De kom, vi såg, vi segregerade

Den islamiska friskolan Al-Azhar i Stockholm blev plötsligt en nationell nyhet. För svenska politiker blev det ett tillfälle att visa handlingskraft. Den 29 augusti i år deklarerade det socialdemokratiska skolborgarrådet i Stockholm, Olle Burell, att det var »bedrövligt«:

– Om lagstiftningen tillåter det här så är det något som är absolut fel med den. Då måste man se över lagen.

Moderaternas utbildningspolitiska talesperson Camilla Waltersson Grönvall hade dagen innan i Aftonbladet krävt att regeringen måste »sätta ner foten« och att »Gustaf Fridolin som utbildningsminister nu vidtar åtgärder«. Fridolin själv förklarade i samma artikel att han var beredd att »göra de justeringar som krävs«.

Den 11 september skrev flera av Liberalernas ledande företrädare, däribland partiledaren Jan Björklund, på DN debatt att integrationen krävde att det nu sattes stopp för religiösa friskolor i Sverige. Den politiska upprördheten spände över alla partigränser.

Reaktionerna gällde att Al-Azharskolan har könsuppdelad gymnastik. Inget annat. I alla andra avseenden ansågs skolan fungera bra. Men gymnastiken var uppdelad mellan pojkar och flickor. Det förekom inga droger. Det var ordning på skolan. Skolresultaten var utmärkta. Till och med bättre än på skolor där alla gympade ihop. Men gymnastiken var könsuppdelad.

Vill man beskriva Al-Azharskolan en aning mer utförligt skulle man kunna göra det så här: skolans elever kämpar idogt för att lära sig ett språk som används av en försvinnande liten del av världens befolkning. Pojkar och flickor sitter tillsammans i klassen. På rasterna rör de sig fritt tillsammans. Pojkar på Al-Azharskolan lär sig att flickor också ska gå i skolan, skaffa sig kunskaper och bli självständiga individer. De sliter inte bara med nya kunskaper. De vill göra rätt även i andra avseenden, men allt är inte enkelt. Allt går inte fort. Eleverna kommer från miljöer där kvinnor skiljs från män. Där kvinnor ofta är dömda att leva osjälvständigt och kontrollerade av män. Men tack vare skolan har de kommit långt i sin anpassningsprocess till det svenska samhället. Den som förstår elevernas bakgrund skulle kunna hävda att på en integrationsskala från ett till tio, befinner sig Al-Azhars elever kanske på en åtta. De är på rätt väg.

Men de har könsuppdelad gymnastik. Där sprack det.

Det här är en historia om politik som inte bryr sig om forskning och fakta. Och en historia om minoriteter och majoriteter. Eller, för att använda mer exakta termer, vad en inlärd majoritetstatus eller minoritetsstatus kan betyda för integration.

Ekonomen Thomas Sowell skriver i sin bok »Race and culture« om Middleman minorities, mellanhandsminoriteter. Mellanhandsminoriteter finns runt om i världen. De skiljer sig från varandra vad gäller religion, etnicitet och språk, men de har ett gemensamt: de har hittat funktioner i samhället som inte kontrolleras av majoriteter. I de funktionerna har de funnit sin försörjning. Det rör sig ofta om detaljhandel, eller olika former av samhällsservice.

Bland mellanhandsminoriteterna finns judar, libaneser, armenier och kineser. Det är grupper som ofta anses vara fridfulla eller fega, beroende på hur det omgivande samhället ser på dem. De anses också vara flitiga, pålitliga och lojala med sin grupp. Grupplojaliteten uppfattas ibland som klantänkande och brist på patriotism. Men poängen är den här: eftersom mellanhandsminoriteternas verksamhet är beroende av goda relationer med kunder, är de anpassningsvilliga och jobbar gärna många timmar.

Det gäller libaneser i Västafrika och USA, koreaner i USA, indier i Sydafrika, samt judar eller armenier i många länder världen runt.

Det går att spåra mellanhandsminoriteterna långt tillbaka i historien. De bär på en nedärvd identitet, som formats i generationer av sociala och kulturella omständigheter. Minoriteterna har skapat ett kulturellt arv som gör att de kan integreras i olika miljöer, eller åtminstone försörja sig, leva lagligt och utvecklas i främmande miljöer. De här grupperna förstår och accepterar att de är minoriteter. De anpassar sig till rådande strukturer för att överleva.

Men alla migranter är inte minoriteter, än mindre kulturella mellanhandsminoriteter. En del är majoriteter. Grupper med majoritetstatus har i stället vant sig vid en dominansposition. Den är ofta så naturlig, att den sällan är medveten. Europa i allmänhet består av kristna majoritetssamhällen, som länge haft tydliga och självklara dominanspositioner. Sverige är i synnerhet ett sådant majoritetssamhälle.

Man kan kalla Sverige en global avvikelse. Det är ett litet land, ett litet språkområde och, enligt World Values Surveys mätningar, en kultur med avvikande värderingar. Normerna i Sverige har bestämts av att svenskarna varit en tydlig majoritet i sitt land. Det gör att normerna inte är särskilt anpassningsbara. Det gör också att den svenska särarten har aldrig behövt definiera sig mot andra grupper.

Sverige är helt enkelt ett majoritetssamhälle, utan den minoritetserfarenhet som gör det enklare att förstå andra. Inte heller har det svenska majoritetssamhället fått sina normer eller värderingar utmanade på allvar. Sverige har nämligen förskonats från folkförflyttningar, erövringsförsök och invasioner. Många andra länder och gemenskaper har tvingats nöta mot varandra, ofta i konflikter: europeiska länder mot varandra. Öst mot väst. Katoliker mot protestanter. Sunni- mot shiamuslimer och mot andra minoriteter.

En identitet som ständigt utmanas, kommer att ha en tydligare bild av sig själv än en identitet som sällan eller aldrig utmanats. Och när en identitet som sällan utmanats ändå blir utmanad – som den svenska när invandringen ökar – får den svårt att hävda sig.

Indignationen över Al-Azharskolans gympalektioner har en sådan botten. Det var två grupper med majoritetsstatus som kolliderade med varandra. Den ena var den protestantiskt svenska, den andra den sunnimuslimska. Ur ett större perspektiv den arabiska sunnimuslimska och den europeiskt kristna. Av den anpassningsbarhet som Sowell beskriver bland mellanhandsminoriteterna sågs inte ett spår.

En kort historisk återblick kanske krävs för att lättare förstå.

Muslimer i olika delar av världen ser väldigt olika på sin religiösa identitet. I mycket beror det på sociala sammanhang. Ur den sunnimuslimska traditionen har visserligen de flesta av världens extrema islamistiska rörelser vuxit. Men exemplen på tillåtande sunnimuslimska kulturer är samtidigt många: Enligt Ilga-Europes rankning över HBTQ-personers rättigheter i olika länder, kommer till exempel det muslimska Albanien före kristna Schweiz och Italien. Indiens sunnimuslimer anses vara mer toleranta än landets hinduer. Bosniaker utgör ett utmärkt exempel på lyckad integration, inte bara i Sverige.

Pew Resarchs stora attitydundersökning bland muslimer i världen bekräftar att islam inte är en enhetlig, oföränderlig religion och att muslimer inte är en homogen grupp. Undersökningen är baserad på 38 000 intervjuer gjorda på över 80 språk. Frågorna gäller hur muslimer ser på sin religion. Tron på en Gud och på att Muhammed är hans profet är väldigt vanlig världen över. Därutöver varierar det mesta. En del tror på änglar, himmel och helvete, andra gör det inte. Det förekommer skillnader både geografiskt, mellan generationerna och mellan könen. Stora variationer förekommer i känslan av plikt gentemot religionen. I länder som Kazakstan och Albanien känner sig inte mer än 15–18 procent religiöst förpliktigade. I centrala Asien, södra och östra Europa är deltagandet i olika former av religiösa aktiviteter mycket lågt. I exempelvis Turkiet är det tvärtom.

Rapporten visar att islam tolkas och utövas på många sätt. Dessutom visar den att islam, liksom andra religioner, påverkas av sin omgivning. Den muslimska religiösa identiteten omformas också med tiden. En drivande kraft är kvinnors förändrade ställning i den islamska världen. Kvinnor i muslimska kulturer gifter sig allt senare, utbildar sig allt längre och föder allt färre barn. I vissa fall uppgår minskningen av barnafödandet över de senaste decennierna till 75 procent. Genomsnittet globalt ligger på 50 procent. Att kvinnorna blir allt bättre utbildade skapar i sig nya tolkningar och sätt att utöva islam. Muslimska feminister världen över söker nya vägar att tolka »Koranen«. Det tar sitt uttryck i många personliga berättelser om kvinnors sökande efter ett nytt och eget islam. Bland dessa förekommer allt från försök till att utmana det patriarkala religiösa ledarskapet i Iran till resonemang kring betydelsen av Muslimska brödraskapets feministiska avdelning.

Det finns helt enkelt ingen entydig muslimsk identitet.

Det som finns är däremot en gemensam erfarenhet för Mellanösterns sunnimuslimskt dominerade länder, ursprungsländer för många invandrare till Europa. Den erfarenheten handlar inte bara om religiositet i snävare bemärkelse. I det sunniarabiskt dominerade Mellanöstern har islam också fungerat som opposition mot sekulärt, politiskt förtryck.

Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 av Hassan al-Banna. Organisationen samlade på flera håll i Mellanöstern politiska aktivister som ville införa islam som politiskt system i samhället. Uppfattningen var att rättvisa i samhället och frigörelse från västerländskt inflytande och korrupta regimer, kunde uppnås med hjälp av islam. År 1952 skrev Sayyid Qutb officiellt in sig som medlem i organisationen. Mer än någon annan påverkade han Muslimska brödraskapets ideologiska strävan efter att återgå till ett mer autentiskt islam. Islam skulle stärka den arabiskmuslimska världen, återge den dess självförtroende och på sikt utveckla bättre och mer rättvis samhällen.

Muslimska brödraskapets ambitioner att återupprätta autentisk arabisk sunniislam möttes med brutalt motstånd. Från 1950-talets mitt gick i stället en våg av militärkupper genom Mellanöstern för att återupprätta arabisk stolthet. Hänförda av en lokal arabisk variant av socialism, Baathpartiet, och med sovjetiskt stöd tog arabiska officerare makten i respektive länder och inrättade diktaturer. I Egypten under Nasser ledde det till massarresteringar och avrättningar av människor som misstänktes ha anknytning till Muslimska brödraskapet. 1966 hängdes Sayyid Qutb i Kairo. Liknande repressalier förekom både i Irak och i Syrien.

De arabiska sekulära diktaturerna ledde också till ekonomisk stagnation och fattigdom. Genom engagemang bland behövande skapade Muslimska brödraskapet ett brett opinionsstöd i folkdjupet. Brödraskapet blev den arabisksunnitiska religiösa oppositionen mot korruption, orättvisor och sekulärt förtryck. Det etablerade uttrycket för ett fritt och rättvist samhälle.

Västerländsk sekulär demokrati fanns aldrig som ett alternativ i den sunniarabiska världen i Mellanöstern.

Den erfarenheten har färgat det sunniarabiska mötet med Europa och med den sekulära demokratin. Fienden, den sekulära diktaturen, finns inte där. Men det gör arvet av att ha levt under den, vilket delvis format religiös identitet, ideologi och uppfattningar om religionens roll i samhället. För sunnimuslimer från Mellanöstern är mötet med den sekulära fria demokratin en lika ny erfarenhet som att vara i minoritet. Och det är en erfarenhet som kräver att en ny identitet skapas. Gamla föreställningar måste bytas ut. Nya motbilder krävs. Den religiösa sunniarabiska politiserade positionen, måste för första gången förhålla sig till att omgärdas av en europeisk kristen majoritetsposition.

Från andra hållet har den kristna majoritetspositionen förstärkts i mötet med islam. Den kristna värdegrundsgemenskapen beskrivs som något andra måste anpassa sig till. Allt oftare också som en mer moralisk och bättre gemenskap än andra.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy uppmanade redan 2009 landets muslimer att utöva sin religion »ödmjukt och diskret«. Annars riskerade de att utmana de spår av kristen civilisation, som blivit en del av Frankrikes nationella identitet.

Angela Merkel påpekade i en intervju om invandringen till Tyskland 2010, att problemet inte var för mycket islam, utan snarare för lite kristendom. Fler samtal om judisk-kristna värdegrunder var välkomna.

I sitt påsktal 2014 hävdade David Cameron att England behövde bli mer självsäkert, som kristet land.

I Tyskland har muslimers rättigheter manglats genom olika rättsinstanser. Inrikesminister Wolfgang Schäuble påpekade 2006 under en integrationskonferens att målet med konferensen var att omvandla muslimer i Tyskland till tyska muslimer som känner sig hemma i Tyskland. Utgångspunkten, påpekade han, var att Tyskland är ett land med kristna rötter och traditioner. Det behövde respekteras av den som vill känna sig hemma i Tyskland. Integration kräver av båda parterna i processen att anpassa sig, men ansvaret vilar i högre grad på immigranterna, enligt Schäuble.

Möten mellan majoritetskulturer är ofta svåra.

Frankrikes förbud mot heltäckande slöja 2011 var resultatet av att två majoritetskulturer med dominansposition krockade. Å ena sidan den sunniarabiska, som med små symboliska åtgärder försöker flytta fram sin position. Å andra sidan den kristna franska, som vägrar släppa sin majoritetsstatus. I Frankrike rubbade den heltäckande slöjan den franska dominanspositionen tillräckligt för att politikerna skulle vända sig till förbud: den kanske minst attraktiva åtgärden i en liberal demokrati.

I Sverige har liknande konflikter uppstått, tydligast när muslimska företrädare vägrat skaka hand med det motsatta könet. En liten gest, har rubbat majoritetssamhällets dominansposition. Handskaknings-incidenter i Sverige har tagits upp av Diskrimineringsombudsmannen vid tre tillfällen sedan 2006. Det kan verka marginellt. Men besluten avgör i vilken utsträckning minoriteter lyckas med sin ambition att anpassa majoritetssamhällets normer till sin fördel. Varje beslut stärker eller formar de inblandades identiteter och förhållningssätt till varandra.

Det Peter O’Brien, professor i statsvetenskap vid Trinityuniversitetet i Texas, kallar för den postislamistiska rörelsen i Europa, ledd av Tariq Ramadan är ett annat exempel på en kraft som utmanar den självklara kristna majoritetstatusen i Europa.

Ramadan påstår sig bejaka den europeiska öppenheten och demokratin. Han anser att Europas muslimer vill vara en del av den. Men han hävdar samtidigt att Europa behöver islamisk etik och moral för att bli bättre. Islam, anser han, kan bidra till Europas utveckling, inte bara ekonomiskt, utan också med ödmjukhet inför Guds skapelse, hjälp åt behövande och rättvisa.

Det är ingen blygsam ståndpunkt. Snarare gör den anspråk på moralisk överlägsenhet och kan ses som ett uttryck för en nedärvd majoritetsstatus. För en sådan faller det sig naturligt att utmana värdlandets normer och självbild, raka motsatsen till hur mellanhandsminoriteter fungerar. Andra minoriteter i Europa kan säkert tänka i samma banor och se på Europa med kritiska ögon. Men det är svårt att föreställa sig en företrädare för exempelvis armenier i Europa, som skulle lufta sådana åsikter offentligt, med samma självklarhet som Ramadan.

Kombinationen av majoritetsstatus och dominansposition, är en roll som inte lätt omvandlas till minoritetsstatus.

Bellari Said är psykiatriker i Holland med ursprung från Marocko. Under ett möte med historikern och författaren Ian Buruma förklarade han varför unga män med föräldrar från Marocko löper tio gånger större risk att bli schizofrena, än infödda holländare från liknande samhällsskikt. Det snabba kastet från en strikt kontrollerad, religiös bakgrund till ett tillåtande samhälle fyllt av frestelser, rubbar de »kognitiva kopplingarna«, menade Said. Den nedärvda majoritetsstatusen hindrar männen från att avläsa samhällskoden och nå dit de önskar. De har inga förutsättningar att dra nytta av nyfikenhet och anpassningsvilja som hos en del minoriteter faller sig naturligt. De vet inte hur de ska uppnå allt de eftertraktar. Eftersom de inte hålls lika kort hemma som sina systrar, ignorerar de skolan. De skaffar sig inte den utbildning som krävs för yrken de vill ha. Deras föreställning är att deras blotta existens duger. För de marockanska männen är holländska kvinnors frigörelse ett hot mot deras status. Därför gifter de sig ofta med kvinnor från Marocko, enligt Said.

Men för kvinnor med liknande bakgrund är det annorlunda. De drabbas inte i lika stor utsträckning utan möter i stället den nya världen i begränsade portioner över tid och genom utbildning. För dem sker anpassningen gradvis. De hålls i strama tyglar i en patriarkal ordning och tillåts i bästa fall röra sig mellan hemmet och skolan.

Att kvinnor relativt sett ofta integreras bättre än män ur samma grupp beror delvis på att deras majoritetsstatus inte är lika självklar som männens. De har varit underställda och avkrävts anpassning till en patriarkal ordning.

Kvinnors relativa framgångar väcker även andra reaktioner. Kvinnor som utbildar sig och kanske till och med väljer män utanför sin egen grupp, utgör ett hot mot mäns majoritetsstatus och dominansposition. Hederskulturen riskerar då att intensifieras av män vars status hotas. Därför kan hederskultur utövas intensivare bland människor som invandrat till friare och öppnare länder, från länder där patriarkal maktordning upprätthålls som en naturlig norm i samhället.

Det finns slutsatser att dra av den här typen av undersökningar, forskning och erfarenheter.

Det pågående mötet mellan två majoritetskulturer i Europa har fått allt fler forskare att ifrågasätta idén om det multikulturella samhället. Länder som bedrivit mer assimilerande och mindre multikulturell politik, har lyckats bättre med integrationen. Man kan säga att integrationens framgångar eller misslyckanden samvarierar med identitetspolitik och välfärdsprogram: ju mer välfärd och identitetspolitik, desto sämre integration.

Det är inte så märkligt. En människa interagerar med sin omgivning ungefär 150 gånger om dagen. Används de 150 gångerna till att interagera med nya miljöer i ett nytt land med ett främmande språk, går integrationen fortare. Om de 150 tillfällena i stället används för att upprätthålla tidigare vanor och språk, bromsas integrationen upp.

Politiska åtgärder har möjlighet att styra utvecklingen i den ena eller den andra riktningen.

När debatten om Al-Azharskolans gymnastiklektioner precis hade börjat, fördes ett annat privat samtal i närheten av Stockholmsmoskén vid Medborgarplatsen. En av Sveriges imamer berättade om sina problem. Han vill ha ett sekulärt Sverige. Han ser Sverige som ett bra land att vara religiös i. Han anser att muslimer inte kan kräva att Sverige ska anpassa sig till muslimers behov. En arbetsplats som inte vill anställa kvinnor med slöja borde, enligt honom, ha rätt till det. Att gå med slöja är ett val som bäraren får ta konsekvenserna av, säger han. Kvinnors frihet och självständighet är för honom en självklarhet.

Många muslimer lyssnar på honom och andra imamer med samma uppfattningar. Men det han berättade är att han och hans åsiktskamrater känner sig marginaliserade i offentligheten. Med stöd av politiken för helt andra personer svenska muslimers talan.

– Vi har inte en chans, sa imamen och pekade mot Stockholmsmoskén:

– Det är där makten finns. Skulle vi opponera oss, skulle det bli öppet krig. De skulle förgöra oss. Det är för mycket politisk prestige och för mycket skattemedel som är nedplöjda i organisationerna kring den där moskén. De har organisationsformen och det statliga stödet. Men de har inga medlemmar, avslutade han och tömde sin kaffekopp i ett svep.

Det var förstås en överdrift. Det finns konkurrens om inflytande och pengar mellan olika muslimska företrädare. Men det här är trots allt en imam som står för något inkluderande. Något som vill vara en del av Sverige, inte en del i en konflikt med Sverige. Det är inte en person som har satt i system att jaga påstådda islamofober eller skilja på människor efter hudfärg och religion. En granskning av svensk integrationspolitik ger honom rätt i åtminstone ett avseende.

1974 års invandrarutredning betonade att offentliga medel ska finansiera och ge invandrare »reella förutsättningar att bibehålla det egna språket och utöva den egna kulturen samt upprätthålla kontakt med ursprungslandet.« I detta ska även ingå stöd för att upprätta egna organisationer, baserade på etnisk eller kulturell särart.

Den principen har inte ändrats, trots att forskningen visar att ett sådant system förhindrar integration.

Då, 1974, såg Sverige annorlunda ut. Förståelsen av vad som sker när olika kulturer möts, var ytlig i en värld som ännu inte drabbats av stora folkvandringar. I dag är resultatet av den här politiken en handfull organisationer med statsstöd. Till exempel Sveriges unga muslimer, SUM, eller Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR, där Yasri Khan, som vägrade skaka hand med en kvinnlig reporter från TV4, är generalsekreterare. De är erkända talesorganisationer, som förutom stöd och bidrag har maktens öra.

Occidentalism. Begrepp som beskriver den stereotypa synen på västvärlden.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, har beskrivit dem som »storstadsbaserade organisationer som framgångsrikt lärt sig att navigera det svenska politiska och byråkratiska landskapet, men de är långt ifrån representativa för alla landets muslimer.« Tillsammans med Jonatan Bäckelie har Larsson i en genomgång av unga svenska muslimers politiska sympatier, kunnat konstatera att bara en liten grupp av Sveriges muslimer egentligen bryr sig om organisationerna, som dessutom domineras av sunnimuslimer.

Liksom nästan alla intresseorganisationer och partier, har de här organisationerna ett behov av att understryka konflikt och orättvisor. Det är ett sätt att motivera sin existens. Konkret tar det sig ofta uttryck i att de tycker sig se islamofobi och islamofober på olika håll i det svenska samhället. De understryker skillnaderna mellan muslimer och andra svenskar och är påfallande ofta angelägna om att justera Sverige mot en mer religiös islamisk politisk linje.

Orientalism. Begrepp som beskriver västvärldens stereotypa syn på resten av världen.

I sökandet efter en ny identitet i en främmande och näst intill ideologiskt icke-religiös miljö, uppfinner de nya motbilder att definiera sig emot. Konflikten mellan islam och sekulärt förtryck har historiska anor och är lätt att falla tillbaka på.

Rekryteringen till, och stödet för, organisationer av det slaget är ofta beroende av enskilda uppmärksammade händelser. När något sker som tycks bekräfta svensk muslimfientlighet, eller en orättvis behandling av muslimer, vinner de sympatisörer. Hanteringen av Al-Azharskolans könsuppdelade gymnastik blev en sådan rekryteringshjälp. Skolan knuffades rakt in i famnen på dem som jagar islamofober. De som har svårt att vänja sig vid en minoritetsstatus omgärdad av en kristen majoritetsstatus fick sin osäkerhet bekräftad. Upprördheten över skolans könsuppdelade idrottslektioner visade hur dålig den svenska majoritetspositionen är på att hantera även mindre avvikelser.

En skola som är framgångsrik i att integrera en svårintegrerad grupp brännmärktes. Organisationer som i stället i praktiken motarbetar integration vann i sympati.

Det hade kunnat hanteras annorlunda. Mer lågmält, mer långsiktigt. Någon hade till exempel kunnat åka ut till skolan för att tala med rektorn i lugn och ro. Någon kunde ha förklarat att allt, på det stora hela, är bra. Att skolan är exemplarisk, men att det här med gympan måste lösas. Att genus är viktigt i Sverige och att könsseparationen under gymnastiken inte kan fortsätta.

Det hade inte gett någon politiker fler röster på kort sikt. Men det hade gjort det enklare för eleverna på Al-Azharskolan att känna sig svenska .