De barnlösa – var sjätte kvinna kommer inte att få barn

Hon har känt det på sig ett par dagar men inte vågat ta testet. Efter flera missfall och år av ansträngningar att bli gravid har Jennie Högberg inte något positivt förhållande till graviditetstester. Men hon gör det; kissar, lägger testet upp och ner och går den vanliga rundan innan hon tar mod till sig. Vänder på provet. Tittar. Positivt! Hon är gravid!! Hon rusar iväg och ringer sambon som bli överlycklig.

– Jennie, jag kunde inte ha fått ett bättre samtal!

Jennie och hennes sambo bor utanför Nyköping. I flera år har de försökt att bli föräldrar – först på egen hand, sedan med landstingets hjälp. Det har gått trögt – lång väntan och resultatlösa behandlingar. Och nu har det plötsligt hänt på naturlig väg.

Med lyckligt pirr i kroppen går Jennie för att titta på en fotbollsmatch, men när hon sitter där i publiken är det något som inte stämmer. En stund senare är hon på väg till lasarettet med svåra magsmärtor. Känslan är bekant och hon anar vad som är på gång. Hon blir inlagd. Och ja, det är utomkvädeshavandeskap igen. Fostret måste ut. Jennie är tacksam att det sker utan operation. I ett halvår har hon väntat på en naturlig ägglossning. Nu är det bara att börja om.

Barnlösheten i Sverige ökar och Jennie och hennes sambo är långt ifrån ensamma om att kämpa för att få barn. Längtan efter familj är oförändrad – det är bara det att vi vill hinna med så mycket annat innan dess. Men att först hitta den perfekta partnern, avverka den unika jorden runt-resan, etablera den framgångsrika karriären och fullända det sköna hemmet har sitt pris. När det till slut är dags för barn är det i många fall för sent. Läkarkåren är helt enig om att den allt högre genomsnittsåldern för förstföderskor är den avgörande orsaken till den ökande ofrivilliga barnlösheten.

Sedan 1970-talet har förstföderskorna åldrats fem år – medelåldern har stigit från 24 till 29 år. I storstäderna ligger snittåldern närmare 32 år, vilket innebär att det inte är ovanligt att kvinnor får sitt första barn när de är över 35 år. Med åldrade förstföderskor kommer graviditetsproblemen med förskräckande tillförlitlighet. Uttrycket om den tickande biologiska klockan är slitet men obevekligt. Från 32 går det utför, från 35 lutar det brantare i fertilitetsbacken och över 40 är chanserna att bli gravid nära noll.

På trettio år har andelen barnlösa personer i 45-årsåldern ökat från 12 procent till 15 procent. Och Statistiska centralbyrån, SCB, uppskattar att siffran kommer att stiga ytterligare de närmaste åren. Det innebär att runt var sjätte kvinna i fertil ålder inte kommer att få några barn. I storstäderna är andelen barnlösa kvinnor ännu högre – där handlar det om var fjärde kvinna som förblir barnlös.

Nu ska inte barnlöshet med automatik betraktas som ett problem – det är många som själva väljer att avstå från att skaffa barn. Men statistiken talar för att den växande barnlösheten i stor utsträckning är ofrivillig. I en undersökning av SCB från 2001 uppgav 95 procent av de tillfrågade 23-åriga kvinnorna (och 94 procent av männen) att de trodde att de skulle skaffa barn någon gång. Ingen av de tillfrågade trodde att de aldrig skulle få barn. Även högre upp i åldrarna var det få som inte trodde att de skulle få barn; av 32-åriga kvinnor var det bara fyra procent och motsvarande siffra för män var fortfarande noll.

Att de flesta vill ha barn visar också den gallupundersökning som Fokus lät utföra förra vintern. På den hypotetiska frågan »Om du tänker dig in i situationen att du var i åldern 25–45 år, vilken familjetyp skulle du helst leva i?« svarade 82 procent av de tillfrågade att de föredrog konstellationen »tillsammans med partner och barn«. Ytterligare två procent föredrog att vara singel – med barn.

Den ofrivilliga barnlösheten märks också i allt större efterfrågan på fertilitetsbehandlingar. För femton år sedan genomfördes runt 2 700 så kallade IVF-behandlingar, populärt kallat provrörsbefruktningar, per år. År 2003 hade antalet stigit till närmare 12 000 och trenden är stadigt uppåtgående.

IVF-behandlingar, eller provrörsbefruktning, är en relativt ny metod inom svensk (och internationell) sjukvård. Världens första IVF-barn föddes i England 1978. Sedan tidigt 80-tal har metoden använts och utvecklats i Sverige – och gått från försöksstadium till en etablerad behandlingsmetod.

– Det har gått fort, för bara ett par år sedan fanns det mycket fördomar kring assisterad befruktning, av typen »får man inte barn naturligt så ska man inte ha det heller«, säger professor Gabriel Fried vid Karolinska institutet.

I dag är runt tre procent av alla barn som föds IVF-barn. Anstormningen av hjälpsökande till landets fertilitetskliniker har antagligen flera orsaker. Högre graviditetssiffror, fler behandlingsmetoder, bättre tillgänglighet och större kunskap om möjligheterna. Numer har chanserna att bli gravid med hjälp av IVF ökat ordentligt – från graviditetschanser på 15 procent när metoderna började användas till dagens fifty-fifty.

Barnlöshet av medicinska skäl handlar hos kvinnor ofta om oregelbunden ägglossning, problem med äggledare eller livmoderhals. För männen är det vanligast med brister i spermiers produktion eller kvalitet.

– Men för de här stressade barnlösa storstadsparen handlar det nog lika ofta om enklare saker än så. För att bli gravid krävs två saker: kvinnan ska ha ägglossning och man måste ha samlag inom ett dygn före eller efter ägglossningen. Svårare än så är det inte. Och har man inte tid att ligga med varandra – ja, då är det förklarligt att det inte blir några barn, säger Gabriel Fried.

Med stigande ålder ökar risken att kvinnor drabbas av fertilitetsproblem. Men dessutom hamnar de i tidsnöd – något som direkt påverkar chanserna negativt. Även under de allra bästa tänkbara förutsättningar kan det ta flera år att bli gravid. En kvinna som är över 35 när hon börjar försöka bli gravid får bråttom, det ökar stressen, vilket i sin tur påverkar ägglossningen negativt. Och medan tiden obönhörligt går, minskar chanserna ytterligare.

För män har inte ökande ålder samma negativa betydelse eftersom de fortsätter att bilda nya spermier hela livet.

– Män får en något sämre kvalitet på spermierna när de blir äldre, men det är av marginell betydelse. Numera har vi rekommendationer på att män vid assisterad befruktning ska vara under 55 år, men det är mer av sociala än biologiska skäl, säger Gabriel Fried.

Elisabet träffade sin man när hon var 22 år och han var 35. Yngst i gänget har hon storögt sett på när alla skaffat barn och tyckt att det verkade kul, men jobbigt – inte ännu.

– Vi levde i en snabb bana av fester, resor och karriär. Det låter väl jättekonstigt men jag tänkte faktiskt aldrig på egna barn. Tills plötsligt en dag när en väninna – trebarnsmamma – sa till mig att »nu får ni faktiskt komma igen – vill ni ha barn eller inte?« Och jo, det ville vi ju.

Då var Elisabet 35 år och insåg rätt snabbt att de skulle behöva medicinsk hjälp att få barn. Nu är hon på Sophiahemmet för sin femte behandling. En av behandlingarna gick bra och hemma väntar Fred, 3 år, på ett syskon.

IVF-behandlingen har alltså blivit en hjälp inte bara för dem med konstaterade fertilitetsproblem, utan även för par som vill påskynda processen och öka graviditetschanserna. Men IVF är inte någon universallösning och Claes Gottlieb, en av Elisabets läkare på Sophiahemmet, varnar för vådan av att vänta för länge.

– Ju äldre man är desto svårare är det att bli gravid. Det är en falsk förhoppning att tro att fertilitetsbehandlingar kan avhjälpa det problemet, säger han.

Även om äldre mödrar är den enskilt viktigaste förklaringen till den växande barnlösheten finns det andra faktorer som spelar in. KG Nygren, docent och nestor inom svensk fertilitetsbehandling, konstaterar att de biologiska förklaringarna till barnlöshet ligger på nära nog samma nivåer runt hela världen, men att livsstilsfaktorer som stress, alkohol, rökning och fetma är mer framträdande i västvärlden.

– De barnlösa är oftast inte sterila, utan underfertila och då har de här faktorerna negativ inverkan, säger han.

Ett par veckor efter det senaste missfallet är Jennie fast besluten att kämpa vidare. Hon har efter en tidigare fertilitetsbehandling fortfarande flera befruktade ägg som väntar på henne i frysen. Men eftersom läkarna vill att hon ska få ägglossning på naturlig väg måste hon invänta den först. Hela hösten gick utan att det inträffade. På jullovet passade ett ägg på att lossna – när fertilitetskliniken var stängd. Sedan blev hon alltså gravid spontant och fick missfall. Men att ge upp nu är inte något alternativ.

– Att förbli barnlös finns inte för mig. Livet skulle inte kännas fullbordat, säger hon.

Lasse och hans flickvän har nyligen gjort sin andra fertilitetsbehandling, och hans längtan efter barn är ganska färsk.

– Tidigare så var jag inte så barnkär, faktiskt. Det är först på senare år när släkt och vänner har fått barn och jag ser att det finns en ny dimension på livet. Den här starka glädjen man fylls av när man umgås med andras barn – tänk att få känna den varje dag – och med sitt eget barn.

Vid Umeå universitet har professor Ann Lalos studerat barnlöshet och vad som driver människor att vilja skaffa barn. Vissa motiv är medvetna, som att manifestera sin kärleksrelation eller leva upp till omgivningens förväntningar medan andra är omedvetna; drifter, instinkter eller att få bekräfta sin identitet. Men i samtal med drabbade par återkommer alla till samma sak.

– Att få barn uppfattas som den yttersta meningen med livet, säger hon.

I sina studier har Ann Lalos konstaterat att barnlöshet ofta utlöser en utdragen livskris. Fertilitetskrisen avviker från andra trauman genom att den inte har något naturligt slut. Många pendlar mellan hopp och hopplöshet under lång tid och varje gång ett nytt försök misslyckas börjar bearbetningen om från början.

För Jennie blev det för mycket förra våren när hon efter tre års försök fortfarande inte blivit gravid. Hon kände att alla i hennes närhet blev med barn och folk utgick från att hon skulle glädjas med dem. När två nära släktingar avled mitt i krisen blev hon deprimerad och sjukskrevs.

– Jag minns hur det kändes när en kollega kom och visade ultraljudsbilder på sin bebis. Jag ville inte höra. Nu känner jag mig starkare och har ingen tanke på att ge upp, säger hon och berättar att de har anmält sig till föräldrautbildning för blivande adoptivföräldrar.

– Men det är klart att jag skulle vilja bära och föda mitt eget barn – det är bara så.

Lotta Westring och hennes man vände sig till adoptionsbyrå när de misslyckats med sin fjärde IVF-behandling. De var båda runt 35 när de träffades och tanken på att skaffa barn tog snabbt form. Fem år senare var Lotta hjärtligt trött på fertilitetsbehandlingarna som gick i stöpet. De inledde utredning för adoption, sålde villan i Stockholmsförorten och flyttade till innerstaden. Samma vecka flyttlasset gick visade det sig att Lotta var gravid.

– Det var helt overkligt, säger hon och skrattar lite när hon tittar på Amelie som nu blivit 3 år.

På Sophiahemmet har man erbjudit fertilitetsbehandlingar sedan 1980-talet. Här betalar man för vänligt bemötande och ypperlig service. I entrén till den vackra gamla byggnaden vid Valhallavägen i Stockholm möter en äldre dam med klassisk hätta som visar vägen till fertilitetskliniken. Hög personaltäthet och maximal tillgänglighet är anledningen till att folk – som har råd – söker sig hit.

– På Sophiahemmet var det mycket fokus på den psykiska delen; att inte skuldbelägga och understryka att även om jag gör allt rätt under behandlingen så kan jag bara påverka utgången marginellt, berättar Lotta som gjorde tre försök på Sophiahemmet och ett på Karolinska.

– Till KS gick vi mest för att det kändes som en plikt, ett slöseri att inte försöka. Det var förfärligt – opersonligt, ineffektivt och totaldeprimerande. Jag minns bara hur jag skulle gå dit mellan sex och nio var tredje dag för att ta prover. Man stod där i kön i en evighet och svettades och kände sig som en fabriksråtta – lämna blod, upp i gynstolen, sära på benen, hej o hå. Droppen var väl deras reaktion när de hörde att jag hade gjort tre IVF-behandlingar utan resultat redan: »Jaha, då vet du väl att du har mindre än två procents chans att bli gravid.«

Jag ville inte utnyttja mitt andra försök ens – trots att det var gratis.

Tuffaste delen av behandlingen tycks vara att vänta på resultatet, den två veckor långa väntan som avslutar behandlingen. Då är hormonbehandlingarna i slutfasen, äggen är utplockade, befruktade och insatta i livmodern. Det är bara att vänta.

– Jag undrar hur jag överlevde de där två veckorna – det är extremt jobbigt att inte ha någon annan uppgift än att vänta, säger Elisabet om de tidigare behandlingarna.

– Värst var alla idiotiska och tröttsamma råd om att slappna av och leva som vanligt. Det var som ett hån – det går ju inte. Det gick så långt att jag blev lättad när det visade sig att det, återigen, hade gått åt skogen. Då slapp jag springa på toaletten och titta efter blod i trosorna och vara helt nojjig, säger Lotta.

En brittisk undersökning där man mätte patienternas oro veckan före och efter graviditetstestet visade följdriktigt att orosnivåerna är höga dagarna innan testet ska tas – men också att oron sjönk efteråt oavsett om testresultatet var positivt eller negativt.

Vad kan nu alla barnlösa par hoppas av den medicinska tekniken i framtiden – på vilket sätt kan behandlingstekniken förfinas ytterligare? Ja, det stora språnget i IVF-metodens korta historia anses allmänt vara mikroinjektionens inträde , så kallad ICSI, där en enda utvald spermie injiceras in i ägget i stället för att simma själv. Därmed kunde brister i mäns spermieproduktion och – kvalitet till stor del avhjälpas.

I dag väntar sig läkarna inte några dramatiska förbättringar. Det handlar mycket om enklare och billigare behandlingar – kanske med hormoner i tablettform i stället för sprutor, eller mer långverkande preparat. Men på ett område finns det fortfarande möjligheter, nämligen i själva implantationsfasen; urvalet av det bästa befruktade ägget och hur det bäst ska sättas in.

– Om vi kan komma på ett bättre sätt att utvärdera embryona skulle det kunna vara ett stort språng. I dag tar vi befruktade ägg som ser fina ut som inte blir något och tvärtom – men vi förstår inte varför, säger Lars Marsk på Sophiahemmet.

Den medicinska utvecklingen hjälper allt fler att lyckas med den ofta sent påkomna önskan att få barn. Men forskarna och läkarna jobbar ändå i motvind. Så länge vi väntar allt längre så kommer andelen par som lever i ofrivillig barnlöshet obarmhärtigt att öka.

Hur gick det?

Jennie fick faktiskt ägglossning i slutet av mars – och ett fruset befruktat ägg insatt. Till sin stora glädje blev hon gravid.

Lasse och hans flickvän lyckades med sitt andra försök. Hon är nu i 13:e graviditetsveckan och de ser fram emot att bli föräldrar i oktober.
Lotta och hennes man har sedan Amelie föddes hoppats på ett syskon till henne. Till sommaren ska de förhoppningsvis åka till Sydkorea och hämta Amelies lilla syster eller bror.

Elisabet blev gravid av sin femte IVF-behandling men fick missfall tre månader senare. I dagsläget har hon och hennes man inte bestämt sig för om de ska göra fler försök.

Fotnot: Lasse och Elisabet heter egentligen något annat.