Den judiska hämnden – rättfärdig, bara skoningslös eller både och?

Guiden stannade vid den sarg som skiljde åhörarbänkarna från domstolens bord och stolar. Han vände sig om och väntade in gruppen med amerikanska turister. Sällskapet hade redan varit på Nürnbergfälten, skådeplats för nazisternas partidagar under trettiotalet, inklusive den år 1935, då nya lagar som fick namn efter staden proklamerades och som gjorde judarna till icke-medborgare i Tyskland. När gruppen hade slagit sig ner upplyste reseledaren att det här var sal 600, där segrarmakterna höll den stora rättegången mot de ledande nazisterna efter andra världskriget.  

– Ni kanske tycker att den ser liten ut om man tänker på vad för sorts mål det var och jämför med känslan man får av salen när man ser filmerna från rättegången, som ni kanske har gjort.

Ciceronen gjorde en kort paus och berättade att salen gjordes större inför rättegången. Den bakre väggen flyttades och fler publikplatser skapades. Dessutom byggdes en pressläktare och strålkastare installerades i taket för att man skulle kunna filma processen. 

– Om ni ser fotografier från rättegången så ser ni att flera av de åtalade nazisterna bär solglasögon. Solglasögonen får dem att se ut som en samling stöddiga maffiaskurkar från Chicago, kan man tycka. Men här får vi alltså vara förlåtande gentemot dem. Strålkastarna var riktade mot deras ansikten. Som ett sätt att förnedra dem.

Så frågade han:

– Vilka var det då som satt här?… Den största fisken var förstås Hermann Göring.

Han beskrev riksmarskalkens roll i det tredje riket, fortsatte med de andra åtalade, och uppehöll sig en stund vid Albert Speer.

– Han var ju arkitekt… och deltog egentligen inte i några politiska beslut, men lät uppföra monumentala byggnader med hjälp av slavar som dog i tiotusentals under arbetet, senare blev han rustningsminister, han visste precis vad som försiggick. Han dömdes till fängelse. Satt sen i Spandau, kom ut 1966 och blev en superkändis i världen och beskrevs som den hyggliga nazisten, gav ut böcker och intervjuades i tv-shower och dog i armarna på sin älskarinna 1981. 

Han lät dessa fakta sjunka in i turisternas medvetande och sa sen med låg röst:

– Han fick ett närmast oanständigt gott liv i belöning för vad han var med och gjorde under Adolf Hitler. Han kom absolut undan för lindrigt.

Ett kraftlöst leende avslöjade guidens känslor, och han nämnde Rudolf Hess, som en annan som behandlades anmärkningsvärt väl och påminde om att han dessutom blev en kultsymbol för nynazisterna på 1980-talet. Budskapet var tydligt: de som planerade och utförde massmorden straffades inte tillräckligt. Trots att flertalet av dem dömdes till döden.

Ekonomen, författaren och humanekologen Kenneth Hermele skriver i sin nyutkomna bok Den vilda rättvisan – judisk hämnd efter Förintelsen om judar som vägrade att förlåta och gå vidare efter folkmordet, och i stället i stor skala började hämnas på nazister. I radioprogrammet Filosofiska rummet den 15 mars i år fick Hermele frågan: ”Har hämnden blivit rumsren?”  

Den syftade på att många länder nu skärper straffen för brott, att pedofiler hängs ut på nätet, att även politiska ledare talar om hämnd. Israels Benjamin Netanyahus ord på plattformen X efter Hamas massmord den 7 oktober 2023 nämndes: ”Vi kommer kraftfullt hämnas denna mörka dag”. Man jämförde med George W. Bush ord efter attackerna den 11:e september 2001. Han skulle ”söka rättvisa”. 

Hermele skriver i sin bok att trots att hämnd brukar betraktas som ociviliserat och brutalt och föra tankarna till blodshämnd, maffia och att ta lagen i egna händer, och inte anses höra hemma i det moderna samhället, kan det ändå vara moraliskt rätt att hämnas. Han menar att poängen med de judiska hämnare han berättar om är att vi ofta missar det faktum att vanlig rättsskipning också innehåller ett element av hämnd, att hämnd ingår som en av komponenterna i det vi brukar kalla ett oväldigt, modernt rättsväsen.

– Jag ville komma ifrån föreställningen att hämnd bara är folk som dödar i största allmänhet, och visa att de som hämnades under och efter Förintelsen var uppfyllda av en stark övertygelse, och det var att ingen annan skulle straffa förövarna. Det hade de rätt i.

Upphovet till hämndboken är hans tidigare bok, Inte som lamm till slakt – judiskt motstånd under Förintelsen, som kom ut 2023.

– I den skulle jag förklara för Hannah Arendt varför det var fel att kritisera judar för passivitet och medlöperi såsom hon gjorde i sin Eichmannbok, förklara varför judar inte kunde göra motstånd under det förtryck som rådde. Men jag upptäckte att jag hade fel: judiskt motstånd var omfattande och vida spritt.

Hermele upptäckte att judiskt motstånd mot nazismen relativt sett var större än inom någon annan grupp, och uttryckte sig på många olika sätt. Väpnat, våldsamt eller civilt: judar som tog av sig stjärnan, sjöng judiska sånger, levde som vanligt, smugglade in mat, mutade nazister för att överleva, framförde operor, drev med Hitler, inte klev  undan när man mötte en SS-man på gatan, firade sabbaten som vanligt – och insåg att man måste slåss om hur historien ska berättas, man måste skriva dikter, allt för att hålla ut, en dag till att leva. 

– Det visade sig att väldigt många judar gjorde motstånd, och det var mycket intressantare som reaktion, och handling, än jag hade förutsett. En del av motståndarna blev också hämnare, de kunde inte sluta efter kriget, där fick jag idén till den nya boken, Den vilda rättvisan.  

– Nästan alla judiska hämnare förklarar sina handlingar på samma sätt: vi agerade för att någon måste straffa förövarna.

I den nya boken ställer Hermele frågor om hämnden. Han ser den mot bakgrund av att straffen som de nazistiska förbrytarna dömdes till var så milda. Eller att de inte dömdes alls. Å andra sidan finns det inget rimligt straff för vissa extrema handlingar som folkmord. Det är detta vi i det moderna samhället ständigt förhandlar om, skriver Hermele, men paradoxalt nog är det enda vi brukar vara överens om detta: att hämnd inte är rätt väg att gå. Han frågar: men vad händer om vi hämnas? Blir det en våldsspiral, om vi normaliserar hämnd? Hermeles svar är att det inte behöver bli det och att det inte blev det efter Förintelsen i de judiska hämnarnas fall.

Han frågar varför hämnden anses ful, och undrar om det kan bero på att utvecklingen har gått från oreglerat våld till statligt monopol? Ett monopol som de judiska hämnarna inte accepterade. Någon måste som sagt straffa förövarna, och om staterna inte ville så ville hämnarna.

En tidig hämnd på en av historiens massmördare ägde rum i Berlin på morgonen den 15 mars 1921. Efter att en miljon armenier hade mördats av turkarna i ett folkmord, hade en armenisk nationalist vid namn Soghomon Tehlirian sökt skydd i den tyska huvudstaden. Där stötte han på den ansvarige för folkmordet, det osmanska rikets storvisir och inrikesminister Talaat Pascha. Efter att ha följt Pascha en tid rusade förövaren ikapp offret och sköt ihjäl honom på öppen gata. Förklaringen gav han under rättegången: I en dröm hade han sett sin mor, hon var besviken och anklagade honom. ’Du vet att Talaat är i Berlin och ändå verkar du inte bry dig. Du är inte min son längre’. Tehlirian medgav att han hade dödat, men sa att hans samvete var rent, och han friades. Domen beskrevs som sensationell. På hämnarens gravsten nämns Tehlirian som den armeniska nationens hjälte.

Detta dåd, som inte hade med judar att göra kom likväl att inspirera judar som ruvade på hämndplaner. En av dem var jiddisch-poeten Sholem Schwartzbard, som publicerade sig under pseudonymen Baal chaloymes, Drömmaren, och som deltagit i första världskriget på den franska sidan, i den ryska revolutionen på den röda, och sedan rest till Paris och där försörjt sig som urmakare. En dag såg han en ukrainsk exilpolitiker, en ökänd judehatare och pogromanstiftare som poeten började skugga, utanför bostaden, på restauranger, på gatorna. Till slut uppstod tillfället. Schwartzbard kom tillräckligt nära, siktade med sin pistol, ropade ”Mördare”, sköt och överlämnade sig till polisen. I rättssalen höll han en glödande appell, så övertygande att amerikanska tidningar intervjuade honom. Det gav Drömmaren en stor anhängarskara. Donationer strömmade in. Poeten kunde anställa en stjärnadvokat, som visste hur slipstenen i en fransk domstol skulle dras. Baal chaloymes nya ombud tonade ner det judiska hämndmotivet och drev i stället fallet som ett passionsdrama. Det fanns en fransk juridisk term, crime passionelle, som under många år hade friat många äkta män som hade skjutit ihjäl sina fruars älskare, i enlighet med rättsprincipen att under påverkan av starka känslor kunde mycket ursäktas, så jiddischpoeten friades.

Schwartzbard drevs av en vilja att lära judiska barn att inte gå som lamm till slakt. Han blev banérförare för en ny rättsordning, där en ny typ av brott, folkmord, äntligen skulle kunna straffas. Innan det var möjligt i domstolar, tog de judiska hämnarna saken i egna händer. Hermele skriver om hur djupt tankefiguren etablerades i judiska kretsar. Israels premiärminister Menachem Begin höll 50 år senare ett hyllningstal till denne ”hämnare av det judiska blodet”.

En annan förelöpare var juristen Raphaël Lemkin, som myntade begreppet folkmord och pekade på att det var något konstigt med att det enligt straffmätningen inte var ett större brott att döda en miljon människor än att ta ett liv. Förintelsen fick Lemkin övertygad om att rättsordningen måste anpassas.

De första hämnarna verkade på egen hand, uppfyllda av tanken att om inte samhället tar hand om saken, får man sköta rättsskipningen själv. När Hitler grep makten i Tyskland blev hämnarna fler. De agerade inte bara som ensamvargar. När de allierade första gången, på försommaren 1942, offentliggjorde rapporter om förintelselägren telegraferade Churchill till Roosevelt att ”judarna… av alla raser har rätt att slå till mot tyskarna som en synlig enhet”. Den amerikanske presidenten svarade att han inte hade några invändningar. Men den brittiska regeringen var ändå kallsinnig. Sionistledaren Chaim Weizmann hade utan framgång föreslagit en judisk väpnad styrka redan 1939. Den brittiska regeringen, Churchill undantagen, såg med fasa på en sådan. Man ville behålla sina befästningar i Mellanöstern. I amerikanska tidningar satte en kommitté för en judisk armé in annonser med parollen Jews fight for the right to fight. Judar slåss för rätten att få slåss. Två år senare etablerades faktiskt en judisk brigad som kom att bestå av 5000 män med högkvarter i Egypten. Alla ville slåss mot nazister och fascister, men några brigadister ville dessutom hämnas och straffa förövare. 

Starkt motiverade gav man sig på tyska krigsfångar och SS-soldater, fastställde deras identitet, läste domen, avrättade dem och dumpade liken. Hämnarna – som var skyddade av brigaduniformer och brittiska jeepar – rörde sig i små grupper, tre till fem i varje, oberoende av varandra. Resultaten redovisades på sin höjd muntligt, den judiska hämnden hölls dold. En mer omfattande hämnd utfördes efter ett tips från en SS-officer som gömde sig i de österrikiska bergen. I utbyte mot att gå fri skrev han ner en lista över nazistiska förövare i området. De judiska hämnarna fick ett lätt jobb, och återvände sedan till SS-mannen som försett dem med listan, släpade honom och hans fru till en skogsdunge och sköt ihjäl bägge två.

Krigsslutet innebar inte att den judiska hämndlystnaden avtog. Snarare tvärtom. Inför den första rättegången i Nürnberg med 18 av de högsta nazistfunktionerna, sa Hannah Arendt, apropå den största fisken: ”Klart att det är nödvändigt att döda Göring, men det är ändå fullständigt inadekvat.” Tolv av de åtalade dömdes till döden, tre frikändes och de återstående fick fängelsestraff.

Varianterna av hämnd som judar utkrävde på tyskar omedelbart efter befrielsen var många, och bredden av utövare stor. Hermele listar judisk hämnd från mellankrigsperioden till tiden efter andra världskriget utifrån en rad parametrar. Våldsamma, fredliga, spontana, överlagda. Det fanns också olika typer av hämnare; överlevande, den judiska brigaden, nazistjägare, ombud för offren och staten Israel.

Mest extrem och konsekvent var gruppen Nakam, vilket helt enkelt betyder ”hämnd” på hebreiska. Efter krigsslutet satte de som mål att döda sex miljoner tyskar genom att förgifta dricksvattnet i ett antal stora tyska städer som Hamburg, München och Berlin. En verklig hämnd skulle vara i paritet med förövarens gärning. Sex miljoner döda judar krävde enligt detta tänkande lika många tyska liv.

Hermele säger att den urgamla judiska rättsprincipen ”öga för öga” slentrianmässigt och felaktigt ofta tolkas som en urskillningslös hämndprincip, när den i själva verket betonar jämvikten. Det var därför så många judar hade svårt att förlika sig med att lägerkommendanter som skickat tiotusentals människor i döden på ställen som Babi jar och Treblinka fick samma straff som någon som hade dödat en enda person. Någon räknade ut att straffet för varje enskilt mord blev en kvart per människoliv.

Det är inte så att Kenneth Hermele innan han skrev boken under lång tid gått och grunnat på hämnd som en judisk motståndshandling, försäkrar han. Motstånd fanns däremot med i bilden. Det hade att göra med att hans föräldrar hade många vänner som var förintelseöverlevare och som han träffade som barn.

– Man frågade inte om det hade funnits ett motstånd, för mina föräldrar hade inte suttit i läger. Men de starka bilderna både från verkligheten och fiktionen fanns och de handlade alla om passiva judar.Bilder av judar som slängs in i vagnar, knuffas, leds in som lamm till slakt.

– Plus att jag växte upp i en sionistisk miljö och gick i judiska Hillelskolan, där den sionistiska berättelsen var väldigt stark. Jag var dessutom med i sionistisk ungdomsorganisation, där bilden av de passiva europeiska judarna stod mot de bilden av de kraftfulla och beväpnade israeliska judarna, som krigade och odlade landet.

Varken motstånd eller hämnd ingick i den bilden,

Hermele återvänder till bibelcitatet: öga för öga, tand för tand. Jag fick lära mig att dessa ord handlar om att begränsa straffet. Förhindra att det blir orimligt stort för det som det ska vedergälla. Så ”öga för öga” är början på en rättsordning där man säger: Vad har ni gjort? Hur kan man straffa det? En tjuv skulle inte slås ihjäl. Straffet skulle stå i relation till brottet.

I Västtyskland, som hade bestämt sig för att genomföra en avnazifiering efter kriget, dröjde det bara några år innan den nye kanslern Konrad Adenauaer sa: ”man kastar inte ut smutsvatten innan man har rent vatten att ta till” – alltså vi behöver nazisterna för att bygga den nya Västtyskland.

Du började ändå med att visa förståelse för Adenauers dilemma?

– Ja jag förstår att han ville gå vidare och glömma. Men jag förstår också hämnarna.

Höghastighetståget susar förbi byar med vita stenhus, tätt intill varandra, omgivna av en frodig lummig grönska, välordnade fält, vinodlingar, smala floder med mörkgrönt stilla vatten, kullar, vindsnurror, lundar och kyrktorn.

Dachau utanför München är en idyllisk stad som på grund av nazisterna fått en annan klang. Nazisternas första koncentrationsläger är i dag museum. På skyltar och i audioguider över varför och hur nazismen växte fram hör och läser besökaren om tyska hemvändande officerare efter första världskriget, misstrogna mot den nya demokratin. Och om att det i tyska extremkretsar fanns en socialdarwinistisk föreställning om ”den starkes” skyldighet att föra släktet vidare, och en rädsla för demokratins mångfaldssamhälle, för blandningen av folk och idéer, och toleransen mot mångtydighet i tillvaron.

En stund på den enorma grusplanen dit lägerfångarna kommenderades ut för räkning klockan sju varje morgon, och kunde få vänta i en timma eller mer, är tillräckligt omskakande för att frammana rysningar börja förstå den hämndlystnad som väcks på en sådan plats.

På tåget tillbaka mot stan gick det att dyka ner i ett svenskt tidningsarkiv, ett reportage inför OS i München 1972. Från Dachau. I det nya Västtyskland ville de som bodde där slippa förknippas med nazitiden. Orättvist mot den vackra lilla staden, sa rösterna i artikeln. I samma arkiv bara en dryg vecka senare rapporterades om de elva israeliska olympier som i München hade skjutits ihjäl av en palestinsk organisation med namnet Svarta september. Hämnd för behandlingen av palestinierna, hävdade terrorgruppen.

Ser du din bok om judisk hämnd också som en kommentar till nuet?

– När jag började skriva om judisk hämnd visste jag förstås inte inte att 7:e oktober skulle inträffa och jag kunde inte heller ana hur Israel skulle svara. I boken försöker jag förklara varför den israeliska hämnden, svaret på  den 7:e oktober, blir annorlunda än den jag jämför med, München 1972, säger Kenneth Hermele.

– Jag tror att Israels hämnd blev så monumental för att den politiska och militära ledningen skäms för att man lämnat gränsområdet mot Gaza oskyddat.  

Har du större förståelse för hämnarna efter Förintelsen än för hämnaren Netanyahu?

– Jag försöker förklara för mig själv: Varför gick Netanyahu och regeringen omvänt tillväga mot vad jag trodde de skulle göra? Jag förväntade mig att Israel skulle förhandla fram en lösning för gisslan – och först när gisslan var fri hämnas. De gjorde precis tvärtom, och de hämnas också i sådan massiv omfattning att gisslan offras. Det har ju varit tydligt för alla de, i Israel och utanför, som engagerat sig för att gisslan ska släppas fria, säger han. 

– Regeringen och Netanyahu personligen drar på sig ett enormt hat i Israel därför att det är så många som ser att han har gjort det här omvänt.

Hermele jämför med München 1972 då den judiska hämnden var inriktad på att spåra upp och eliminera ansvariga för just det överfallet. Hämnden 2023 följer en annan logik.

***

Läs även: När förintelsen blev Förintelsen

Läs även: Meningslös tortyr på låtsas