Brottsplats Malmö

14-årige Rashid låser omsorgsfullt sitt rum på hvb-hemmet i Malmö. Han öppnar i princip bara för personalen och för mig, som han känner väl. Han säger att han är rädd för de stora killarna på boendet.

– De går inte till skolan. De är ute på natten och de röker, säger Rashid som kom från Afghanistan till Malmö för ett och ett halvt år sedan. Med »röker« menar inte Rashid cigaretter. Han menar hasch, eller i värsta fall heroin.

– Jag vill inte bo här. Jag vill komma till en familj, säger Rashid. Jag tvingas än en gång förklara att det tar tid för socialen att få fram ett familjehem till honom.

***

Det officiella Sverige vill ogärna koppla ihop nationalitet eller etnicitet och kriminalitet. Samtidigt finns det bland allmänheten ett stort intresse för att reda ut just sådana samband. De som vill bekämpa främlingsfientlighet kunde häromåret länka på Facebook till en kartläggning som visade att »Johansson« var det vanligaste efternamnet på våra svenska fängelser och »Mikael« det vanligaste förnamnet: se där – kriminalitet har inget med invandring att göra. Kartläggningen var gjord av Researchgruppen och över 53 000 domar låg till grund för den. Andra påpekade att Researchgruppens grundare, som har sina rötter i den autonoma och delvis militanta vänsterrörelsen, inte gör någon hemlighet av att den ser som sitt uppdrag att driva opinion mot ståndpunkter den betraktar som främlingsfientliga eller rasistiska. Samma statistik som Researchgruppen redovisade, menade kritikerna, kunde användas för att visa motsatsen. Att många Johansson och Mikael sitter i fängelse beror på att det är väldigt vanliga namn. Andelen Johansson är faktiskt större utanför fängelsemurarna än innanför. Men tar man hänsyn till hur vanliga namnen är i hela populationen, upptäcker man att romska namn och namn som kan förknippas med Östeuropa, Balkan och Mellanöstern är kraftigt överrepresenterade.

Vi journalister vill ogärna peka ut hela grupper för vad ett fåtal har gjort. Om en polsk stöldliga härjar i stan så kan ju folk få för sig att alla polacker är tjuvar om vi använder just ordet »polsk«. Problemet är att folk skaffar sig en bild av vilka som är brottslingar ändå, en bild som, i brist på fakta, kanske till och med blir överdriven.

När en läsare i Sydsvenskan klagade på att tidningen sällan anger brottslingars etniska bakgrund, svarade chefredaktören Pia Rehnquist att hon inte ville bidra till att polarisera samhället. Inom journalistkretsar brukar man formulera saken så att allt som är sant inte nödvändigtvis är relevant. Rehnquists svar låter som om tidningen har en samhällsbevarande uppgift som är viktigare än att förmedla fakta. Och dessutom antyder det att om folk verkligen fick veta sanningen, så skulle det vara illa för samhällsklimatet. Pia Rehnquist vill inte att »fördomar får fäste och sprids«. Samtidigt klagar hon på att insändarskribenten tror att alla kriminella är invandrare. Men hade tidningen gett en rättvisande bild av hur kriminaliteten i Malmö verkligen ser ut så hade kanske läsaren förstått att brott begås av alla möjliga sorters människor.

Några minuters promenad från min bostad ligger en liten närbutik som rånades för några veckor sedan. Få av mina grannar trodde att rånarna hette något i stil med Conny, Patrik eller Håkan. Däremot är det just sådana namn man förknippar med länsade garage och verktygsbodar. Speciellt namn som slutar på bokstaven y.

Rånarna i närbutiken hette nog snarare, typ, Omar, Hussein och Ali. I alla fall kom de nog från något av de områden där det bor många med liknande namn. Det var den allmänna meningen. Och det var drygt 50 procents chans att den allmänna meningen hade helt rätt. I alla fall var det så att fler än hälften av alla som dömdes för just rån i Malmö 2016 hade  namn som är vanliga i Mellanöstern, Nordafrika, Afghanistan och Somalia. Lägger man till de rånare med ursprung i övriga afrikanska länder får man två tredjedelar av alla rånare, 38 av 58.

I just det här fallet visade det sig att statistiken ledde tanken fel. Sedan rånet mot närbutiken på Vattenverksvägen har Netto på samma gata rånats och dessutom apoteket runt hörnet. Vilka rånarna var där är det ingen som vet, men när det gäller det första rånet vet vi i dag vilka som låg bakom, även om dom ännu inte fallit. Gärningsmännen har erkänt och åtalats och det visar sig att den ende i sammanhanget med ett arabiskt namn är brottsoffret. Förövarna visar sig vara en multietnisk tonårskvartett med bland annat en Johansson och en Berggren. Ingen av dem bodde i något av de områden som man brukar benämna »utsatta«. Johansson var från Vellinge.

Problemet är kanske att ingen vill ta reda på vad den rekordstora migrationen 2015 kommer att betyda, för brottsligheten. Däremot sprids det många rykten och löst tyckande. Allt från »asylinvandring påverkar inte brottsligheten ett dugg« till »det står afghanska rånare och våldtäktsmän bakom varje buske.«

Jag har gått igenom samtliga domar i Malmö tingsrätt 2016. Mina anteckningar rör 2883 gärningsmän. En del smärre eller udda brott, som hastighetsöverträdelser och brott mot lotterilagen, hoppade jag över.

Vi vet att brottsbenägenheten inte är jämnt fördelad över befolkningen och min genomgång bekräftar skevheter som redan är väldokumenterade. Främst de om kön och ålder. Av alla misstänkta för brott i Sverige 2016 var, enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, 79 procent män. Ungefär hälften var 30 år eller yngre. Vid vissa brott, till exempel misshandel, var männen i lägre åldrar än mer överrepresenterade. Malmö avviker inte på något väsentligt sätt från den bilden. Men det är inte bara kön och ålder som påverkar brottsstatistiken.

Att försöka skapa klarhet i etnisk bakgrund bland dömda är inte alldeles lätt. Utländska medborgare är förstås registrerade som sådana, men annars är den bästa möjliga metoden att helt enkelt titta på namnen. Det är ingen vattentät metod att kartlägga etnicitet och därför måste en sådan här översikt snarare handla om andelar och jämförelser, än om exakta tal. Men även med den brasklappen finns en del tydliga resultat och jag fick veta en massa saker som jag inte visste innan. Till exempel att det bara är personer med namn som tyder på att de är etniska svenskar som åker dit för förargelseväckande beteende. Samtliga fyra hade pinkat på gatan. Kan det vara ett kulturellt fenomen?

För att återknyta till Rashid och de grannar som skrämmer honom. År 2016 fälldes tolv afghanska medborgare för narkotikabrott i Malmö. 12 av totalt 277 dömda för det brottet. Med tanke på att tusentals unga afghanska pojkar passerade genom staden 2015 – 2016,  låter inte andelen alarmerande. Fyra afghaner fälldes för rån, sex för stöld och sjutton för snatteri i Malmö samma år. Om det var försök att finansiera drogmissbruk är oklart. Oavsett det kan man tycka att afghanska medborgares brottslighet borde vara ett hanterbart problem. Det handlar ju trots allt bara om några procent av antalet fällda gärningsmän. Men samtidigt kommer rapporter från andra delar av landet, som tyder på att Rashids upplevelse inte är unik.

»Runt ett 90-tal ensamkommande ungdomar i Uppsala använder heroin och misstänks svara för en stor del av personrånen« rapporterade till exempel Uppsala Nya Tidning i februari. Daniel Larsson, kommissarie vid Uppsalapolisen, säger till tidningen att uppgiften börjar bli polisen övermäktig. Det rör sig mestadels om ensamkommande från Afghanistan, men också om marockanska gatubarn. De finansierar sitt missbruk genom stölder, snatterier och rån. De förstör både sina egna och andras liv.

Borde inte Brå haft så mycket kunskap att man hade kunnat varna för detta? Är det lika illa som i Uppsala på fler ställen, handlar det om flera tusen nya missbrukare som kommer att göra synliga avtryck i brottsstatistiken.

I regeringens skrivelse 2016/17:126 »Tillsammans mot brott« understryker regeringen vikten av att det brottsförebyggande arbetet bedrivs »mer kunskapsbaserat« och konstaterar att Brå anser att det finns »stora brister inom det här området, såväl på lokal som nationell nivå«. Men regeringen har inte velat ge Brå i uppdrag att ta reda på hur det ligger till. Brottsstatistiken redovisas efter ålder, kön, brottstyp, antal brott och regioner. Flera sverigedemokrater, ett par moderater och en centerpartist har motionerat om att Brå på olika sätt även borde föra statistik över gärningsmäns nationalitet. Det har justitieutskottets och riksdagens majoritet avvisat. Ministrar som tillfrågats om saken i medierna har anfört att vi redan vet att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och att det beror på att de är fattiga och arbetslösa. Beskedet är att de inte finns något mer att undersöka. Samtidigt rapporterar medierna allt oftare om att de kriminella gängens grepp över invandrartäta förorter ökar.

***

Åter till domarna i Malmö 2016. Örebropolisen Peter Springare har gjort sig ett namn på att berätta att alla skurkar han stöter på har arabiska namn. Så är det kanske där han arbetar, men inte i Malmö.

2016 var lite drygt hälften av Malmöborna födda av två svenskfödda föräldrar. Samtidigt hade tre av tio som fälldes i Malmö tingsrätt typiska svenska namn. Det var Conny som hade stulit och haft hasch på fickan. Patrik slog någon på käften och åkte dessutom dit för skadegörelse. Sara snattade i en butik. Påfallande ofta verkar Conny, Patrik och Sara bo i någon småort utanför stan.

Ungefär lika många brott tycks begås av Omar, Hassan och Ali och deras polare med bakgrund i Mellanöstern, Afghanistan, Somalia och Nordafrika. När det gäller riktigt grova brott tycks de stå för något fler, 34 procent om man som ett mått tar andelen fällda gärningsmän i Malmö 2016 som dömdes till minst ett års fängelse eller rättspsykiatrisk vård. Omar torskar för olovlig körning och narkotikainnehav. Hassan har rånat folk och Ali blev tagen när han hjälpte till att smuggla släktingar och landsmän över gränsen. Det sistnämnda ett är brott som nästan bara personer med arabiskt namn begår, förutom SVT-journalisten Fredrik Önnevall. Men han finns inte med, för den domen kom i år.

Lika många brott, tre av tio, tycks begås av Bogdan och Dragan och deras kompisar från Östeuropa och Balkan. Närmare hälften av dessa personer är medborgare i ett annat land. Framför allt kommer de från Polen och Rumänien, men också från Bosnien och Slovakien. Däremot inte från Tjeckien eller Grekland av någon anledning. Dragan, Bogdan, Liviu och alla de andra är specialister på stöldbrott och snatterier. 44 procent av de tjuvar som fälldes i Malmö 2016 hade namn som skvallrade om rötter på Balkan eller i Östeuropa.

Resterande 10 procent av de fällda gärningsmännen kommer från alla världens hörn, men med en viss övervikt för personer från Afrika söder om Sahara, latinamerikaner, turkar och iranier – alla hyfsat stora invandrargrupper i stan. Västeuropéer är bara i undantagsfall gärningsmän. Danskar bara när de kör på fyllan. Eller så är det en dansk medborgare med ett arabiskt namn. Människor från Ostasien förekommer mycket sparsamt, trots att vi har ganska många thailändare, vietnameser och filippinier i Malmö.

Gärningsmän med arabiska namn är överrepresenterade när det gäller de flesta brottskategorier. Exakt hur stor överrepresentationen är kan vara marigt att räkna ut. Av Malmös befolkning var i fjol ungefär 10 procent födda i något land där typiskt arabiska namn används. Men till de kommer ett okänt antal som lever illegalt i staden. Dessutom har vi en stor grupp som är födda i staden men som döpts till Omar, Hassan eller Ali. Exakt hur många de är vet vi inte, eftersom befolkningsstatistiken inte registrerar etniskt ursprung. En rimlig uppskattning är att en person med ett arabiskt namn i Malmö löper ungefär tre gånger större risk att begå brott och bli fälld för det än en Malmöbo med typiskt svenskt namn. Samtidigt finns det fler arbetslösa och fler fattiga i den gruppen och vi vet att det är människor längst ner på samhällsstegen som begår flest brott. Kommer man till Malmö fattig som en lus och med en bristfällig eller obefintlig utbildning, så är brottslighet en av få karriärvägar som är öppen. Åtminstone om man är både man och ung. Och branschadekvat utbildning för kriminalitet tillhandahålls gratis på miljonprogrammens bakgårdar. Det är en ganska rimlig hypotes att den kulturella skolning man får där, har större betydelse än den kultur man bär med sig från det forna hemlandet.

Vissa skulle hävda att människor från Mellanöstern hamnar på den där banan för att majoritetsbefolkningen diskriminerar dem och utestänger dem från arbetsmarknaden. Vi har skapat ett samhälle som gör folk kriminella. Men andra invänder att vi faktiskt satsar stora resurser på att få de nyanlända genom skolan och in på ett jobb, 35 miljarder kronor bara på ensamkommande flyktingbarn i fjol. Och vem vill anställa stökiga killar som inte gått ut gymnasiet och knappt kan något? Enklare jobb håller nästan på att försvinna.

De allra flesta med arabiskt namn som bor i Malmö knegar förstås på som alla andra. Det finns långt fler Omar, Hassan och Ali som sitter i skolbänken och drömmer om att bli läkare eller svetsare, än vad det är som satsar på en kriminell karriär. Och dessutom finns det mycket som tyder på att de är överrepresenterade inte bara som gärningsmän, utan också som offer.

Även de allra flesta Malmöbor med ursprung i Östeuropa och Balkan lever förstås laglydiga liv. Men det särskiljande med Dragan, Bogdan, Liviu och många andra, är att de ofta bara är på tillfällig stöldturné i Skåne. De saknar adress i Sverige, de dyker sällan eller aldrig upp i tingsrätten och de döms regelmässigt till dagsböter, som de förmodligen aldrig kommer att bli informerade om och än mindre betala. Rättsprocessen kostar däremot skattebetalarna stora summor och ger advokaterna inkomster.

Den förre UKIP-ledaren, britten Nigel Farage, var säker på sin sak: Malmö är våldtäkternas huvudstad. Orsaken skulle vara den stora asylinvandringen till staden. Men om man går till statistiken är båda leden svajiga. Det vi säkert vet är att tre män dömdes för våldtäkt av Malmö tingsrätt 2016. Två hade vanliga svenska namn. Den tredje hette något annat, men han var varken asylsökande eller från Mellanöstern. Å andra sidan: att Malmöpolisen bara lyckats få tre våldtäktsmän dömda, säger kanske mer om polisens bristande effektivitet än om hur många våldtäkter som faktiskt begås.

I fjol anmäldes 206 våldtäkter i staden. Det är ungefär lika många per invånare som i resten av landet. Det anmäldes 38 utomhusvåldtäkter utan att någon gärningsman kunnat gripas och lagföras. Går vi tio år tillbaka var det fler utomhusvåldtäkter per invånare i Malmö. Att en epidemi av våldtäkter dragit över Malmö finns alltså inget belägg för. Kan vi då avskriva asylinvandringen som faktor vad gäller våldtäkter? Kanske inte riktigt. Vi vet ju mycket lite om gärningsmännen i de 38 fallen av utomhusvåldtäkter, utan gripanden. Alla utredningar utom sex är dessutom nerlagda. Så länge vi inte vet mer än så, fortsätter spekulationerna. Det säger något om hur viktigt det är att polisen blir bättre på att hitta och lagföra gärningsmän. Kunskapsluckor leder nästan oundvikligen till mer eller mindre fantasifulla förklaringar.

Det är sant att vi har en tendens att inbilla oss att brott begås av sådana som inte är som vi. Det är också sant att vi ibland skäms för att vi tänker så. Det anses suspekt att sitta vid ett middagsbord och prata om kopplingen mellan en kulturbaserad taskig kvinnosyn och viss brottsbenägenhet. Ändå slog Brå fast redan 2005 att män från Mellanöstern och Nordafrika i särskilt hög grad döms för våldtäkt, även om just statistiken för Malmö 2016 inte speglar det. Däremot finns ett tydligt drag om man tittar på brott som sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande, sexköp, kvinnofridskränkning, överträdelse av kontaktförbud och liknande. Då visar det sig att i 40 procent av domarna i Malmö 2016 hade gärningsmannen ett arabiskt namn.

På senare tid är det skjutningar och mord som har dominerat debatten i Malmö. För några veckor sedan sköts en tungt kriminell 23-åring till döds bara några kvarter från min bostad. En annan person skottskadades. Det var då de tolfte och trettonde skjutningarna i år. Sedan dess har de blivit nästan dubbelt så många, 23 varav 5 med dödlig utgång. Gärningsmännen ska just den här gången ha cyklat i väg från brottsplatsen, samma väg som min fru cyklar till sitt nattskift på äldreboendet precis i närheten. Polisen lyckas alltför sällan gripa någon av dessa mördare. Och gör man det, håller det oftast inte för häktning och fällande dom. Men i den kriminella världen skipar man sin rättvisa ändå. Där är det blodshämnd som gäller.

I nästan hälften av de rättsfall jag läser som handlar om »övergrepp i rättssak« har gärningsmannen ett arabiskt namn. Ytterligare en fjärdedel kommer från Balkan. Det handlar om hot mot målsägande och vittnen. Det kan styrka misstanken att parallella rättssystem, baserade på etnicitet och kulturell tillhörighet, är på väg att växa fram. Varför ska »svenskarna« skipa rättvisa när man kan göra det själv?

Kommer man från ett land där polis och domstolar har låg eller obefintlig legitimitet och man därmed är van att ta lagen i egna händer, är det inte så konstig att de mönstren lever kvar, även om man flyttat till Malmö. I rättsvårdande kretsar talas det öppet om att Malmö har blivit en stad där familjer gör upp utanför rättssystemet. Journalisten Per Brinkemo har beskrivit de alternativa rättssystem som bygger på klantillhörighet. Nyligen rapporterade Ekot om liknande förhållanden i Göteborgs förorter, där en libanesisk släkt enligt polis och åklagare blivit som en stat i staten.

Uppgörelserna vid sidan av rättssystemen kan till och med reglera så allvarliga brott som mord. Man förhandlar sig fram till ett lämpligt skadestånd. Ett misslyckat mordförsök kan kosta en halv miljon, säger överåklagaren i Malmö i radio. Inte ens offrets familj har alltid något intresse av att en massa vittnen träder fram, för då får de ingenting. Kommer man inte överens gäller öga för öga och tand för tand. Det är mycket mer effektivt än det trögrörliga svenska rättssystemet. Många brott i utsatta områden anmäls inte ens.

Att hårda fakta är svåra att komma över om dessa parallella rättssystem, hör till sakens natur. Det är svårt att bedöma omfattning och belägga detaljer. Men det finns gott om trovärdiga, sansade källor inom de rättsvårdande myndigheterna och bland forskare och journalister som studerat fenomenet. Deras kunskap pekar åt samma håll.

Den här synen på hur man skipar rättvisa har mycket gemensamt med den som alltid frodats i gängkriminella miljöer. Även där gäller i första hand förhandling, om det är möjligt. I andra hand våld. Man vänder sig inte till en utomstående myndighet för att dela upp narkotikamarknaden. Och gänget ställer upp för sina egna, precis som släkten och klanen alltid gjort. I gengäld kräver man lojalitet. Priset betalas av de invandrare som tvingas leva i områden där tystnadskultur och summarisk rättskipning råder. De kan inte längre lita på att samhället skyddar dem. Och det var ju för att få just skydd som många av dem kom hit.

***

Att vissa grupper begår vissa brott kan ha mycket enkla förklaringar. Hälften av dem som 2016 åkte dit för »brukande av falsk urkund« i Malmö hade ursprung i Mellan-östern, Afghanistan eller Somalia. Lägger man till dem som kom från Afrika söder om Sahara och folk från Balkan, får man tre fjärdedelar av alla dömda. I praktiken handlar det ofta om förfalskade pass och körkort. Här rör det sig knappast om kulturella skillnader, utan snarare om de problem man ställs inför om man kommer från fel land, saknar pengar till körskolelektioner och dessutom har svårt att ta sig igenom ett språkligt alltmer krävande teoriprov. Det enda realistiska alternativet kan vara att köpa ett körkort.

Lite svårare att förklara är varför två tredjedelar av alla rån verkar begås av unga män från Mellanöstern (57 procent) och Afrika (9 procent). EU-migranter från till exempel Rumänien rånar inte folk. De är minst lika fattiga och utanför samhället, men i den mån de förekommer i statistiken är det när det gäller stöldbrott. Enbart fattigdom eller arbetslöshet verkar helt enkelt inte förklara varför folk blir kriminella, eller vilken typ av kriminalitet de ägnar sig åt.

När det gäller rånare så handlar det kanske snarare om en machokultur som odlas av unga, rotlösa män, än om en kultur man bär med sig hemifrån. Enligt vissa forskare är kriminella grannar en större riskfaktor än att du kommer från ett fattigt land och är arbetslös. Ännu värre är det att födas in i en kriminell familj.

Jag går in på Facebook och kollar. Nästan alla kriminella finns där. Oftast med helt vardagliga bilder som lajkas med hjärtan. Andra lägger gärna ut en tungt beväpnad Al Pacino från filmen »Scarface«. Någon uppger »yrkeskriminell« som yrke. En annan sprider visdomsord som »Violence is not the answer – it is the solution«. En tredje poserar med svällande tatuerade överarmar och Kalasjnikov. Det påminner en del om de killar från Fittja som blivit kändisar tack vare Janne Josefsson och SVT:s »Uppdrag Granskning«.

En akademisk studie av svensk gängkriminalitet från 2012, av bland andra polisforskaren Stefan Holgersson, kom fram till att 76 procent av de gängkriminella var första eller andra generationens invandrare. Hur ser det ut i Malmö i dag? Polisen säger att den har 200 personer på en lista och dessa personer försöker polisen punktmarkera. När jag skriver till polisledningen och undrar vilken bakgrund dessa 200 har, får jag bara intetsägande svar: »Polisens uppgift är att förebygga och bekämpa kriminalitet och det gör vi oavsett gärningsmannens ursprung eller etnicitet«, skriver tillförordnade regionpolischef Klas Friberg. Efter det omtalade »romregistret« är frågan extra känslig.

Och alla människor ska förstås behandlas lika. Men innebär det att alla människor är likadana? Det har funnits en falang i debatten om invandring och brottslighet som med emfas hävdat att migration och kulturskillnader inte har någon betydelse. För inte så många år sedan kunde en kollega på min förra arbetsplats, Utbildningsradion, till exempel påstå att hedersvåld och hedersmord var precis lika vanligt i etniskt svenska familjer som i familjer från klansamhällen. Det var rasism att säga något annat. Det var en fråga om ideologi, inte empiri. Faktaresistens är inte något som är förbehållet Donald Trump. Men den nöts sakta ner när verkligheten tränger sig på. I dag skulle min kollega förmodligen inte uttala sig lika tvärsäkert.

En motsatt synpunkt utgår ifrån tanken att vi, för att kunna bekämpa brottsligheten, måste intressera oss för hur den ser ut. Stölder, misshandel, våldtäkter och mord kan ha olika orsaker och uppstå ur olika sociala sammanhang. Därför måste vi skapa oss en så god bild som möjligt av dessa orsaker och sammanhang. Men så sent som förra året förklarade justitieminister Morgan Johansson att Brå inte skulle få i uppdrag att göra en ny studie över migrationens betydelse för brottsligheten. Undersökningen från 2005 »Brottslighet bland personer födda i Sverige och utomlands« var ingen munter, men intressant, läsning. Den konstaterade att en stor majoritet, oavsett etnicitet, är laglydig. Bland utrikes födda visade undersökningen att 95 procent inte varit misstänkta för någon form av tillgrepps- eller våldsbrott. Bland svenskfödda med minst en utrikes född förälder var samma andel hela 97 procent. Det är alltså, oavsett grupp, en liten minoritet som står för brottsligheten. Men det var ändå 2,5 gånger vanligare att utrikes födda misstänktes för brott och 1,6 gånger vanligare att födda i Sverige med minst en utländsk förälder misstänktes för brott. Togs hänsyn till sociala faktorer, köns- och åldersskillnader, minskade överrepresentationen med upp till fem tiondelar. Men vissa grupper, till exempel födda i Nordafrika, hade betydligt högre överrisk än andra utländska grupper. Att de stod för betydligt färre brott än, till exempel, inflyttade nordbor hade att göra med att de var betydligt färre i populationen.

Allt det här framstår som både intressant och relevant om man vill förebygga och minska brottslighet. Ingen tror väl att det Brå fann 2005 har blivit bättre, men kanske var det just därför ministern sa nej. Det är lätt att ana ett resonemang av ungefär samma slag som det Sydsvenskans chefredaktör för: vissa fakta riskerar att skapa obehaglig polarisering. Och det är förstås möjligt att fakta av det här slaget skapar klyftor, men det verkar ändå saknas ett tankeled: Vad sker om man inte tar reda på och diskuterar fakta, även obehagliga sådana? Vad händer med relativt öppna gränser och human flyktingpolitik om ena halvan av befolkningen tror att myndigheter och medier ljuger och i stället ser rånare och våldtäktsmän från Nordafrika, Mellanöstern och Afghanistan bakom varje buske? Och vad ska hända med Rashid som barrikaderat sig på sitt rum av rädsla för stora, tuffa påtända killar från hans eget hemland?

Han kom hit för att få skydd, men det har vi ännu inte kunnat ge honom. Jag talar om saken med en familjehemsmamma, själv från Irak. Hon berättar för mig om en annan pojke på ett hvb-hem, som i flera månader sov med en kniv under täcket av rädsla för att bli våldtagen.

Ska de här killarna behöva fly till ett nytt land för att få skydd?