, säger Anders Björkman.

Men missnöjet med den nya lagstiftningen är utbrett också bland landstingspolitikerna, där många tagit saken i egna händer. Nio av landets landsting har på senare tid fattat egna beslut för att öka möjligheterna att ge asylsökande, papperslösa och gömda flyktingar vård.

I Stockholm har nya praktiska råd till sjuksköterskor och läkare antagits som innebär att »nödvändig vård« ska ges utöver den akuta vården. Det kan handla om cancer- och psykiatrisk vård, eller återbesök. Ett inbetalningskort ges ut, men det finns inga krav på betalning. Stockholms landsting valde att agera för att skynda på regeringen och visa att det går att inkludera de papperslösa i vården. Som sjukvårdspolitiker tycker han att läkarna måste stöttas eftersom det är ett brott mot läkareden att vägra någon behandling.

– Mina partivänner i riksdagen och socialministern är inne på samma linje, men jag begriper inte vad en del andra partiföreträdare väntar på, säger kristdemokratiska finanslandstingsrådet Stig Nyman.

Kristdemokraterna motsatte sig lagen som antogs först efter vissa uppmjukningar och ett löfte från regeringen att återkomma till frågan om vård till gömda och papperslösa. Men sedan riksdagbeslutet i mars har socialdepartementet filat på utredningsdirektiven, ett arbete som rent formellt borde varit avklarat för länge sedan. Så sent som förra veckan rapporterades att direktiven skulle komma i februari nästa år.

– Det är ingen hemlighet att regeringen inte är överens i den här frågan. Göran Hägglund tycker att subventionerad vård bör omfatta fler än i dag men moderaterna har en annan uppfattning. Frågan har i alla fall fått ny fart sedan vi fick in saken i budgetpropositonen, säger Ulrica Sundholm, politiskt sakkunnig på socialdepartementet.

Från ett bokcafé på Lidingö till en serie vårdkliniker i landet, från en människas hängivna arbete till en ansenlig politisk och folklig rörelse, från tystnad till artistgalor och landsting som gör myteri mot regeringen. Anita Dorazio har med sitt oförtrutna engagemang lyckats skapa både uppmärksamhet och konkreta resultat. Själv är hon allt annat än nöjd. Hon förklarar att hon är glad över utmärkelsen Årets svensk, men hon tycker att situationen är värre än någonsin, med tusentals människor som lever i Sverige utan samma rättigheter som alla andra.

– Jag skäms över att vara svensk! I det här landet finns det inte längre några mänskliga rättigheter för flyktingar, säger hon.

Två timmar efter att flyktingkliniken öppnade sin onsdagsmottagning har läkarna betat av de 21 patienterna på listan. Anita Dorazio är hungrig. Hon ska fira ett stipendium med några vänner över en pizza på andra sidan gatan.

Fakta | Anita Dorazio

Född: Anita Palm, 23 september 1936.
Familj: Frånskild, två vuxna barn, ett barnbarn och två halvbarnbarn.
Bor: Lägenhet utanför Stockholm.
Politisk övertygelse: »Hjärta och hjärna till vänster, men Marx i själen.«
Bakgrund: Utbildad på Konstfack på 60-talet, reklamtecknare, invandrarlärare på 70-talet. Bildade Asylkommittén 1986, Fristadsrörelsen 1987, och stiftelsen Humanitas 1994. Styrelseledamot Läkare i världen sedan 1995.

Så utses Årets svensk

Tre möten, grundligt researcharbete och flera mejlrundor krävdes innan en enad jury kunde presentera Årets svensk 2008. Juryn utgörs av:

Kajsa Bergqvist (Unicef-ambassadör och tidigare höjdhoppare), Erik Blix (journalist och satiriker), Sven-Olof Bodenfors (grundare av reklambyrån Forsman & Bodenfors), Margareta Garpe (damatiker och regissör), Jens Lapidus (författare och jurist), Annika Åhnberg (ordförande för Rädda Barnen och tidigare jordbruksminister), samt ordförande Martin Ahlquist (redaktionschef och ansvarig utgivare för Fokus).

– I Juryn finns enastående kompetens och erfarenhet från vitt skilda delar av samhället. Vi på Fokus är oerhört tacksamma för att de bidragit med sin tid och sin klokskap, säger Martin Ahlquist, redaktionschef och ansvarig utgivare för Fokus.

Kriterierna som juryn utgått ifrån är samma som tidigare år: »Årets svensk är en person som under året åstadkommit något utöver det vanliga. Genom extraordinära insatser har hon eller han bidragit till att förändra det svenska samhället på ett sätt som kommer att påverka svenskarna i dag och/eller i framtiden.«

Juryn