Brottsstatistiken i Sverige är lögn, förbannad lögn

Ulf Kristerssons regeringsalternativ vann makten i hög grad beroende på löften om hårdare tag mot brottsligheten. Tidigare har Lag & Ordning sällan stått högt på väljarnas priolista, men i höstens val hade frågan seglat upp som väljarnas kanske allra viktigaste. Enligt Novus låg den i topp månaden före valet, jämsides sjukvården.

Vilka partier hade då sakfrågeägarskap i frågan? Rätt gissat: Lag Tuffe Uffe. 21 procent ansåg att SD hade bästa politik på området, tvåan Moderaterna fick 19 procent. Att det jämna valet avgjordes av brotten och det angränsande politikområdet invandring/integration – där SD i samma undersökning var sakägare med 30 procent av väljarna bakom sig – borde stå utom allt tvivel.

För att ytterligare förstärka bilden av svenskarnas nymornade upptagenhet vid brottsutvecklingen, betänk att även Socialdemokraterna viftade strängt med batongen, inklusive löften om många fler poliser.

Snabbspolning fram till den 11 oktober, på dagen en månad efter valet. SVT:s Rapport refererar kort en nyhet ur flödet: "Brottsligheten minskar." Detta med hänvisning till NTU 2022, den nationella trygghetsundersökning som genomförs av myndigheten Brottsförebyggande rådet (BRÅ) varje år. Vad var nu detta? Har vi haft en valrörelse som dominerats – och avgjorts – av ett stort stycke fake news? 

För om brottsligheten minskar, hur kommer det sig att väljare, politiker och medier börjat springa så hårt på bollen om att den eskalerar? 

Vad är sant om brottsligheten i Sverige? Vad vet vi? Vad kan vi kvalificerat gissa om? Och vad kolporteras ut som "sanningar", fast de saknar grund?

I ett välspritt klipp på Youtube roastas (hånas kärleksfullt) komikern Magnus Betnér, som har sagt att "Sverige aldrig har varit tryggare", av standuppkollegan Fredrik Andersson: "Såg att det varit tio nya skjutningar i Malmö. Tråkigt. Men om man räknar in nedgången i cykelstölder har natten varit lugn."

Här närmar vi oss pudelns kärna. För om en 15-åring snattar en kokosboll så har det väldigt lite gemensamt med om hennes 17-årige bror skjuter en medlem i ett rivaliserande gäng i knäskålarna. Brott är helt enkelt inte samma sak som brott och den utsaga om brottsligheten som vi hört kriminologer framsäga så många gånger – att den minskar/ökar/står stilla, är i princip innehållslös.

För att renodla föreställer vi oss en liten ö, Kurrekurreduttön, där det bara förekommer ett sorts brott; mangostöld. 100 gånger per år händer det att någon stjäl en mango som tillhör någon annan, åtminstone att döma av antalet polisanmälningar.

Så kommer ett band av sjörövare till ön. De våldtar, torterar och mördar mangotjuvar. Mangopallningen går nu ner till bara 10 anmälda fall per år. Men ön har fått en ny brottslighet. 30 våldtäkter, 30 fall av tortyr, samt 29 mord.

För vänsterliberala kriminolog – eller komiker som Magnus Betnér – betyder det att brottsligheten på Kurrekurreduttön minskar. Eftersom 10 plus 30 plus 30 plus 29 blir lika med 99 brott. Vilket är mindre än tidigare brottslighet, som ju var 100 brott. De forskare som ska ta fram beslutsunderlag för väljare och politiker på detta kärnområde i civilisationsbygget tenderar alltså, många av dem, att vara närmast kriminellt onyanserade när de uttalar sig i media.

Därför anbefalls stora nypor salt, när brottsstatistik skapas, redovisas och tolkas. Lyckligtvis är kriminologi en mycket mer sofistikerad vetenskap än ideologiskt drivna kriminologer, med 68-skägg och slitna manchesterkavajer, i samarbete med slappa journalister, alltsomoftast får den att framstå som. Och inte ens skäggen och kavajerna är så korkade att de likställer allvaret i en cykel- eller mangostöld med, säg, ett tortyrmord.

Bakom klatschiga debattrubriker och av medierna tondövt vidareförmedlade one-liners pågår också livliga och kunskapssökande diskussioner om hur brottsligheten bäst kan beskrivas. En ny och stark röst i sammanhanget, som redan hunnit bistå med riktningsgivande gråzonsnyanser när det gäller brottslighetens utveckling, är kriminologen och före detta polisen, samt nyblivne riksdagsmannen, Fredrik Kärrholm (M).

Kärrholm har på Cambridgeuniversitetet i Storbritannien bedrivit forskning rörande ett begrepp som går under namnet Crime Harm Index (CHI), ungefär brottsskadeindex på svenska.

Han skriver också om begreppet i sin boken Gangstervåld – den nya brottsligheten.

Idén bakom CHI är enkel och skär rakt igenom Kurrekurreduttproblemet. Det vill säga det intetsägande påståendet "Brottsligheten minskar/ökar". CHI viktar helt sonika brottets allvar.

De flesta håller nog med om att det krävs väldigt många mangostölder för att väga upp ett enda styckmord. Så hur viktar man, då? Jo, genom att utgå från brottets straffvärde. Ett brott med ett års fängelse som maxstraff ges 12 gånger högre indexvikt än ett brott med straffet en månad.

Den stora uppmärksamheten som brottsligheten fick i vårt senaste riksdagsval hamnar här i ett nytt och klarare ljus. När grov brottslighet ökar – till exempel gängskjutningar – höjs CHI på ett helt annat sätt än om folk till exempel fuskar mer med A-kassan eller stjäl fler mangos.

Ökning/minskning av småbrott: CHI ändras inte så mycket. 

Ökning/minskning av stora brott: CHI ger stort utslag.

Och Fredrik Kärrholm kan i sin forskning visa, att svenskt CHI tyvärr ökat brant under senare år.

Fokus träffar Kärrholm på hans nya arbetsplats: riksdagen. Han ger en halsbrytande men träffande jämförelse om brott och brott.

– Om ebola sprider sig dramatiskt i Sverige, skulle vi knappast höra medicinsk expertis säga, att eftersom totalt sett färre människor söker vård för sjukdom, så behöver vi inte bekymra oss om ebola.

Kärrholm är trött på den problemrelativisering som han uppfattar som vanlig bland kriminologer.

– Det finns ett tydligt mönster i samhällsdiskussionen, att det inte är kriminologerna som i ett tidigt skede går ut och varnar för brottstrender. Snarare är det när problemen blivit övertydliga – när medborgare och allmänhet förstår dem och de ägnas ett medialt intresse – som kriminologerna kommer in.  Och deras svar blir påfallande ofta: Jag vet inte.

Han pekar också på en annan sjuka hos många i skrået; fokusförflyttning. Om en uppmärksammad brottskategori ökar, som gängskjutningar, känner sig experten manad att påpeka att brottsligheten i stort minskar. Eller att brottstypen mord förvisso ökar just nu – men historiskt har den gått ner.

Det finns fler poänger med CHI än att greppa den egentliga omfattningen av brottsutvecklingen, förklarar Kärrholm. Index kan användas praktiskt av polisen. Resurser inom landet – och utredningsresurser fördelat mellan olika enheter avseende exempelvis mord, stölder, våldtäkter och mord – kan allokeras på mer objektiv grund än magkänsla.

Hur beskriver han Kärrholm då den svenska brottsutvecklingen i kortform?

– Mycket brottslighet minskar men annan ökar, till exempel systematiska bedrägerier, skottlossningar och kriminella nätverk som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet.

Om dessa aningen motsägelsefulla trender – färre brott men värre – står att läsa bland annat i forskarantologin Det svenska tillståndet (2022). Docenten i kriminologi Amir Rostami påpekar där att från år 2012, med inte ens 70 offer för dödligt våld, har vi på tio år sett ungefär en fördubbling. Men jämfört med nittiotalet är siffrorna inte alarmerande höga. Referenspunkten är alltså central för bedömningen av brottsutvecklingen.

Rostami ställer också intressant statistik från Socialstyrelsen i relation till de senaste årens svarta rubriker om eskalerande våldsbrottslighet: "Vård till följd av skador orsakade av våld har minskat sedan slutet av 00-talet./…/ Brottsutvecklingen i Sverige avseende våldet följer därmed internationella (minskande; reds anm) trender med ett viktigt undantag, nämligen de senaste årens ökning av skjutvapenvåldet."

Under det senaste decenniet har antalet traumapatienter med penetrerande skador, som skjut- och stickskador, ökat. Den absoluta majoriteten av dessa patienter har skador mot huvud och hals, med följd att hälften avlider av skadorna. Men om man räknar alla former av våldsskador så har dessa minskat. Färre skador. Värre skador.

– Alkoholrelaterat våld i offentliga miljöer – kalla det fyllebråk har minskat påtagligt, säger Fredrik Kärrholm. Förhoppningsvis en konsekvens av att vi är mer civiliserade. 

Men han menar att det kan finnas även mindre hoppingivande förklaringar till de allt färre drängslagsmålen. Utvecklingen kan också vara grundad i en medvetenhet om att det finns synnerligen våldsamma individer i vissa miljöer. Den som blir tillknuffad på ett otrevligt sätt i baren kanske inte reagerar om det finns risk att bli skjuten som repressalie. Individer med högt våldskapital får alla att anpassa sig. Det är en process som kan kallas normalisering. Kärrholm ger en annan illustration.

– Du kan i en enkät svara att du känner dig trygg i ditt bostadsområde. Men det kanske beror på att du anpassat dig. Jag bodde själv vid Akalla torg ett tag, och jag vet att personen som tittar ner i marken när den passerar "gänget" som står och hänger kan känna sig trygg. 

Men det där gäller inte om man påpekar för gänget att de gör något fel.

– Att säga till kan vara som att rycka morrhåren av en katt. De kommer att reagera. 

Vad som verkar vara trygghet och icke-brottslighet – gå i frid över Akalla torg – kan alltså ske i räddhågset medvetande om vissas fruktansvärda våldskapital. 

Kort efter intervjun dyker en nyhetsnotis upp på nätet. En man som sagt till ett störigt ungdomsgäng på en buss, blev efter att han gått av på sin hållplats brutalt misshandlad av de uppenbarligen lättkränkta ungdomarna. Den mannen lär – om han överlever – inte vara så pigg på att visa civilkurage igen.

Normalisering av undvikandebeteenden kan alltså vara ett pris vi medborgare betalar i ett Sverige där brottsligheten har bytt skepnad. Kärrholm ger en term för våldskapialets makt: ”the power of the few”. 

– Trenden styrks av att våldet mot polisen ökar. Polisens känslor är förstås inte det primära här, utan signalerna mot omgivningen. Om polisen inte ses som legitim eller inger respekt – det är den stora faran.

Tillbaka till Rostami. Han tar även upp den snabba ökningen av bedrägerier, bidragsbrott och grov ekonomisk brottslighet inom företagssektorn. Samhällsförstörande på sikt, om trenderna fortlöper. Han sammanfattar:

"Den huvudsakliga drivkraften bakom den organiserade brottsligheten är pengar och inflytande. Detta har resulterat i att Sverige har ett växande problem med kriminella konflikter och en omfattande kriminell ekonomi som upprätthålls genom bedrägerier och välfärdsbrottslighet. Bortsett från den organiserade brottslighetens utveckling har brottsligheten i övrigt mestadels utvecklats i en positiv riktning. I förenklade termer har vi en mångfacetterad och paradoxal brottsutveckling."

– Brottsparadoxen är en bra term för att få oss att tala mer om specifika brott och inte allmänt om brottsligheten, säger Fredrik Kärrholm, vilket ju ofta ger ganska lite vägledning om hur problemen ska åtgärdas.

Men vänta nu, visst är insikten bra och viktig, att man inte kan jämföra äpplen (mord) med päron (stöld av cyklar eller mangos). Men det finns också en annan grundproblematik med utsagan "brottsligheten ökar/minskar".

För hur mäts egentligen brottslighet? Går man in på Brås hemsida, så ser man att metoderna är många – och alla behäftade med uppenbara brister.

Den Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) som beskriver självrapporterad brottsutsatthet lider trovärdighetsskada genom sin låga svarsfrekvens: Den har varit fallande länge. Till exempel ökade svarsbortfallet de första tio åren av NTU (från 2006 till 2016) från 22 procent till 40 procent. 

Det är vidare bland de mest brottsutsatta svarsfrekvensen är som lägst. Vilket föranledde Brå att 2016 självkritiskt skriva:

"Det är dessutom sannolikt så att de mest marginaliserade grupperna i befolkningen, som hemlösa, missbrukare och grovt kriminella, inte är representerade i materialet, vilket är särskilt olyckligt då de tenderar att vara mer drabbade av brott än andra."

Som man ropar får man svar, heter de ju. Men om man ropar och inte får något svar – vad blir tolkningen av det?

Ekonomen Tino Sanandaji ger en illustration av mätproblematiken gällande utsatta grupper i sin bok om invandring/integration; Massutmaning. 

Först noterar han att 2016 hade svarsbortfallet bland utomnordiskt födda stigit till 56 procent. Sedan redovisas siffror om anmälda fall av misshandel, hot och personrån i socialt utsatta områden. Dessa låg 98 procent över rikssnittet. Och skjutningar och dödligt våld låg hela 400 respektive 480 procent över rikssnittet. Men den självrapporterade utsattheten för våldsbrott i dessa områden var bara 13 procent över snittet i riket.

"Från självrapporterad data i NTU ser det ut som om våldet bara var marginellt högre i utsatta områden än i övriga landet, trots att områdena hade dubbelt så många anmälda våldsbrott liksom flerfaldigt fler skjutningar och mord."

Ett annat vanligt mått på brottslighet än brottsutsatthet är antalet anmälda brott. Men även här finns flera mätkrux.

Till exempel kan ju människor låta bli att anmäla brott. För att de är rädda för hot/våld från brottslingen och dennes gäng/familj/klan. Eller för att de inte ids. Eller för att de inte tror att polisen ändå inte kommer att lösa brottet; det är då inte värt besväret. Eller för att de har "normaliserat" det brottsliga beteendet och inte tänker på den som brottslig.

Omvänt kan ju brottsanmälan ske utan att ett brott har begåtts, som vid vissa försäkringsbedrägerier.

Så till ett annat metodkrux: nya brottskategorier. Det här avsnittet blir med nödvändighet spekulativt, men belyser förhållanden som är intressanta för en bredare diskussion om brottsutvecklingen.

Den svenska normalkriminologen kan – med viss elak överdrift – ibland sägas bete sig som nattrumlaren som förlorat nyckeln och letar under gatlyktan där det är ljust istället för i mörkret där han tappade den. Fredrik Kärrholm exemplifierar med ett brott som inte syns i statistiken och därmed alltså ej sker "under gatlyktan". Både polis och media har rapporterat om fler rån i människors hem. Men detta brott har ingen brottskod utan "bokförs" som ett vanligt rån.

– Människor tycker ju det är traumatiskt bara att komma hem och se att det varit inbrott. Men att befinna sig i egna hemmet och bli utsatt för våld eller hot om våld är förstås mycket värre.

Eller de tusentals bilbränder som sker varje år i Sverige. I NTU finns förvisso data om andra sorters bilbrott, som bilstölder. Men inget om utsatthet för just bilbränder, en under 2000-talet kraftigt växande brottstyp.

Eller det hedersrelaterade förtryck som i olika former, enligt forskning på området, drabbar hundratusentals unga människor i Sverige. Ett eller annat ”balkongmord” dyker troligen upp i statistiken. Men när storebror trakasserar och kringskär friheten för lillasyster? Eller när den självutnämnda ”moralpolisen” i förorten ofredar kvinnor som inte bär slöja?

Menar kriminologerna att dessa typer av brottslighet hamnar i den statistiska datatrålen och därmed speglas tillfredsställande i rapporter och utredningar?

Fokus frågar Fredrik Kärrholm om uppfattningen hos hans före detta kolleger, alltså Sveriges poliser. Vilken är deras uppfattning om brottsutvecklingen?

– Det beror nog mycket på vilket område du jobbar i, vilket ju är kopplat till brottsparadoxen. På många ställen är det betydligt lugnare om man ser till exempel fyllerikopplade brott. Men där det är värre är det kanske mycket värre.

Han tar också upp vilken tidshorisont den enskilda polisen har.

– Om det under 20 år bara blivit värre i Rinkeby, men under två år bättre, så avgör din referenspunkt hur du ser på utvecklingen. Där de äldre poliserna upplever en långsiktig försämring kan de nya se en förbättring. 

En av utgångspunkterna för denna artikel är att det i Sverige har saknats samstämmighet mellan den "vetenskapliga" beskrivningen av brottsutvecklingen – kriminologernas – och den folkliga uppfattningen.

Hårdraget kan sägas att politiker till vänster om mitten har hållit med om utsagor av typen "brottsligheten minskar", medan politiker till höger – och allra mest inom SD – har hävdat att brottsligheten ökar. Alla hederliga är förstås emot brott. Men det blir svårt att enas kring en politik mot brotten om verklighetsbilderna går brett isär.

Vilket de gör gällande bland annat våldtäkter. Sverige ligger internationellt högt vad gäller anmälda våldtäkter i relation till befolkningens storlek.

Men vad är en våldtäkt? Enligt svensk lag är vissa handlingar våldtäkt som i andra kulturer/länder knappast skulle uppfattas som mer än ett ofredande. I Sverige måste man numera i princip inhämta samtycke för att ha sex med någon annan än sig själv. Och det faktum att lagstiftningen flera gånger sedan år 2000 har ändrats har skapat mätproblem, både i jämförelse med andra länder och över tid.

Det finns också rent "bokföringsmässiga" jämförelseproblem gällande våldtäkt. Om en kvinna i Sverige anmäler sin pojkvän för våldtäkt, kan det i statistiken bli hur många våldtäkter som helst; varje enskild gång räknas. Så är inte fallet i de flesta andra länder.

Och så finns det förstås mörkertal. De flesta våldtäkter sker utan vittnen. Många anmäls inte överhuvudtaget. Kvinnan skäms. Hon minns inte. Hon tror inte på uppklarning. Hon vill inte genomgå en smärtsam rättsprocess. Och så vidare.

Eller omvänt: kanske var det ingen våldtäkt. Det var ett missförstånd. Eller kvinnan minns fel. Eller hon vill "sätta dit" en svinaktig man.

Kontentan är att våldtäkt typiskt sett är ett brott som är svårmätt. Men i denna brottskategori går också en annan kriminalpolitisk observation i dagen: Att politiska värderingar tycks styra hur vi tolkar brottsutvecklingen. 

Att Sverige stuckit ut, statistiskt, som våldtäktsland, borde ju vara mumma för feministiska politiker. Vilket smörgåsbord av åtgärder "mot män" kunde man inte sätta in, om svenska män är bland de mest våldtäktsbenägna i världen?

Vänsterpartiets Linda Snecker har till exempel en gång sagt i riksdagens talarstol: "Vi kan inte se på dig om du är en våldtäksman. Därför förutsätter vi att alla män är våldtäktsmän".

Men åtminstone för denna skribent tycks det uppenbart att svenska vänsterfeminister har känt ovilja att exploatera de svenska våldtäktssiffrorna politiskt (detta gäller också vissa aspekter av hederskultur). Förmodligen av det grundläggande skälet att man inte vill öppna för, eller legitimera, en diskussion om att en sådan "våldtäktskultur" skulle kunna vara kopplad till invandring.

Oavsett om min tolkning är riktig eller inte så är ideologiseringen av statistiken en faktor att begrunda när vi talar om brott.

– Vad gäller våldtäkter har det funnits framför allt på vänsterkanten funnits en sval likgiltighet. När man gjorde en ordentlig ordentlig undersökning och jämförde Sverige och Tyskland och tog hänsyn till alla mätproblem på bästa möjliga sätt, fann man att per capita var våldtäkt 50 procent vanligare i Sverige. Det är ju fruktansvärda siffror. Men de rimliga reaktionerna från vänsterkanten uteblev, säger Fredrik Kärrholm.

Sedan vädrar han en av sina käpphästar. Att oavsett om man av ideologiska skäl väljer att lyssna till dem som säger att brottsligheten ökar eller till dem som säger att den minskar, så måste brott tas på största allvar.

– Man kan inte bara luta sig tillbaka och hänvisa till en minskande trend. De minskande brottstrenderna måste i så fall sjunka ännu fortare.

Kan de det?

– Vi har ett väldigt starkt majoritetssamhälle, och vi har väldigt starka civilisatoriska värden i Sverige som delas av den absoluta majoriteten. Vi har starka institutioner, ett stabilt politiskt system och ett professionellt rättsväsende. 

Han är övertygad om att med rätt politik och större medvetenhet om vad som behöver göras i samhället i stort, så kommer vi över tid att lösa de mest allvarliga brottsproblemen.

– Vi ser ju historiskt vilken fantastisk utveckling som är möjlig. Om man tittar på utsattheten, våldet, och alkoholmissbruket för bara hundra år sedan, så ter sig problemen idag betydligt enklare att lösa. Vilket alltså inte gör dem mindre allvarliga.

***

Läs även: I välfärds-Sverige kan man inte skylla på socioekonomin

Läs även: Vad är vi så rädda för?