»Awesome!« Läs: Kanske

Vari består Hollywoods attraktionskraft? Jag menar, bortsett från att jag är uppvuxen med »Singing in the rain«, »An american in Paris«, »Some like it hot« och sedan ... »Star wars« och Woody Allen och alla man glömt och ... numera ... Marvel och Wes Anderson och Paul Thomas Anderson och Guillermo del Toro och de enorma pengar som väntar den framgångsrike och en spegelbild i omvärldens ögon som är lika gnistrande storslagen som filmstjärnorna på Oscarsgalor, Golden Globes och Hollywood Boulevard?

Vari består attraktionskraften? Nej, jag vet inte.

Men jag vet att ett par av de intervjuer som jag gjorde i samband med att romanen »Helikopterrånet« släpptes förra året ger en aning:

Intervjuaren: Och sedan ska Helikopterrånet bli Hollywoodfilm?

Jag: Nja, sånt vet man ju aldrig.

Intervjuaren: Fantastiskt. Och med Jake Gyllenhall i huvudrollen?

Jag: Nej, alltså, det får man nog se. Det är hans bolag som köpt rättigheten, men ...

Intervjuaren: Kul. Och inspelning i Stockholm?

Jag: Såhär, Hollywood köper säkert rätten till tjugo svenska romaner om året. Att det verkligen blir en inspelad film är något helt annat ...

Intervjuaren: Då säger vi stort grattis, och ser fram emot premiären. Kan det bli redan 2019?

Ovanstående förklarar en del av mitt beslut för fyra år sedan, ett beslut som hade varit helt okej om jag varit nitton men passerat gränsen för hybris och självupptagen världsfrånvändhet redan vid tjugotre. Ett par månader efter min femtioårsdag åke jag till Hollywood med ett filmmanuskript under armen för att träffa agenter som jag aldrig hört talas om och som aldrig hade hört talas om mig.

Jag tänkte så här. Att skriva en film och faktiskt se den på bio i Sverige var lika sannolikt som om en rik människa kom till himlen. Skulle det mot all förmodan hända, fick man knappt betalt på vägen och efter en första helg på ett tiotal biografer skulle filmen sannolikt försvinna från repertoaren. Då verkade det bättre att sälja filmmanus till Hollywood. Lika ofattbart omöjligt att faktiskt få filmen gjord, men ersättning var mer rimlig och skulle filmen faktiskt spelas in – det fanns ju någon chans på miljonen – hade den ändå en möjlighet att faktiskt bli sedd.

Alla jag talade med i förväg varnade mig dock, och förklarade samma sak: Ville man slå sig fram som manusförfattare i Hollywood fanns det två icke förhandlingsbara krav. Det ena var att man bodde i stan (och åt minst en lunch om dagen med folk som påstod sig vara i branschen). Det andra var att man fick räkna med att inte sälja något alls de första fem till tio åren.

Bah, sa jag. Äsch.

Trots alla år i mediebranschen hade jag aldrig jobbat nära filmindustrin. Varken i Sverige eller i Los Angeles. Så mina kontakter – de man skulle utnyttja vid liknande tillfällen i livet – var inte helt uppdaterade. Bekantas bekanta och vänners vänners vänner. Jag lyckades boka ett möte med en producent som jag inte kände, en skandinavisk agent som alla andra verkade känna och sedan två möten på de stora agenturerna, Creative artists agency och William Morris.

Först ut var den skandinaviska agenten som jag åt lunch med på ett snabbmatsställe i West Hollywood, där brickan var av plast, tofu var proteinet och hans byxor hade en gren som hängde vid knäna. Han förklarade, medan han gång på gång tittade på klockan, att om jag inte bodde i stan och inte ville jobba oavlönat i sju år var detta inget för mig. Därefter kastade jag mig in i en Uber för att hinna till nästa möte på William Morris. Bilen tog vägen via Beverly Hills, vars palmalléer fick mig på bättre humör och påminde mig om vad jag gjorde här. Jag menar inte »drömde«, jag menar »lyckas«. Jag tog en Instagrambild av agenturens dörrklocka. Jag hade mitt manus under armen (även om jag också skickat det i förväg digitalt).

Kompisens kompis på William Morris satt på ekonomiavdelningen, och inte tillsammans med de andra agenterna. Jag lät mig inte nedslås av detta, jag hade ju rest hela vägen till Los Angeles med allt vad det innebar av miljöförstöring och dåligt samvete.

»It’s awesome«, var det första han sa, en anonym typ med flyende haklinje och ett osäkert leende. Han undrade säkert också varför jag hade skickat mitt manus till någon på ekonomiavdelningen. »It’s dynamite.«

Jag såg mig omkring. Talade han om mitt manus, menade han mig? Men på hans lilla kontor fyllt av papper med siffror fanns det ingen annan än jag. Syftade han verkligen på min film? Det gjorde han. »Fantastic, man! Det här är fan det bästa jag läst«, fortsatte han, och blev mångordig kring hur begåvad jag var. Omtumlad gick jag därifrån en kvart senare. Min fru, som satt och väntade på ett hotell ett par kvarter bort, ringde och frågade hur det hade gått. »Du kommer inte tro det här«, sa jag, »men de älskade det. De älskade mig. De ska ringa tillbaka på måndag.«

Men mannen på ekonomiavdelningen hörde förstås aldrig av sig igen. Det var när jag, tre månader senare, fick tag i honom via växeln som jag insåg att han sysslade med bokföring.

Filmen var ett försök att uppdatera Sofokles »Oidipus« till nutid. Jag tänkte att det kunde vara en perfekt hisspitch: »Huvudpersonen ligger med sin mamma och dödar sin pappa.« Det lät som mitt i huvudfåran av samtida thrillers, och samtidigt var det en story som överlevt i tretusen år. Ingen i Hollywood, utgick jag ifrån, hade faktiskt läst grekiska dramer, men ingen skulle medge det. Jag träffade en producent som älskade »Oidipus« och en annan som avgudade Sofokles, och sedan begav jag mig hoppfull till mitt sista möte, som var på CAA.

Roeg Sutherland är son till Donald och bror med Kiefer. Hollywoodadel av bästa sort. Hans kontor var en minimal, fönsterlös skrubb där han satt bakom sitt skrivbord i en skrynklig kostym och såg ofattbart bakfull ut. »It sounds amazing«, sa han när jag drog min story. Under skrivbordet kunde jag se att Roeg varken hade strumpor eller skor. Han upptäckte min blick. »You wouldn’t believe this«, sa han, »but tonight I had to stay in a hotel, jag hade en översvämning i min lägenhet i går kväll. Jag glömde kvar skor och strumpor. Det har ingenting med droger att göra.« Sedan sa han att han fullständigt älskade mitt manus, och att han tänkte sig Ryan Gosling eller Brad Pitt i huvudrollen. Möjligen skulle Dakota Johnson kunna göra den kvinnliga huvudrollen? Han skulle visa manuset för ett par personer och ringa i nästa vecka. Var det något mer jag ville?

Nej. Inget mer.

Efter denna överdos av kända namn som flög ur en nästan-känd mun i samband med min film, vacklade jag ut från Roegs kontor i ett slags eufori och återvände hem till Miami för att vänta på alla dessa telefonsamtal. Att det var så lätt? Att det gick så bra? Om jag inte hade suttit mitt emot dessa mäktiga män som stirrat rakt in i mina ögon och förklarat hur fantastisk jag var, skulle jag kanske ha trott på alla som snackat om de där luncherna och de där fem åren. Ha! Där fick de. Svårare än så här var det inte.

Och den första veckan gick utan att någon ringde.

Och den andra veckan gick utan att någon ringde.

Den tredje veckan började jag att ringa. Det var omöjligt att få tag i någon jag talat med, det stod en skog av assistenter och växeltelefonister mellan mig och de jag ville tala med.

När det gått två månader fick jag till slut tag i Roeg. Jag presenterade mig, påminde om hur mycket han gillat manuskriptet, och frågade hur det gått. Det blev tyst ett parsekunder, och sedan sa han: »Man, how great it is to hear your voice, jag undrade när du skulle höra av dig. Det går fantastiskt.«

»Gör det?« frågade jag förvånat.

»Verkligen. Alla som har läst älskar det. Vi pratade senaste i dag om att man kanske skulle försöka med Tom som pappan?«

»Tom?«

»Tom Cruise, man.«

»Ja, det kanske kunde vara ...«

»Jag ringer tillbaka så fort jag har mer info«,sa han och sedan lade vi på.

Jag har aldrig hört av Roeg Sutherland sedan dess.

Vid denna tidpunkt i mitt liv hade jag fortfarande inte lärt mig hur möten fungerade i Kalifornien. Jag hade en viss vana från förhandlingar i New York, där det satt kostymklädda män med bistra miner längs ett mörkt, polerat konferensbord och sa nej redan innan man hunnit presentera sitt förslag. Hur skulle jag kunna veta att på den motsatta kusten förhöll sig tvärtom: där satt sköna snubbar i sneakers och sa ja till allt. Hela tiden. De log och älskade dig och berömde vad du än gjort och tog i hand och skrev kontrakt och betalade ut pengar. Utan att egentligen ha en tanke på att faktiskt genomföra projektet.

Filmen om den samtida Oidpus, som jag betitlat »Father & Son«, skrev jag senare om till en roman, »Fäder«. Den utkom i Sverige på våren 2016, och på hösten samma år, alltså två år efter det att jag lämnat in manuskriptet till agenterna i LA, hörde en producent på ett känt produktionsbolag av sig. Det var producenten jag träffat strax innan jag steg in till Roeg, de hade samma adress på Avenue of the Stars. Bara det imponerade. Klockan var tre på natten svensk tid när mannen ringde, men eftersom filmproducenter i LA utgår ifrån att alla som sysslar med film bor i Hollywood, hörde han inte ens att jag påpekade tidsskillnaden.

Att påstå att jag var lite mosig samtidigt som jag försökte förstå vad mannen hade att säga är en underdrift. Dessutom hade jag inte hört ett ord om manuset på tjugotre månader. Inte ett knyst. Nu ringde han, sa han, för att jag skulle veta att det jobbades intensivt med paketering av »Father & Son«. Det gällde att knyta en meriterad producent och självlysande skådespelare till projektet. I övrigt var det bara att köra. De älskade filmen.

Detta, insåg jag när jag lagt på, var konsekvensen av att ingen kunde säga annat än ja i Hollywood. Alla projekt levde för alltid. I evigheters evighet. Ve den som sa nej till något som sedan blev en framgång. Skrev man ett manus som hamnade högst upp på the Black list – den inofficiella topplistan för osignade filmmanus i stan – med andra ord: skrev man ett manus som producenter och regissörer i Hollywood tyckte var årets bästa manus, var den genomsnittliga tiden innan manuset började spelas in ungefär åtta år. Om det hände alls.

Det var vad de erfarna proffsen menade med tålamod.

(Det måste, har jag ofta frågat, finnas undantag? Jo, jo, det finns det förstås. Men ingen jag hittills talat med i LA kan namnge något av dessa.)

Så jag satt hemma i Miami efter min fantastiska vecka i LA, där alla älskade mig och allt jag någonsin hade gjort och hur jag klädde mig och min svenska accent, och stirrade på mobilen som inte ringde. Och så plötsligt, efter tio dagar, ringde det. Ett okänt nummer från Hollywood, California.

Var det CAA? Eller William Morris? Nej, det var United talent agency, den tredje av de tre stora agenturerna. Men dem hade jag inte träffat? En man som vi kan kalla Sandy Hoover ringde och frågade om rättigheten till ett projekt som jag skrivit och skickat till en agent i New York 2007 fortfarande var till salu? Sandy hade en regissör som älskade det, och gärna ville göra det. Men hur hade han fått tag i det? Något från 2007? Det var ju sju år sedan. Jag försökte komma ihåg vad jag hade skrivit medan Sandy pratade på. Det kanske mest namnkunniga av de oberoende produktionsbolagen, just då med ett par nyvunna Oscars i bagaget, ville köpa rätten och göra en tv-serie. »Känner du till UTA?« frågade han. »Vi representerar hundratals skådespelare och artister. Vad gäller just ditt projekt har namn som Mark Ruffalo, Alicia Vikander och James Franco varit på tapeten.«

Jag var stum. Och förvirrad. Visste Sandy att jag veckan innan varit i Hollywood för att sälja filmmanus? Nej, det hade han ingen aning om. Och av tonen framgick det att han var komplett ointresserad av det. Sammanträffanden av den sorten var inte märkvärdiga. Jag förstod senare att det berodde på att Hollywoods samtliga strukturer var baserade på sammanträffanden av detta slag.

Okej, sa jag. Låt oss sälja den här tv-serien.

Och ett par veckor senare var det gjort. Slutförhandlingen skedde medan jag satt i bilen på en parkeringsplats på Islamorada med en kaffe från Starbucks i mugghållaren och talade i högtalartelefonen om villkoren. (Det skulle dröja nästan nio månader innan kontraktet, som vi var överens om där och då, faktiskt blev klart. Advokater på båda sidor av förhandlingsbordet måste – det var en tradition lika helig som namedropping – först ägna tusentals timmar åt att komma överens om precis det vi gjort upp om på den där parkeringsplatsen. Flera gånger under dessa månader var jag säker på att det inte skulle hända, att jag hade blivit lurad. Men Hollywood luras inte vad gäller muntliga överenskommelser och avtal. Man skriver på, man betalar vad man lovat, men även advokater måste ju, som bekant, leva. Min första tv-serie var därmed såld, även om jag aldrig förstod exakt vid vilket av de hundra tillfällen då »allt är i princip färdigt« jag skulle fira detta.

Efter detta sa Sandy att nu gällde det att smida medan järnet var varmt. Kunde jag skriva en tv-serie till, kanske? I ungefär samma stil. Självklart, svarade jag. Den hybris som fått mig att åka till Los Angeles en första gång hade efter försäljningen fått onödig påspädning. Nu fanns det ingenting jag inte kunde.

Utom möjligen engelska?

Försiktigt frågade jag Sandy om hur de såg på min språkliga förmåga? Att skriva filmmanus gick bra. Man använde ju presens i beskrivningen av en situation eller miljö, och sedan var det dialog. Men att skriva outlines och treatments till tv-serier ställde högre krav på språklig ekvilibristik.

Sandy förstod inte frågan. Hur då, inte kunna skriva engelska? »We’re speaking English right now, aren’t we?« Jo, jo, men språket var ju trots allt ... Han avbröt mig brutalt. Det fanns tiotusentals personer som kan skriva i Final draft, det program som alla världens manusförfattare använder, förklarade Sandy. Det behövde jag inte oroa mig för.

I min enfald hade jag trott att själva skrivandet hade med manusförfattande i Hollywood att göra. Förmågan att formulera sig, att berätta en historia. Nej, nej, det där fanns det folk som kunde, och spaltmeter av handböcker. Nej, det var inte ett problem. Sandy letade idéer, pitcher, och vi gjorde upp om att ringas kommande fredag, klockan tre på eftermiddagen, då jag skulle haft tid att tänka ut något spännande.

På torsdagen ringde Sandys assistent, låt oss kalla honom Vince, och sa att Sandy tyvärr inte kunde tala med mig klockan tre. Fungerade klockan fem? Självklart, sa jag, och så vi talades vid klockan fem. Han bad om ursäkt för den ändrade tiden. Han hade varit tvungen att ta hunden till veterinären. Jag frågade artigt vilken ras det var, och Sandy började berätta. Om hunden. Och dess problem med levern. Och att det här var den tredje veterinären de varit hos. Han fortsatte i säkert en kvart innan jag fick en möjlighet att berätta om en idé jag hade. Jag lovade att skicka honom ett par tre sidor, och han föreslog att vi skulle talas vid igen nästa fredag klockan tre.

Sagt och gjort. Jag skickade sidorna på onsdagen, på torsdagen ringde Vince och flyttade vårt samtal till följande måndag, och på måndag ringde Sandy.

Jag var förstås spänd på vad han tyckte, men inledde ändå med en allmän fråga om hans vecka. Utmärkt, sa han. I fredags hade han varit tvungen att åka till Malibu och prata med Steven (att efternamnet var Spielberg var så löjligt självklart), men annars så. Bortsett från hunden. Det var inte levern, det var något med andningen. Sandy hade ställt in en middag med George Clooney på kvällen. Hunden hade fått tabletter och blivit bättre i helgen. Jag gratulerade till detta, och frågade vad han tyckte om min idé. Jaså, idén. Den var usel, sa Sandy. Hade jag något annat? Något överraskad sa jag att, jo, jag kunde skicka något annat. Skulle vi höras på fredag? Det gjorde honom glad. Ja, perfekt, på fredag klockan tre!

Och så hade vi skapat vår egen arbetsrutin.

Under hela våren ringde Vince på torsdagen och bokade om fredagens telefontid. Sedan pratade jag med Sandy, någon annan tid på fredagen eller på måndagen. Och han berättade utförligt om sin sjuka hund, ibland uppåt en halvtimme, och därefter sågade han mina nya förslag på ett par sekunder. Jag tror att jag gav honom tio, femton skriftliga pitcher som jag själv ägnade mer och mer omsorg att utarbeta, men jag började samtidigt misstänka att han inte ens läste dem. Vid ett tillfälle, när jag skickat honom sex olika förslag i fyra olika genrer och försökte få honom att ge mig någon slags ledtråd; vilket av mina förslag var minst dåligt, slog han fast att alla var lika usla. Sedan ville han åter tala om hunden.

Jag hade stött på en man som trodde sig kunna lura systemet. Han sa nej när alla andra sa ja, men det var bara ett förklätt nej. När jag i förtvivlan och desperation frågade varför han ville att jag skulle fortsätta skicka förslag, blev han förbluffad. »But we’re working together now«, förklarade han. Jag hade aldrig träffat Sandy. Den enda gång jag försökt hälsa på honom hade han varit i New York över dagen. Han avskydde allt jag skrev. Men vi jobbade ihop.

I början av sommaren hände två saker. Den viktigaste var att hunden dog. Sandy berättade om sorgens dag, om hur han samlat sin familj, sin hustru och barnen, kring sängen där den döda hunden låg, och hur de sedan höll varandras händer och sjöng judiska sorgesånger. Berättade han, och gav mig ett kort smakprov.

Det andra som skedde var att Sandy till slut gillade en av mina idéer.

Det var en science fiction-serie. Jag hade bestämt mig för att satsa allt på ett kort och jobbat i ett par veckor med premisser och en storyline. Jag medger att jag var nöjd, trots att jag efter elva veckors brutala sågningar befann mig mycket långt ifrån mitt fornstora, uppsvällda ego. Men jag trodde verkligen på idén, och som vanligt gick jag runt i våra kvarter på Sunset Island samtidigt som jag talade i mitt headset med Sandy. Jag drog även idén muntligt, eftersom jag anade att han för länge sedan slutat läsa det jag skickade.

För första gången blev Sandy alldeles tyst. »Vad tror du, Vince?« frågade han. Vince? Och mycket riktigt hördes Vince röst i mobilen. »Skitbra«, sa Vince. »Fantastiskt. Det här skulle jag se.«

Jag blev förvirrad. Hade Vince alltså lyssnat på alla dessa veckors sågningar och hundhistorier? Svaret, fick jag senare veta, var: absolut. Vince satt alltid uppkopplad på Sandys samtal.

»Det här«, sa Sandy, »är något helt annat. Jävligt bra. Det här tror jag på. Kan du skriva ett treatment på en pilot?« Självklart kunde jag skriva piloten, och jag skickade in den tio dagar senare.

Det var sista gången jag någonsin hade kontakt med Sandy. Han ringde aldrig tillbaka. Inte Vince heller. Jag sökte dem ett par gånger under sommaren, men det var omöjligt att komma igenom.

För en månad sedan läste jag i tidningen att Sandy bytt agentur, och nu börjat jobba hos en av de nya och fräscha uppstickaragenterna. Vilket betyder att jag vet exakt hur de fräscha uppstickarna kommer fungera. Exakt som de gamla konservativa marknadsledarna.

Jag tänker på Hjalmar Bergman. Och Ingmar Bergman. Och Sture Dahlström. Och alla de andra som åkte till Hollywood och satte sig och skrev och skrev och ändå aldrig nådde fram till den magiska scendörren. Uppenbarligen hade någon berättat för dem att man måste bo i stan och äta ofattbart många organiska och glutenfria luncher för att lyckas. (Eller åtminstone ge sken av att bo i stan och äta lunch dygnet runt.)

Men visste de att allt ska ta fem till tio år? Förmodligen inte.

Själv litar jag helt på att projektet från 2007 som jag sålde så framgångsrikt 2014 kommer att hända vilken dag som helst efter 2020. När jag frågar hur det går svarar alla att de älskar mig och älskar mina idéer och att det kommer att bli helt »awesome«. »Father & Son« håller fortfarande på att paketeras, vad jag förstår, men någon sa att Brad Pitt nyss läste manuset vid en pool på Chateau Marmot och verkligen gick i gång. Och »Helikopterrånet«? Men det kommer SÅKLART att bli en storfilm, det är ju självklart, för det är ju en helt brilliant novel, man!

Säger Hollywood.

Och då vill man ju så förtvivlat gärna tro på det.