De tysta jättarna

Efter revolutionerna i Tunisien och Egypten har oron spritt sig i Mellanöstern. I Algeriet, Iran och Jemen demonstrerar människor mot maktmissbruk och för ett värdigare liv. I Kuwait och Bahrain delar de styrande ut pengar till medborgare i syfte att skapa legitimitet, och i Bahrain protesterar den shiitiska majoritetsbefolkningen. I Saudiarabien och Syrien, två av de politiskt mest betydelsefulla länderna, har det varit tystare. Men det betyder inte att det inte finns några oppositionsrörelser i länderna.

Saudiarabien
I Saudiarabien förmodas de styrande ha stått i ständig kontakt med USA om utvecklingen i Egypten. Oron är stor att en rörelse mot förändring av styrelseskicket ska spridas till ett samordnat motstånd mot monarkin även om den saudiska kungafamiljen är stor och politiskt splittrad. Nuvarande kung Abdullah bin Abdul Aziz har till exempel starka motståndare i de två bröderna, kronprinsen Sultan bin Abdul Aziz, försvarsminister, och prins Nayaf bin Abdul Aziz, inrikesminister.

»Kungafamiljens« storlek uppskattas till 10 000 medlemmar och kontrollerar de viktigaste positionerna i samhället. Inom familjen utgör 200 personer de ledande. I en lag antagen 1992 sägs att landet ska styras av en manlig efterföljare till den första kungen Abdul Aziz Al Saud. Konstitutionen ska utgöras av Koranen och rättssystemet ska grundas på islamisk sharia-rätt. Denna struktur skapar en spänning mellan kungafamiljens strävan mot främst ekonomisk utveckling och det religiösa ledarskapets strävan mot en konservativare hållning.

I Saudiarabien finns flera former av religiöst grundad opposition. En grupp är den shiitiska minoriteten, cirka 15 procent av befolkningen, som främst lever i de oljerika östra delarna där de utgör ungefär 35 procent. Under åratal har de tryckts ner av regimen religiöst, politiskt och ekonomiskt. Spänningen mellan sunni och shia bygger på den sunnitiska wahhabismens tolkning av islam som ser på shias ritualliv som hedniskt och deras hängivenhet inför personer i islams historia som närmast polyteism.

Shiamuslimer var under slutet av 1990-talet involverade i bombdåd och har under 2000-talet fört fram krav om förbättrade levnadsvillkor. År 2009 drabbade shiagrupper och den sunnimuslimska religiösa polisen samman i Medina och oroligheter uppstod på flera platser. Kung Abdullah tvingades ingripa och släppa arresterade shiaaktivister fria i syfte att återupprätta lugnet.

Trots att kung Abdullah har genomfört reformer i styrelseskicket sedan han kom till makten 2005 har den shiitiska minoritetens situation inte förändrats nämnvärt. Shiagrupper ses som ett hot och ofta refererar deras motståndare till kopplingar till shiarörelser i Iran, Libanon och Bahrain – en koppling som saudiska shia bestrider.

Eftersom politiska partier eller fackföreningar inte tillåts existera är det svårt att beskriva en liberal eller sekulär opposition. Vänsterrörelser har existerat och likaså olika former av islamisk opposition, men om dessa verkar i en organiserad form i dagens Saudiarabien gör de detta i lönndom.

Syrien
Trots auktoritärt styre, repression, korruption och ekonomiska svårigheter har ingen opposition mot regimen och presidenten Bashar al-Assad mobiliserats i Syrien. Tidigare försök av Muslimska brödraskapet på 1980-talet och under senare år kurder i nordöstra Syrien har slagits ner med kraft.

I dag uppskattas antalet politiska fångar till 4 500 personer. Om en opposition verkligen skulle kunna samla större massor är det inte troligt att militären skulle vara passiv. Armén utgör en betydande del av statsapparaten och är presidentens maktbas.

En annan aspekt är att Bashar Al-Assad anses vara populär. Han är inte pro-amerikansk i sin politik, utan ses som försvarare av palestinska rättigheter och motståndare till staten Israel. I teknisk mening är Syrien och Israel i krig med varandra. Bashar är ung och har ett större förtroende bland unga syrier än den ålderstigna Mubarak hade bland egyptiska unga.

Baath-partiet har styrt Syrien sedan 1963 och sedan dess råder undantagstillstånd. Oppositionen i form av Muslimska brödraskapet krossades i samband med massakern i Hama 1982 och har sedan dess verkat främst från London. Medlemskap i brödraskapet är straffbart med döden. Ett visst stöd finns förmodligen för dem i Syrien, men i vilken mening det är organiserat är omöjligt att säga. Dock kan andra religiösa rörelser ses som potentiell opposition och flera mer konservativa religiösa grupper har kritiserat de styrande i frågor som rör avsaknad av mänskliga rättigheter och demokrati.

Den förre vicepresidenten Abdul Halim Khaddams avhopp år 2005 ledde till bildandet av Nationell räddningsfront för Syrien, som har samlat delar av en sekulär opposition i exil. Dock är han komprometterad av att ha tillhört den repressiva maktapparaten. Muslimska brödraskapets samarbete med honom blev omöjligt, just av denna anledning.

I Syrien hade oppositionen inom landet en möjlighet att göra sig hörd under den så kallade Damaskusvåren som följde på den förre presidenten Hafiz al-Asads död i juni 2010. Under hösten samma år diskuterade intellektuella hur sociala och politiska förändringar skulle kunna genomföras. Våren levde fram till första hälften av 2001, men sedan undertrycktes samtalet av regimen.

Militärmakten förenar
Det finns förhållanden som påminner om varandra i Syrien och Saudiarabien, till exempel i form av repression och korruption, men även demografi. Oppositionen är splittrad i båda länderna och har kopplingar till skilda tolkningar av islam eller till etniska grupper. Ländernas unga verkar närmast avpolitiserade och de är medvetna om att partitillhörighet och politisk aktivitet kan vara farligt.

I båda länder finns en spänning mellan generationer och likaså finns såväl beundran för USA som starka anti-amerikanska strömningar. Varken Saudiarabien eller Syrien verkar ha en organiserad liberal eller sekulär opposition, men det är förmodligen bland de unga och ännu politiskt passiva som dessa tankar kan vinna gehör.

Ur ett regionalt perspektiv är det möjligt att händelserna i Mellanöstern driver fram en reformering av det saudiska styret i syfte att tillfredsställa krav från oppositionen och därmed visa handlingskraft. Den starka kopplingen mellan makt och kungafamiljen medför även att militären inte kommer att stå vid sidan om den saudiska regimen skulle utmanas av opposition som inte tillhör kungafamiljen.

Bland de styrande i Syrien fruktas folkliga protester, men det är möjligt att revolten i Egypten även har mötts med viss förtjusning. Egyptens kollaps stärker Syriens ställning. Det är till exempel tänkbart att fredssamtalen mellan Israel och Syrien nu måste öppnas igen. Det medför att Bashar al-Assad får en anledning att ta upp frågan om Golan – en fråga som är central i syrisk politik. Förhandlingar om Golan kan påverka relationen mellan Syrien, Hizbollah och Libanon. Inte på ett sätt där Syrien ger upp sin relation med Hizbollah, men där de förändrar den.

Slutsatsen blir att osvuret är bäst gällande båda länderna, inga omedelbara förändringar verkar förestå, men om sådana uppkommer kommer militären att tydligare stå på maktens sida.