Därför är danskjävlarna bättre än vi

Den danska valutan har förvandlat semesterpromenaden på Strøget i Köpenhamn till rena skräckvandringen för svenskar. För tio år sedan kostade en dansk krona 1,15 svenska. Nu ligger växelkursen kring 1,60. Och nyligen kom siffror som visade att Danmark drar ifrån Sverige ekonomiskt. I senaste Global Wealth Report från Credit Suisse tappade Sverige fem placeringar och föll från plats nio till plats fjorton på listan över världens rikaste länder. Danmark ligger på femte plats, Norge på sjunde. 

Genomsnittsförmögenheten i Danmark är 409 950 dollar, mot 296 800 dollar i Sverige.

Samtidigt ökar Danmarks sysselsättning stadigt – arbetslösheten är nu 2,8 procent – att jämföra med den närmast spegelvända svenska siffran på 9,2 procent (7,9 procent säsongsrensat). Prognoserna pekar också mot att Sveriges ekonomi krymper med mellan 0,5 och 1 procent under 2023 medan Danmarks väntas öka med lika mycket, enligt en sammanställning av olika prognosmakare som News Öresund har gjort. 

Lillebror drar ifrån. Gapet ökar.

Hur har Danmark hamnat i den här positionen? Före Sverige med Volvo, Ikea, Spotify, Ericsson, skog och stål? Och före Norge med all sin olja och gas? Vad har egentligen danskarna förutom Lego och fläskkotletter? En hård vinnarskalle och en slags patriotism som gynnar landet, kanske. Något verkar de i alla fall göra rätt. Borrar man i frågan hur danskarna tagit sig fram så väl trots frånvaro av andra naturtillgångar än jordbruksmark kommer man så småningom in på frågor om kultur, förhandlingsskicklighet och nationellt psyke. Men vi tar det från början.

Sverige och Danmark låg länge nästan alltid i luven på varandra i kamp om positionen som Nordens stormakt. Länderna utkämpade elva krig under knappt 300 år från Gustav Vasas trontillträde 1523. Frederna i Brömsebro och Roskilde där Sverige vann Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen samt Gotland, minns säkert somliga från skolans historieundervisning. Liksom Karl X:s tåg över isen på Stora Bält den smällkalla vintern 1658. 

Men med freden i Kiel 1814, när Sverige fick Norge, upphörde den öppna fiendskapen. Sedan följde industrialisering och demokratisering och allt mer av nordism och brödrafolk. Efter andra världskriget tog Sverige positionen som det rikare landet. I de nya landskamperna vann vi ofta. Men under ytan kanske stridigheterna och konkurrensen har levt kvar?

I dag gillar alla Öresundsbron, men när projektet drogs i gång under åttio- och nittiotalen var kritiken hård. Socialdemokraterna var länge splittrade mellan bro-‚ tunnel- och färjealternativen. Det fanns en oro för att salthalten och därmed torsken i Östersjön skulle påverkas av en bro. Centerpartiet var uttalad bromotståndare och när de borgerliga vann valet fick de med sig en konflikt in i regeringen. I juli 1994 avgick miljöministern och Centerpartiledaren Olof Johansson på grund av brofrågan, samma dag gavs klartecken för bygget och sex år senare, den 1 juli 2000, invigdes Öresundsbron.

Ett av syftena med bron var att skapa en ny gemensam arbetsmarknads- och bostadsregion i Öresundsområdet. Därför framförhandlades ett nytt skatteavtal mellan Danmark och Sverige. Det undertecknades 2003 av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. 

I vanliga fall är huvudregeln för gränsgångare som bor i ett land och arbetar i ett annat att man betalar skatt i det land där man bor. Det är där dyrbar välfärd som skola, barnomsorg och sjukvård nyttjas mest. Men inte i avtalet med Danmark. Här är i stället huvudregeln att en person ska betala skatt där hen arbetar. Problemet i fallet med Öresundspendlingen är att ungefär 95 procent av pendlarna bor i Sverige och arbetar i Danmark. En tredjedel av Skånependlarna till Danmark är dessutom danska, ofta välavlönade med familj och billig bostad i Skåne. Även de skattar i Danmark. Här uppstår alltså en skevhet. Skattorättvisan leder ständigt till debatt i Skåne. När Øresundsinstitutet på uppdrag av Region Skåne tittade på frågan 2017 pekade de på att det visserligen är komplext att peka ut vinnare och förlorare eftersom skatteregler och inkomster skiljer sig åt mellan länderna. Och hur skulle den skånska arbetslösheten ha sett ut de senaste 30 åren om bron inte först hade varit en stor byggarbetsplats och sedan dörröppnare till den vitala danska ekonomin? 

Men i skattefrågan var rapporten solklar. Sverige förlorar. Om pendlarna i stället beskattades där de bor skulle Sverige få en nettovinst på kring 1,3 miljarder svenska kronor per år (2015 års siffror). Senare beräkningar tyder på att de skånska kommunerna förlorar 3 miljarder kronor per år på avtalet, allt annat lika.

Sett till helheten är det också Danmark som tjänat mest på Öresundsbron. Svenskarna betalar tre gånger mer för varje dansk som pendlar till Sverige än danskarna gör för en svensk som pendlar i andra riktningen. Danmark har genom bron fått tillgång till billig skånsk arbetskraft som jobbar och skattar i Danmark, men bor och använder välfärden i Sverige, snarare än tvärtom. Den som besökt Kastrup under senare år har kanske noterat att sannolikheten att bli betjänad av svensktalande expedit eller servitör är nästan lika stor som att mötas av en dansktalande. Samtidigt har danskar fått tillgång till billigare boende i Sverige.

Själva Öresundsförbindelsen kostade 24,6 miljarder svenska kronor att bygga och landanläggningarna ytterligare 13,2 miljarder (2000 års priser). Kostnaderna delades lika trots att de danska landanläggningarna var dyrare att bygga än de svenska. Konsekvensen är att intäkterna från broavgifterna under en längre tid kommer gå till att betala bygget i Danmark än i Sverige.

Skatteavtalet är dock inte enda gången som danskarna dragit längsta strået i en förhandling med svenskar. Snarare tycks det finnas ett mönster. 

1993 startades samarbetsorganisationen Öresundsregionen mellan skånska och danska kommuner för att frigöra potentialen i Öresunds(bro)projektet. Man samarbetade kring forskning och statistik men framför allt skapades en mötesplats för regionens politiker och beslutsfattare. 2016 bytte organisationen namn till Greater Copenhagen & Skåne Committee. 2019 anslöt sig Region Halland och namnet ändrades till Greater Copenhagen Committee. Till vardags kallas organisationen rätt och slätt Greater Copenhagen. 

Hur blev det så? Förslaget om nytt namn lanserade danskarna på egen hand. Trots missnöje gick de skånska kommunerna med på namnbytet och det tidigare neutrala Öresundsregionen skrotades. Den svenska sidan betalar hälften av kostnaderna för Greater Copenhagen, men har ingen verklig kontroll över tjänstemännen som sitter i Köpenhamn. 

Är alltså svenska skattebetalare med och betalar för att marknadsföra Köpenhamn gentemot internationella företag och turister? Det verkar inte bättre. 

"Danskarna lurade skjortan av oss", sammanfattade Torbjörn Tegnhammar, oppositionsråd (M) i Malmö, saken.

År 2009 slogs svenska Posten och Post Danmark samman till ett bolag: Postnord. Den svenska verksamheten stod för 70 procent av värdet i det nya företaget. Men Sverige fick 60 procent av aktiekapitalet – och bara hälften av rösterna i det nya företaget. Svenska staten fick dessutom 1,4 miljarder kronor i kompensation av Danmark. Alliansregeringen med näringsminister Maud Olofsson (C) som ansvarigt statsråd, godkände affären. Initiativtagare och strateg för upplägget var den danske ordföranden Fritz Schur, som tog över rodret i den nya koncernen.

Skillnaderna mellan danska och svenska postverksamheterna visade sig gigantiska.

När svenskarna under lång tid hade rationaliserat för att möta fallande volymer hade den danska posten låtit intäkterna sina och höjt portot utan att egentligen ändra något i driften.

Trots att Danmarks yta bara är en tiondel av Sveriges var samtliga Postnords kostnader högre i Danmark, även kostnaden för att transportera ett brev inom riket.

"Postnord var den sämsta affär jag kunde tänka mig. Och jag tycker att svenska staten blev grundlurad av danskarna", sa Peter Brännström till Dagens Nyheter. Han borde veta. Efter 34 år inom Posten slutade Brännström som operativ chef 2014.

"Det är ingen landskamp", var det ständiga mantrat för Lars G Nordström som var vd för Posten vid tiden för sammanslagningen och sedan fortsatte i den rollen ett par år i det nya bolaget. Kanske borde han varit mer tävlingsinriktad. Vinsterna i den svenska delen av Postnord var tämligen stabila med den danska delen ansamlade förluster, 1,9 miljarder kronor bara år 2016.

Johan Lindholm är i dag vice ordförande i fackförbundet Seko som bland annat organiserar postanställda. År 2017, när krisen var som värst, var han ordförande för Seko Postnord och satt i koncernstyrelsen.

 – Bilden i Sverige inför samgåendet var att den danska sidan inte hade effektiviserat och därför skulle vinsterna av ett samgående lätta trycket i Sverige när danskarna genomförde sin rationalisering. Problemet var att det fanns en tickande bomb i den danska posten, säger Johan Lindholm i dag.

Bomben var en lagändring i Danmark som 2013 gjorde det obligatoriskt för alla danskar att ha en digital brevlåda. Digitaliseringen ledde till ett dramatiskt fall i antalet brevförsändelser när danska myndigheter och företag nästan över en natt slutade skicka ut blanketter, avier och annan korrespondens på papper. 

– Om det där med de digitala brevlådorna nämndes i förhandlingarna är man nog oense om, säger Johan Lindholm. Det var före hans tid. 

Men konsekvenserna blev hur som helst stora och bolaget tvingades att sparka personal i panik. Då uppdagades bomb nummer två: En stor del av de danska brevbärarna hade ett mycket förmånligt avtal. Vid uppsägning hade de rätt till tre årslöner och dessutom arbetsbefrielse. Kostnaderna blev astronomiska. Pengarna fick tas från den svenska delen som ju hade gjort sina effektiviseringar och gick med vinst.

Samtidigt hade det räckt om de svenska förhandlarna hade öppnat danska tidningar före förhandlingarna för att känna till planerna på de digitala brevlådorna. Där pågick nämligen en våldsam debatt och oro för hur äldre skulle klara förändringen. Inte heller de danska brevbärarnas fördelaktiga avtal var någon hemlighet. Från dansk sida frågade man sig snarare hur svenskarna kunde vara så dåligt pålästa och förberedda inför en så stor affär. 

År 2017 ställdes saker på sin spets. Ett ägartillskott behövdes för att rädda bolaget från konkurs och klara omstruktureringen. Näringsminister Mikael Damberg (S) framförde Sveriges syn och krävde att danska staten skulle ta lejonparten eftersom förlusterna berodde på vanskötsel, politiska beslut och dyra avtal i Danmark.

– Men danskarna sa fräckt: Postnord är ett till 60 procent svenskt företag, ni får ta 60 procent av kostnaden, berättar Johan Lindholm på Seko. 

"Vi var inlåsta med enorma förluster och orimliga maktförhållanden som gynnade danskarna."  

Svenskarna trodde knappt sina öron. Den danska oviljan att ta ansvar gjorde att svenskarna som ägde 60 procent av bolaget, men bara hade 50 procent av rösterna, till slut fick använda de svenska fackföreningsombudens röster för att säkra majoriteten och ta tillbaka omställningsfrågan till bolaget.

– Vi i Seko kunde inte passivt se på när våra medlemmar skulle outsoursas eller få sparken för att rädda danska posten när danska staten vägrade ta ansvar, säger Johan Lindholm. 

De danska representanterna insåg nu att risken var överhängande att den danska delen av Postnord skulle försättas i konkurs. Det hade kostat mångdubbelt mer för danska staten och lett till oöverskådliga problem. Till slut enades länderna om ett statligt ägartillskott på 2,2 miljarder som danska staten finansierade merparten av.

Så det lönade sig att slå tillbaka?

– Vi fick i alla fall lite revansch. Men summa summarum blåste danskarna svenskarna vid bildandet av Postnord så det sjunger om det, säger Johan Lindholm.

Skatteavtalet. Öresundsbron. Greater Copenhagen. Nordiska ministerrådet. Sas. Postnord.

Anna Sophie Liebst, danska och ordförande för Föreningen Norden i Stockholm, ger ett nyanserat svar på frågan hur det kommer sig att danskarna gång efter annan har sådan framgång i sina förhandlingar med svenskar. Och hon kopplar det, liksom nästan alla andra också gör, till skillnader i kultur, historia och geografiska förutsättningar.

– Danmark är ett litet land. Vi har inga stora industrier som Sverige eller olja som Norge. Vår huvudstad består av människor. Vi investerar i människor och fokuserar på utbildning. Vi måste kunna sälja oss själva och vår kunskap. Så det är inte konstigt att vi kan sälja, säger hon.

Det finns också en kulturell skillnad i synen på förhandlingar:

– Vi danskar är väl förberedda när vi förhandlar och tror att motparten också är det. Så ja, det finns många exempel på att danska förhandlare varit skickliga. De mest kända i förhållande till Sverige är nog det dansk-svenska skatteavtalet och att Sas med alla direktflyg till världen ligger i Kastrup, säger Liebst och fortsätter:

– Men det finns också andra resultat, som att Nordiska ministerrådets och Nordiska rådets sekretariat finns i Köpenhamn och inte till exempel i Stockholm som ligger centralt i Norden och har flest invånare. I Danmark är mentaliteten "något för något" och det ska helst bli klirr i statskassan också, medan man i Sverige gärna betalar för att visa sitt engagemang.

Det kan också vara så att vi i Sverige är (överdrivet?) rädda för att uppfattas som om vi klampar in och domderar gentemot våra mindre grannländer.

– Svenskarna pratar ofta om sitt storebrorskomplex i förhållande till de andra nordiska länderna. Vi danskar har inga problem med om du vill vara "stor" om det gynnar oss. Då kan vi vara din lillebror för en dag, säger Liebst.

Publicisten PM Nilsson är uppvuxen i Skåne och var under en kort period förra året statssekreterare (M) i statsrådsberedningen. I höst tillträder han som vd för näringslivets tankesmedja Timbro. På frågan varför danskarna tycks ha ett ständigt övertag i förhandlingar med svenskar svarar han:

– Åh det är klassiskt. Danskarna är av värld, svenskarna är bybor. Danskarna härskar över haven, svenskarna ror sina ekor. 

Men han komplicerar också bilden:

– En annan orsak är att stormakten Köpenhamn gränsar till en svensk provins. Stockholm ligger långt bort och är inte alltid så engagerat i Skåne.

På den andra sidan det politiska spektrumet finns Mats Hulth, tidigare finansborgarråd (S) i Stockholm, som sedan många år vistas mycket i Köpenhamn tillsammans med sin danska hustru. Också han känner igen tendenserna från sin tid i politiken. 

– När svenskarna tror att man har en överenskommelse säger danskarna "Vi ses i morgon", säger Hulth. 

– Danskarna är målmedvetna, envisa och klara över vad de vill nå i en förhandling. Utan egna råvaror förutom bacon har de tvingats till handel, utbildning och förhandlingar. De är bättre än vi i dessa avseenden.

Somliga vill förklara skillnaderna i mentalitet med den svenska konsensuskulturen. Expressens Patrik Kronqvist var inne på det spåret 2017 när han resonerade om orsakerna till att danskarna ofta får överhanden i förhandlingar. "En kan vara att svensk konsensuskultur och dansk rättframhet ger dåligt utfall för vår del."

Längtan efter samstämmighet har formats under århundrandena bland annat genom att Sverige hade en politiskt betydelsefull klass med självägande bönder (Danmark hade i stället ett feodalt system av kontinentalt snitt med en maktlös, närmast livegen, bondeklass fram till början av 1800-talet). Men även den långa svenska freden, Saltsjöbadsavtalet och den betydligt större svenska centrala statsbyråkratin har säkert spelat roll. Det går att gömma sig och ansvaret verkar flyta runt – många svenskar ogillar att ta ett kliv fram och säga "Här är det jag som bestämmer!". Sammantaget kan man säga att en mer individualistisk och hierarkisk dansk kultur ställs mot en kollektivistisk och icke-hierarkisk svensk. 

Så till sist den svåraste frågan: Vem bär skulden för att svenskar så ofta känner sig lurade av danskar? Svaret ligger kanske i den brittiske 1700-talspolitikern Anthony Weldons berömda sentens: "Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me."

Danmarks största bolag, läkemedelsjätten Novo Nordisk, är värt lika mycket som Stockholmsbörsens kung, Atlas Copco. Fem gånger om. Novo har varit världsledande inom diabetesbehandling i decennier och på senare tid har ett läkemedel mot fetma väckt sensation – både bland konsumenter och på finansmarknaden. Börskursen har stigit över 200 procent bara sedan år 2020 och börsvärdet är nu hisnande 4 700 miljarder svenska kronor, vilket motsvarar hela Danmarks BNP. 

"Novo Nordisk är nu bland de 20 mest värdefulla bolagen i världen och utmanar lyxföretaget LVMH om förstaplatsen i Europa. 4 400 miljarder är nästan dubbelt så mycket som börsvärdet för svensk-brittiska Astrazeneca" skrev Andreas Cervenka i Aftonbladet i somras (nyligen passerade Novo Nordisk för övrigt även LVMH). 

Att kalla Astrazeneca för "brittiskt-svenskt" är förresten mest en artighet. Eller nostalgitripp. Huvudkontoret flyttade till Storbritannien för mer än 20 år sedan när brittiska Zeneca "gick samman" med svenska Astra (i praktiken var det ett uppköp). Och Wallenbergsfärens maktbolag Investor äger i dag bara drygt 3 procent av aktierna. Lejonparten av återstoden är utspritt på olika internationella fonder och kapitalförvaltare, till stor del från USA.

Ett skäl till att Danmark har kvar en blomstrande läkemedelsindustri är att landet till skillnad från Sverige inte har sålt ut verksamheten utan behållit mer i inhemsk regi och satsat på forskning. Det beror till viss del på att många danska storbolag – inklusive Novo Nordisk, Carlsberg och Lego – kontrolleras av allmännyttiga stiftelser. Det betyder att vinsterna ska komma landet och dess invånare till del – därför återinvesteras de i forskning och/eller kultur, exempelvis det berömda museet Glyptoteket i Köpenhamn, som Carlsbergsstiftelsen driver. 

Ett annat område där Danmark slår Sverige med hästlängder är inom arkitektur och stadsbyggnad. Det beror delvis på att landet har fött fram flera internationella stjärnor inom området som Jörn Utzon, Henning Larsen och Bjarke Ingels. Men också på att man vårdat de fördelar detta fört med sig genom en patriotisk omsorg om dansk arkitektur, design med mera.

Danskar bjuds regelmässigt in till arkitekttävlingar i Sverige – och många andra länder – medan det har varit svårare för svenska arkitekter att bli inbjudna till Danmark. Ett skäl kan förvisso vara att svenskarna anses hålla en för låg kvalitet. De är skolade i en modernistisk tradition där yrkeskåren utbildas vid en teknisk högskola och betraktas som en sorts ingenjörer. Danska arkitekter läser i stället vid Det Kongelige Danske Kunstakademi och disciplinen ses där som en av de sköna konsterna, med rötterna i antiken.  

Det är förstås svårt att veta vad som är verkliga kvalitetsskillnader och vad som är psykologi, men enligt en färsk undersökning där 204 nordiska arkitekter intervjuades tyckte de svenska att de var sämst. De har svårt att vinna tävlingar i andra nordiska länder. 

Fast det finns nog också ett drag av dansk patriotism – eller isolationism om man så vill – här. Sverige vill ha internationell konkurrens och öppnar sina tävlingar. I Danmark månar man om sina blivande stjärnor, som kan vinna på hemmaplan och sedan med segrar i ryggen vända sig utomlands och vinna nya tävlingar i – exempelvis – Sverige. 

Ett aktuellt exempel är elbolaget Ellevios arkitekttävling om el-stationer i Stockholm. Där segrade det danska arkitektkontoret Gottlieb Paludan. Ett annat är danska Cobe som tog hem arkitekttävlingen om det nya universitetsbiblioteket i Göteborg. 

Danmark är så stängt för svenskar att arkitektföretag från Sverige börjat köpa upp danska för att komma in på marknaden. Sweco köpte Årstiderne Arkitekter och ÅF förvärvade nyss nämnda Gottlieb Paludan. Båda är baserade i Köpenhamn. Och de danska firmorna Arkitema, 3XN och C F Moller är exempel på kontor som gått i andra riktningen för att växa här. 

I Danmark verkar också arkitekturen vara en del av en större nationell plan. Medan politikerna i Stockholm bråkat om huruvida staden har råd att renovera en av ganska få märkesbyggnader av internationell toppklass – Gunnar Asplunds stadsbibliotek – eller en renovering av Operan, har flera spektakulära projekt genomförts i Köpenhamn. Som ett nytt operahus, Blox – ett center för bland annat arkitektur, Nationalbiblioteket Den svarta diamanten, ett nytt stort badpalats på Papierön, för att nämna några. 

En annan sak som pekar på en skillnad i mentalitet mellan länderna är möjligheten att köpa fastigheter. I sommar har flera inslag i media handlat om utländska köpare som fyndar svenska sommarhus och villor. Många av dem är danskar, som med valutaskillnaden kan köpa sommarhus i Sverige för en spottstyver. I Sverige är det fritt fram för vem som helst att köpa en fastighet. I Danmark krävs att du varit bosatt i Danmark i minst fem år eller har särskilda band till landet (släkt, familj eller arbete) för att få köpa en fastighet. Kort sagt, utlänningars fastighetsköp är reglerat för att skydda danska intressen.

En del av den danska framgångssagan kan faktiskt vara ett slags patriotism som sätter det egna landet före god stämning. Danskarna tycks beredda att skruva på regelverk – och att rentav snedvrida konkurrensen lite – för att skydda sina intressen. De satsar massivt på forskning, arkitektur och att bygga sitt land. I Danmark går samhällsintresset helt enkelt först, före individuella- eller marknadsintressen. Och kanske finns något för oss svenskar att lära här.

Innan vi gör det får vi vänja oss vid att bli förbisprungna av självsäkra, rika, förhandlingsskickliga, målmedvetna och strategiskt tänkande danskar.

***

Läs även: Danmark river getton – bör Sverige ta efter?

Läs även: Varför skjuter inte danskarna varandra?