Därför avgick hon

Frågan är om det inte började med elefanten. Visst hade det bubblat ute i partiorganisationen och i den röda bloggosfären. Några lokala ledarskribenter och avdankade föredettingar hade yttrat de förbjudna orden, och fyra av tio s-väljare höll med dem enligt en Sifo-undersökning. På sätt och vis skulle det vara en logisk förlängning av ett historiskt valnederlag.

Men det var först när [[Karin Pettersson]], hon som tills alldeles nyligen hade varit socialdemokraternas kommunikationschef, på Aftonbladets ledarsida den 2 november skrev om den illaluktande elefanten som tog upp all plats i rummet som partikamrater med någon form av position vågade titta snabeldjuret i ögonen.

Hon hette [[Mona Sahlin]], var 53 år och hade varit partiledare i mindre än fyra år. Nu var det dags för henne att avgå.

Senare samma dag gick ungdomsförbundet SSU ut och krävde att hela partistyrelsen, och därmed också partiordföranden, skulle ställa sina platser till förfogande på den kommande extrakongressen.

Den 10 november ställde sig riksdagsmannen [[Håkan Juholt]], distriktsordförande för socialdemokraterna i Kalmar, bakom SSU:s krav och Sahlin backade.

Men att gå kritikerna till mötes var som att öppna Pandoras ask: nu räckte det inte med att ställa sin plats – och andras, vilket fick vissa av dem att protestera högljutt – till förfogande. Kritikerna ville se Sahlins omedelbara avgång.

Distriktsordföranden i Gävleborg, [[Raimo Pärssinen]], blev den första att kräva det offentligt den 11 november. Därmed inleddes tre dagar av telefonmöten, spekulationer och ett internt kaos som slutade med att Mona Sahlin klockan 16.54 söndagen den 14 november meddelade sin avgång.

Var det i första hand ett lyckat kuppförsök utfört av ett antal sammansvurna partidistrikt, som vissa källor påstår, eller var det mest av allt ännu ett Sahlinskt felbeslut, i likhet med det rödgröna trasslet hösten 2008, där hon försökte rädda sig själv genom att ställa sin plats tillförfogande – men som fick precis motsatt effekt?

Exakt vad det var som hände återstår att reda ut. En sak går dock att fastställa bara dagar efter avgången: det hade knappast gått till på samma sätt i något annat parti.

Om man ber en socialdemokrat förklara hur partiet egentligen fungerar kommer denne att skratta åt en nästintill omöjlig uppgift.

På pappret är hierarkin tämligen simpel. Längst ner finns socialdemokratiska föreningar och klubbar, som delas in i lokala arbetarekommuner, vilka tillsammans bildar 26 regionala partidistrikt.

Partikongressen, dit distrikten skickar sina ombud vart fjärde år, är det högsta beslutande organet. Tiden mellan kongresserna leds partiet av de 33 ledamöterna i partistyrelsen.

Så långt vad stadgarna säger. I realiteten är det verkställande utskottet (VU), där partistyrelsens sju mäktigaste personer samlas, partiets verkliga maktcentra. Samtidigt måste VU förhålla sig till ett antal motstridiga intressen: allt från ungdomsförbundet och kvinnoförbundet till riksdagsgruppen och facket.

– Socialdemokratin har generellt ett paradoxalt förhållningssätt till ledarskap. Å ena sidan vill man ha den starka ledaren, å andra sidan vill man inte ha någon ledare alls. De sakerna går inte riktigt ihop, säger [[Jenny Madestam]], statsvetare vid Stockholms universitet.

Det är denna omöjliga ekvation man måste ha i åtanke när man försöker analysera Mona Sahlins fall. Lägg därtill det faktum att det mesta sker bakom stängda dörrar, och inte utspelar sig offentligt inför medierna på samma sätt som i många andra partier.

Det var därför SSU:s utspel fick sådan effekt. Det är inte så det brukar gå till.

– SSU har fört en fruktansvärt intensiv kampanj de senaste veckorna, säger [[Ursula Berge]], samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR.

Samtidigt var ungdomsförbundets utspel inte så mycket ett uttryck för en stark maktposition i partiet som en konsekvens av att de har tappat inflytande på senare tid. På kongressen för ett år sedan syntes det tydligt.

SSU höll på att bli överkört i ännu en fråga när Mona Sahlin reste sig upp från sin stol, gick fram till scenen och viskade i [[Thomas Bodström|Thomas Bodströms]] öra.

– Vi lägger oss, sa Bodström, partistyrelsen går med på alla SSU:s förslag.

Men det är inte bara SSU som förlorat makt i förhållande till partistyrelsen, och framför allt VU, utan det gäller i stort sett alla delar av rörelsen. Inte minst facket. Att LO-ordföranden [[Wanja Lundby-Wedin]] – som dessutom sitter i socialdemokraternas VU – varit en av dem som backat upp Mona Sahlin med störst emfas, som när hon på valnatten äntrade scenen sida vid sida med valets förlorare, räckte inte för att rädda Sahlin.

– Läser man Erlanders dagböcker så är det svårt att inte dra slutsatsen att fackets position var betydligt starkare då än nu, säger [[Anne-Marie Lindgren]], utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja.

Varför har VU:s grepp om partiet ökat?

– Ledningens position har blivit starkare helt enkelt därför att kravet på snabba beslut är mycket större nu.

Den där förankringsprocessen som det var väldigt noga med förr finns det inte riktigt tid för längre, säger Anne-Marie Lindgren.

Tendensen att besluten tas i en sluten krets har ytterligare befästs under de senaste två årens samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet. Att involvera hela partiet i de rödgröna överenskommelserna var en tidsmässig och praktisk omöjlighet.

De som har känt sig utestängda – och i eftervalsarbetet överkörda – är framför allt distrikten och det mytomspunna »26-manna«, som utgörs av distriktens så kallade försteombudsmän. Det var där myteriet mot Sahlin hade sitt epicentrum.

– Min bild är att 26-manna generellt sett har spelat en mindre och mindre roll, och har blivit mer bara av ett transportkompani. Men uppenbarligen fick de spela en central roll här, och klassiska distrikt som Skåne och Dalarna kunde fälla avgörandet, säger Ursula Berge.

Det vänsterdominerade Skånedistriktet, partiets största med mer än vart tionde ombud på kongresserna, har alltid varit misstänksamma mot den mer högerorienterade Sahlin. Men det som hände strax före Sahlins avgång var att mer pragmatiska socialdemokrater i partiets mittfåra, som Peter Hultqvist, ordförande för Dalarna, och Kalmardistriktets Håkan Juholt anslöt sig till Sahlinkritikerna.

– Man inbillar sig att man var, och kanske fortfarande är, ett folkrörelseparti. Därigenom så spelar det en roll att det finns partidistrikt som inte stödjer henne. Och det var tillräckligt för att hon inte kunde fortsätta, säger Ursula Berge.

Huruvida distrikten också fick partistyrelsen och VU att tippa över är inte det avgörande här, eftersom det uppenbarligen fick Sahlin själv att ändra uppfattning om sin framtid som partiledare. Och det var det enda som krävdes.

När hon förstod att flera distrikt hade gått samman för att fälla henne, då föregick hon dem och meddelade sin avgång så att det fortfarande skulle framstå som om det var hon som hade kontrollen.

– Det är väldigt viktigt för en socialdemokratisk ledare. Man blir inte borttvingad, man går själv. Det var likadant med [[Göran Persson]], säger statsvetaren Jenny Madestam.

– Det är ett skådespel som både partiet och ledaren regisserar ihop. Man spelar spelet tillsammans. Om man nu överhuvudtaget kan säga att någon regisserade förloppet.

– Här har på något sätt utvecklingens egen dynamik tagit över. Det är nog ingen som har haft riktig kontroll över någonting faktiskt, säger Anne-Marie Lindgren.

Med tanke på att det är socialdemokraterna det rör sig om lär det som skildrats i nyheterna den senaste tiden också bara vara en bråkdel av vad som verkligen ägt rum.

– Jag tror egentligen inte att det var något av utspelen utåt som var det tyngsta avgörandet. Utspelen var uttryck för någonting som rörde sig under ytan. Och under ytan har det hela tiden funnits en kritisk debatt riktad mot partiledningen, säger Anne-Marie Lindgren.

Men ett öde i denna historia är mer talande för den socialdemokratiska krisen än Sahlins eget. [[Ibrahim Baylan|Ibrahim Baylans]]. Parti­sekreteraren, elefantskötaren.

Det var Sahlin som hade placerat honom på posten trots motstånd från »26-manna«, enligt vad Fokus erfar, som hellre ville se den då tillförordnade partisekreteraren Håkan Juholt.

Som partisekreterare har Baylan varit så långt ifrån den Sten Anderssonska (1962–1982) urtypen av en självständig socialdemokratisk partisekreterare, vars främsta uppgift är att utgöra en motvikt till partiledaren, man kan komma.

– Ibrahim Baylan är ordförande i Mona Sahlins fanklubb och har alltid varit det. Han har aldrig ifrågasatt henne på något sätt eller något vägval hon har gjort, vare sig ideologiskt eller i personfrågor, säger Ursula Berge.

Men under de sista kaotiska dagarna tog han sin hand från Sahlins axel.

– Ibrahim Baylan blev naturligtvis jätteskärrad när Sahlin sa att alla ska ställa sina platser till förfogande och det blev hela havet stormar. Nu såg alla till sitt eget bästa, säger Jenny Madestam.

Tre dagar tidigare hade han förnekat att det ens fanns några krav på Sahlins avgång, men när han stod bredvid henne på söndagskvällen gjorde han det enbart av plikt. Själv hade han inga planer på att avgå.

Elefantskötaren tyckte att han hade gjort sitt.

Läs också Torbjörn Nilssons artikel om socialdemokratins nya idépolitiker och Anders Jonssons tillbakablick: 80-talets Wetterstrand.