Danmark river getton – bör Sverige ta efter?

Det går numera minst två svenska socialdemokrater på varje dansk partikamrat i bostadsområdet Mjølnerparken i Köpenhamn. Studiebesöken från Stockholm har duggat tätt, med Magdalena Andersson och Mikael Damberg i spetsen, i dessa fyra kringbyggda kvarter som ska befrias från sin moderna historia som sinnebild för segregation och kriminalitet. I stället ska de bli en normal del av stadsdelen Nørrebro. 

– Man måste förstå den demografiska utvecklingen för att veta vilka sociala insatser man ska göra, säger Lawen Redar, som leder den arbetsgrupp som håller på att formulera en ny socialdemokratisk integrationspolitik i Sverige.  

Hon glider helst förbi frågan om varför Danmark, som länge beskylldes för främlingsfientlighet, i stället har blivit en förebild. 

– I det stora ombyggnadsprogrammet i utsatta områden som danskarna genomför får de också in väldigt mycket socialpolitik. Det har gjort mig nyfiken. Utmaningen är enorm. Den etniska segregationen sliter ju isär våra samhällen. Danskarna säger väldigt ärligt att ambitionen är att blanda befolkningen. 

Och då måste folk lämna sina lägenheter och flytta någon annanstans. Rivning, renovering, förtätning, privatisering, ny infrastruktur. Allmännyttans andel av bostadsbeståndet krymps till 40 procent. Svenska politiker sneglar på denna pågående omgörning av femton danska bostadsområden, den som lanserades som ”gettopaketet” av den tidigare borgerliga regeringen och som nu – omdöpt till ”parallellsamhällesavtalet” – fullföljs av Mette Fredriksens S-ledda regering. Totalt berörs runt 40 000 människor och 11 000 av dem ska få ny bostad. 

År 2030 ska det inte gå att känna igen sig i de områden som på svenska kallas utsatta. 

När beslutet om paketet togs i Folketinget 2018 sa den dåvarande statsministern Lars Løkke Rasmussen: 

– De ska avvecklas, betongen ska brytas upp och invånarna spridas ut. 

Tre år senare förklarade Kaare Dybvad Bek, då socialdemokratisk bostadsminister, i dag integrationsminister, att om man har stadsdelar där ingen går till jobbet på morgonen så utvecklas en kultur som är förödande för välfärdssamhället. 

– I stadsdelen Vollsmose i Odense har 77 procent av de boende utomeuropeisk bakgrund. Det är främst somalier. 95 procent har inget jobb. Kriminaliteten är mycket hög och många saknar utbildning. De sociala problem bland barnen som växer upp där är enorma. 

Mjølnerparken i Köpenhamn är betydligt mindre, men kvarteren i rött tegel som en gång syftade till att skapa en intim bykänsla med sina kringbyggda gårdar hamnade på politikernas lista över ”hårda getton” – med svensk terminologi ungefär ”särskilt utsatta områden” – när arkitekturen i stället bidrog till att låsa in segregationen och ge de kriminella gängen möjlighet att kontrollera territoriet. Nu har allmännyttan sålt två av de fyra femvåningskvarteren till privata fastighetsbolag och både fasader och hyresgäster byts ut. 

– Den här omgörningen är ett enormt bostadssocialt experiment, säger Claus Bech-Danielsen, professor i arkitektur vid Build-institutet på Ålborgs unversitet, som leder en omfattande utvärdering av hela projektet. 

Förändringarna har kommit olika långt. I några städer har man inte börjat ännu, medan arbetet i Gellerupparken i Århus med drygt 2 000 lägenheter redan har pågått i flera år. Fler än 300 bostäder är rivna och under nästa år försvinner ytterligare 600. En bred stadsgata med kaféer och butiker dras genom stadsdelen och kommunen har byggt ett kontorshus med tusen arbetsplatser. De försvunna lägenheterna har ersatts med nybyggda privatägda fastigheter och ungdomsbostäder. 

– De som flyttat är de som på gott och ont bodde i de hyreskomplex som rivits. De nya lägenheterna är tänkta för familjer och äldre par som vill sälja sitt hus, men det har visat sig att de flesta inflyttarna i Gellerupparken är studenter som delar på en större lägenhet. 

Vad har hänt med dem som har flyttats därifrån? 

– Man ser över alla kommunala bostäder och försöker hitta lägenheter åt de utsatta invånarna på ett sätt så att man undviker att bygga upp nya parallellsamhällen på andra ställen. Däri ligger naturligtvis en risk, att man bara flyttar problemet. 

Claus Bech-Danielsen tror att barnfamiljer kommer att kunna lockas till den renoverade Mjølnerparken, eftersom den ligger så centralt i Köpenhamn. Att hitta privata investerare i landsortsstäder som Korsör och Esbjerg med svag bostadsmarknad blir mycket svårare, säger han. I det största bostadsområdet på den ursprungliga gettolistan, Vollsmose i Odense, har många hus redan rivits medan renoveringen av andra slitna fastigheter pågår. Kommunen har gått ihop med bostadsföretag och pensionskassor och bildat ett privat utvecklingsbolag, som har ansvaret för att göra om hela Vollsmose. 

– Efter omgörningen av de här stadsdelarna ger bostadsbolagen företräde åt människor med arbete. I många fall ombildas bostäderna till ägarlägenheter. Det är de som köper sig in som kommer att bo där.  

För sex år sedan kom Mattias Tesfayes bok ”Velkommen Mustafa”, en odogmatisk studie av den socialdemokratiska invandringspolitiken. Tesfaye, då folketingsledamot för S, senare integrations- och numera justitieminister, skrev om lokala politiker som för döva öron hade varnat för segregationen: 

”De påminner mig faktiskt om de kollegor jag träffade under åren i byggbranschen. De formulerar sig annorlunda än det man lär sig på Christiansborg (folketinget, reds anm) med omnejd. Arroganta människor förväxlar det med bristande intelligens. Men om du lyssnar riktigt ordentligt kommer du att upptäcka en djup, varm och mänsklig insikt om de grundläggande värderingar som håller ihop vårt samhälle. Det är möjligt att min far blev dummare när han talade danska. Men jag vill påstå att Christiansborg blev dummare när politikerna där under samma period slutade förstå det danska.” 

Niels Jespersen är chefredaktör för den oberoende socialdemokratiska nättidningen Pio. Häromåret skrev han tillsammans med journalisten Mikkel Anderson boken ”Eksperimentet der slog fejl”, en kritisk genomgång av dansk asyl- och invandringspolitik. Det är nödvändigt att bekämpa parallellsamhällena om man vill ha en kulturell och nationell gemenskap, säger Niels Jespersen. En sådan behövs för att upprätthålla välfärdssamhället, men också för att bekämpa arbetslöshet och missbruk och kriminalitet. Han menar att det är väldigt svårt att mäta om det stora omgörningsprogrammet har hunnit förändra någonting. 

– Det är extremt dyra insatser. Vi talar om miljardtals kronor som har använts för insatser i de utsatta bostadsområdena. De senaste tio åren har mätningar visat att sysselsättningen gått framåt medan kunskaperna i danska faktiskt har försämrats. 

Något som bekymrar Niels Jespersen är resultatet av en aktuell undersökning om deltagande i samhällslivet och om synen på sådant som demokrati, homosexualitet och kvinnors rättigheter. 

– Där kan man se att människor med annan etnisk härkomst generellt har långt mer konservativa eller reaktionära uppfattningar än majoritetsbefolkningen. Och det gäller i högre grad barnen än första generationen invandrare, föräldragenerationen. 

Hur förklarar du det? 

– Det har varit en underliggande premiss för dansk integrationspolitik, lite mjukt marxistisk, att om folk bara fick det bättre materiellt skulle tankarna – överbyggnaden, ideologin – också förändras. Men många invandrare, som gärna vill arbeta och vara ordentliga samhällsmedborgare, har inget intresse av att tillägna sig majoritetens värderingar. Det är ödeläggande om man vill upprätthålla ett samhälle som det danska, som bygger på gemensamma, sekulära, demokratiska värderingar. De parallella samhällena har en enormt skadlig effekt rent socialt. 

Borde Sverige ta efter det danska ombyggnadsprogrammet? 

– Jag brukar säga att i Danmark har högerflygeln lierat sig med välfärdsstaten för att stoppa invandringen och i Sverige har högern lierat sig med invandringen för att stoppa välfärdsstaten. De som vill ha en demokratisk gemenskap kommer att fatta samma sorts beslut som i Danmark. Den processen är i gång. 

Den politiska enigheten har varit bred kring parallellsamhällesavtalet, från Socialistisk folkeparti till Dansk folkeparti. Endast det rödgröna partiet Enhedslisten och Radikale venstre, som är ett borgerligt parti, står utanför. Köpenhamns integrationsborgmästare Jens-Kristian Lütken, som företräder liberalkonservativa Venstre, beskriver väldiga problem med kriminalitet, arbetslöshet och antidemokratiska värderingar, som gjort det nödvändigt att se över både bostads- och socialpolitiken. 

– Som liberal har jag haft störst problem med att vi skickar i väg människor från deras lägenheter. Man bestämmer var de ska få bo och var de inte ska få bo. Men det har varit en nödvändig lösning för att kunna skapa mer blandade bostadsområden. Det är en omkostnad man måste ta för samhällets bästa. Problemet blir olösligt om man inte kompromissar kring vissa principer. 

I området Tingbjerg, en halvmil nordväst om centrala Köpenhamn, har man valt att inte riva utan i stället förtäta med nya radhus insprängda i den befintliga bebyggelsen. Jens-Kristian Lütken säger att det kommer att dröja fem-tio år tills Tingbjerg och Mjølnerparken betraktas som vanliga stadsdelar i huvudstaden. 

Vad kan vi i Sverige lära oss av de danska erfarenheterna? 

– Man måste fråga sig själv vad som måste till för att exempelvis Rosengård i Malmö ska bli ett område som en vanlig barnfamilj vill flytta till. Det kan handla om att bygga attraktiva hus. I Köpenhamn har vi också haft en massiv insats för att få människor i arbete och för att skaffa fram arbetsplatser efter skoltid, det vi kallar fritidsjobb, till ungdomar under 18 år. Alternativet till att tjäna egna pengar är för många unga att tjäna pengar hos gängen.  

I forskargruppen, som nu under en tioårsperiod följer utvecklingen i de områden som tidigare kallades getton, ingår antropologen Marie Stender. 

– Vi gör mätningar, intervjuer, medieanalyser och följer bostadspriserna för att ta reda på om det fungerar på det sättet som politikerna tror. Förändras det sociala livet, förändras bilden av området, flätas det bättre samman med resten av stan? Och nu vill du säkert veta hur slutsatsen ser ut! Då måste jag tyvärr säga att det är för tidigt att veta om medicinen verkar.  

Den underliggande frågan, säger Marie Stender, är om man kan bygga bort sociala problem. Med strategiska insatser går det att förbättra standarden och få in ny infrastruktur, som gör ett nedslitet område mer inbjudande. 

– Lyfter det också de människor som bor där? Dessvärre finns det inte mycket som tyder på det. I den internationella litteraturen ser man att problemen ofta förflyttas till andra områden. 

En konsekvens skulle alltså kunna bli att fler bostadsområden får sociala problem? 

– Det kan man gott föreställa sig. Och det är väl också lite av den politiska idén bakom, vi ska sprida ut problemen i stället för att koncentrera dem. 

Ett positivt resultat är enligt Marie Stender att kommuner och bostadsföretag tvingats samarbeta för att fundera över hur man kan få områdena att hänga ihop med omgivningen och se till att de blir attraktiva också för andra grupper av boende. 

– Samtidigt finns en övertro på att bara man får in nya resursstarka individer kommer det att hjälpa. Det handlar också i hög grad om det sociala. Varför vill jag bo här, vad kan jag bidra med? Det behövs goda krafter för att få det nya och det gamla att flätas samman på ett bra sätt. 

Vilka är det som flyttar in i de renoverade områdena? 

– Det blir det väldigt spännande att följa. I Köpenhamn och Århus kan man använda sig av marknadskrafterna som hävstång. Längre bort från de stora städerna är situationen en helt annan. Där blir det i högre grad fråga om rivningar eller andra modeller. 

Men även i Gellerupparken nära storstaden Århus har det blivit svårare än man trodde. I de nya fastigheterna är omsättningen högre än väntat.  

– Jag har pratat med ungdomar som har sagt att här kan de få en lite billigare bostad, men så flyttar de innan de skaffar barn. Den politiska idén om att det kommer att lösa sig när det kommer in medelklassbarn i skolklasserna, att det ska lyfta helheten med kamratskapseffekten, verkar inte riktigt fungera. Det är inte så enkelt. 

Själva utgångspunkten för det stora paketet är enligt Marie Stender att de många insatser och projekt som redan testats inte har fungerat.

– Det är den politiska slutsatsen och därför krävs det nu något annat, som rör om i grytan. Men folk börjar inte studera eller komma i arbete bara för att deras bostad rivs. I bästa fall får det en positiv effekt för nästa eller nästnästa generation. 

   Det viktiga är att förstå de konkreta, lokala frågorna, säger hon.  

– Hur man minskar segregationen är en viktigare fråga än att använda samma modell med 40 procent allmännytta när förutsättningarna är så olika. Och förvärrar vi i själva verket vissa människors situation genom att förflytta dem från tätorter och arbetsmöjligheter? Gör man en sådan här insats ska man ta hand om människor på bästa möjliga sätt under processen. De får inte bli några underliga ufon som landar i något helt okänt. Konflikt och bråk är ju motsatsen till integration, eller hur?  

I forskargruppens rapport ”De 15 første omdannelsesområder” diskuteras risken för att omflyttningarna kan skapa nya utsatta områden. Farhågor för att de som bor kvar inte kommer att beblanda sig med dem som flyttar in i de förvandlade kvarteren tas också upp. 

Av de 15 parallellsamhällena har 13 växt fram i hyreskaserner byggda på sextio- och sjuttiotalen. Marie Stenders utvärderingskollega, arkitekturprofessorn Claus Bech-Danielsen, poängterar att det goda med ombyggnadsprojektet är att ett rejält grepp tas om de skamfilade stadsdelarna. 

– I 30 år har man försökt förbättra dem utan att lyckas. Kommuner som har suttit med händerna för ögonen i lite för många år har kommit i gång på grund av avtalet och det flyter in mer pengar i områdena. Men det är självklart någon som betalar priset och det är de utsatta människor som bodde där tidigare.  

Hur ser det priset ut? 

– Utsatta hyresgäster brukar ha väldigt lokala nätverk. De känner dem som bor i trappuppgången. Många måste nu börja om på nytt och det kan vara svårt. De förlorar det mesta av sitt sociala liv. 

Om det finns stora problem i ett bostadsområde kan det vara både positivt och nödvändigt att flytta därifrån. I intervjuerna som forskarna gör framkommer emellertid att många av de boende tycker om sina kvarter. 

– Väldigt många i Gellerupparken älskar området, säger Claus Bech-Danielsen. Vi utomstående ser bara tvåtusen bostäder, men man ska komma ihåg att det också är tvåtusen hem. Och ett hem är något helt annat än en bostad. Vi möter samma reaktioner i Mjølnerparken även om där finns olika grupperingar. Några boende försöker göra rättssak av det hela, de drömmer om att bo kvar eftersom de älskar att bo där. Andra ser det som en fin möjlighet att komma vidare på bostadsmarknaden och få andra erbjudanden. 

Det har enligt Claus Bech-Danielsen funnits en oförståelse från politiskt håll för att förutsättningarna i de femton utvalda stadsdelarna skiljer sig så mycket åt. Grupperna som bor där kan komma från olika länder, möjligheterna att få in nya hyresgäster skiftar. 

– När man ska hantera detta från ett regeringskansli skapar man ganska fyrkantiga regler. Även om man har samma bild av grå betong finns stora skillnader både socialt och fysiskt. Det finns en föreställning om att om utsatta människor flyttar från utsatta bostadsområden och hamnar med grannar som arbetar kommer de att lyfta sig själva och komma in på arbetsmarknaden, men det finns inte någon forskning som riktigt kan stödja det antagandet. 

Projektet ska vara avslutat 2030. Kommer det då att ha förändrat Danmark? 

– Några av bostadsområdena kommer nog att vara sådana som du och jag skulle kunna vilja flytta till, det tror jag. Gellerupparken kommer att vara fullständigt oigenkännlig 2030. I andra områden blir det svårare. 

Fokus har utan framgång sökt bostadsminister Andreas Carlson (KD) för en kommentar om det danska paketet. 

Lawen Redar, riksdagsledamot för svenska Socialdemokraterna, hör till dem besökt Mjølnerparken och imponerats av danska ministrars tal om av behovet av förändring. I frågor om migration och integration har vi tidigare stått långt från varandra, säger hon, och i svenska medier har man inte beskrivit djupet i de politiska åtgärder som danskarna sätter in. Redars arbetsgrupp ska presentera sin samhällsanalys i november. En lista med möjliga reformer ska ligga klar i april nästa år. 

– Vi kommer att lägga fram så pass omfattande förslag att de kan ge en helt annan inriktning för Sverige. 

Som påminner om den danska? 

– Jag utesluter inget. Språket är avgörande. Kan man inte svenska berövas man sina livschanser i Sverige. Frågan blir då om man kan åstadkomma en samhällsgemenskap med en språkligt heterogen befolkning, och jag menar att det kan man självklart göra. 

Borde inte Socialdemokraterna ha analyserat det segregerade Sverige långt tidigare än 2023? 

– Jo, och precis som i Danmark har kommunala företrädare markerat att de får bära hela ansvaret. Vi har inte lärare, säger de. Vi har inte bostäder, vi klarar inte detta. 

Men om grupper med olika bakgrund ska blandas, hur ska det gå till? I Danmark flyttar de på människor och river deras bostäder. Ska vi göra så här också? 

– Det vet jag inte ännu. I Danmark har man en annan modell där man kan flytta direkt till en annan lägenhet i deras motsvarighet till allmännyttan. Vi har sålt ut så ofantligt många av våra hyresrätter. Men parallellsamhällesavtalet handlar också mycket om socialpolitik, arbetsmarknad, integration, blandning av elever i klassrummen. Den dagen vi realiserar de reformförslag som arbetsgruppen kommer att lägga fram, då tror jag vi får se verkligt motstånd. 

Kommer blandning att leda till tvång och till att folk måste flytta? 

– Segregationen är ett resultat av bostads- och migrationspolitiken. Jag har fått frågan om jag förespråkar bussning i skolan. Jag svarar att det bara är en ytlig fråga, det vi behöver genomföra är tydlig integrationspolitik under 30 års tid. 

Handlar det om att flytta runt människor mellan bostäder och skolor? Ett schackbräde som välts över ända och så får man börja om igen… Ett Sverige 2.0? 

– Varför inte? Är det någon som tycker att det fungerar bra nu? 

Det krävs alltså något drastiskt? 

Absolut. Den här alarmerande situationen kan inte få fortsätta i 20-30 år till. Den kommer bara att förvärras. 

Då drar jag slutsatsen att du vill att man ska flytta människor från den här sortens områden. 

– Jag förordar riktig integration. Sedan återkommer jag med våra reformförslag. Jag kan inte säga något ännu, men stora politiska förändringar måste till. 

Får man då inte räkna med protester mot statlig styrning och storebrorssamhälle? 

– Man får protestera bäst man vill. Men man har inga invändningar nu när vi har en sådan brutal etnisk segregation. 

Men visst har det funnits en massa invändningar… Det är väl ingen som gillar det här? 

– Jag hoppas verkligen inte det. Jag hatar det, säger Lawen Redar.  

– Det är att frånta människor den chans de har i livet. Det politiska ansvaret är skittungt för den här utvecklingen.

***

Läs även: Varför skjuter inte danskarna varandra?

Läs även: Integration – en återvändsgränd