Att stänga av respiratorn

Även om världens ekonomier och finansmarknader det senaste halvåret har visat tydliga tecken på återhämtning är i princip samtliga stödåtgärder som började sättas in hösten 2008 fortfarande på plats. Nu är frågan om respiratorn kan kopplas bort, och om kroppen i så fall överlever på egen hand.

Flera steg i EU-processen har redan tagits under hösten. Möten om existrategierna har resulterat i en handlingsplan som förenklat innebär två saker:

• Att samtliga stödåtgärder ska börja dras undan senast 2011.

• Att tillbakadragandet bör vara koordinerat på högsta EU-nivå och att medlemmarna bör hålla varandra informerade.

Det är uppenbart att valfriheten är stor om och när länderna ska dra undan sina stöd. Detta kan nämligen ställa till en del problem.

Det gäller till att börja med att dra bort rätt åtgärder i rätt ordning vid rätt tidpunkt så att inte patienten dör av den anledningen.

Eftersom länder har drabbats olika hårt skiljer sig också synen på när stödet ska dras bort högst avsevärt. Om ett land stramar åt och ett annat fortfarande låter stödhjulen vara kvar, riskerar det ena att gynnas på det andras bekostnad.

Länder med goda statsfinanser och en jämförelsevis godartad kris, som Sverige, är i allmänhet mer villiga att dra undan stöden tidigt än hårdare drabbade länder som Grekland, Irland och Spanien.

De stödåtgärder som man nu diskuterar hur de kan avvecklas kan delas in huvudsakligen i tre kategorier.

Först olika former av stödlån och garantier till banker och finansinstitut. I Sverige har både Riksbanken och Riksgälden åtgärder som fortfarande är i funktion. Riksbanken har till exempel 80 miljarder kronor utlånade till ett antal svenska finansföretag (vilket är långt mindre än de flera hundra miljarder kronor som utlåningen låg på som mest under fjolåret). Riksgälden har i sitt garantiprogram fortfarande sex banker och finansföretag anslutna (som Swedbank, SBAB och Volvofinans) som med hjälp av garantierna vid årsskiftet hade lånat mellan 250 och 300 miljarder kronor.

För det andra har centralbankerna spelat en aktiv roll genom framför allt räntesänkningar till historiskt låga nivåer under 1 procent, men också genom att tillföra pengar till marknaden via lån. Riksbanken har i dag strax under 300 miljarder i tre sådana lån, som löper ut i sommar och tidig höst.

Det tredje benet i krishanteringen gäller ländernas finanspolitiska stimulanser. Mest uppmärksammat i världen är nog president Barack Obamas stödpaket från förra våren.

I Sverige kan man säga att den främsta finanspolitiska åtgärden med anledning av krisen är de 10 miljarderna till kommuner och landsting.
Utöver direkta finanspolitiska stimulanser har regeringen också genomfört ett antal åtgärder direkt riktade till företag, som möjligheter för företag att skjuta upp preliminärskatt och arbetsgivaravgifter.

De på finansmarknaden som Fokus har talat med spår alla att de första stegen kommer att tas av centralbankerna, och då genom att lånen börjar dras undan. Men också att styrräntorna börjar höjas. Därefter avvecklas garantiprogrammen, medan finanspolitiken – åtminstone i Sverige – lär vara fortsatt expansiv under i alla fall det närmaste året. Dels har vi råd, och dels stramar aldrig sittande regeringar åt inför ett riksdagsval.