Därför ger Obama upp klimatet

En ensam man låter kikaren svepa över strandängarna. Det nybyggda fågeltornet är placerat långt ute i det tjocka vassbältet och erbjuder den bästa vyn över sjön Fysingen. Han har, precis som de flesta lediga helger, gummistövlar på fötterna och ryggsäck på ryggen. Att det är en gråfuktig novemberdag bekommer honom inte. Han kan numera bocka av 336 av Sveriges 492 fågelarter på sin lista.

– Det är en hisnande känsla att fundera över en fågels liv. »Var kommer du ifrån, lille vän«, brukar jag undra. Tänk vilka resor de gör!

En flyttfågels resvanor är onekligen häpnadsväckande. Även för Anders Turesson, Sveriges chefsförhandlare i klimatfrågor, som spenderat de senaste tio åren av sitt liv med att resa världen runt. Från och med den 29 november kommer han, efter att ha flugit över ett betydligt större vatten än Fysingen, att befinna sig i Cancún, Mexiko.

Sedan FN:s första klimatkonferens i Rio 1992 har det följt 15 stora »Conference of Parties«. Mötet i Cancún blir det 16:e i ordningen. En gång, i Kyoto 1997, lyckades världens länder, bortsett från USA, enas om bindande åtaganden om utsläppsminskningar för industriländerna. Nu, liksom för ett år sedan i Köpenhamn, handlar förhandlingarna om vad som ska följa efter 2012 då Kyotoavtalet löper ut.

Vad är då annorlunda jämfört med 2009? Allt, lyder det snabba svaret. För exakt ett år sedan stod klimattoppmötet i Köpenhamn högst upp på nyhetsagendan. Alla pratade om det, alla hade en åsikt. Politikerna använde de stora orden, och framtidsvisionerna var lika optimistiska som otroliga. Medan det var nästintill tabu att tala om att Köpenhamnsmötet skulle bli en besvikelse, så har alla – från politiker till klimatförhandlare – tävlat om att spela ner förväntningarna inför mötet i Cancún. Pessimisten tycks vara den nya realisten.

Världens ledare slöt mangrant upp i Köpenhamn, och när Barack Obama gjorde entré i Bella Center gick ett sus genom de flerdubbla leden av journalister och mötesdeltagare som slogs om att få en glimt av mannen som kommit för att frälsa förhandlingarna.

Just detta, att världens mäktigaste politiker faktiskt kom till Köpenhamn och själva satte sig vid förhandlingsbordet, är ett av Anders Turessons starkaste minnen från det två veckor långa mötet. Det var fascinerande att se, även för en luttrad klimatförhandlare.

Därför var det med en tung känsla av misslyckande som han lämnade ett kallt och snöigt Köpenhamn den 19 december 2009, och åkte hem till Rosersberg norr om Stockholm för att fira jul med familjen. Den närmasta tiden bestod av reflektion och ruelse. Men i dag, nästan ett år senare, tycker han att det drygt tvåsidiga Köpenhamnsackordet blev bättre än vad han först trodde. Många parter anslöt sig i efterhand och nu förs, som han säger, konkreta och tekniska diskussioner.

– Nu börjar Köpenhamnsackordet faktiskt få liv, säger Anders Turesson.

Han tar emot i sitt tjänsterum på miljödepartementet i centrala Stockholm.

Att en klimatförhandlare är en engagerad naturvän förvånar väl ingen. Som tonåring engagerade han sig i Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna. Ändå var han övertygad om att han inte ville jobba med miljöfrågor på heltid. Fast besluten att inte blanda ihop jobb och fritid tog han därför en lantmäteriexamen på KTH.

Men det blev inte som han tänkt sig. Anders Turesson arbetade åtta år på Naturskyddsföreningen, sedan på organisationen Krav, innan han började jobba på miljödepartementet 1994. Han jobbade fram med internationella klimatförhandlingar fram tid 1999. Sedan nio år tillbaka är han Sveriges chefsförhandlare för internationella klimatfrågor knutna till FN:s klimatkonvention.

Ett jobb som inte enbart handlar om miljö och klimat.

– Klimatförhandlingar ger en utmärkt inblick i samhällsutvecklingen i stort eftersom de skildrar globala skeenden, säger Anders Turesson.

Detta, om någonting, blev tydligt den där natten för ett år sedan.

Kinas kupp i Köpenhamn

Det var natten till lördagen den 19 december 2009 som de sågs sitta där, med mörka ringar under ögonen och lossade slipsknutar. Ingen skulle tro annat än att de gjort sitt yttersta för att nå en överenskommelse. Obama, Sarkozy, Merkel, Reinfeldt och de andra ledarna lade till slut Köpenhamnsackordet på bordet. Ett dokument som hade värkts fram under de sista skälvande timmarna. Det var det bästa de kunde prestera, ursäktade de sig, fullt medvetna om att det inte var vad världen hade hoppats på.

I själva verket påbörjades det som skulle bli Köpenhamnsackordet flera månader tidigare. Samtidigt som EU, med Sverige som ordförandeland, talade om vikten av att nå ett klimatavtal i Köpenhamn, hade man redan börjat föra förhandlingar vid sidan av. Förhandlingstexter fanns redan upprättade, och när en version läckte ut i pressen före mötet skapade det stora rubriker världen över. Många utvecklingsländer var arga och ansåg sig överkörda av de stora och mäktiga länderna. Danmark hade misslyckats, hette det.

Det var Connie Hedegaard som fick bära hundhuvudet när det danska ordförandeskapet kritiserades. Danmarks tidigare klimat- och energiminister ledde konferensens förhandlingar under de första tio dagarna. Men den 16 december avgick hon plötsligt, och ersattes av statsminister Lars Lökke Rasmussen.

– Årets ordförandeland Mexiko har lärt sig av danskarnas misstag. En av deras viktigaste uppgifter blir att försöka återskapa det ömsesidiga förtroende som krävs vid förhandlingsbordet, säger Anders Turesson.

Kina, ett av de länder som reagerade starkt på hur förhandlingarna sköttes 2009, fick också bära en tung skuldbörda efter Köpenhamnsmötet. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren var en av många som hävdade att Kina försökte spela på u-landskortet och skylla allt på USA.

Miljöjournalisten Mark Lynas, som bland annat skrivit boken »Sex grader«, om hur olika platser på jorden påverkas av klimatförändringarna, hävdar att Kina mycket medvetet blockerat förhandlingarna för att sedan få det att se ut som om det är USA och västvärlden som bär skulden. I en artikel med rubriken »How do I know China wrecked the Copenhagen deal? I was in the room«, publicerad i brittiska The Guardian den 22 december 2009, håller han Kina ensamt ansvarigt för Köpenhamnsdebaclet.

Denna bild av Kina som skurken i klimatförhandlingarna försöker landets företrädare nu tvätta bort. »Som värdland hoppas Kina kunna bidra till att processen för klimatförhandlingarna drivs framåt«, sa Kinas chefsförhandlare Xie Zhenhua, när han inledde det förberedande förhandlingsmötet i Tianjin i början av oktober. Där blev det tydligt att USA och Kina fortsätter att se varandra som de viktigaste motparterna. Bägge väntar på att den andre ska ta första steget. Den infekterade stämningen dem emellan under och efter Köpenhamnsmötet har knappast förbättrats under det gångna året.

Tvärtom. Trots Xie Zhenhuas försonliga tonläge utbröt snart ett rejält gräl mellan de bägge stormakterna, tillika världens största utsläppare av koldioxid. USA beskyllde Kina för att försöka omförhandla Köpenhamnsackordet i stället för att gå vidare i förhandlingarna. Kina å sin sida anklagade USA för att inte erbjuda tillräcklig finansiering och på så vis sätta stopp för arbetet.

Kina utgör tillsammans med Brasilien, Sydafrika och Indien den så kallade Basic-gruppen som blev känd för allmänheten strax före Köpenhamnsmötet, och som tillsammans med USA först enades om den text som senare kom att kallas Köpenhamnsackordet. Sedan dess har Basic-samarbetet fördjupats, och flera möten på ministernivå har genomförts. Inför mötet i Cancún har de enats om att förespråka en förlängning av Kyotoprotokollet, och de håller fast vid ståndpunkten att det är de utvecklade länderna som måste bära det största ansvaret för att minska utsläppen på global nivå. De kritiseras å sin sida för att de, trots sina svällande ekonomiska muskler, fortsätter agera som fattiga u-länder för att slippa ta klimatansvar. Denna konflikt tydliggör ett komplicerat och intrikat geopolitiskt spel.

– Basic-ländernas samarbete går långt utanför klimatfrågan. Det är ännu ett tecken på att klimatet har blivit en geopolitisk fråga snarare än ett traditionellt miljöproblem, säger Karl Hallding, forskare med inriktning på Kinas klimatarbete vid Stockholm Environment Institute.

Klimatförhandlingarna och det intrikata spelet mellan USA och Kina är ett av de tydligaste exemplen på hur den globala makten är på väg att förskjutas. De visar hur den gamla ekonomiska och politiska stormakten slåss för sitt liv, utmanad på alla fronter av ett land med en ekonomisk tillväxt som de flesta andra länder bara kan drömma om.

Kina vägrar fortfarande att gå med på bindande åtaganden för egen del. Men de inhemska klimatmålen är mycket ambitiösa och ligger på samma nivå som EU: att 2020 täcka tjugo procent av energibehovet med förnybar energi.

Många bedömare pekar just på det orättvisa i att Kina utmålats som den största boven. Även om Kina i dag är det land som i reella tal är den största utsläpparen av koldioxid så innehar USA fortfarande en historisk utsläppsskuld. Dessutom släpper landet i väst ut fyra gånger mer än grannen i öst per capita räknat.

Det är följaktligen hos de amerikanska politikerna den stora bollen ligger för frågan om framtida klimatavtal. Och det är där vi hittar klimatuppgörelsernas kanske hårdaste motståndare.

USA under belägring

När Barack Obama tillträdde som president i januari 2009 var det många som trodde att han skulle lyckas med sin ambition om ett nytt, globalt och bindande klimatavtal. Men den amerikanska senaten, vars godkännande presidenten är beroende av, har precis som i fallet med Kyotoprotokollet, satt stopp. Representanthuset antog visserligen ett förslag om en amerikansk utsläppsmarknad och större utsläppsminskningar redan sommaren 2009. Men senaten utgjorde en bromskloss, och förslaget gick inte igenom.

USA:s inställning drivs av enkla ekonomiska överväganden. Det finns en rädsla att krav på den inhemska industrin att genomföra stora utsläppsminskningar skulle innebära att USA förlorade viktiga arbetstillfällen till Kina. Paradoxalt nog menar Karl Hallding på SEI att USA relativt enkelt och utan negativ inverkan på landets ekonomi eller enskilda individers välstånd skulle kunna skära ner sina utsläpp drastiskt.

– Men det politiska läget i USA omöjliggör att landets klimatpolitik förändras inom de närmaste fem åren. De politiska strömningarna går åt helt fel håll, åtminstone på federal nivå, säger Karl Hallding.

Även Anders Turesson tror att republikanernas framgångar i mellanårsvalet i början av november innebär att utsikterna att få USA att skriva på ett bindande klimatavtal försämrats ytterligare. Trots att Obamaadministrationen gång på gång försäkrar det internationella samfundet om att USA tar klimatfrågan på allvar så finns det alltför stora hinder på hemmaplan.

Tittar man på delstats- och regional nivå så ser det något ljusare ut, bland annat med delstater som Kalifornien som satsar på att ligga i frontlinjen för den nya miljötekniken. På regional nivå är handelssystem för utsläppsrätter på väg att införas. Men den folkopinion som skulle kunna spira i klimatfrågan, och som ändå var hyfsat högljudd i samband med Al Gores globala korståg mot den globala uppvärmningen, har nu tystnat. En konsekvens av USA:s svåra ekonomiska situation.

– Just nu skulle jag beteckna Obamas position i klimatfrågan som helt och hållet dominerad av deras inhemska ekonomiska problem, säger Mattias Johansson, vice vd på den gröna liberala tankesmedjan Fores.

Det har Mike Castle fått uppleva. Politikern från Delaware var den enda av de 48 republikaner som ställde upp i senatsvalet i november som svarade ja på frågan om människan ligger bakom den globala uppvärmningen. Enkäten presenterades av den liberala tankesmedjan Center for American Progress. Dagen därpå besegrades Mike Castle i primärvalet av Tea Party-rörelsens kandidat Christine O’Donnell.

Att mindre än hälften av USA:s befolkning tror att människan ligger bakom den globala uppvärmningen återspeglades med all önskvärd tydlighet i valresultatet. Något som den starka klimatskeptiska rörelsen, ofta med kopplingar till tepartisterna, applåderar.

– De republikanska framgångarna är en garant för att klimatfrågan inte kommer att bli en prioriterad fråga de närmaste åren, säger James M Taylor, senior fellow på Heartland Institute i Chicago.

Hans organisation är en av de mest högljudda rösterna i den amerikanska klimatdebatten. De arbetar aktivt för att förhindra att USA skriver på ett nytt klimatavtal, och erkänner inte den globala uppvärmningen som ett fenomen skapat av mänsklig aktivitet.

Det gör inte heller den amerikanske senatorn James Inhofe, som i många år har hävdat att klimatlarmen är kraftigt överdrivna och har kallat klimatförändringarna för »det största lurendrejeriet som någonsin pådyvlats det amerikanska folket«.

– Vi har mycket att tacka James Inhofe för. När hotet om lagstiftning var som starkast stod han emot, kommenterar James M Taylor.

På sin sida har dessa amerikanska röster den resursstarka olje- och energilobbyn, som till varje pris vill undvika tvingande lagstiftning. Den stora europeiska klimatorganisationen Climate Action Network, Can, presenterade för en månad sedan en rapport som visar att flera stora europeiska företag aktivt stöder klimatförnekare i USA. BP och Eon är bara två av de bolag som har gett ekonomiskt stöd till amerikanska senatorer och kongressledamöter som förnekar att människan orsakar klimatförändringar, och som blockerat lagförslag om minskade koldixoidutsläpp. Totalt har de åtta europeiska bolagen betalat ut 240 000 dollar i kampanjstöd till amerikanska politiker.

På listan över mottagare återfinns förutom USA:s mest kände politiska klimatförnekare James Inhofe även Alaskasenatorn Lisa Murkowski. Hon blev i november den första på över 50 år att vinna ett senatorsval i USA genom att väljare själva skrev in hennes namn på valsedeln. I årets val ställde hon upp som oberoende kandidat sedan hon förlorat republikanernas primärval.

Lisa Murkowski har tidigare varit något så ovanligt som en republikan som driver miljö- och klimatfrågor, och som dessutom har erkänt den mänskliga faktorns påverkan på den globala uppvärmningen. Men hennes faktiska agerande har stått i stark kontrast till retoriken. Hon har konsekvent röstat emot alla kongressförslag som går ut på att minska koldioxidutsläppen, och har själv lagt förslag som går ut på att inte låta den amerikanska miljöskyddsstyrelsen EPA reglera utsläppen av koldioxid.

Blanche Lincoln är ytterligare ett vanligt förekommande namn på Cans lista över amerikanska politiker som mottar pengar från europeiska energiföretag. Den demokratiska senatorn från Arkansas skrev under Lisa Murkowskis förslag om att begränsa EPA:s verksamhet och har konsekvent motsatt sig att USA skulle skriva på ett nytt klimatavtal.

Som om det inte räckte med motstånd från Kina och USA, har också FN och dess klimatpanel självt hamnat i skottgluggen. Veckorna före Köpenhamnsmötet exploderade det som bekant kom att kallas för Climategate.

Tidigt på morgonen den 17 november hackade sig någon eller några personer in på det brittiska East Anglia-universitetets datorer. Snart låg privata mejlkonversationer ute till allmän beskådan. Skandalen med klimatforskarnas publicerade e-posttrafik utgjorde det slutgiltiga beviset för att klimatbluffen var ett faktum, hävdade klimatskeptikerna. De mest extrema konspirationsteoretikerna menade att FN:s klimatpanel ledde en världsomspännande kampanj för tesen att människan ligger bakom klimatförändringarna. Den globala uppvärmningen var påhittad, mätningarna felaktiga.

Forskarna anklagades för att ha undanhållit temperaturdata från väderstationer och de algoritmer som behövs för att behandla uppgifterna i ett register över globala temperaturförändringar. Detta, menade kritikerna, var ett bevis för att klimatforskarna medvetet försökte dölja fakta som visade att människan inte orsakar klimatförändringar.

I dag, ett år senare, har fyra utredningar hittills gått igenom det påstådda forskningsfusket som utgjorde Climategate. Ingen av dem har funnit att det skulle vara fel på själva vetenskapen, bevis för att forskarna manipulerat sina data eller underlåtit att meddela avvikande resultat. Kritiken från utredarna handlar enbart om att forskarna inte varit tillräckligt öppna med sina resultat.

Men i klimatskeptikern James M Taylors ögon har ingenting förändrats.

– Climategate bekräftade den allmänna uppfattningen att de mest alarmistiska klimatforskarna inte går att lita på om man vill ha en objektiv bild av klimatfrågan, säger James M Taylor på Heartland Institute.

Anders Turesson skakar på huvudet åt dessa resonemang och påpekar att 2010 enligt alla mätningar ser ut att bli ett av de varmaste åren någonsin sedan 1880, då de världsomfattande temperaturmätningarna inleddes.

Men inte heller han tror att Mexikomötet kommer att nå fram till en övergripande global överenskommelse som dessutom är juridiskt bindande.

– Det är mer realistiskt att hoppas att vi lyckas reda ut principfrågor, som hur vi ska utforma ett klimatavtal rent institutionellt, och nå ett gemensamt beslut om att sätta igång en process för att utmejsla detaljerna, säger han, för att i nästa sekund tillägga att han mycket väl förstår om det låter vagt.

Men de nedskruvade förväntningarna och det luddiga läget i de globala klimatförhandlingarna behöver inte vara någon nackdel i Mexiko, tror Sveriges chefsförhandlare. Han låter lite som den eviga optimisten när han resonerar kring svårigheten att enas om ett nytt klimatavtal. Att världen just nu är inne i en smärtsam omställningsprocess där gårdagens vinnare är rädda att de ska bli morgondagens förlorare.
Poängen, säger Anders Turesson, är att förändringen sker oavsett om vi vill det eller inte. Det är upp till oss om vi vill hänga med eller riskera att bli ohjälpligt efter.

Från och med måndag och två veckor framåt kommer han att befinna sig i en luftkonditionerad konferensanläggning på Yucatanhalvön i Mexiko.

Han tror knappast att det blir någon tid över för fågelskådning. Men det gör inte så mycket, hävdar Anders Turesson. Den art han längtar mest efter att få pricka av på sin lista ingår knappast i den mexikanska faunan. Det är en fågel som gäckat honom sedan han var ung, och den blir bara mer och mer sällsynt i Sverige. Tidigare häckade den på Fårö, men det har inte skett sedan 1967.

– Det är den där blåkråkan. Den lär jag väl aldrig få se.

Fakta | COP15 – Köpenhamn 2009

• I dag har 138 länder skrivit under Köpenhamnsöverenskommelsen.

• Avtalet har ingen juridisk status och är formellt ingen del av FN-processen.

De viktigaste delarna av överenskommelsen:
• Temperaturhöjningen ska inte överstiga två grader.

• De globala och nationella utsläppen ska minska så snart som möjligt.

• Parterna ska rapportera in sina frivilliga utsläppsminskningsmål för 2020.

• Att förhindra avskogning är en viktig fråga som kräver resurser.

• Utvecklade länder ska bidra med 30 miljarder dollar i finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländer under perioden 2010 – 2012.

Källa: Fores

Fakta | Cancún

Toppmötet i Mexiko nästa vecka …

• kommer inte att leda till ett bindande, globalt och allomfattande avtal.

• kommer att användas som en förberedelse inför nästa års klimatmöte, COP17 i Sydafrika.

• avhandlar den viktiga frågan om REDD (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation). En stegmetod som bygger på marknadsmekanismer. REDD-krediter gör det möjligt för utvecklade länder att minska avskogning i utvecklingsländer.

• behandlar också frågan om överföring av finansiella medel och teknik från de rika till de fattiga länderna i världen.

• blir betydligt mindre än det i Danmark 2009. Statschefer och regeringsföreträdare väntas inte ansluta.