Avfallsfrågan ännu olöst

1980 »Uranavfall ett dåligt arv«

Den 21 april 1980 klockan 06.00 på morgonen startade en protestaktion mot kärnkraftsavfall i Kynnefjäll i norra Bohuslän. 20 år senare, måndagen den 7 februari år 2000, lämnade den sista vakten sitt pass i den lilla stuga som det lokala protestnätverket »Rädda Kynnefjäll« låtit uppföra. Dåvarande miljöminister Kjell Larsson hade precis avgett ett skriftligt löfte att platsen inte längre var intressant som slutförvaringsplats för högaktivt kärnbränsle.

1980, året då svenskarna folkomröstade om kärnkraften, var kärnkraftsmotståndet starkt och vitalt. När Svensk Kärnbränslehantering (SKB) ville dra i gång provborrningar på en handfull platser i Sverige ledde det till ramaskrin. Åtta kommuner gick med på att undersökas. Men i Storuman och Malå satte lokala folkomröstningar stopp för vidare planer.

– Även internationellt finns det många exempel på hur slutförvaringsprogrammen stoppats på grund av allmänhetens protester, säger Eva Simic vid det statliga Kärnavfallsrådet.

Under 1970- och 80-talen var förslagen på hur kärnavfallet skulle tas om hand stundtals mycket fantasifulla: från att skicka ut det radioaktiva avfallet i rymden till att begrava det där oceanerna är som djupast. Eller varför inte i inlandsisen?

Metoder som dessa, som går ut på att bli kvitt den dödliga massan, har alla avfärdats i rask takt.

I den så kallade villkorslagen från 1977 slås det fast att nyetablering av kärnkraftverk endast får ske om reaktorsinnehavarna kan visa att de har en säker metod för förvaring i berg.

Projekt KärnbränslesSäkerhet (KBS) startades för att leva upp till detta krav.

1995 etablerades Kärnavfallsfonden för att säkra intäkter som ska täcka de framtida kostnaderna för slutförvar. Fondens medel består av en avgift per kWh producerad kärnkraftsel som industrin står för. I dag finns 40 miljarder kronor fonderade.

Det högaktiva kärnbränsleavfallet kommer att vara livshotande för människor i 100 000 år – en svindlande tidsrymd.

Efter många års manglande och provborrningar à 600 miljoner kronor styck kunde SKB konstatera att två platser bäst lämpar sig för slutförvaret:

Forsmark i Östhammar och Simpevarp i Oskarshamn, två kommuner som redan har kärnkraftverk och där opinionen är mist sagt kärnkraftsvänlig.

2009 På avfallsfronten intet nytt

Efter det gamla bruket med det vitrappade huset och den pampiga herrgården svänger man vänster och följer Vattenfalls skyltar, passerar de vita kärnkraftsbyggena med sina höga skorstenar och fortsätter på en smal landtunga med den isbelagda Östersjön på bägge sidor. Vid strandkanten ligger Slutförvaret för radioaktivt driftavfall. I den bländande vintersolen tronar för dagen Sigyn, det specialbyggda fartyg som transporterar allt kärnavfall i Sverige. Sigyn anlöper någon gång i månaden för att matas full med använt kärnbränsle och annat radioaktivt material. Dagens destination är Oskarshamn och det mellanlager som kallas Clab, där det högaktiva avfallet får vila i någon av de två stora bassängerna. Efter 30 år har omkring 90 procent av radioaktviteten försvunnit. Men det tar ytterligare 100 000 år innan strålningen är ofarlig för människan.

Frågan om var och hur avfallet ska lagras under denna ofantliga tidsrymd är extra aktuell i år. I juni ska SKB nämligen meddela om det är Östhammar eller Oskarshamn som är bäst lämpat att ta hand om slutförvaringen av det högaktiva kärnbränsleavfallet.

Platschefen Kaj Ahlbom förklarar att de dragit lärdom av 80-talets folkliga resningar mot kärnavfall. De har insett att de måste bli bättre på att lyssna.

– Under 80-talet var vi alltför teknikorienterade och trodde kanske att det skulle räcka att skicka upp ett par ingenjörer för att informera allmänheten. I dag vet vi att en etablering av slutförvaret vilar på två ben: säkerhet och lokal acceptans.

Därför är taktiken nu en helt annan. Inom en mils radie från kärnkraftverket i Forsmark hårdsatsar SKB på att informera de boende. En sorts kärnkraftsdebatt vid köksbordet, som pågått sedan 1995. Och sedan millennieskiftet har denna strategi intensifierats – när provborrningar genomfördes var målsättningen att ha daglig kontakt med de närboende, genom nyhetsbrev och den lättlästa tidningen med det fyndiga namnet »Lagerbladet«.

Det har varit en fantastiskt framgångsrik strategi. Vid den senaste mätningen var 85 procent av dem som bor allra närmast Forsmark positiva till att slutförvara avfallet där. I hela Östhammars kommun är siffran 77 procent. Ju närmare till det radioaktiva avfallet desto mer positiv är inställningen. Konstigt?

– Inte alls, säger Catharina Waernulf som arbetar på Forsmarks värdshus. Född och uppvuxen i byn har hon aldrig haft planer på att flytta på grund av sin radioaktiva granne.

– Jag har vuxit upp med kärnkraften och tänker aldrig på den. Vi har fått jättebra information av SKB. Om slutförvaret skulle hamna i Forsmark så skulle det innebära många nya arbetstillfällen, säger hon.

Kollegan Emelie Reilander, som varje dag pendlar från Östhammar, instämmer. Hon tillhör de 18 procenten av kommunens befolkning över 18 år som på SKB:s bekostnad varit på en tvådagars studieresa till Oskarshamn för att med egna ögon få se hur mellanlagringen av högaktivt kärnbränsle går till.

Johan Swahn, doktor i teknisk fysik och kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG), tycker dock att det finns all anledning att ta opinionsmätningarna och den positiva attityden med en nypa salt.

– SKB har framgångsrikt lyckats rota sig i dessa kommuner och arbetat aktivt med opinionsbildning. Många uppfattar fortfarande SKB som en oberoende statlig myndighet, vilket är helt fel, säger Johan Swahn.

För SKB är ett företag ägt av energibranschen, bland annat Vattenfall och Eon. När de valt mellan Oskarshamn och Östhammar är planen att de ska ansöka om att få etablera slutförvar under 2010. Därefter ska beslutet granskas noggrant i olika instanser, vilket kan ta tre år. Bygget av slutförvaret kan starta tidigast 2013 och driften kan komma i gång cirka 2020.

Det är en hel del avfall som ska förvaras. 60 års kärnkraftsdrift i Oskarshamn, Forsmark och Ringhals beräknas generera 12 000 ton kärnavfall, eller 6 000 kopparkapslar. SKB:s plan är nämligen att kapsla in det högaktiva avfallet i gjutjärn och en tjock, fem meter hög kopparcylinder. Därefter ska dessa kopparkapslar ner i berget, på ett par hundra meters djup, omgivna av skyddande bentonitlera.

Metoden kallas KBS-3 och är inte okontroversiell.

– KBS-3 bygger på teoretiska modeller. Trots att det finns ny forskning från KTH som visar att koppar visst kan korrodera även i syrefritt vatten så ignorerar SKB detta, säger Johan Swahn.

– Vi har tagit med detta i beräkningarna och kommit fram till att kopparkapslarna ändå skulle klara 100 000 år, svarar Kaj Ahlbom.

Johyan Swahn pekar också på att berggrunden runt Forsmark är torr, till skillnad från den testanläggning utanför Oskarshamn där den forskning som ligger till grund för KBS-3 har genomförts. Därmed kan det ta upp till 30 000 år för leran att svälla och dra till sig det vatten som krävs för att garantera säkerheten.

Det alternativ till KSB-3 som han och andra kritiker för fram är djupa borrhål. Avfallet skulle då förläggas 2–4 kilometer ner i berget. Fördelen med denna metod antas vara att läckaget blir obefintligt eller mycket litet.

Kaj Ahlbom har dock svårt att förstå att MKG föredrar den djupa borrhålsmetoden eftersom han menar att det i nuläget skulle krävas 20–30 års ytterligare forskning. Mycket tyder också på att det finns stora praktiska problem – vad händer till exempel om avfallet fastnar halvvägs ner i hålet och börjar läcka radioaktvitet?

Efter att ha blivit försedda med var sin mätare för radioaktvitet, hjälm och rökgasmask sätter vi oss i minibussen och låter Inger Nordholm köra oss ner i urberget via en ramp. Här, med 50 meter berg över huvudet och Östersjöns salta vatten droppande fläckvis, förvaras driftavfallet från Sveriges tio kärnreaktorer. Det medelhaltiga avfallet, som är det mest radioaktiva i denna anläggning, förvaras i en stor silo med femtio meter djupa schakt där massan bäddas in i betong. I ett hörn står också ett gammalt reaktortanklock från Ringhals, omgärdat av en plastkedja med varningsskyltar.

Inger Nordholm har jobbat som informatör på SKB i tio år. Hon trivs under berget, det är lugnt och tryggt. Och hon hävdar bestämt att hennes förra jobb, som frisör, var betydligt skadligare för hälsan.

– Jag blev jätteallergisk mot kemikalier. Kärnavfall känns mycket säkrare, säger Inger Nordholm glatt och ber oss sticka in händerna i en maskin som mäter halten av radioaktivitet innan vi tar bilen upp i den vita vinterluften igen.

I dag, dryga 30 år efter det att KBS-projektet drogs i gång och 29 år efter folkomröstningen, håller kärnkraftsindustrin fast vid sin ursprungliga teknik för att lagra radioaktiva avfall i 100 000 år.