Den försvunna LSD-historien

I Sverige kör man på vänster sida. The Beatles har fortfarande kostym och pottfrisyr. I Borås bolmar svart rök ur skorstenarna från stadens ännu levande textilindustri och ansluter sig till en mörkgrå himmel. Så ser världen ut i mitten av 60-talet där denna historia gör sitt avtramp, vilket den gör i just Borås.

På stadens psykiatriska klinik har en isländsk läkare fått tag i ett nytt spännande läkemedel som ska kunna bota samma psykiska åkommor som annars behandlas med bedövande medel och slutenvård.

Han är en del av det startskott som vid den här tiden ljudit över hela västvärlden: försöket att förstå och hitta användning för de kraftiga nya droger som upptäckts.

– All personal på kliniken visste att han höll på med någonting i källaren, berättar Iréne Ericson.

Hon minns tiden då hon jobbade som sjuksköterska på Borås psykiatriska klinik. Inte exakt vilket år det var som hon fick kliva ner i klinikens källare, men före 1967, för då föddes hennes första barn. Skarpare är hennes minne av läkaren Bogi Melsted.

– Han såg rätt barsk ut. Men han hade ett hjärta av guld, och på något sätt vann han kvinnornas förtroende.

Så beskriver Iréne Ericson den mystiska läkare som var hjärnan bakom klinikens mer okända verksamhet.

– Han bad oss sjuksköterskor att vi, före vår lediga dag, skulle medverka i det här, säger Iréne Ericson och hennes blick lösgör sig från tiden och rummet. Det var en fredagskväll och som jag minns det drack vi det. Jag blev väldigt hög rätt omgående.

Iréne Ericson fick en dos LSD av läkare Melsted. Därmed var klinikens egen personal del av den forskningstrend som enligt legenden skulle få The Beatles att slänga av sig kostymerna, CIA att försöka utveckla mind control, och människor att kasta sig genom fönster mot sin död i tron att de kunde flyga.

I dag pågår studien PSIPET på Karolinska institutet och det finns efter decennier av tabu återigen stora förhoppningar kring terapi med psykedeliska droger.

PSIPET undersöker om substansen psilocybin, som hittas i ”magiska svampar”, kan behandla depression. Trettio personer deltar i studien och på Karolinska institutets hemsida beskrivs den som den första i sitt slag i Sverige. 

När jag, med den mystiske figuren Bogi Melsted i bakfickan, når den ansvariga för studien för att ifrågasätta om den verkligen är den första av sitt slag möts jag av en forskare som verkar djupt ovillig att svara på mina frågor. Med så få stavelser som möjligt svarar han på ett par frågor och ber mig sedan utbilda mig själv genom Karolinska institutets hemsida.

– Jag har inte tid just nu, säger han och lägger på luren.

Jag mejlar i stället och frågar vad som gör studien till den första av sitt slag.

”Det är en RCT” svarar han. 

Det står för randomized controlled trial och innebär att studiens deltagare slumpmässigt delas in i en interventionsgrupp och en kontrollgrupp. Det är avgörande för att forskningsresultaten ska bli pålitliga. I det här fallet innebär det att en grupp får den psykoaktiva substansen psilocybin och att en inte får det.

När jag några veckor senare försöker få kontakt med forskaren igen når jag inte fram. Det är radiotystnad både över telefon och mejl.

Forskaren ifråga har ställt upp på intervjuer med media förut, men om det är en ovilja att prata som får honom att ducka, så kan det finnas anledning till det.

– Det finns en oro för att forskningen skulle kunna gå samma öde till mötes som den första vågen på 60-talet. Att man kör i diket igen, berättar Mikael Tiger som är forskare och delansvarig i samma studie.

Den första vågen han pratar om var Bogi Melsteds våg.

– Det är en hype runt psykedelika nu, fortsätter Mikael Tiger. Det var det inte när vi började med detta. Då trodde vi kanske att vi skulle få kritik för det här. Nu får vi snarare hålla igen med förhoppningarna. Som forskare måste man vara öppen för att förväntningarna är uppblåsta.

Idén om psilocybin och LSD som terapeutiska läkemedel har funnits åtminstone sedan 50-talet och tron på den psykedeliska upplevelsen som läkande för själen har existerat sedan människan ställde sig på två ben.

I antika Indien drack man ”soma”, en dryck som gav religiösa insikter och som man sedan dess tappat bort receptet till. I Rio Grande i Texas har forskare hittat spår av nästan 6 000 år gammalt meskalin.

I Sverige växer toppslätskivlingen fritt, och det har spekulerats i att vikingarna använde sig av både flugsvamp och bolmört för att kliva in i ett transliknande raseri.

Hur Sveriges tidiga men lite mer moderna psykedeliska historia sett ut skriver journalisten Leonidas Aretakis om i boken Extas i folkhemmet. Där beskriver han hur det tidiga svenska intresset för LSD präglades av ett fåtal aktiva forskare, ibland helt nykläckta från universitetet, där många av experimenten var ett sorts famlande i blindo för att se vad drogerna kunde åstadkomma.

Försvarsmakten försökte, som Aretakis beskriver det, ”skapa det perfekta kemiska vapnet”. Läkare testade preparaten på sig själva för att förstå hur det var att vara schizofren. Det rent terapeutiska intresset fanns men utövades av ett klent urval. En av dem var psykiatern Lennart Kaij som sammantaget behandlade ett fyrtiotal patienter med LSD och psilocybin. 

Greger Ahnlund var underläkare på avdelningen i Lund där Kaij administrerade LSD till patienter. Han känner inte till namnet Bogi Melsted, men minns den tidens intresse för psykedeliska substanser.

– Det pågick en behandlingsforskning på många håll i Europa, minns han.

Det är en exklusiv klubb att tillhöra – de som, om inte lade grunden, så åtminstone slog upp dörren till något som än i dag skapar svallvågor i forskningsvärlden och rubriker som ”Kan partydroger läka en deprimerad hjärna?” (Svenska Dagbladet, 17 februari 2025). 

Därefter fick de se dörren stängas igen innan de hann kliva igenom.

– I och med hippierörelsen i USA och att det kom ut på den illegala marknaden så lade alla forskare ner det, säger Greger Ahnlund.

Parallellt med att hippierörelsen växte sig till en gigantisk kulturkraft som sjöng låtrader som Dylans Everybody must get stoned från 1966, spreds en oro för det sinnesvrängande preparatet LSD.

Medicinalstyrelsen övervägde samma år, 1966, att LSD, psilocybin och kaktusderivatet meskalin skulle bli föremål för nationell kontroll. Effektivt sett förbjudas, berättar Måns Bergkvist från organisationen Nätverket för psykedelisk vetenskap. Han har under de senaste åren ägnat sin tid åt att kartlägga den moderna psykedeliska historien.

Många har hört berättelserna om personer på LSD som trott att de kan flyga och kastat sig genom ett fönster mot sin död. Det kan bygga på den verkliga historien om amerikanska forskaren Frank Olson som tog sitt liv från ett hotell i New York nio dagar efter att hans kollega Sidney Gottlieb vid CIA utan hans kännedom ska ha blandat hans dryck med LSD.

Andra har hört myten om mannen som tog LSD och trodde att han var ett glas apelsinjuice. För att inte spilla var han för all framtid tvungen att sova stående.

Men medicinalstyrelsens oro just då grundades i något annat än det misstänkta vansinnet, nämligen en oro för kromosomskador. I dag fäster forskare inte längre någon vikt vid den oron, enligt Mikael Tiger vid PSIPET. Riskerna har antingen påvisats med LSD som inte varit rent, eller vid så höga doser att det inte är relevant.

En annan inblick i den tidens svenska inställning till psykedeliska droger går att få i en artikel av Göteborgsposten från året därpå, 1967:

”LSD är ett biokemiskt stridsmedel som framkallar schizofreni. En enda ’resa’ kan ge recidiv sju–åtta år efteråt. Allvarliga hjärnskador uppstår.”

I samma veva, kanske något år tidigare, bara sex mil från redaktionen bakom artikeln om vansinnesgiftet, förberedde läkare Bogi Melsted en pipett med LSD som han strax skulle ge till Iréne Ericson.

I dag verkar praktiskt taget ingen veta vem han var. Inte ens de mest initierade i den svenska historien kring drogerna har hört namnet. Varken Leonidas Aretakis, Måns Bergkvist eller forskarna på Karolinska institutet.

Till en början är det inte mer än Iréne Ericsons sextio år gamla minnen som talar för att försöken i källaren till Borås psykiatriska klinik över huvud taget ägde rum. På frågan om någon gammal kollega från kliniken skulle kunna bekräfta hennes historia svarar nu 86-åriga Iréne Ericson att kollegorna inte längre finns.

Detsamma gäller Melsted själv. I ett första skede är det enda jag hittar på nätet en dödsruna i läkartidningen från 2008. I stället för tecken på att han har levt får jag veta att han har dött.

Iréne Ericson vet inte vad syftet med försöken var. Hon uteslöts från ”studien” efter sin första dos och vet inte hur den fortsatte. Både hon och Bogi Melsted tyckte att hon reagerade för starkt. Men upplevelsen var allt annat än otrevlig. 

– Jag ville flyga rätt omgående och jag såg bara rosenträdgårdar runt mig och jag var så lycklig, säger hon, torkar sig under näsan, och skrattar.

Var ni tvungna? frågar jag.

– Absolut inte, säger Iréne Ericson. Vi tyckte det var lite spännande. Vi litade på honom och han var väldigt omtänksam. Men han hade lite svårt med att hålla tider och så.

En gång beslagtog hon en pistol från en person som tillbringade natten i klinikens fyllecell, berättar Iréne Ericson som ett sidospår. Det tyckte hon inte var oroväckande, för det var många av stadens fyllbultar som tillbringade nätterna där, och de bar ofta kniv. Men hon ville veta om vapnet var riktigt och gick med det till läkare Melsted. 

– Jag gick till honom för jag tänkte att han kunde veta om det var en riktig pistol. Jag gav den till honom och han öppnade dörren och siktade upp i luften, och så  … PANG!

– Åh, kära nån, säger hon.

Är detta helt enkelt en rövarhistoria om en excentrisk läkare eller var det som hände i klinikens källare del av ett större sammanhang?

Kort därefter flyttade Bogi Melsted från Borås till Västervik. På en lista från 1968 över anställda på mentalsjukhuset i Västervik, som då hette Norra sjukhuset, finns hans namn med. Där blev han överläkare på avdelningen fasta paviljongen, som hade hand om de rättspsykiatriskt dömda.

En av de patienter Bogi Melsted hade ansvar för i Västervik var den livstidsdömde landsförrädaren och spionen Stig Bergling.

– De patienter som var farligast och svårast sjuka var på fasta paviljongen. Ofta var det någon som hade begått dråp eller mord, säger Svante Bäck, före detta chef till Bogi Melsted i Västervik.

Till skillnad från kollegorna i Borås verkar de från Västervik inte känna till någonting om LSD. Per-Olof Sörskog som jobbade på fasta paviljongen och nu är guide på sjukhuset som blivit museum minns Melsted.

– Han var toppen som chefsläkare. Men jag har aldrig hört talas om något sånt här så jag blev helt förvånad, säger Per-Olof Sörskog.

Härmed verkar Bogi Melsteds ”studie” vara spårlöst försvunnen. 

Nästa ledtråd kommer från hans son, Páll Melsted som har ett diffust minne från 11-årsåldern. Pappa Bogi Melsted visade honom en blå plastlåda med glasampuller i och sa att det var LSD, berättar han.

Páll berättar också att hans pappa gjorde sporadiska resor till Basel där företaget Sandoz, som tillverkade LSD, än i dag har sitt huvudkontor.

Sandoz gjorde nämligen mer än att bara tillverka LSD. Under flera år distribuerade de drogen gratis till läkare och forskare över hela världen i hopp om att hitta ett användningsområde för den kraftiga och unika molekylen.

Mer utvecklade Bogi Melsted aldrig för sonen om sitt professionella intresse.

– Han pratade inte om jobb hemma, förklarar Páll, som medger att han inte vet någonting om sin pappas arbete med LSD. Men efter sin fars död hittade han ett gammalt nyårskort från 1969, lägger han till.

Det är från en Milan Hausner, skrivet i Sadská, Tjeckoslovakien:

”Vår kamp för LSD fortsätter, med hopp om att nästa år blir bättre”, står det på kortet. 

Det är alltså skrivet efter att Bogi Melsted började arbeta i Västervik och väcker frågan om han fortsatte försöken där. I Statens farmaceutiska laboratoriums ”liggare över kliniska prövningar” från den tiden finns dokumenterade försändelser av LSD och psilocybin till andra mentalsjukhus i Sverige.

Men redan innan nyårskortet skrevs hade svenska medicinalstyrelsen fällt sin dom. Användningen av psykedelika på människor var inte längre ”försvarligt”. Forskning var inte uttryckligen förbjuden, men kliniska försök var praktiskt taget omöjliggjorda och ett troligt karriärssjälvmord, menar Måns Bergkvist. 

– Det finns inga andra ämnen – inte cannabis, inte heroin – som omfattats av lika höga krav för forskning, säger han.

Men i dåvarande Tjeckoslovakien, bakom Sovjets järnridå, hade drömmarna om psykedelika inte dött ut.

Kortets avsändare, Milan Hausner, var en av de flitigaste kliniska forskarna på psykedeliska droger genom historien. I boken LSD: The highway to mental health skriver han om sin klinik i Sadská utanför Prag, där han ska ha genomfört uppemot 3 000 patientsessioner med LSD.

I boken beskrivs LSD-sessionerna som oerhörda framsteg, med otaliga patienter som botades från sina psykiska besvär med hjälp av bland annat konstterapi i kombination med LSD. Det var så framgångsrikt att han skriver att de enda fall där LSD egentligen helt verkade sakna förbättrande effekt var för att behandla schizofreni.

En metod från kliniken i Sadská sticker ut när man jämför med Bogi Melsteds modus operandi i Borås: sjuksköterskorna i Sadská uppmanades att själva genomgå LSD-sessioner för att bättre förstå patienten.

Gav Bogi Melsted trots allt LSD till patienter, som Milan Hausner och Lennart Kaij gjorde? Ska han och den lilla kliniken i Borås i sådana fall skrivas in i den svenska medicinhistorien? Vad annars var hans relation till en av tidernas mest framträdande utövare av LSD-terapi?

Numera ligger Milan Hausners papper i sin sista vila i tjeckiska vetenskapsakademins arkiv i Prag. Men om Hausner och Melsted brevväxlade kan ett sannolikt gömställe för de dokument där Bogi Melsted beskriver sina experiment vara tillsammans med Hausners papper i arkivet i Prag.

Mina frågor om Bogi Melsted och Milan Hausner fick inga svar från arkivet, så på stram budget tog jag färjan över till Polen. Därifrån var planen att lifta till Tjeckien och knacka på hos vetenskapsakademin.

Min första skjuts hittade jag på färjan. 25-åriga Lukas som körde sin ombyggda skåpbil hem till Tyskland från Sverige. Han kunde släppa av mig i Berlin.

– Berlin är lite hippie. Men om du tycker om att festa är det coolt, säger han.

På frågan man helst inte vill få av en liftare man precis plockat upp, nämligen ifall han har testat LSD, svarar Lukas nej. Han har aldrig bott i en stor stad, så han har inte kommit i kontakt med det. Han vet inte heller vad han tycker om sånt – ifall det är bra eller dåligt.

– Jag har aldrig blivit informerad, säger han och pausar innan han fortsätter:

– Min kusin dog på grund av droger. Han tog heroin och sådana saker tror jag.

Efter att min skyddsängel Lukas släppt av mig i Berlin skakade runt femton polska, tyska och ukrainska lastbilschaufförer i tur och ordning på huvudet mot mig där jag gick ensam på rastplatsen vid autobahn. Ingen ville ha mig i passagerarsätet. Men jag kunde inte ge upp, för jag var på ett uppdrag. Ett som gick ut på att hitta  …

Vad exakt?

Frågan stannade kvar hos mig tills jag – efter att ett äldre tyskt par plockat upp mig – gick uppför de stora stentrapporna, förbi lejonstatyerna, in i tjeckiska vetenskapsakademins trämörka lobby där gröna skrivbordslampors matta sken bländade min redan trötta hjärna.

Var det sanningen jag sökte, bakom varför Iréne Ericson fått LSD i en källarlokal i Borås ett drygt halvsekel tidigare? Var det bara det?

Kan partydroger läka en deprimerad hjärna? Kanske skulle vi varit närmare att besvara den frågan ifall minnena av de som en gång försökte göra det inte hade gått upp i rök.

När samtalen började ringas från tjeckiska vetenskapsakademins vackra byggnad mitt i Prag till arkivet i utkanten av stan fick jag en känsla av att marken som den här historien vilade på sviktade. Att den dolde ett slukhål som över tid svalt mer än spåren av bara Bogi Melsted.

I inventeringslistan för en enda apoteksdistributör år 1967 ser man att de importerade 2 gram psilocybin och ett halvt gram LSD. Det motsvarar ungefär 300 doser psilocybin och över 2 500 doser LSD.

– Det importerades helt enkelt mer psykedelika in i landet än vad som vore rimligt för de svenska forskare som vi känner till från den tiden att göra av med, säger Måns Bergkvist.

Importer fortsatte dessutom att komma efter att medicinalstyrelsen formellt sagt att det inte var försvarligt att använda substanserna kliniskt. Trots det har någon i förteckningen för just en sådan import från 1968 specificerat »Beckomberga« – mentalsjukhuset i Stockholm som vid den tiden var ett av Europas största.

Att det skulle handla om att historier som Bogi Melsteds aktivt har mörkats är förstås inte säkert. Men högmod går före fall, och falla kan man göra på sitt eget svärd.

Hur det skulle kunna ske igen tror Måns Bergkvist att man kan se på andra sidan Atlanten.

Där har den kontroversiella Robert F. Kennedy Jr. blivit hälsominister i USA. På sitt cv har han utöver ett imponerande släktträd en rad vaccinkritiska uttalanden. Han har också gått hårt emot amerikanska statens restriktiva hållning gällande psykedelika.

– Där är det inte direkt evidensen som går i första rummet och jag kan tycka att med sådana vänner behöver man inga fiender, säger Måns Bergkvist.

Mikael Tiger menar i liknande anda att man kan räkna med en ”backlash” ifall man öppnar kranen till psykedelika för mycket, för snabbt.

– Det är potentiellt riskabla substanser, så att säga att alla ska ta dem är att be om att stänga dörren, säger han.

På frågan om hur de tidiga svenska forskarna har påverkat dagens forskning på psilocybin svarar Mikael Tiger att han knappt känner till dem.

– De kliniska prövningarna från den tiden var små och ganska dåligt gjorda, men jag vet inte varför man aldrig byggde vidare på det, mer än att substanserna mer eller mindre förbjöds och klassades som skadliga. Mellan 1970 och 2000 hände egentligen ingenting.

Substanserna kan verkligen vara skadliga, menar han, om de används oansvarigt.

– När det privata bruket ökar så kommer det in folk i psykiatrin som blivit psykossjuka av psykedelika, och det förekommer att personer begår självmord efteråt. Det är förödande för den enskilda och kan drabba hela fältet, säger han.

Potentialen, trots att forskarna går på tå när de pratar om den, verkar vara stor för att behandla tillstånd som ätstörningar, PTSD, beroende och behandlingsresistent depression. Grupper som i dag ofta inte hjälps på annat håll.

– Den antidepressiva effekten är väldigt snabb, säger Mikael Tiger. Ofta ser man en effekt redan nästa dag, även vid behandlingsresistent depression.

Orden Bogi Melsted och Milan Hausner kändes plötsligt tunga och innehållslösa när de lämnade mina läppar och återupprepades av de anställda på tjeckiska vetenskapsakademin.

Till slut var det min tur att prata i telefon. Det hade kommit ett besked.

– Dr Hausners arkiv är inte öppet för allmänheten, säger kvinnan på arkivet.

Därefter säger hon något både modfällande och intresseväckande.

– Det kommer inte vara det på flera år.

Några veckor senare kommer jag i kontakt med Milan Hausners son som menar att han kan hjälpa mig få tillgång till arkivet. Ytterligare några månader senare, innan jag hunnit återvända, skriver han att han blivit för sjuk och beroende av dialys för att kunna hjälpa till.

Jag bestämde mig nästan för att ge upp. Först då kommer jag över en översiktsartikel om ett sällskap från 60- och 70-talen, med namnet European Medical Society for Psycholytic Therapy.

De ägnade sig åt psykolytisk terapi och forskning – alltså psykedelisk fast i lägre doser – och rattades först av Stanislav Grof, en gigant inom tidig psykedelisk forskning. Därefter tog ingen annan än Milan Hausner över ordförandeskapet.

I artikeln finns en lista över europeiska kliniker som ska ha administrerat LSD regelbundet under 60-talet.

Där, på två små rader, står orden jag letat efter. Clinic of Psychiatry, Boras. Bogi T. Melsted.

Exakt vad som hände, varför och vart resultaten tagit vägen får vi kanske aldrig veta. Om försöken fortsatte i Västervik skulle kollegorna där ha vetat om det, menar Bogi Melsteds gamla chef Svante Bäck.

– Det är ingen bra plats att ha hemligheter på, en sådan här verksamhet. Det som är kul att skvallra om skvallras det om. Däremot visste vi att Bogi Melsted var en lite udda person.

Svante Bäck såg inte Melsted som en nytänkande psykiater, utan snarare som en som höll fast vid äldre, ibland hårda, metoder.

– Han hade ju patienter som ofta hade mördat någon, och då är det inte samma läge att ha fingertoppskänsla. Då väljer man hellre något gammalt och beprövat än nytt och lovande.

Faktum kvarstår att Bogi Melsted fanns med på en lista över bara tjugo kliniker i Europa som under den tiden ska ha administrerat LSD till patienter. Utöver hans fanns bara ett annat svenskt namn med på listan, Lennart Kaij.

LSD-hippiegurun Timothy Leary, känd för de bevingade orden ”Turn on, tune in, drop out”, sa under en föreläsning år 1983 på Harvard (som tjugo år tidigare stängde av honom som forskare efter att han i osanktionerade experiment gett psilocybin till studenter) att problemet varit att världen inte hade varit redo för dem. 

Hans lika LSD-trippade gurukollega Ram Dass svarade: ”I think it worked out fine.” 

De människor som borde känna till namnet Bogi Melsted gör inte det. Hans historia har gått förlorad. Sökandet efter Bogi Melsted handlar inte längre om svar, utan om ett mysterium där luckorna i det förflutna kan skapa en lust att fylla de som ligger framåt.

***

Läs även: Knark är bästa medicinen mot psykisk ohälsa

Läs även: Politikerna borde erbjudas LSD-terapi