Därför blir det inte fred i Syrien

De som hade hoppats, men inte riktigt vågat tro på, en fredlig övergång från diktatur till något slags rudimentär demokrati i Syrien fick sina värsta farhågor besannade i början av mars. I kustprovinserna Latakia och Tartus mördades närmare ettusen människor. Majoriteten av de dödade var alawiter, en religiös sekt sprungen ur shiaislam. Många offer var civila men där fanns även hundratals väpnade anhängare av Syriens störtade diktator, alawiten Bashar al-Assad.

Upprinnelsen till massakern är delvis höljd i dunkel. Vittnen har nämnt förekomsten av utländska stridande förband från Uzbekistan och Tjetjenien. Sådana väpnade grupper finns kvar i landet efter det långa inbördeskriget. Det är dock oklart om attackerna var beordrade av den nya regimen. Enligt vittnen citerade av brittiska BBC drevs angriparna bort av reguljära syriska förband.

Händelsen är ett dåligt omen, fast knappast helt oväntad. En fredlig samexistens mellan anhängare av diktatorsfamiljen och alla de grupper som tävlar om makt och inflytande i det nya Syrien hade varit sensationell. Här finns närmast oräkneliga oförrätter och grymheter att hämnas, våldsbrott begångna under inbördeskriget, och det vore naivt att tro att vendettorna stannar vid en uppgörelse med alawiterna. Flera religiösa samfund i Syrien har anledning att vara på sin vakt.

När jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham, HTS, tog makten i landet under senhösten förra året fruktade många att alla, som inte var renläriga sunnimuslimer i likhet med de nya härskarna, skulle utsättas för förföljelse. Den nye ledaren Ahmed al-Sharaa lyckades dämpa oron genom att deklarera att landets religiösa minoriteter skulle skyddas, intet ont skulle vederfaras dem. I vilken mån alawiterna lät sig lugnas av det är obekant.

Alawiterna utgör ungefär 10 procent av landets befolkning och av sunnimuslimer betraktas de som avfällingar från islam. I Levanten, alltså Mellanöstern i dagligt tal, finns en mosaik av trossamfund och varje religiös minoritet måste värna om sin överlevnad i samspel med majoritetsreligionen.

I Syrien finns ett antal så kallat synkretistiska religioner, som har lånat drag av varandra. Där finns ismailiter – en gren av shiaislam – och där finns yazidier och till och med mindre församlingar av zoroaster, elddyrkare. De har rötterna i det gamla Persien, vördar sin främste profet Zarathustra och utgjorde för mycket länge sedan den dominerande gudaläran i den här delen av världen.

Utöver den stora mängden religioner finns det även flera distinkt olika etniska grupper. Kurderna i Syrien är sunnimuslimer, men inte araber. I landets norra delar bor flera olika turkisktalande folk och längre söderut finner man bland andra tjerkesser – också muslimer men inte araber – som härstammar från Kaukasien. De finns även i Israel.

Hafez al-Assad styrde Syrien från början av sjuttiotalet till sin död år 2000. Han är hågkommen som en av arabvärldens mest hänsynslösa härskare. 1982 beordrade han ett anfall mot staden Hama där Muslimska brödraskapet, dominerat av sunnimuslimer, hade försökt sig på ett maktövertagande. Robert Fisk, legendarisk brittisk journalist, befann sig i Hama och rapporterade att omkring 20 000 människor dödades av al-Assads militär. Operationen pågick i en månad och leddes på plats av Rifaat al-Assad, presidentens bror. Förutom den syriska armén deltog alawitiska miliser och händelsen beskrevs som en attack riktad mot landets sunnimuslimer, som utgjorde – och fortfarande utgör – en majoritet av befolkningen.

När Hafez al-Assad dog tog sonen Bashar över som president, och därtill som ordförande för Ba’athpartiet. Det grundades 1947 och presenterade sig som pan-arabiskt, nationalistiskt och socialistiskt. Ba’athpartiet sågs som sekulärt, och frontfigur var den kristne Michel Aflac som vid sin sida hade en sunnimuslim och en alawit. Partiets hyllande av pan-arabismen ledde vid slutet av 1950-talet till bildandet av den kortlivade Förenade Arabrepubliken, en formell sammanslagning av Syrien och Egypten där även Gaza, då ockuperat av Egypten, ingick som en del.

I Irak blev Saddam Hussein den främste företrädaren för Ba’ath, och efter hans frånfälle kan man konstatera att partiet har tappat praktiskt taget allt politiskt inflytande i regionen. I stället ser vi nu hur religiösa krafter ersätter de gamla sekulära politiska konstruktionerna. Tydligast demonstreras detta av grupper som al-Qaida och Islamiska Staten, IS. Det är fortfarande ovisst om Syriens nye härskare ska profilera sig som en pragmatiskt världslig eller en doktrinärt islamistisk makthavare. Men tydligt är ändå att sunnimuslimerna har fått revansch efter det förtryck de fick utstå i fem decennier under far och son al-Assad.

Den pan-arabiska tanken, att alla arabländer egentligen utgör en och samma nation, en umma som muslimerna säger, är en gammal idealiserad föreställning. Senast var det IS som propagerade för den idén när man utropade sitt eget kalifat i de landområden som terrororganisationen erövrade, bland annat i östra Syrien. Umma-idén krockar ständigt med verkligheten eftersom det råder nolltolerans mot minsta lilla avsteg i liturgin eller tolkningen av de religiösa urkunderna. Konflikten mellan shia och sunni – som går tillbaka till 600-talet då profeten Muhammeds efterträdare skulle utses – kan sägas utgöra fundamentet för alla de strider som skakar den muslimska världen. I arabvärlden är det bara dess samlade hat mot Israel, som i styrka och uthållighet kan jämföras med fiendskapen mellan sunni och shia.

I Levanten är religion en kraft som både håller samman och splittrar. Byggandet av nationalstater försvåras avsevärt av att hårt sammanhållna religiösa samfund konkurrerar om makten, och olika länder har försökt att lösa de problemen på olika sätt. Det syriska ba’athpartiets betoning av sekularism och pan-arabism gjorde det möjligt för alawiterna att ta och behålla den politiska makten, trots att de alltså utgör endast omkring en tiondel av landets befolkning. I Irak är shiamuslimerna i majoritet vilket inte hindrade den sunnimuslimska Saddam Hussein att utvecklas till enväldig härskare, med det sekulära ba’athpartiet som maktbas. Det var inte förrän på 1990-talet som han började tala försonligt om religion. Det var en omvändelse under galgen då han insåg att stödet för hans politik sviktade och han behövde mobilisera de religiösa krafterna i landet.

I Libanon finns sedan gammalt en ordning avsedd att skapa balans mellan landets olika religioner. Presidenten måste vara en kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman ska vara shiamuslim. Arrangemanget bygger på en gammal överenskommelse som i dag anses obsolet. De våldsamma sekteristiska motsättningarna och ständigt uppblossande stridigheterna i Libanon handlar bland annat om missnöjet med maktfördelningen. Palestinierna i landet, som klassas som flyktingar, lever som statslösa under svåra förhållanden, till viss del beroende på att landets kristna och shiamuslimer inte vill ge dem medborgarskap eftersom palestinierna huvudsakligen är sunnimuslimer. Det skulle rubba den sekteristiska maktbalansen och leda till ökade krav på en omfördelning inom regeringen, där sunniterna förmodligen skulle propsa på att få besätta presidentposten.

De största förlorarna då skulle sannolikt bli de kristna maroniterna. De föder färre barn än muslimerna och ett stort antal maroniter har emigrerat till framför allt USA under senare decennier. Deras andel i befolkningen motiverar troligen inte längre deras monopolställning på statschefsposten.

Maroniterna är i grunden katoliker och kyrkan har sitt namn efter helgonet Maron som levde på 300-talet. Som alla minoriteter i Levanten tvingas de manövrera mellan alla de krafter som kan hota dem, och söka stöd hos dem som kan skydda dem. De finns huvudsakligen i Libanon men det bor också ett antal tusen maroniter i norra Israel, deras historia där sträcker sig tillbaka till 1700-talet. De libanesiska maroniterna har länge beskyllts av sina muslimska landsmän för illojalt samröre med Israel. I början av 1980-talet samarbetade den kristna milisen i Libanon med de invaderande israeliska styrkorna, vilket kulminerade med en massaker på palestinier i Beirutförorterna Sabra och Shatilla 1982. Dödandet utfördes av maroniter, men den israeliska försvarsmakten ansågs vara djupt involverad. I de politiska efterdyningarna till massakern avgick den israeliske premiärministern Menachem Begin och försvann in i självpåtagen isolering.

Under en period förlitade sig Israel också på en kristen milis i Libanon som skyddade gränsen mellan länderna och undanröjde hot från shiamuslimska terrorgrupper, föregångare till Hizbollah. Israel nyttjar varje möjlighet att så split mellan etniska och religiösa grupper i Levanten, helt i linje med alla andra minoriteters strävan att överleva i en miljö som domineras av fientliga majoriteter. Att min fiendes fiende är min vän känns kanske som en uttjatad maxim, men är lika fullt synnerligen sant i regionen.

I Syrien är de kristna till största delen grekisk-ortodoxa. Landet betraktas som kristendomens vagga och i isolerade byar i bergen talas fortfarande arameiska, Jesu modersmål. Vid det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea i nuvarande Turkiet år 325, under den bysantinske/östromerske kejsaren Konstantins beskydd, bestod den syriska delegationen av drygt 20 biskopar. Dessa fick ett stort inflytande över de beslut som fattades om kyrkans inriktning, beslut som i stor utsträckning gäller än i dag.

Att Konstantin I lät döpa sig fick omfattande konsekvenser för kristendomens utveckling i Levanten. Hans mamma Helena besökte Jerusalem som ännu inte hade återhämtat sig efter romarnas härjningar år 70. Hon vandrade runt i ruinerna i det område som i dag utgör Gamla stan och mitt i bråten påträffade hon enligt traditionen tre stora kors. Efter diverse tester befanns ett av dessa vara det som Jesus hade blivit korsfäst på. Helena övertalade sin son Konstantin att bygga en kyrka på platsen. Sagt och gjort, den fick heta Heliga Gravens kyrka och är sedan dess en av Jerusalems mest berömda byggnader. Den öppnas och låses varje dag av representanter för två muslimska familjer i staden. Ett arrangemang som etablerades av härföraren Salah ed-Din sedan denne hade erövrat Jerusalem från korsfararna år 1187. Avsikten var att lätta på de spänningar som fanns mellan kristna och muslimer, att göra de troende delaktiga i varandras ritualer.

Bara några år efter Jesu död placerade aposteln Paulus den syriska huvudstaden Damaskus på den kristna kartan. Enligt Bibeln kom han dit utsänd från Jerusalem för att gripa judar som hade omvänt sig till kristendomen. Han drabbades då av en uppenbarelse, Jesus kastade av honom från hans häst och frågade varför han förföljde de kristna. Paulus miste synen men fick den åter efter tre dagar. Han lät döpa sig och ägnade resten av sitt liv åt att predika evangeliet under omfattande resor i Medelhavsområdet. Han blev en av kristenhetens allra främsta personligheter och uttrycket ”vägen till Damaskus” har blivit en litterär metafor för en människas plötsliga och oväntade omvändelse.

Mitt i Damaskus gamla stad tronar Umayyadmoskén, en av världens största i sitt slag. Från början fanns där ett hednatempel, men den kristne romerske kejsaren Theodosius I lät på 300-talet bygga om det till en katedral. När muslimerna erövrade Damaskus på 600-talet förvandlades helgedomen till en moské som fortfarande vördas även av kristna. Det påstås nämligen att Johannes Döparens avhuggna huvud finns förvarat i byggnaden. När de kristna miste rätten till sin katedral som byggdes om av muslimerna, fick de i stället tillbaka kyrkor i staden som hade tagits ifrån dem.

Under det långa syriska inbördeskriget från 2011 drabbades de kristna oproportionerligt hårt. De var i likhet med andra troende enligt konstitutionen garanterade religionsfrihet och fick själva styra sina skolor och kristna institutioner. Sunnimuslimerna betraktade dock de kristna som nära förbundna med de styrande alawiterna, i vilkas intresse det också låg att knyta till sig stöd från Syriens andra minoriteter. Under inbördeskriget försökte de kristna att distansera sig från alawiterna som var oupplösligt associerade med diktaturen. Många kristna, som generellt utgjorde en tämligen välmående kategori i Syrien, flydde till utlandet. Men alla lyckades inte med det.

Antalet kristna syrier uppgick före kriget till omkring 10 procent av befolkningen. I dag sägs de utgöra kanske 2 procent. Som om inte själva inbördeskriget var nog, utsattes de också för dödligt våld från IS som lade under sig stora delar av landet. Kyrkor förstördes eller förvandlades till ammunitionslager, kristnas egendomar beslagtogs. Förföljelsen av kristna blev så omfattande att röster i västvärlden, i bland annat USA:s regering, hävdade att det var fråga om folkmord. Alltså avsiktliga försök att utplåna de kristna i Syrien just på grund av deras religionstillhörighet.

En annan religiös minoritet i Levanten – en av de intressantaste – är druserna. Nyligen gjorde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ett utspel som väckte förvåning. Han sa att Israel nu var redo att försvara den drusiska folkgruppen i Syrien med militära medel om så krävs och varnade den nya syriska regeringen och dess krigsmakt för att förflytta sig söderut från huvudstaden Damaskus, in på drusiskt territorium.

”Vi kommer inte att tillåta den radikala islamistiska terrorregimen i Syrien att skada druserna”, sa Netanyahu och hotade med vedergällning om druser utsätts för våld av syriska väpnade grupper.

Många undrade varför Netanyahu månade så om druserna, en religiös sekt sprungen ur shiaislam men det hänger ihop med det israeliska kravet på att hela södra Syrien ska demilitariseras. Efter Bashar al-Assads fall tog israeliska styrkor över stora delar av det som tidigare var en FN-kontrollerad zon i södra Syrien. Målet är att förhindra terrorattacker mot israeliska samhällen på andra sidan Golanhöjderna, ett geografiskt gränsområde mellan Syrien och Israel. Den israeliska regeringen har under lång tid pressats att skapa förutsättningar för civila att kunna återvända till sina hem i norra Israel.

Drusernas religion, som hålls hemlig för utomstående, hyser även den inslag av andra trosföreställningar, exempelvis tron på reinkarnation. De flesta druserna, cirka 600 000, bor i de södra delarna av Syrien där Israel alltså har militärstrategiska intressen. Av det skälet finns det anledning att tvivla på uppriktigheten i Netanyahus brösttoner när han talar om Israels drusiska bröder som ska beskyddas. Drusernas mark tjänar som en buffertzon mellan Syrien och Israel och en buffertzon befolkad av lojala individer har ett högre militärstrategiskt värde än en folktom sådan.

Flera företrädare för druserna i Syrien har skyndat sig att ta avstånd från Netanyahus uttalade omsorger, av rädsla för att bli betraktade som associerade med Israel. Det är en svår balansgång där varje erkännande av det israeliska erbjudandet om beskydd kan tolkas som landsförräderi gentemot Syrien.

I Libanon finns en kvarts miljon druser och i Israel cirka 143 000. Många bodde där redan innan den judiska staten bildades 1948, huvudsakligen i Galileen, men ett större antal kom under israeliskt styre när Israel erövrade Golanhöjderna 1967. De israeliska druserna är sedan gammalt erkända och mycket respekterade. Många gör karriär inom det militära, ofta i elitförband som exempelvis Golanibrigaden, och de vill för allt i världen inte bli förväxlade med muslimer, trots att deras språk och kultur är arabiska och att deras religion har sitt ursprung i islam.

Tidningen Jerusalem Post rapporterar att sedan Netanyahus löfte till de syriska druserna blev känt, vill nu även alawiterna i Syrien bli beskyddade av den israeliska krigsmakten. Så långt sträcker sig nog varken Netanyahus vilja eller förmåga, men Israel måste förhålla sig till alla dessa religioner och etniska grupper i regionen och söka allianser där det är möjligt. Utan att för den skull förknippas med den gamla syriska diktaturen.

Det är ett faktum att de araber som är israeliska medborgare – såväl muslimer som druser och kristna – är de araber i hela Levanten som åtnjuter störst personlig frihet. Till skillnad från alla andra araber i regionen bor de i en demokratisk stat.

De israeliska beduinerna utgör en egen kategori bland araberna i Levanten. De har under hela den judiska statens existens haft ett ambivalent förhållande till både staten och till övriga araber i landet. De bor huvudsakligen i Negev, en halvöken i den södra delen av landet. Traditionellt har de varit nomadiserande kamelskötare som har vandrat mellan Medelhavsområdet, utmed Röda havet mot nuvarande Saudiarabien och tillbaka. Flera av dem härstammar från folkgrupper i Afrika.

Relationen mellan beduiner och palestinska jordbrukare var ansträngd redan före 1948 då Israel skapades. Det handlar om den urgamla motsättningen mellan nomader och bofasta, Kain och Abel. Av det skälet valde många beduiner, men inte alla, att solidarisera sig med den judiska staten vilket bland annat har inneburit att somliga beduiner gör värnplikt och karriär inom den israeliska försvarsmakten.

Flera beduiner som arbetade på judiska kibbutzer nära Gaza togs som gisslan av Hamas den 7 oktober 2023. Ett antal av dem har dött i fångenskap. Uppenbarligen betraktades de som israeler och inget annat av Hamas. Deras arabiska och muslimska identitet gav dem inget skydd.

Det åligger nu Syriens nye ledare Ahmed al-Sharaa och hans regering att övertyga landets religiösa minoriteter om att hans utsträckta hand är allvarligt menad. Det är ingen lätt uppgift. I mitten av mars presenterade al-Sharaa en ny temporär konstitution. Den ger honom avsevärd makt och stipulerar att landets president måste vara muslim. Sharialagar ska utgöra grunden för rättsskipningen, men i övrigt utlovas omfattande civila rättigheter för medborgarna.

Syrien har, precis som grannländerna Irak och Libanon, en lång historia av misstro och hat mellan de religiösa samfunden. Om nu al-Sharaa mot förmodan skulle kunna utlysa en Pax Syria så kommer den ändå inte att inkludera judarna, det vill säga Israel. Där går gränsen för all tänkbar tolerans i Levanten.

Toppbild: Hundratusentals syrier har återvänt till hemlandet efter al-Assad-regimens fall.Samtidigt vill många alawiter och andra shiamuslimer lämna landet. På bilden en vaktpostering mellan Damaskus och libanesiska gränsen.

***

Läs även: Vissa lär sig aldrig hur revolutioner brukar sluta

Läs även: Islamisten som ska styra Syrien