Brott och Straff: Tuffare Tag

Leif Axmyr dömdes 1982 till livstids fängelse för dubbelmord i Gävle. I dag är han 67 år gammal. Och inne på sitt 25:e år i följd i fängelse. När svenske rekordhållaren i fängelsestraff ansökt om nåd eller att få tidsbestämt straff avslås det gång på gång. Han minns inte längre hur många gånger han sökt. Svaret är alltid detsamma: Nej.

– Jag tycker att jag har sonat mitt brott. Någon gång måste det bli ett slut. Man vill ju komma ut någon gång, inte dö på insidan av ett fängelse, säger Leif Axmyr.

Det finns, eller har åtminstone funnits, en föreställning om att Sverige har en väldigt liberal kriminalpolitik. Och visst är vi ljusår från det amerikanska rätts- och straffsystemet. Men de senaste 10–15 åren har Sverige haft en rättsskärpning som saknar motstycke i västvärlden. Utvecklingen av kriminalpolitiken går dock i otakt med brottsutvecklingen, som inte alls är lika dramatisk. Det har skett en ökning av vissa enskilda brott, men totalt sett begås det inte fler brott i dag än för ett par decennier sedan.

När Sverige gick in i 90-talet satt 29 personer i fängelse på livstid. I dag är summan 144. Antalet mord, som är den vanligaste orsaken till livstid, har under samma tid varit ganska konstant.
Från att ett livstidsstraff i praktiken var 6–8 år, blev det 14–16 år till dagens 18–25 år. Utan att det begås färre – eller fler – mord.

Så: Hur gick det till?

1975 kom Tage Danielssons film »Släpp fångarne loss, det är vår!«, med ett budskap som inte kunde missförstås. Naivt? Kanske. Men även tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson var en förespråkare för en humanare kriminalpolitik. Han engagerade sig också som övervakare åt den redan då riksbekante Lars-Inge Svartenbrandt. Lennart Geijer, socialdemokratisk justitieminister, menade att målet var att Sverige skulle ha högst 500 fångar inlåsta.

Sedan dess har debatten gjort en rejäl U-sväng. I dag tävlar partierna i att vara tuffast i fråga om brott och straff. 1998 hade Sverige 60 intagna per 100 000 invånare. 2004 hade siffran stigit till 81 intagna per 100 000 invånare. Ökningen är den största bland alla länder i västvärlden. Då har Sverige ändå samtidigt minskat antalet korta straff, och sedan 1999 kan den som får ett kortare fängelsestraff avtjäna straffet utanför anstalt med fotboja. Sedan 1999 går det också att ersätta en villkorlig dom med samhällstjänst. Allt fler avtjänar sitt straff på annat sätt än i fängelse. Ändå ökar fängelsebefolkningen kraftigt. En orsak är att halvtidsfrigivningen också togs bort 1999. Den som dömts till ett tidsbestämt straff måste sitta av minst två tredjedelar av tiden.
Men: Varför sitter fler i fängelse i dag om brottsligheten inte ökat?

– För 15–20 år sedan blev kriminalpolitiken en del av partipolitiken. Tidigare hade det varit experternas domän, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Nu blev kriminalpolitiken i stället en del i kampen om väljarna.

– Det kanske hängde ihop med att kalla kriget tog slut. Ett hot försvann, och behövde ersättas av något annat. Politikerna lärde sig snabbt att du vinner inga röster på att vara snäll mot brottslingar

AnnBritt Grünewald, på 70- och 80-talen anstaltschef på Österåker, är inne på samma linje:

– När jag började i kriminalvården hade vi politiker som inte hängde på opinionerna utan skapade dem själva. I dag är säkerhet det enda man pratar om. Fast man glömmer att säkerheten inte bara är statisk genom murar, staket och inlåsning. Det handlar även om personalens relationer till fångarna. Personalen vill jobba mer behandlingsinriktat för att ge intagna möjlighet att bryta sin brottsliga bana. Men ingen annan pratar om det i dag, säger AnnBritt Grünewald.

Den opinion som AnnBritt Grünewald hänvisar till är minst sagt tydlig. Fokus har låtit Gallup undersöka svenskarnas inställning till längden på fängelsestraffen. Hela 73 procent anser att fängelsestraffen är för korta. Men vad kommer först, de förändrade värderingarna eller en förändrad beskrivning av verkligheten? Ester Pollack är forskare på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm och har i en avhandling studerat samspelet medier, brottslighet och kriminalpolitik. Hon menar att mediebilden riskerar att bli »sannare« än verkligheten.

– Allmänheten får extremt svårt att ha en annan bild än att vi har en stark ökning av brottsligheten. Det växer fram en bild av en hopplös brottssituation. Det finns också en relation mellan brottsutvecklingen och medieexponeringen. En hård exponering kan öka benägenheten att anmäla visa brott, säger Ester Pollack.

– Kriminalpolitiken är också en av få återstående arenor där politikerna kan fånga in en opinion. Den har blivit ett allt viktigare område att profilera sig på, säger hon.

AnnBritt Grünewald nämner de uppmärksammade rymningarna förra sommaren som ett exempel på hur mediebilden kan påverka människors uppfattning om brottsligheten, vilket i sin tur påverkar politiken.

– Kriminalpolitiken har blivit en del av underhållningsbranschen. En rymning ger flera sidor i kvällstidningarna. Då tror folk att det är det normala. Men det är löjligt att fixera sig vid rymningarna när vi nästan inte har några, säger hon.

Andra pekar på nyliberalismens segertåg på 80-talet. Staten skulle skalas av de flesta uppgifter, utom det som gällde lag och ordning. Reagan i USA och Thatcher i Storbritannien krympte staten men ökade satsningen på polis, domstolar och fängelser. Då användes vad Tony Blair-rådgivaren Philip Gould kallade »tactics of fear«. Högerpartier krävde skärpta straff och beskrev en växande brottslighet. Lärdomen blev att den som är »soft on crime« är chanslös i val. Moderaterna tog efter: »Brottslingar ska sitta inne. Du ska våga vara ute.«

Hårdare tag blev det. Och så har det fortsatt.

– Jämför vi med 50-talet så har brottsligheten ökat dramatiskt. Men från mitten och slutet av 80-talet så planar det ut och trenden avtar. Under 90-talet avstannar den totala brottsutvecklingen, säger Jerzy Sarnecki.

– Då invänder man att det inte gäller alla brott. Nej, antalet narkotikabrott och polisanmälda våldsbrott har ökat. Det kan till en del bero på att fler våldsbrott anmäls i dag. Men det dödliga våldet ökar inte.

Fast straffen har definitivt blivit hårdare.

– Straffsatserna för narkotika- och våldsbrott har ökat. Den som är skyldig till upprepade narkotikabrott kan dömas till 15 års fängelse. Det kommunicerar en annan sak: den som då döms för mord kan knappast dömas till tio år, som enligt lagen är alternativ till livstid. Då ökar strafftiden för grova våldsbrottslingar, samtidigt som allt färre som begått mord döms till psykiatrisk vård jämfört med tidigare, säger Jerzy Sarnecki.

Men är det effektivt med hårdare straff?

– Motiven är knappast att förebygga brott, utan snarare att hämnas. Om vi höjer straffen för rattfylleri och våldtäkt, som nu diskuteras, påverkar inte det brottsutvecklingen.

– Det kan finnas nivåer där det får effekt. Men då talar vi om väldigt kraftiga höjningar. USA genomför experimentet i full skala, med en fångbefolkning på två miljoner människor. Då kan det ha marginella effekter på brottsnivån. Problemet är om det är värt priset – ekonomiskt och humanitärt.

Frågan som nästan aldrig ställs är: Funkar det?

– Om samma metoder användes inom medicinen skulle det kallas för kvacksalveri. Det finns små vetenskapligt hållbara kunskaper om vad som fungerar. Du kan inte introducera en ny medicin utan tester. Men det går utmärkt med behandlingsmetoder för till exempel unga lag­överträdare, säger Jerzy Sarnecki.

Ricard Nilsson har avtjänat strax över sex år av sitt livstidsstraff. Han är dömd för trippelmord. Hur länge han kommer att sitta vet han inte. Som de flesta livstidare befinner han sig i en evig rundgång mellan de tre säkerhetsanstalterna Hall, Kumla och Tidaholm.

Ricard är ordförande i förtroenderådens riksorganisation, FRIO. Han sitter just nu på Kumla.
– Det heter att man har en omfattande programverksamhet, men på min avdelning finns ingenting. Vi kan gå till verkstaden, vi har till och med arbetsplikt. Men där finns inte plats för alla. Det heter att man vill utöka möjligheterna till utbildning, men i stället begränsar man möjligheterna till högskoleutbildning.

– Det man har är några program importerade från Kanada och Storbritannien tagna ur sitt sammanhang. Här sköter personalen programmen efter en snabbutbildning. Samma personal som svarar för säkerhet och inlåsning, säger Ricard Nilsson.

Leif Axmyr får inte jobba. Han är pensionär.

– Jag går här och lullar på dagarna, det är samma dag ut och dag in. Spelar lite kort, ibland är det fotboll i hallen, och jag försöker hålla mig i form genom att styrketräna. Så länge vi nu får göra det.

Efter de uppmärksammade rymningarna 2004 fick Thomas Bodström förmodligen en order från Göran Persson: Ta initiativet i frågan! Under 2005 har han levererat utspel på utspel. De borgerliga partierna har ofta anslutit sig till Bodströms förslag. Fast i de egna leden finns de som menar att det är fel väg. I en motion till (s)-kongressen i höstas skrev Stockholms Arbetarekommun:

»Det är oroande att många socialdemokrater vill att vi ska avstå från att ta strid för en human och effektiv kriminalpolitik. Vi får ibland höra att vi inte ska förlora röster på kriminalpolitiken, när vi behöver majoritet i riksdagen för arbete och välfärd.«

Själv vill inte Thomas Bodström prata om att det blivit »hårdare tag« under hans fem år som justitieminister.

– Under min tid har jag lagt 150–160 propositioner. Ytterst få handlar om skärpta straff. I stället har praxis i domstolar lett till att många sitter i fängelse längre tid.

– I dag har vi runt 4 700 som sitter av straff. Vi ligger inom snittet för EU-länderna och där ska vi ligga, säger Thomas Bodström.

I början av 2006 ska han lägga ett förslag till ny kriminalvårdslag.

– Det är den mest betydelsefulla förändringen på många år, med en större flexibilitet. Vi ska ge incitament åt dem som sköter sig. De som missköter sig ska få ta konsekvenserna av det.
En skötsam fånge ska få förmåner. Den yttersta förmånen är att bli villkorligt frigiven efter halva straffet. Den som missköter sig ska bli av med förmåner, och kan få sitta hela strafftiden.
Ricard Nilsson är kritisk:

– Det skapar en godtycklighet och leder inte bara till schismer mellan intagna utan framför allt mellan intagna och personal. Dessutom vill man lättare kunna isolera intagna. Sverige har redan fått kritik för att vi på tio år fördubblat antalet tvångs­isoleringar.

– Kollektiva bestraffningar är inte tillåtna. Men sådana används hela tiden. Om en missköter sig så straffas alla.

Men i samhällsdebatten är det knappast någon som lyssnar på en intagen. Särskilt inte på en mördare.

– Ni talar i egen sak, säger de. Jo, det gör alla. När något händer blåses det upp och man vädjar till det sämsta i folkopinionen. Syftet? Då kan man driva fram mer pengar. Om kriminalvården säger att knarket ökar får de fler knarkhundar och mer personal, säger Ricard Nilsson.

När andra ministrar fått spara och skära ned har Thomas Bodström fått mer pengar. Men han håller med om att det inte finns någon direkt koppling till brottsutvecklingen.

– Prognosen tyder snarast på att den totala brottsutvecklingen går ned. Men det som är allvarligt är att vi möter en mer organiserad och internationell brottslighet. Då behöver vi bättre verktyg, och det får nu polis och åklagare.

– Det andra allvarliga är våldsutvecklingen på gator och torg. Det är en effekt av att alkoholkonsumtionen ökat. 70 procent av dem som begår våldsbrott är alkoholpåverkade. Minskad konsumtion påverkar våldsbrotten.

Sverige har ingen kraftig brottsökning. Men däremot en ökning av straffen och antalet intagna.

– Samma trend finns i hela Europa. Det finns de som menar att det går tillbaka till attentatet mot World Trade Center, att det blev en allmän skärpning efter det. Vi funderar på att göra en mer omfattande analys av vad det beror på, varför domstolarna skärpt praxis. Jag har inte önskat mig en praxishöjning. Men det är den situationen vi har, säger Thomas Bodström.
Sitter han kvar efter valet i höst kommer det bli en av de stora uppgifterna. Påföljdssystemet ska gås igenom ordentligt.

– Vi har börjat genom att de livstidsdömda från 1 november ska få ansöka om tidsbestämda straff i domstol i stället för hos regeringen. Under nästa period behöver vi se över hela påföljdssystemet. Det finns för många straff, och för många kombinationer av straff. Det handlar också om hur enstaka brott ska bedömas jämfört med upprepade brott.

En fråga blir hur långt ett livstidsstraff ska vara. Om det ska finnas alls. Norge avskaffade livstidsstraff redan 1981, där är längsta straffet nu 21 år. Sverige borde gå samma väg, menar till exempel advokaten och riksdagsledamoten Peter Althin (kd). I den borgerliga alliansen finns en kriminalpolitisk grupp som nästa år ska lägga fram ett gemensamt program. Den leds av folkpartiets Johan Pehrson. Deras verklighetsbeskrivning ser ut så här: De senaste tio åren har antalet brott ökat. Antalet anmälda grova brott har ökat kraftigt. Kriminalvårdens förmåga till säkerhet och rehabilitering har allvarliga brister.

Och: Det finns en växande otrygghet i samhället.

Johan Pehrson bor i Örebro, där han är tjänstledig från tingsrätten. Och det finns större skäl att vara orolig för att gå ut på stan i Örebro i dag än för 20 år sedan, menar han.

– Jag vill påstå det. Även om polisen jobbar bra är deras närvaro låg. Risken för att utsättas för brutalt våld har ökat.

Men det ska han ändra på om han blir justitieminister. Då ska förtroendet för rättsstaten återupprättas. Framför allt ska han satsa på att förebygga och bekämpa brott. Det misslyckas samhället med i dag:

– Regeringen är pressad. De har inte imponerat. Det är en kortsiktighet och ett bristande ledarskap. Det försöker Bodström skyla över genom en rad utspel.

I ett borgerligt Sverige ska det bli ett samlat grepp på ungdomskriminaliteten, det ska finnas en lokalt närvarande polis. Och kampen mot den grova och organiserade brottsligheten ska intensifieras.

– Mot de brottslingarna är vi för flata i dag. Att de blir inlåsta en hyggligt lång tid är det enda de förstår, säger Johan Pehrson.

Fast enkel retorik är aldrig bra, säger han samtidigt.

– Att säga längre straff är enkel retorik som inte hjälper. Men fler poliser är inte enkel retorik. Vi har få poliser jämfört med andra länder. Och för vissa brott, som rattfylleri och grovt rån, ska vi höja straffen.

När en del säger att anmälningar för vissa brott kan ha ökat, säger Johan Pehrson tvärtom att de kan ha minskat.

– Grova rån, sexualbrott, dödligt våld och andra brott har haft en dramatisk ökning, medan sådant som bedrägerier och cykelstölder har minskat. Men ett fenomen är att folk slutat anmäla eftersom de inte förväntar sig någon reaktion från samhället. Eller ännu värre: de känner sig hotade och vågar inte anmäla. Vi har en våldsspiral som är oroande.

Från att brott och straff har varit en profilfråga för moderaterna är det i dag folkpartiet som profilerar sig i frågan. Men deras hållning är inte oomstridd. Hallandsposten skrev i en ledare att partiet numera bara är intresserat av att »maximera antalet röster«:

»Alla socialliberala idéer (har) kastats överbord med två undantag – socialförsäkringarna och biståndet.«

– Jag är otroligt human. Jag vill plöja ner mycket mer pengar i programverksamhet för att ge intagna bättre chanser på utsidan. Att bygga fler fängelser är fel väg. Men socialliberaler har aldrig varit flata inför brottslighet. Den som begår ett brott ska mötas av en påföljd, säger Johan Pehrson.

Jerzy Sarnecki beskriver den kriminalpolitiska debatten som en rad av »populistiska hugskott«.
– Som tur är går de mest populistiska inte igenom. Vi får inget superfängelse, vi kommer inte utvisa alla svartskallar som begår brott, vi kommer inte lägga nådeansökningar i händerna på de anhöriga. Men jag ser en smygande avhumanisering som oroar mig. Det finns en risk att vi vänjer oss vid repressionsnivåer som kanske inte påverkar mig och andra ur medelklassen, men som starkt kommer att påverka vardagen för fattiga, unga och invandrare.

I ett besöksrum på Kumlaanstalten säger Ricard Nilsson att han ser få tecken på en positiv förändring.

– Trenden är mot det amerikanska bestraffningssystemet. Vi låser in folk. Punkt. Frågan alla borde ställa sig är: Vilken typ av människa vill de ha ut i samhället? I går var jag jättefarlig och kunde inte beviljas några permissioner. Nästa dag ska jag friges och stå på gatan som en fri man. Det synsättet håller inte.

Leif Axmyr är på väg mot sitt 25:e år som inlåst. När kommer han ut?

– Inte den blekaste. Inte en aning. Om de håller vad de lovat kommer jag få gå ut på egen permission nästa sommar. Men det vet man aldrig.

På 6 år har rättsstaten fått nära 5,5 miljarder kronor mer. Fler poliser ser till att allt fler sitter i fängelse på allt längre tid. Det är tuffare tag som gäller.