BK Häcken: Från källaren till Champions League

Det var Gerda som bar fram kondomen. Den låg i sin plastförpackning bredvid den hopvikta notan på det lilla försilvrade fatet. Gerda var vid det laget en institution på Pustervikskällaren. En servitris nära pensionen som burit ut pilsner, pyttipanna, isterband, sill och en och annan sup till stamgäster som kände henne lika bra som hon kände dem. Hon visste exakt hur mycket var och en tålde och när det var dags att skicka hem dem. Men fram till den punkten hade hon också förståelse för att folk faktiskt både kunde och ville bli berusade. Många, i synnerhet äldre, kallade Pustervikskällaren för Rôva.  

Namnet ska ha uppkommit någon gång under 1870-talet då en av döttrarna till dåvarande ägaren arbetade som kassörska och med åren utvecklat en särdeles omfångsrik bakdel. En kombination av det stillasittande arbetet och restaurangens goda mat, sägs det. Gerda kunde också berätta att det på den tiden fanns en storvuxen dörrvakt som motade bort ovälkomna gäster och som följdriktigt hade döpts till hemorrojden. Även om Pustervikskällaren på hundra år tappat en hel del av sin glans och mer blivit ett tillhåll för pilsnergubbar, trasiga själar och en och annan konstnär höll Gerda stilen: alltid i välstruken vit blus, svart kjol och vitt förkläde. Med tanke på ålder och naturlig pondus kunde man ha föreställt sig Gerda som omfångsrik men det var precis tvärtom. Gerda var liten och späd och det var nästan obegripligt hur den lilla kroppen rent fysiskt klarade av att balansera tyngden av det samlade porslinet från ett avdukat bord.  

Nu var det inga större vikter som skulle balanseras. En oval liten bricka med en nota och en kondom. Stamgäst är kanske fel men mannen var i alla fall på Pustervikskällaren tillräckligt ofta för att alla i personalen hade lärt sig att han aldrig gav dricks. Till slut hade servitriserna tröttnat och bestämt sig för att skicka ett budskap. Gerda satte ned brickan på bordet med ett neutralt varsågod. Gästen tittade på brickan och hajade till vid åsynen av det lilla rektangulära plastemballaget. Sedan tittade han på Gerda som utan att lyfta ett ögonbryn meddelade: 

 – Sådana som du vill vi helst inte ha några fler av.  

Året var 1979 och sedan ett halvår tillbaka hade Pustervikskällaren nya ägare. Och en ny publik.  

– Vi skrämde bort gubbarna med vår kultur, säger Lars Jacob Jakobsson, scenograf hos Nationalteatern, en av tre delägare i restaurangen. De andra två var Sällskapet Maneten, en sammanslutning av konstnärliga yrkesgrupper med ett eget galleri, samt BK Häcken, fotbollslaget från Hisingen som på bara några år tagit klivet från division 5 till division 2, då näst högsta serien under Allsvenskan.  

Nationalteatern hade funnits i närmare tio år men saknade både fast scen och repetitionslokaler. Från början en liten studentteatergrupp som utvecklats till att kunna sätta upp mastodontproduktioner som Tältprojektet där man spelade 96 föreställningar på 31 platser i ett cirkustält under fem månader. 100 000 såg föreställningen. Teatergruppen hade satt upp egna krogshower och spelat in musik för både barn och vuxna där albumen Kåldolmar och kalsipper och Barn av vår tid nådde försäljningssiffror som dagens svenska artister knappt ens vågar drömma om. Pustervik erbjöd dels en egen fast kabaréscen men också en möjlighet att bygga en teater. Sällskapet Maneten hade bildats 1958 och då enbart som ett konstgalleri. Med åren kom man att växa till en bred organisation med 2 000 medlemmar: konstnärer, konsthantverkare, författare, tonsättare, fotografer och teaterarbetare. Maneten hade vuxit ur sina dåvarande lokaler i Dicksonska palatsets gamla stall och ville ha plats för både kansli och galleri, men framför allt önskade man en lokal där man kunde synas.  

Arkitekten Igor Cronsioe hade insett att Maneten var nära taket när det gällde stödpengar från det offentliga och att man måste hitta andra inkomstkällor för sin växande verksamhet. Och BK Häcken? Ett kompisgäng från Kville på Hisingen som inte fick kalla sig BK Kick när man skickade in registreringsansökan 1940 eftersom namnet var upptaget och då valde att döpa laget efter häcken som kantade ena sidan av tomten där de brukade spela. Under sjuttiotalet hade man visserligen gjort en snabb resa i seriesystemet men jämfört med Öis, Gais och IFK Göteborg var man ett obetydligt förortslag utan publik.  

– Vi gick in i samarbetet för att vi ville sätta oss själva på kartan och bredda intresset för klubben, berättar Åke Nilsson, ordförande för Hisingslaget mellan 1971 och 2006.  

Från början fanns också en fjärde part bland intressenterna. Författaraliaset Kennet Ahl, Christer Dahl och Lasse Strömstedt, som skrivit succéromanerna Grundbulten och Lyftet och som utökats med skådespelarna Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro i höjd med att Lyftet blev långfilm. Ahl-kvartetten var med i den tidiga planeringen men någon gång under våren 1978 försvann de ut ur diskussionen. Dels ställde man ultimatum till de övriga att restaurangen måste lämnas utanför projektet, men det talades också om meningsskiljaktigheter i och med att man skulle formulera en gemensam målsättning. Trots att Sverige vid den tiden lutade kraftigt åt vänster och att såväl BK Häcken som Nationalteatern och Maneten hade sin beskärda del av vänstersympatisörer så var tre fjärdedelar av Kennet Ahl så indränkta i KPML(r)-retorik att den fjärde, Lasse Strömstedt, trots framgångarna fick nog och lämnade kollektivet. 

Igor Cronsioe är i dag inte det minsta förvånad.  

– Med tanke på hur konfliktlinjerna såg ut på den tiden skulle jag säga att det var ett rent mirakel att några överhuvudtaget kunde komma överens om någonting. 

– Men med det sagt fanns det en väldigt intressant dynamik i konstellationen.  

Ur bolagsordningens målsättningsparagraf kan man läsa: ”Bolagets uppgift skall vara att skapa resurser för kulturverksamhet som bedrivs av bolagsbildarna”. Vidare i texten: ”Bolaget skall som grund för sin verksamhet driva restaurangverksamhet med målsättningen att skapa en träffpunkt för olika grupper inom ett brett kulturområde och genom estradverksamhet o dyl. på ett professionellt sätt rikta sig till en bred publik”. Den som vill kan i dag läsa sig till högskolepoäng om fotboll som kulturell företeelse på universitet men under 1970-talet var tanken på fotboll som kultur långt ifrån vedertagen.  

Kanske hade BK Häcken också en lite annan profil än andra lag. Ända sedan slutet av 1960-talet hade klubben anordnat gemensamma teaterbesök, och i samband med Gothia Cup, Häckens pojklagsturnering som ännu inte hade vuxit till dagens megaevenemang, hade man beställt en specialskriven pjäs om ungdomsfotboll av Götateatern – en teatergrupp man också delade en styrelsemedlem med. 

 – Jag såg ju fotbollen som en konstart, säger Åke Nilsson. Och ser man till tidsandan, både politiskt och kulturellt, kände jag att vi delade många värderingar med Maneten och Nationalteatern.  

Föremålet för trions drömmar om kulturellt sammanhang och symbios var på dekis men det fanns säkert också något lockande i Pustervikskällarens närhet till hamnen och krogens sjöfolksnära historia. Ägarna, statliga Sarabolaget, hade länge haft planer på att lägga ner den olönsamma restaurangen men när det under hösten 1977 blev känt att Maneten visade intresse för att flytta in började man tänka om. Nu var man beredd att sälja den nedslitna fastigheten men fortsätta att driva restaurangen.  

Under våren 1978 bildades Pustervik Kultur AB av föreningarna Maneten, Nationalteatern och BK Häcken och i april lade man ett bud på 800 000 kronor för fastigheten Röda Bryggan 3 och 4. En summa som ingen av delägarna hade. Man räknade med att låna pengar och att Göteborgs kommun skulle gå i borgen. Staden styrdes denna tid av en koalition mellan socialdemokrater och vänsterpartister, under normala omständigheter mer benägna att satsa på kultur än borgarna, och för övrigt var ju själva idén med projektet att tjäna pengar åt kulturen. Vad kunde gå fel?  

Pustervik Kultur ansökte om ett ränte- och amorteringsfritt lån på 280 000 kronor samt kommunal borgen som säkerhet för ett lån på 220 000 kronor.  

Kommunfullmäktige godkände borgensåtagandet. Den borgerliga minoriteten tyckte det var olämpligt att kommunen skulle gynna en enskild näringsidkare och att idrott och alkoholservering inte hörde ihop, men tre folkpartister bröt partilinjen. Pustervik Kultur AB kunde gå till banken och få ut lånet.  

Efter ett frenetiskt renoveringsarbete under några veckor invigdes Pustervikskällaren den 28 oktober 1978. I Manetens galleri på övervåningen visade man Till sjömännen – havets arbetare, en retrospektiv över Torsten Billmans verk, främst träsnitt med motiv från konstnärens tid som sjöman. På restaurangens kabaréscen uppträdde Sonya Hedenbratt, Kent Andersson, Tomas von Brömssen och Harald ”Bagarn” Andersson uppbackade av ett kapell under ledning av pianisten och dragspelaren Bernt Andersson. Pustervikskällarens ton var därmed satt, präglad av lokalt förankrad arbetarkultur, om än i förhöjd och mer professionell tappning. Sett till restaurangens historia passade detta utmärkt. Köket som drevs av samma tre kvinnliga kockar som på gamla Rôvas tid var inriktat på husmanskost. Paternostersillen hade blivit en lokal berömdhet men nu fanns också ambitioner att med hjälp av restauranggästerna skapa nya klassiker. Robert Jonsvik, konstnär och en av initiativtagarna till Pusterviksbolaget, föreslog att den som bidrog med ett recept som var bra nog för att hamna på menyn också skulle få med sitt namn precis som museernas små metallskyltar där donatorerna angavs.  

Ganska snart uppstod frågor kring vad BK Häcken egentligen kunde bidra med utanför fotbollen. Inom fotbollen var det sena sjuttiotalet en konfliktfylld tid. Två spelsystem stod mot varandra. Ett tyskt-holländskt, mer individuellt inriktat, byggt på man-man och punktmarkering i kombination i försvaret. Det andra engelskt, mer kollektivt inriktat system med zonförsvar, press och understöd över hela planen. Båda hade sina tillskyndare, det tyskholländska framför allt genom Lars ”Laban” Arnesson, svensk förbundskapten, det engelska genom Bob Houghton och Roy Hodgson, båda med allsvenska framgångar som tränare för Malmö FF respektive Halmstad BK och vars filosofi plockats upp av en ung Sven-Göran Eriksson, nybliven tränare för IFK Göteborg. Vid sidan av dessa två huvudleder fanns också en tredje väg, en kombination av det individuella och zonförsvarslinjen, representerat av BK Häckens tränare Agne Simonsson.  

Debatten handlade om hur mycket tränarna skulle styra spelet och hur underhållningsvärdet skulle påverkas. Att kunna iscensätta en fotbollsdebatt på hemmaplan var förstås ett drömtillfälle för BK Häcken och såvitt Åke Nilsson minns lyckades man också locka de tre främsta representanterna, Laban, Svennis och Agne, till en mycket välbesökt afton. Om någon vann debatten är i dag oklart men 1982 tog Svennis IFK Göteborg till ett UEFA-Cup guld och Agne Simonsson förde upp BK Häcken i Allsvenskan. Båda med ett mer kollektivt utformat spelsystem. Vid sidan av de etablerade fotbollsteoretikerna också fanns en professor i informationsteori och datakommunikation bland debattörerna. Lars Kristiansson hade utvecklat styrsystemet på flygplanet Viggen och varit lektor vid militärhögskolan men framför allt forskat om samhällseffekterna kring datatekniken och mikrodatorns framväxt.  

Lars Kristiansson kunde ha samvetskval för att ha varit med och skapat den militära utvecklingen samtidigt som han hade funderingar på om en tränare i framtidens spelsystem skulle kunna styra spelet på planen via inopererade chip i hjärnan på spelarna. Förutom att då och då agera debattvärd ansvarade BK Häcken också för en annan viktig uppgift på Pustervikskällaren: garderoben. Som motvikt till alla palestinaschalar hade krogen stadens bäst klädda garderobiär, Tommy ”Tompa” Johansson, vänsterytter i BK Häcken, alltid strikt klädd i kostym. Oavsiktligt råkade Tompa också vara behjälplig i ett annat sammanhang.  

Medan övriga i Nationalteatern var ute och turnerade land och rike runt med föreställningen Rockormen satte tre hemmapappor, Totta Näslund, Håkan Wennberg och Hans Wiktorsson, tillsammans med Bernt Andersson upp minikabarén En fis i vinden. En succéföreställning som spelades 40 kvällar för fulla hus. En kväll tappade emellertid Totta Näslund texten till låten Rorsmannen efter raderna: Nixon fraktar Coca Cola över havet till Shanghai/Röda bröder som förblöder medan USA inspekterar/Folk måste få det bättre, det är vår filosofi…  

Den obekväma pausen efter ordet filosofi varade emellertid inte länge. Strax hördes från garderoben: Gula faran botas ej med god ekonomi/Och över alltihopa lyser solen som aldrig ska gå ner… Totta hittade rätt i texten och fortsatte sjunga till publikens jubel och uppskattande blickar mot garderoben.  

– Jag hade hört den där texten så många gånger att den omedvetet fastnat i huvudet, minns Tommy ”Tompa” Johansson, och följande lördag blev jag hembjuden till Totta på fest. Nationalteaterns verkliga avsikt med sitt engagemang i Pustervik Kultur AB låg på kvarterets innergård där man planerade att bygga sin första egna fasta scen. Scenografen Sören Brunes konstruerade en modell efter ritningar han och en ung Gert Wingårdh utfört där tanken var att man skulle utnyttja hela den trekantiga innergården upp till takfoten så att gårdens ytterväggar blev teaterns innerväggar. Problemet var att Pusterviksprojektet bara ägde två väggar. Den tredje tillhörde familjen Gulin vars klädbutik hade legat i kvarteret sedan 1927 och nu behövde Nationalteatern komma överens med en familj som ideologiskt var deras raka motsats och lite till.  

Under hösten 1979 ställde Maneten ut Petter Zennström, man visade samlingsutställningen Öga för öga – mot våld och övervåld med bland andra Roj Friberg, Hans Wigert och Torsten Renqvist och man genomförde en latinamerikansk festival där restaurangen bjöd på latinamerikansk meny med Empanadas och Pescado Frito con Escalada. Att knyta ihop konst med mat och andra aktiviteter var en av ursprungsidéerna med Pustervikskällaren där en utställning inte sällan spillde över också i restaurangen så att gästerna satt och åt bland måleri och skulptur. Varje söndag visade man också kvalitetsfilm i Manetens lokaler. På restaurangscenen gästspelade Bröderna Segerstöm i Tidningsteatern och Björn Granath gjorde två bejublade monologer av Dario Fo, Historien om tigern och Mistero Buffo.  

En sak som däremot inte framkallade jubel var ekonomin. Likviditeten var ansträngd. Pustervik Kultur lånade tillfälligt pengar av Maneten för att täcka upp en kassabrist. Man drog i gång en stödfond som trots att den samlade ett veritabelt vem-är-vem inom kulturen: Roy Andersson, Björn Afzelius, Tommy Körberg, Lars Forsell, Peter Dahl, Per Åhlin, Sven Wollter, Sven Melander, Carl Johan de Geer, Tage Danielsson, Hasse Alfredsson och många fler resulterade i ynka 9 000 kronor mot förväntade femtiotusen. I december 1979 hade krogen ett stort underskott och ännu inga besked om den kommunala borgen, som hade överklagats. Till de få ljuspunkterna hörde att teaterbygget på gården äntligen kunde börja förberedas och Nationalteaterns hemmapappor började riva ut gamla skjul och annan bråte från gården. Den 15 mars planerade man att ha premiär både för teatern och Nationalteaterns nya pjäs Stål, champagne, blod & pilsner. När Maneten sammanfattade 1979 konstaterade man en mindre förlust härlett till Pustervik Kulturs kortfristiga lån som ett halvår försent fortfarande var obetalt.  

Mer oroande var att BK Häcken diskuterade om man skulle lämna Pusterviksprojektet. Styrelsen var fortfarande positiv men flera medlemmar protesterade. Klubben hade inte tjänat några pengar och de medel man investerat i krogrörelsen borde i stället ha satsats på ungdomsverksamheten. Än värre var det med Nationalteaterns förhandlingar med Gulins. Från början hade det gått så bra att Olle Gulin, sonson till grundaren Sven, till och med erbjudit sig att gå in i projektet, men plötsligt motsatte man sig teaterbygget. Skälet som angavs var att det efter borgarnas valvinst blåste andra politiska vindar i Göteborg. Likviditeten i Pustervik Kultur AB som tidigare varit ansträngd började nu bli akut. Kommunalrådet, centerpartisten Werner Wessberg, uttalar sig i tidningen Arbetet: ”Vi var tveksamma till kommunal borgen redan när vi såg de första kalkylerna. Nu har vi sett att vi hade rätt från början”. Som om inte detta vore nog hotade Restaurangfacket att sätta krogen i blockad eftersom Pustervikskällaren ännu inte hade skrivit på något kollektivavtal.

Den 7 mars 1980 var alla försök till lösningar uttömda och Pustervik Kultur AB tvingades ställa in betalningarna. Pustervikskällaren överlämnades till Ackordscentralen. Men medan allt detta hände under ytan pågick den publika verksamheten som vanligt. Den förlustbringande restaurangen var fullsatt varje kväll när artister som Cornelis Vreeswijk, Tomas Wiehe och Olof Buckard uppträdde. Från den lilla scenen spelades romsk folkmusik, musik från Grekland, blues och jazz. Maneten ställde ut brigadmåleri från Barcelona och visade samlingsutställningen Vem hotar freden? med Jim Berggren, Torsten Jurell och Johan Lagergård med flera. För att inte riskera att dras in i konkursen bestämde sig nu BK Häcken för att dra sig ur affären och erbjöd Nationalteatern och Maneten att överta deras aktier för 1 krona. Nationalteaterns svarade med att själva lämna bolaget i kölvattnet av det havererade teaterbygget. Maneten blev nu ensam ägare till både fastighet och krogrörelse. Ur Manetens styrelseprotokoll 19 maj 1980: ”Inga skulder för dagen däremot väntas uppgörelser med Energiverken, El och Gas plus VA-verket. Skuldbördan ökar genom räntorna med 12 500 kronor/månad. Övertrasseringen av checkkrediten är i dag 14 400 kronor. Om tio dagar ska löner utbetalas. Tungt!!!”  

PK-banken meddelade att de hittat en köpare som var villig att betala så mycket som banken fordrade. Köparen avsåg att riva Pustervikskällaren och bebygga tomten. För att förhindra detta bildade Maneten ett nytt bolag, Nya Pustervik Kultur AB, med målet att försöka återköpa fastigheten och restaurangrörelsen. På en handskriven A4 har någon i Maneten gjort anteckningar från ett möte med Ackordscentralen: ”Bilda nytt bolag. Byt bank och låna 960 000 kronor. Gå i konkurs i stället för ackord. Spara ackordspengarna till rörelsekapital. Undvik att pressa kommunen på borgensåtaganden, det kan underlätta stödfonden”. Mer som en formalitet efter en utdragen dödskamp försätts Pustervik Kultur AB i konkurs vid Göteborgs tingsrätt den 26 juni 1980. Nya Pustervik Kultur AB sätter genast i gång med att rekrytera en styrelse och skapar en ny stödfond där de olika Maneten-föreningarna, bland dem KRO, Konsthantverkarna och Sveriges Arkitekter, samlar ihop 94 000 kronor. Konstnären Roj Friberg får i uppdrag att utforma ett litografiskt aktiebrev med en numrerad upplaga på 250 exemplar som ska säljas för 1 000 kronor bladet. För att kunna behålla lokalerna hyr man Pustervikskällaren av Ackordscentralen och etablerar en klubb, Pustoteket, i Manetens våning. Medlemmarna klagar eftersom det inkräktar på deras konstrevir men Pustoteket visar sig bli det enda i hela Pustervikshistorien som faktiskt genererar vinst. Björn Afzelius och Tottas Bluesband spelar fyra-fem gig på raken över sommaren 1980 och drar in välbehövligt kapital till verksamheten. Men det dröjer inte särskilt länge förrän Pustervikskällaren återigen hamnar i trångmål. Hälsovårdsnämnden och Yrkesinspektionen kräver att det nedslitna köket ska renoveras. Maneten försöker få kommunen att gå in med en borgen men Stadskontoret tror inte på kalkylerna, trots detta går kommunen med på borgensåtagandet men denna lilla glimma av framtidshopp blir kortvarig. Den 7 februari 1981 går polisen in i lokalerna och beslagtar all öl, vin och sprit. Pustervikskällaren förlorar sitt alkoholtillstånd. Det visar sig att krogen sedan augusti 1980 saknat rätt att servera alkohol eftersom Länsstyrelsen avslagit ansökan om tillfälligt utskänkningstillstånd på grund av att köket inte renoverats.  

Vid ett möte i Göteborgs socialnämnd avslår sedan en borgerlig majoritet definitivt Pustervikskällarens ansökan om utskänkningstillstånd trots att flera förvaltningar tillstyrkt. Personalen varslas om permittering och en sista gång uppvaktas kommunen för att få dem att köpa Pustervikskällaren och låta Maneten vara kvar. Man hänvisar till utställningarna, de unika kontaktvägarna som skapats, restaurangens långa historia och situationen för de 22 anställda. Kommunen svarar att man kan tänka sig att hjälpa Maneten att lösa sitt lokalbehov men inte genom att köpa Pustervikskällaren. I maj 1981 begär sig Nya Pustervik Kultur AB i konkurs och med det går projektet slutgiltigt i graven.  

Åren runt decennieskiftet 1970- och 80-tal var en politisk brytningstid där en vänstervåg med starka välfärdsstater och kollektiva lösningar i 1968-erans kölvatten ersattes av individualism och marknadsekonomi. Sverige kom från decennier av socialdemokrati till en borgerlig samlingsregering som med knapp marginal behöll makten i riksdagsvalet 1979. I Göteborg avlöste ett borgerligt styre en S+V-koalition. Det var i den glipan Pustervikskällaren existerade. Där fanns konsten, nöjena, politiken och faktiskt också idrotten sida vid sida. Och även om drömmarna om vad samexistens kunde skapa inte fullt ut infriades hos de tre initiativtagarna så uppstod en unik miljö som kanske aldrig hade varit möjlig vid något annat tillfälle. Expressenjournalisten Roland Arvidsson var en av dem som gjorde Pustervikskällaren till sitt stamställe tillsammans med några journalistkollegor och kulturarbetare.  

– På Pustervik fanns alla figurerna, säger han. Från svetsare till teaterregissörer. Och det roliga var också att många av gubbarna, som hade suttit där i kanske trettio år, fortsatte att gå dit.  

Roland Arvidsson var också en av dem som köpte ett av Roj Fribergs aktiebrev. Det hänger nu på väggen hos en gudson. Och så en dag var Pustervikskällaren stängd. En handskriven papperslapp satt häftad på dörren mot Brogatan.  

BK Häcken fortsatte att avancera i fotbollens seriesystem. Det allsvenska guldet 2022 var kvittot på att Totta Näslunds affärskumpaner en gång i tiden nu är bäst i Sverige på sin egen konstform. Champions League nästa.

***

Läs även: Överklassens diskreta charm

Läs även: Här är det bäst att leva i Sverige