Framtidens makthavare känner sig kallade

[caption id="attachment_517796" align="alignnone" width="750"] Bra start. Märta Martin-Åkesson (C, till vänster) är skolad i hur politiken fungerar redan från barnsben. Catarina Kärkkäinen, 24 år, läser statskunskap på Uppsala universitet och är ordförande i Fria moderata studentförbundet.[/caption]

Lisa är snart 16 år och höstens val blev något av ett politiskt uppvaknande för henne. Debatten mellan ungdomsförbunden på skolan fick henne att fundera på var hon själv står.

Sedan förra året är hon ordförande i elevrådet. Nu börjar hon tänka på att överge planerna på att bli diplomat för att i stället ägna sig åt att påverka mer direkt, genom att bli politiker.

Men hur ser vägen dit ut?

Självklart kan det se olika ut, men det finns ofta några gemensamma inslag i en politisk karriärväg, oavsett parti.

Det börjar i hemmet. Att ha föräldrar som är politiskt aktiva kan vara både avskräckande och uppmuntrande. Det skapar en regelbunden hemundervisning och insikt i hur politiken fungerar. Som för Märta Martin-Åkesson, i dag general­sekreterare för Centerns ungdomsförbund (Cuf). Pappa Anders är riksdagsledamot från Kalmar, farbror Roland var Centerns mest framgångsrika kommunalråd i över 20 år i Mönsterås. Och kusinen Johanna jobbade som sakkunnig hos Maud Olofsson, alla inom Centern.

Ett annat exempel är Magnus Ek, Cuf:s ordförande, son till tidigare miljöministern Lena Ek, som också kandiderade till partiledarposten när Maud Olofsson valdes.

Å andra sidan kan en alltför känd förälder ibland vara en nackdel. Gustaf Reinfeldt, vice ordförande i Fria moderata studentförbundet, kan knappast göra något utan att uppmärksammas som son till den tidigare statsministern.

Under skoltiden är uppdrag i elevrådet ofta första steget för många in i »företrädarrollen«. Forna tiders Seco och Elevförbundet var givna plantskolor, dagens Sveriges elevkårer och Sveriges elevråd har inte samma betydelse. Att som 14-åring åka på elevkongress är dock ingen dålig erfarenhet.

Men den mest givna starten är att gå med i ungdomsförbundets lokala förening. SSU, Cuf, Muf, KDU och de andra fungerar som avskjutningsramper för de flestas politiska karriär. De är också en låg tröskel in. För flertalet handlar det om ett kompisgäng som träffas och förhoppningsvis har kul ihop. Men vill du mer finns det kurser och konferenser som bygger på både kunskaper och nätverk. Sker det dessutom i ett stort distrikt underlättas den fortsatta vandringen. Stockholms läns SSU-distrikt, »lenet«, ska vi återkomma till.

På högersidan har Muf Östergötland ofta haft en stark roll – minns att talmannen Andreas Norlén startade sin karriär där.

Det gjorde också Alliansministrarna Anders Borg, Gunilla Carlsson och Sven Otto Littorin. Liksom en drös kommunal- eller landstingsråd och riksdagsledamöter.

22-åriga Matilda Ekeblad från Linköping är ingen rikskändis i dag, men kan som Muf-ordförande i Öster­götland vara det om 10–20 år.

Men ungdomsförbunden har ett problem: de är så unga.

På Ingvar Carlssons eller Fredrik Reinfeldts tid (båda var ordförande i ungdomsförbundet) var medlemmarna unga vuxna män eller kvinnor. I dag är dominansen stor i de lägre åldrarna. De unga politikerna har blivit yngre!

I stället sker skolandet av framtidens politiker alltmer i universitetsmiljön. I Sverige har vi inte likt Frankrike och Storbritannien rena politikerutbildningar, som erbjuder en gräddfil till den politiska klassen. De nya förmågorna kläcks i de politiska studentförbunden.

I Fria moderata studentförbundet (FMSF) fostras generationer som sedan spelar en central roll inom Moderaterna. Från FMSF kom blivande partiledarna Carl Bildt och Ulf Adelsohn. Men också pr-kungen och grundaren av både Kreab och Kunskapsskolan Peje Emilsson; Stockholms tidigare finansborgarråd Carl Cederschiöld och Sten Nordin; publicisterna Mats Svegfors och PJ Anders Linder. Och även här Anders Borg.

Ordförande i FMSF nu är 24-åriga Catarina Kärkkäinen från Aneby.

[caption id="attachment_517809" align="alignnone" width="3200"] Jakob Stone (till vänster), 25 år, är ordförande i S-studenternas klubb Laboremus. Uppsala är för övrigt jämte Lund den största plantskolan för svenska politiker. Linus Glanzelius (C), S, 27 år, kan sköta snacket både med högt uppsatta och »dem i folkrörelsen«.[/caption]

Men valet av utbildning spelar faktiskt också roll. Under ganska lång tid har politikernas akademiska bakgrund dominerats av jurister och ekonomer. Typexemplet är återigen Anders Borg, som efter ekonomistudierna blev ledarskribent på Svenska Dagbladet och därifrån hämtades till Bildts regeringskansli. Efter några år på Riksbanken efter regeringsskiftet rekryterades han till Moderaterna som chefsekonom av dåvarande partiledaren Bo Lundgren. Som finansminister skojade man om att de som inte hade Riksbanksjobb på sitt cv knappast kunde räkna med ens ett städarjobb på finansdepartementet under Borg.

Valet av var utbildning sker spelar också en roll. Lund och Uppsala är finast, med en viss övervikt för det senare lärosätet. Från S-studenternas klubb Laboremus i Uppsala kom bland andra finansminister Kjell-Olof Feldt, och S-ekonomerna Villy Bergström och Bo Södersten. När Marika Lindgren Åsbrink (vi återkommer till henne) var ordförande i Laboremus hörde Kristina Persdotter, i dag statssekreterare åt Stefan Löfven, och Katrine Marçal (då Kielos), i dag DN-skribent, till de aktiva.

25-årige Jakob Stone är dagens ordförande i Laboremus. Samma där: ingen rikskändis i dag, men kan vara det om 10–20 år.

Socialdemokraterna lade ner sitt studentförbund 1970 när det drog iväg allt för långt åt vänster. Det återuppstod först efter 20 år. Första ordförande efter återuppståndelsen blev Annelie Roswall Ljunggren (tidigare statssekreterare och i dag generaldirektör på Statskontoret, gift med statsvetaren Stig-Björn Ljunggren). Ombudsman blev Thomas Östros, senare minister och i dag på Internationella valutafonden.

Ett gäng ur nya studentförbundets ledning skrev under en sen fest i Magdalena Anderssons studentlägenhet på Lappkärrsberget i Stockholm en ny text till den italienska kampsången »Bandiera Rossa«, som blev till »Gråa fanan«: »Framåt ni statsråd, till lydnad manar, vår gråa fana, vår gråa fana.«

Den sjöngs sedan i studentförbundet i många år som en evig påminnelse om »gråsossen«.

Vill man få en skymt av framtidens mest framgångsrikaste människor så finns de även på Handelshögskolan i Stockholm. Den sanningen gäller för såväl bankfolk som politiker. Den före detta Centerledaren Olof Johansson gick på Handels. Anna Kinberg Batra (M) likaså, precis som Mikael Odenberg (M) och C-framtidsnamnet Emil Källström.

[caption id="attachment_517813" align="alignnone" width="750"] Skolar politiker. På Bommersvik, nästan en timmes bussresa sydväst om Stockholm, har SSU i decennier utbildat unga politiskt intresserade. Foto: Caroline Frankesjö. [/caption]

När Magdalena Andersson började på Handelshögskolan i slutet av 80-talet fanns det ingen organiserad grupp för socialdemokratiskt sinnade ekonomer. Knappt för folk intresserade av nationalekonomi över huvud taget. Så hon startade en sådan förening: Socialdemokratiska ekonomklubben (Sek). När hon senare blev finansminister rekryterade hon bland andra Max Elger, i dag hennes närmaste statssekreterare, och Peter Gerlach, planeringschef och före detta ordförande i Sek, från Handels. Sedan dess har finansen sugit upp fler unga förmågor från elitskolan på Sveavägen. Som Elin Eliasson – »ett jävla starkt namn«, enligt folk på departementet – som har varit ordförande för Handels litteraturklubb, jobbat på bank i New York, tjänstgjort i Nordic Battlegroup, jobbat på Gekås i Ullared – och på Riksbanken. Ett cv, där jordnära jobb blandas med prov på intellektuell skärpa och ansvarskänsla, som till och med skulle imponera på Olof Palme.

– Hon är tuff på rätt sätt. Sedan om hon är av rätta virket för ett chefsjobb återstår att se, man måste ha ett rykte om sig att ta ansvar för att ta det klivet från politisk sekreterare till statssekreterare, säger en socialdemokrat.

Annars har Handels på senare år alltmer tappat sin roll som främsta plantskola för finansens ekonomer, hävdar socialdemokrater i regeringen. Handels har blivit mer en tummelplats för akademikersossarna. Som pratar om Thomas Piketty och prioriterar sina avhandlingar framför slitet i finansens korridorer. När nya förmågor ska scoutas pratas det i stället återigen om SSU och »lenet«, alltså Stockholms län, som traditionellt sett har fostrat många socialdemokratiska toppolitiker. Ynglingarna i ungdomsförbundet och »lenet« prioriterar, till skillnad från Handels-sossarna, »politics« framför »policy«.

– SSU är bättre på att spotta ur sig politikertypen. Som Linus Glanzelius, han har varit tjänsteman åt handelsminister Ann Linde, är väldigt ung men kunnig och ambitiös. Han kan snacka med de där uppe och med dem i folkrörelsen, säger en S-källa.

»Lenet« har alltid väckt känslor. De som har nära till makten har också alltid haft lättast att hitta fram till maktens positioner. Men visst väckte »lenets« uniforma ljusblå tröjor, som alla deras ombud bar, känslor även när de satte sig till rätta i Folkets hus kongresshall sommaren 1981.

De politiska striderna hade pågått länge. Mellan »kottplockare och tjo-och-tjimmare«, som någon uttryckte det. Andra sa: mellan förnyare och traditionalister.

Den då 24-åriga Mona Andersson var som ordförande i »lenet« ledare för SSU-kongressens största delegation. De var traditionalister som krävde »arbete och tak över huvudet«, inte som andra sidan flummiga snack om självförvaltning. Mona och försteombudsmannen i SSU Stockholms län Bo Sahlin var redan ett par, men ännu inte gifta.

Om hon blickade ut i kongressalen kunde hon se mängder av folk som hon skulle dela framtid med. Där fanns Anna Lindh, juristen från Uppsala som nu gjorde tingstjänstgöring. Där fanns även Margot Wallström, som satt i riksdagen. I Kalmarbänken skymtades den mustaschprydde Håkan Juholt, på Dalabänken lintotten Peter Hultqvist, och smålänningen med den lustiga hatten hette visst Karl-Petter Thorwaldsson. I egna delegationen hade hon unga stjärnskottet Pär Nuder från Österåker.

Mona och Bosse Sahlin hade, så att säga, bekantat sig med varandra på SSU-skolan Bommersvik. Ungefär samtidigt var S-ideologen Anne-Marie Lindgren (gift med Erik Åsbrink, finansminister under Göran Persson) föreläsare på en kurs där. Under tiden hon stod vid katedern fick dottern Marika Lindgren Åsbrink gå på S-institutionens eget dagis.

– Jag vill åka till Bommersvik, sa dottern ofta efteråt.

I dag ansvarar Marika Lindgren Åsbrink för LO:s jämlikhetsutredning. Hon är med i partiets valanalysgrupp och får ofta återse Bommersvik. När man ringer runt till socialdemokrater beskrivs hon som tjänstemannatypen. Men som har gått S hemliga statssekreterarutbildning och har, som en socialdemokrat uttrycker det, en fallenhet för att uttrycka sig som politiker. Och att ha gått S egen elitskola är lika med att dubbas för framtida tjänst på hög nivå inom arbetarrörelsen. Några andra som examinerats därifrån är Helena Markstedt och Tobias Lundin Gerdås, som båda jobbar i statsrådsberedningen, statssekreteraren Lott Jansson och LO-förbundens Europaparlamentskandidat Johan Danielsson.

Den borgerliga mot­svarigheten är Tim­bros utbildning Sture­akademin.

På 80-talet var Timbro i stort sett lika med det moderata partiet. I dag är alla borgerliga ungdomsförbundare bekväma med att hänga i Timbros lokaler. Det är på utbildningar som Stureakademin som de skolas i borgerliga värderingar, samtidigt som de enskilda partiernas särart präglas. Om sig själv säger Stureakademin: »Många av våra tidigare studenter jobbar i dag som ledarskribenter, politiskt sakkunniga och riksdagsledamöter.« Bland alumnerna finns Nima Sanandaji, Lydia Wålsten och Sakine Madon.

Andra hoppar från ungdoms- eller studentförbund till några år i pr-branschen. När Alliansen bildade regering 2006 fick de som jobbat i några år som politiskt sakkunniga ett års fallskärm, med bibehållen lön. Och sedan då?

– Jo, vi är många som står till pr-marknadens förfogande, sa en luttrad pressekreterare då.

I princip nästan samma jobb gör de som går till positioner i intresseorganisationerna. Det handlar om att de utnyttjar sitt politiska nätverk och kampanj­erfarenhet, till exempel på LO, ett fackförbund, Svenskt Näringsliv eller en lobbyorganisation.

Några tar vägen via kommunpolitiken, ett par år i fullmäktige och en nämnd är aldrig fel i politiken. Eller de blir politiska sekreterare. Sådana har funnits i kommunerna sedan 70-talet. Men tillväxten är slående. Förra mandatperioden fanns över 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting, antalet ökade med 40 procent mot den föregående mandatperioden, enligt tidningen Dagens Samhälles sammanställning 2015.

Efter höstens val kommer antalet att öka igen. Nya maktkonstellationer brukar resa krav på fler politiska medarbetare till de valda kommunalråden.

[caption id="attachment_517814" align="alignnone" width="750"] Utmanare. Naod Habtemichael (C), 23 år, är udda både i sitt parti som uppvuxen i miljon- programsområde på Hisingen, men även som centerpartist i kommunfullmäktige.[/caption]

Hur ser det ut i de andra partierna då?

S och M är de verkliga maktpartierna och de som har störst resurser, mest makt och flest funktioner att besätta. Därför intar de en särställning. Men principerna är sig ganska lika i de andra partierna, trots att KDU inte har något Bommersvik eller att Luf har ett centralt kansli som knappt uppgår till en tredjedel av SSU-kansliet.

Ett undantag är Centerstudenter som säger att de har runt 700 medlemmar. 23-årige ordföranden Naod Habtemichael var tidigare politisk sekreterare och har en otypisk Centerbakgrund som uppväxt i ett miljonprogramsområde på Hisingen i Göteborg. Nu tar han plats i fullmäktige i Göteborg, ett ställe där C länge varit en närmast okänd partibeteckning. Han fick dessutom äran att inleda partiets valkonvent i augusti.

Bland föregångarna som Centerstudenters ordförande finns Daniel Barr som är generaldirektör för Pensionsmyndigheten, Elisabeth Thand Ringqvist, ordförande för riskkapitalbolagens förening, och Karin Ernlund, nytt borgarråd i Stockholms stad.

I dag rapporterar de politiska ungdomsförbunden att de har 24 000 medlemmar. Den politiska klassen, de som på heltid ägnar sig åt politik som anställda, kan i Sverige summeras till 2 000 personer på riks-, regional eller lokal nivå. De som på heltid som valda ägnar sig åt politik på heltid kan summeras till lägst 1 300 personer på riks-, regional och lokal nivå.

Om man gör ett räkneexempel och tänker sig att dagens unga politiker skulle besätta samtliga politiska positioner ger det ett ratio på sju, var sjunde kommer att hamna på ett politiskt heltidsjobb. 24 000 kan slåss om 3 300 jobb.

Den ljusnande framtid är sannerligen deras.