Därför är minnet inget att lita på

Elizabeth Loftus, professor vid University of California i Irvine, och utnämnd till en av 1900-talets mest inflytelserika psykologer beskriver minnet såhär: “Det är inte fast och oföränderligt, inte en plats långt därinne som är huggen i sten, utan en levande varelse, som ändrar form, expanderar, krymper och expanderar igen, en amöbalik varelse.”  

Hennes bild skiljer sig från vad Platon målade upp när han beskrev en form av absolut och idealt minne, en sfär inom vilken hela ens förflutna är perfekt förvarat. Inte heller liknar Loftus beskrivning den som Sigmund Freud gav. Han såg minnet som ett mischmasch av drömmar och fakta, en film som rullar någonstans i vårt medvetande, ibland bortträngd men som vi med hjälp av terapeutiska tekniker kan hämta hem, sanna och felfria. Inte heller är minnet, om vi ska tro Loftus, en datamaskin, som tar in allt, eller ett fotografi. Hennes forskning har visat att det förhåller sig radikalt annorlunda. Att minnet, om man nu inte vill tänka sig det som en amöba, går att se som en brusande fors, eller en opålitlig råtta.  

I ett porträtt i tidskriften The New Yorker 2021 skrev Rachel Aviv om hur Elizabeth Loftus tre år tidigare hade blivit uppringd av filmmogulen Harvey Weinstein och fått frågan om hon kunde vittna för honom i den mee too-rättegång där han stod åtalad. Minnesprofessorn var inte överförtjust men tackade ja – hon var inbokad på en föreläsning på New York University i samma veva som målet skulle avhandlas i en domstol i närheten. Dagen före rättegången fick hon ett mail från universitetet, en professor meddelade att hennes föreläsning hade ställts in. Loftus mailade tillbaka: På grund av Weinsteinmålet? men fick aldrig något svar. I domstolen vittnade Loftus under en timme om sin forskning som visar att en domstolsjury kan ledas att tänka att indifferenta eller osköna sexuella möten med Weinstein i en målsägandes minne kan färgas av andra avslöjanden om den tilltalades historia.  

På en psykologikonferens flera år tidigare satt Elizabeth Loftus i en soffa på Älvsjömässan i Stockholm och berättade för denna skribent om hur allt hade börjat för henne. 

– Jag försökte upptäcka hur människohjärnan lagrade och återkallade ord. Jag kunde inte blicka in i skallarna, men jag kunde ju styra vad som gick i dem och se vad som kom ut, sa hon. 

Så berättade Loftus om experiment hon utförde där det som gick in i människor var frågor. Och det som kom ut var svarstid. Ibland bad hon försöksdeltagarna att nämna en ”gul frukt”. Ibland bad hon dem nämna en ”frukt som är gul”. I genomsnitt svarade folk på den senare frågan snabbare än de förra, en kvarts sekunds skillnad. Loftus drog slutsatsen att hjärnan lagrar sådan information genom substantivet, inte adjektivet. 

– På en lunch i New York med en kusin som var advokat berättade jag stolt om min frukt-studie. Min kusin blev inte ett dugg imponerad. Inte ens nyfiken, sa bara:  Och hur mycket kostar en sån studie skattebetalarna? 

Loftus tog till sig. Hur kunde hon få det hon själv insåg var viktigt att också bli angeläget? 

Elizabeth Loftus föddes 1944 i Bel Air i Kalifornien. Pappan var läkare, mamman ofta deprimerad. När Elizabeth var i femårsåldern tvingade en barnvakt henne att klä av sig naken. Barnvakten gned sitt kön mot hennes. Elizabeth berättade det aldrig för någon, men hon glömde inte, la det bara bakom sig. ”Mitt minne tog honom och förstörde honom”, har hon skrivit. 

Som tonåring förde hon dagbok. Också i den kunde minnen förstöras, osynliggöras. De smärtsamma sakerna skrev hon på lösblad. De kunde hon gömma undan om hon misstänkte att någon som hon inte ville skulle börja snoka. Men att ta bort sanningar från en dagbok var en sak. Att plocka dem ur historien eller minnet något annat. En pojkvän gjorde slut med Elizabeth för att hon var judinna. ”Jag är bara halvjudinna”, ljög hon i ett försök att få honom tillbaka och, har hon påpekat, med ett dåligt omdöme som gav fruktansvärd samvetsplåga i många år framöver: vilken av sina föräldrar kastade hon bort för ett så billigt pris? 

När Elizabeth Loftus var 14 år drunknade mamman i en swimmingpool. Obduktionen sa olycka. Loftus pappa misstänkte självmord. Elizabeth tyckte att Gud svikit henne och skrev brev till sin döda mamma där hon förklarade hur mycket hon saknade henne, och att hon var så ledsen för att hon inte uttryckt under livet hur mycket hon älskade henne, och varför hon inte krupit upp i mammans knä när mamman velat det. Elizabeth ville hellre vara ensam och läsa eller träffa kompisar. 

Två år efter mammans död brann familjens hus ner. Allt försvann. Dagböckerna också. Vad skulle Loftus nu göra med sitt liv? 

Precis som pappan var hon duktig i matematik. Hon blev en plugghäst, spetsade alla prov och fick toppbetyg. Hon blev också alltmer besatt av att uppnå mål, av matematik, av att prata med sin pappa, av att studera hjärnan. 

På Stanford läste hon psykologi och blev fascinerad av Skinners experiment rörande effekten av belöningar och bestraffningar. Genom att belöna ett beteende kunde man förstärka det. Hon hittade ett forskningsområde som passade hennes intresse: matematisk psykologi. En värld fylld av logik, siffror – och män. Som ensam kvinna i männens värld hade hon att välja mellan två sorter. De traditionella i slips, som pluggade dygnet runt. Och hippies i t-shirts som gick på konserter med Greatful Dead och var med i protestdemonstrationer mot Vietnamkriget. Hon kände sig hemma i båda lägren. Och inte i något.  

Elizabeth träffade en man, en psykolog, och blev också förälskad i ett ämne, i psykologin minus matematiken. Hon började forska på minnet. På ord. På det semantiska minnet. 

Mest minnesvärd vid kongressens inledningsceremoni i Älvsjö 2013 var en holländsk professor, ordförande för det europeiska psykologförbundet, som försökte muntra upp de tillresta och uppmanade alla närvarande icke-psykologer att ta kontakt med psykologerna. ”Var inte rädda för dem”, sa han. ”Psykologer är inte farliga. De är vänliga människor.” Jag frågade Elizabeth Loftus vad hon tänkte på när hon hörde det. 

– Jag vet inte vad jag satt och tänkte på, kanske på att … tja… att jag fick ha beväpnade vakter när jag föreläste. På lektionerna. Överallt. För att skydda mitt liv. Mot psykologer som ville mörda mig. 

Minnen är inte vad som helst. Utan dem skulle vi inte veta vilka vi var eller varifrån vi kom. Vi skulle vakna på morgonen och undra vad vi skulle ta oss till, var frukosten fanns och vem den människa är som vi vaknar intill. Och hur tandborsten i badrummet skulle användas. För den brittiska musikern Clive Wearing har livet varit så de senaste trettionio åren – han drabbades av ett virus som förstörde större delen av minnet 1985, och sedan dess har han inga minnen alls.

Hans fru har gett honom en dagbok. Där har han skrivit: 

11.45 – vaknade upp för första gången. 

11.48 – Nu är jag verkligen vaken. 

11.50 – Äntligen vaken, för första gången. 

Hela sidan är fylld med samma information. Inte bara det. Tusentals sidor, år ut och år in, med samma upplysning: ”Nu är jag verkligen och odiskutabelt vaken.” 

Det enda han kan göra är att spela musik. Om någon sätter ett notblad framför honom spelar han felfritt. Om han saknar noter improviserar han. Men alltid samma melodi. Utan minne existerar ingen riktig improvisation, tycks det. Den som inte har något lagrat kan inte skapa något nytt. 

En forskare kan påverka sin samtid på olika sätt. Elizabeth Loftus har förändrat synen på minnet, men också spelreglerna i samhället, och genom sin iver att föra resultaten av sin forskning in i det verkliga livet har hon bidragit till att psykologin som ämne har fått ett inflytande det aldrig haft tidigare.  

Frågan som hennes kusin advokaten ställde – om vad skattebetalarna fick för den forskning hon ägnade sig åt – malde och planterade kanske en tanke om att hon skulle kunna bidra med något som rättsväsendet kunde ha nytta av. Transportdepartementet betalde för en studie om bilolyckor. Loftus fick idén att visa försöksdeltagare en filmad bilolycka och efteråt fråga: "Såg du den trasiga strålkastaren?" respektive ”såg du en trasig strålkastare?” Hon visade filmer på kollisioner och frågade försöksdeltagarna vad de hade sett. Hur fort hade bilarna kört när de krockade? Eller när de kom i kontakt med varandra? Eller när de kraschade? Med ”krasch” i frågan bedömdes hastigheten ha varit i snitt 12 kilometer i timmen högre. Hur man formulerar en fråga och betonar den påverkar svaret man får. Loftus såg också att folk i högre utsträckning mindes ”den trasiga strålkastaren” än ”en trasig strålkastare”. 

En dag satt hon på en mordrättegång och hörde försvarsadvokaten, en vän till henne, förhöra ett vittne. I pausen sa Loftus att det ögonvittnena rapporterade liknade det som hennes egna försöksdeltagare sagt efter filmerna om trafikolyckor. 

Loftus hade publicerat en mängd artiklar som visade att minnet ofta var systematiskt felaktigt på sätt som gick att koppla direkt till vissa enkla saker. Till exempel: Bara genom att fråga Hur fort gick bilarna när de krockade? Började vittnen rekonstruera sina minnesbilder, lägga till falska detaljer som kraschade bilar, krossade vindrutor, brinnande däck och skakade kroppar? Utsagorna hamnade i tvärsäkra polisrapporter och Loftus sa till sin vän advokaten: Använd min forskning som visar att vi lätt minns fel. 

Men domstolsreglerna tillät inte det. Forskningsbevis som aldrig lagts fram tidigare kunde inte användas som bevisning om det saknades tidigare forskning som den kunde knyta an till. En horribel logik, men så var det, i alla fall fram till att en domare i Seattle tillät Elizabeth Loftus att expertvittna om hur ögonvittnen fungerar. 

Den sortens vittnesmål Loftus kom med var vad advokaterna behövde. Loftus kunde säga att det var normalt att minnas fel, och därmed avväpna vittnesmål utan att genera vittnena. Hon vittnade själv om hur minnet kan spela oss spratt i rättegångar i mål som blev stora i USA: OJ Simpson, Ted Bundy, Rodney King, Oliver North, Lewis Libby, Michael Jackson, Oklahoma City-bombaren. 

Loftus vittnesmål syftade till att så tvivel, och tvivel är vad försvar i rättegångar lever på. Men Loftus var också empatisk gentemot de anklagade. Hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp i sitt eget liv. Nu vittnade hon till förmån för misstänkta sexualbrottslingar. Hur kändes det? 

– Jag fick kritik för det, men jag har alltid varit misstänksam mot svepande brottsanklagelser och skeptisk mot människor som anmäler små förseelser och gör sig själva till offer. Och i de fall där empatin drog kortaste strået tog min forskarplikt över: att ha ett dåligt minne är ett vetenskapligt faktum. Genom att vittna om detta faktum gjorde jag rättvisan en tjänst. 

Hennes jobb var att förklara hur minnesfel kunde förgifta ögonvittnens berättelser. När exempelvis ett ögonvittne ställdes inför att peka ut någon i rad med möjliga förövare valde de ofta en som var bekant av ett annat skäl. Det här kunde Loftus visa genom att låta försökspersoner titta på sex fotografier av olika personer medan de lyssnade på en kriminalberättelse. En av bilderna avbildade förövaren, de andra var oskyldiga. Tre dagar senare visade hon samma försökspersoner en bild av en av de oskyldiga tillsammans med tre nya bilder på människor som försökpersonerna inte hade sett tidigare. Hon bad dem ur dessa bilder att välja brottslingen. Sextio procent tog den oskyldige som de redan hade sett. De mindes honom från historien om brottet, men blandade ihop honom med förövaren. 

Elizabeth Loftus kallades in på rättegångar som byggde på barns vittnesmål. Där barn med hjälp av en vuxen hade börjat minnas sexuella övergrepp. För att mäta hur lätt barn suggererades till felaktiga minnen visade Loftus dem en mängd korta filmer och ställde ledande frågor. ”Såg du en båt?”, frågade hon ett barn. ”Såg du stearinljuset som orsakade branden?” Andra fick, frågor om bin och öl. Efteråt mindes barnen ”några båtar i vattnet”.  Andra mindes bin, öl, stearinljus. Men varken båtar, bin, öl eller stearinljus förekom i filmen. 

Loftus var inte immun själv. När hon ägnat så många år åt forskning av minnet påminde hennes farbror henne om att det var hon som hittat sin mamma drunknad i poolen. Då mindes Elizabeth Loftus ljuden och synerna den morgonen – kroppen upp och nervänd, skriken, polisbilarna. Men tre dagar senare, ändrade sig farbrodern, och Loftus släktingar bekräftade att det var hennes faster, inte Loftus själv, som hittat modern. Loftus egna minnesbilder var falska. Sådana minnesbilder borde inte få någon tilltro vid rättegångar. Ju fler fall hon såg, desto mer passionerad blev hon. Hon skulle rädda oskyldiga själar. ”Det är det djupaste jag är”, skrev hon, ”att rädda oskyldiga. Jag tycker om det.” 

I USA hade författarna Ellen Bass och Laura Davis publicerat sin bästsäljare The courage to Heal, a guide for women survivors of child sexual abuse, som hävdade att ”om du tror att du blivit utnyttjad… då har du blivit det.” Terapeuter instruerade traumaskakade patienter att låta fantasin löpa fritt, och domstolarna började ändra tidsreglerna för sexuella övergrepp; i stället för fem år efter att det hände så kunde det nu vara fem år efter att minnet dök upp. Hundratusentals åldrande föräldrar anklagades av sina terapiövertygade döttrar. I Sverige fick en liten femårig flickas av terapeuter framkallade minne av ett sexuellt övergrepp en avgörande betydelse i det berömda styckmordsmålet. Loftus genomförde vid denna tid sitt mest berömda experiment, som hon döpte till Lost In the mall.

Hon rekryterade tjugofyra försöksdeltagare. Det var tidskrävande. Först stämde hon och hennes kollegor möte med var och en av försöksdeltagarnas familjer, bad dem berätta tre specifika minnen i försöksdeltagarens liv, med några konkreta detaljer. Hon ställde också frågor som: ”Var brukade ni åka och handla? Vad hette affärerna ni gick i?”

Det går att bevisa att det är lätt att skapa ett falskt minne. Det var vad Elizabeth Loftus gjorde: 

– Om jag inte kunde bevisa att ett speciellt minne som kom från terapi var falskt kunde jag kanske närma mig problemet från ett annat håll och skapa en teoretisk modell för hur dessa falska minnen skapas, visa hur lättmanipulerade våra minnen är för suggestion, berättade Loftus i Älvsjö. 

– Det bästa hade förstås varit att plantera ett minne av sexuella övergrepp. Men det hade varit oetiskt, så jag funderade länge och väl på saker som hur man skulle kunna skapa en experimentell situation som berörde trauma men inte var traumatiserande. Det tog lång tid. 

Varför det? 

– För att jag insåg att en förutsättning för att ett falskt minne ska planteras in är att den som planterar det är någon vi litar på. Vi litar gärna på våra syskon och föräldrar. Vi litar på terapeuter.  

Hon skrattade till. 

– Jag var hemma hos en kompis och skulle flyga och vi åkte hem och jag såg en shopping-mall och tänkte: Hur vore det om vi planterade in ett minne om att när du var liten så tappade dina föräldrar bort dig där. 

Efter alla förberedelser kallade hon försöksdeltagaren till sitt laboratorium. 

– Jag sa: Det här är ett minnesexperiment och jag och mina kollegor har pratat med dina vänner och föräldrar och fått fram detaljer om fyra händelser i ditt liv som vi skrivit ner på ett papper. Vi är nyfikna på vad du minns av samma händelser och vill att du ska skriva eller berätta muntligt. 

På tre av bladen fanns de korta sammanfattningar av de tre verkliga minnena antecknade, med nyckeldetaljer. På det fjärde fanns den påhittade historien om hur försökspersonen gick vilse i gallerian. Varje historia var ett stycke lång. Försöksdeltagarna fick läsa och uppmanades att skriftligt och i intervjuer utveckla händelserna, med sina minnesbilder, och om de inte mindes uppmanades de att säga ”jag minns inte.” 

Hösten 1991 satt Elizabeth Loftus på sitt kontor på Washington University och lyssnade på en bandad intervju. Berättaren var 14 år, hette Chris, och beskrev ett besök på en shoppingmall när han var fem år. ”Jag tror att jag gick över för att se på leksakerna, the Kay-Bee-Toys.” Vi tappade bort varandra och jag såg mig omkring och tänkte uh uh, jag är illa ute nu. Jag trodde aldrig jag skulle se min familj igen, jag var verkligen rädd. Och sen kom den där gamla gubben. Jag tror han hade blå flanellskjorta på sig, och kom fram till mig.” 

Mannen, skallig och gammal, hjälpte Chris att hitta sina föräldrar. Det var en livfull historia, berättad med uppriktighet och känsla. Men det som Chris beskrev hade aldrig hänt. Hans äldre bror hade hittat på allting, låtsats att storyn var verklig och matat Chris med grundfakta – namnet på shoppingmallen, flanellskjortan, gråten, och Chris, som trodde på brorsan påhitt, fyllde i resten själv. Chris bevisade vad Loftus misstänkt: om du blir noggrant instruerad att minnas något och om du försöker tillräckligt hårt, så kan du minnas det. 

Vad som förvånade Loftus var att så mycket detaljer smög sin in i de falska minnena. ”Jag var så rädd att jag aldrig skulle få se min familj igen. Jag visste att jag var illa ute. Jag minns att min mamma sa: Låt det aldrig hända igen. En man hade flanellskjorta”, sa Chris. 

Detaljer, färger, händelser, vårt inre kan alltså fabricera och frisera våra livshistorier, förse dem med mytens alla kännetecken, gör en levande berättelse av ett frö falskhet. 

Försöksdeltagarna intervjuades efteråt och fick i uppdrag att fundera kring varje minne, hade de något att tillägga. Av de 24 mindes sex den falska historien som sann. Bingo, tyckte en av hennes kritiker ironiskt. Loftus har visat att de flesta av oss faktiskt urskiljer ett sant minne från ett falskt. 

Men Loftus kontrade: 25 procent falska minnen är tillräckligt många för att vi ska vara skeptiska och inte fästa tilltro till dem som bevismaterial i domstolar. 

Från detta experiment började hon skissa på vad hon kallade ett recept för att plantera minnen. Kommande år planterade hon falska minnen på olika sätt – misslyckanden, drunkningstillbud, djurattacker – i tusentals människor. Siffran för hur lätt vi tar ett falskt minne för sant visade sig vara betydligt högre, ibland uppemot 50 procent.  Receptet lyder: Bygg först upp tillit hos försöksdeltagren. (En terapeut har ofta det, precis som en familjemedlem.) 

Plantera sedan ett frö. (Genom att föreslå att en viss händelse har inträffat.) 

Försöksdeltagarna börjar nu tänka på händelsen, och tanken, idén, börjar kännas bekant. Krydda med några trovärdiga detaljer. Benämn folk och platser – glassen, Konsum, mannen i rock. (Detaljerna börjar väcka verkliga minnen, och dessa börjar blanda sig med de förespeglade scenarierna.) 

Genom att be försökspersonen att se scenen framför sig kan du accelerera de påhittade detaljerna. Försökspersonen börjar gradvis fylla i detaljer, sätta sin egen prägel på berättelsen och försäkra för sig själv att den är autentisk. 

Nu är fabriceringen bortom forskarens kontroll och helt och fullt i försökspersonens minne. 

Elizabeth Loftus har krossat en rad myter om hur människans minne fungerar. Den första är myten att minnet är som en videobandspelare som registrerar hela våra liv och att allt vi behöver är att trycka på rewindknappen för att börja minnas vårt förflutna. Idén blev särskilt populär på 1950-talet när hjärnforskaren Wilder Perfield försökte behandla epilepsi. Han stimulerade sina patienters hjärnor med elektricitet innan han opererade dem, med resultatet att några av patienterna började rapportera livfulla minnesbilder från sitt tidigare liv. Men Perfield begick misstaget att tro att detta betydde att all erfarenhet lagras i hjärnan. Kognitionspsykologer har därefter visat att vi lagrar mycket lite av det vi faktiskt ser. När vi minns något lägger vi snarare ihop de fragment vi lyckats återkalla och ibland fyller vi i tomrummen mellan fragmenten fel. 

Våra minnen, visar Elizabeth Loftus, är inte alls som en filmprojektor eller videobandspelare, som registrerar och lagrar allt. 

– Se det i stället som en Wikipediasida. Det står en massa saker på den, en del stämmer, annat inte. Och det kan ändras hela tiden, säger hon. 

Våra minnen är alltså mycket mindre autentiska och sanna än vi tror. De är snarare en blandning av fakta, fantasier och fiktion är något slags sann representation av våra liv. I sitt kongresstal i Stockholm berättade Elizabeth Loftus om att Tony Blair i sin självbiografi skriver att han när han installerades skakade hand med drottning Elisabeth II, och att hon sa ”du är den tionde premiärministern jag skakar hand med”. Det är en fin bild, men falsk, och har aldrig inträffat. Däremot fanns just den händelsen i en spelfilm om drottning Elisabeth, en påhittad scen av filmmanusförfattarna som uppenbarligen gjort så starkt intryck på Tony Blair att han förväxlat scenen med ett eget minne. Om minnet nu är så opålitligt att det kan förse med falska bilder av vårt liv måste man ju fråga: varför? 

– Tja, Gud eller Darwin menade väl att det skulle tjäna oss väl. Och det gör det. Våra minnesfel visar att vårt minne är flexibelt, och det är för det mesta bra för oss. Vi kan minnas oss själva som lite bättre än vad vi är, sa Loftus. 

Neuropsykologerna lär oss: Att minnas innebär att återskapa specifika brännmönster i hjärnan. Den registrerar stimuli genom att olika nervceller bränner samtidigt. Nervcellerna skickar en elektrisk signal som fångas upp av andra nervceller, som de är förbundna med. Om signalen är stark nog, oftast genom att flera nervceller går ihop för att bränna och om den inte stoppas av hämmande signalsubstanser kommer den att aktivera andra nervceller, som också börjar bränna. En påverkan eller en upplevelse blir registrerad som ett brännmönster mellan olika nervceller, som hjärnan kan återaktivera om vi på nytt möter samma påverkan. När delar av ett brännmönster börjar aktiveras kommer resten av mönstret snabbt med och ger åtkomst till det vi försöker minnas. 

– Våra minnen är mycket mer fulla av fiktion än vi vill medge. Vi vill komma ihåg oss själva som lite bättre än vad vi är. Det finns falska minnen med självhöjande syfte: Vi minns att vi fick bättre betyg än vad de verkligen fick, minns att vi gav mer pengar än vi gjorde, att våra barn började gå tidigare, prata tidigare. Prestigeökande minnen kan man också kalla dem. Vi vill minnas oss själva som lite bättre än vad vi verkligen är. Det är inget dåligt alls. Forskarna kallar det för depressiv realism och säger att deprimerade människor bara minns saker mer korrekt än resten av oss.

Är det hemligheten bakom mina dystra stunder? 

– Minnesfel kan alltså vara bra för oss. Att förändra gamla minnen kan förbättra vårt framtida beteende och vår problemlösning. Det är också evolutionärt logiskt att traumatiska minnen finns kvar länge för att undvika sådana situationer i framtiden, säger Loftus. 

Ju mer vi lär oss om hur lätt det är att manipulera människans minne, desto mer kan vi vaccinera oss mot makthavares försök att manipulera vår gemensamma historia i politiska syften, menar Elizabeth Loftus. Makthavare använder sig av samma strategi som hon själv i sina egna minnesrecept. 

– Ja, man ser det här oftare än man tror. Makthavare är skickliga på att utnyttja hur lätt en sann bild kan bli en falsk.  

”Att manipulera minnet är ett angrepp på dess innersta väsen” har Loftus skrivit, “vi borde oroa oss för vad som väntar härnäst, minnet är som friheten, en ömtålig sak.” 

***

Läs även: Därför hittar forskarna inte medvetandet på någon plats i hjärnan

Läs även: Så förvandlar Tiktok oss till beroendeknarkare