Demokrati – på pappret

»Om några år kommer det bara att finnas fem kungar kvar i världen, den brittiska och de fyra i kortleken«. Så lär Egyptens sista kung, den festglada spelaren Farouk, som kastades ut 1952, ha sagt. Men han fick fel, på flera sätt.

Dels därför att det både i Europa, Mellanöstern och Asien fortfarande finns en del kungahus, i stater som Saudiarabien inte bara rika utan även mäktiga, dels därför att man kan argumentera för att Farouks efterföljare ofta har betett sig mer som äldre tiders kungar än moderna ledare som är ansvariga inför folket och parlamentet. De har inte respekterat de lagar de själva stiftat.

Det är i det ljuset man ska se kraven på en ny konstitution efter president Hosni Mubaraks motvilliga avgång fredagen 12 februari. Egyptens nuvarande konstitution, som skrevs 1971, är en förvånansvärt lättillgänglig och liberal text, full av skrivningar om rättigheter och demokrati. Den är på många sätt en spegel av de europeiska konstitutioner den inspirerats av, bortsett från en del religiöst präglade inslag. Den slår exempelvis fast att kvinnor ska ha samma politiska, sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter som män (artikel 11). Där kan man vidare läsa att »Pressfrihet garanteras och censur är förbjudet« (del av artikel 208). Problemet är snarare att landets ledare inte har följt konstitutionen. De har alltid haft svårigheter att skilja den exekutiva regeringsmakten från den lagstiftande parlamentariska makten och den juridiska.

Denna oförmåga att hålla fingrarna borta, och utöva ministerstyre, skiljer dem inte från många europeiska ministrar. Mubarak var polisens överhuvud, men så är det även i exempelvis Tyskland. Skillnaden mellan Egypten och de europeiska exemplen är att övriga institutioner, parlamentet, oppositionen och pressen, i länder med en längre demokratisk historia borgar för bättre kontroll.

Men när de egyptiska ledarna överskridit lagens och konstitutionens gränser har de jagats med blåslampa av den institution som slagits hårdast för att upprätthålla de demokratiska ramarna i det egyptiska samhället, nämligen domarkåren. En av deras mest kända protester mot presidentens självsvåldiga agerande är »Domarupproret« 1969. Det var medlemmarna i den klubb, som från börjar främst var en bekväm social inrättning, där man drog sig tillbaka i djupa fåtöljer bakom tunga gardiner, som fick nog när Nasser ville tvinga dem att gå med i socialistpartiet. De vägrade, och Nasser sparkade då 100 domare under stor uppståndelse. Händelsen refereras också till som »en massaker på rättssystemet«. Sammanslutningen utvecklades sedan successivt till en regelrätt, och stark, fackklubb.

Detta uppror har följts av flera. År 2003 sa domaren Yahya al-Refai upp sig i protest mot vad han såg som att justitiedepartementet systematiskt arbetade för att försvaga och splittra domarkåren. Bland annat fick vissa gynnade och följsamma domare generösa bonusar, medan andra levde på svältlöner. Han protesterade också mot att domarna måste ge ministeriet kopior på akter med brottsmisstankar mot högt uppsatta tjänstemän eller politiker.

År 2005 var det dags igen, då samlades 2 000 domare från domarklubben i Kairo i vad BBC kallade en »aldrig tidigare skådad protest mot regeringen«. Saken gällde hur årets presidentval skulle övervakas. Domarna ville inte stå som garanter om de inte fick utföra den kontroll de fått i uppdrag genom ett domslut i högsta domstolen år 2000.

En rad talare framträdde och innebörden i vad de var »vi vägrar att vara ett verktyg i regeringens händer«. ­Mötet skulle filmas av al-Jazira, men polisen stoppade sändningen genom att arrestera tv-stationens medarbetare. Det är ett av många exempel på hur regimen brutit mot lagen om pressfrihet genom åren.

Mubarak vann som väntat valet 2005, men det uppfattades ändå som en öppning därför att reglerna för vem som får ställa upp hade luckrats upp något. Det hårda slaget kom 2007, då konstitutionen skrevs om på ett par helt avgörande punkter. En gällde övervakningen av val, Mubarak ersatte den juridiska övervakningen med en valkommitté (artikel 88) där han själv tillsatte de flesta medlemmarna. En annan viktig punkt var begränsningen av vilka partier som får verka politiskt, här infördes i konstitutionen (artikel 5) en begränsning som förbjöd all politisk verksamhet för rörelser med religiösa band. Den punkten var riktad direkt mot Muslimska brödraskapet, som hade fått 20 procent i det senaste parlamentsvalet 2005 och därmed blivit ett allt allvarligare hot.

Mubarak stärkte också ett viktigt verktyg som möjliggjort för honom och hans företrädare att ignorera lagar om individuella fri- och rättigheter, undantagslagarna som infördes 1958 första gången. Inför valet 2005 hade han lovat att lyfta den lagen, som i sin nuvarande form funnits sedan han kom till makten 1981, men han höll inte sitt löfte. I stället ­utvecklade Mubarak artikel 179 till en mer specifik anti-terroristlag, som ger staten rätt att ställa civila inför militärdomstol, och i praktiken kan användas för att arrestera all misshaglig opposition, inte bara våldsamma islamister. Mubarak stärkte också sin egen rätt att upplösa parlamentet, enligt artikel 136, som villkor står det ganska generella »om det är nödvändigt«.

Om man återtar de ändringar som gjorts i konstitutionen de senaste åren är den sannolikt ganska modern och funktionell, men en viktig förutsättning för att den ska kunna fungera är att man lyfter undantagstillståndet. Många demonstranter och oppositionella har de senaste veckorna ropat på en ny konstitution, men historien visar att det inte är där skon klämmer.

Det som krävs är fria val och att de folkvalda respekterar lagen. Rättsväsendet har spelat en historiskt viktig roll i Egypten och har nu alla chanser att göra det igen, för i praktiken har Egypten upplevt en sammetslen militärkupp. Mubarak kunde inte sitta kvar utan militärens stöd, därför gick han, och nu är det militären som styr.

Alla aktörer spelar i dag sina kort extremt försiktigt, Brödraskapet lägger ut långa skrivelser på nätet där de jämför politiskt aktiva muslimer med kristna amerikaner, men tonar ned sin organisations ambitioner. Militärledningen stryker opinionen medhårs, har lättat en aning på utegångsförbudet, samt utlovat översyn av konstitutionen och val inom sex månader (vilket i praktiken är ungefär när de skulle ha ägt rum i alla fall, i september).

Den stora frågan framöver är vilka allianser som kommer bildas, och om en ny konstitution kommer att spela en viktigare roll framöver än den gjort sedan kung Farouk gick i exil för att ägna sig åt spel och kvinnor på heltid.

Fakta | Egypten

Politisk historia
Egypten blev oberoende från Storbritannien 1922. Under det senaste halvseklet har det styrts av fyra militära presidenter, Muhammad Naguib 1953–54, Gamal Abder Naser 1954–70, Anwar Sadat 1970–81 och Hosni Mubarak 1981–201. Mubarak valdes till president fyra gånger som enda kandidat med 90 procent av rösterna. Presidentvalet 2005 var, om än omstritt, det första »friare« valet. Mubarak hade då ändrat konstitutionen så att fler kandidater hade möjlighet att ställa upp, men eftersom minst två tredjedelar av parlamentet, som domineras totalt av hans parti NDP (National Democratic Party), måste rösta för en kandidat var det svårt för oppositionen att ta sig in och han segrade även denna gång.

Samhällsbygget
Presidenten väljer en vice president, Mubarak har dock låtit posten stå obesatt under alla år. En president tillsätter regeringen, kan sparka och tillsätta ministrar, diplomater och militära befälhavare och är polisens överhuvud. Regeringen och presidenten utgör den exekutiva makten. Parlamentet består av två kammare, en lagstiftande, Folkets församling med 454 platser, och en rådgivande församling med 264 platser (den rådgivande etablerades först 1980). Den lagstiftande församlingen domineras av regeringspartiet NDP, National Democratic Party. Utöver dessa finns 28 olika regioner som styrs av lokala guvernörer.

Det rättsliga systemet ska enligt lagen stå fritt från statens överhuvud, och har slagits för att lyckas med det, men har motarbetats av presidenterna, som ofta även ignorerat domarnas beslut.