Den oförskräckta turisten

På kvällen den 17 september 2016 exploderade en bomb på Manhattan. Tjugonio personer skadades, hela världens medier slog upp händelsen stort och staden försattes i högsta beredskap.

Ett par dagar senare ringer jag reseprofilen Lottie Knutson för att höra hennes syn på hur vårt resande påverkas av terrorattentat. Det första hon nämner är just bomben i New York.

– Det här riskerar att få konsekvenser för New York. Folk kommer att avboka sina resor. Följs dådet av fler attentat kommer framför allt antalet nya bokningar att minska.

Men, försöker jag invända, de har ju gripit en misstänkt. Och denne Ahmad Khan Rahami verkar ju inte ha ingått i något större terrornätverk och dessutom verkar han inte vara den vassaste jihadisten som lämnat madrassan: fångades på övervakningsfilm, lämnade fingeravtryck, somnade i en port. Varför skulle detta öka vår rädsla för att resa till New York?

– Det där spelar inte någon roll ur en resenärs perspektiv, säger Lottie Knutson. Inte för lustresenärerna. De är mycket känsliga för upprepningar.

När jag samma dag pratar med Misse Wester är hon inne på samma spår. ”När det sker en terrorattack ser vi det som onormalt och avbokar, ställer in och planerar om. Misse Wester är filosofie doktor i psykologi, har arbetat på KTH och FOI men är nu gästprofessor på Avdelningen för Riskhantering och Samhällssäkerhet vid Lunds universitet. Mest har hon studerat hur vi reagerar under och efter en katastrof, men hon har också tittat på hur terrorattacker påverkar vårt resemönster. Eller som hon själv uttrycker det:

– Jag har forskat på allt som kan gå åt skogen.

Misse, liksom Lottie, pratar om Frankrike som ett färskt exempel på hur upprepningar får oss att ändra uppfattning om en plats. Efter attentatet mot satirtidskriften Charlie Hebdo i januari 2015, då tolv personer mördades, avbokade turister sina resor till Paris, men återkom ganska snart. Sedan fortsatte terrorattackerna: en knivskärning, en skottlossning, en halshuggning, en kombinerad skottlossning och knivskärning. Därefter kom november 2015 med de fasansfulla och synkroniserade attackerna mot bland annat konserthallen Bataclan då 130 dödades och 352 skadades.

Det är här vi resenärer ändrar uppfattning. Upprepningarna ledde till en ny sanning. Frankrike gick i turisternas ögon från att vara ett stabilt land till att bli en plats där terrorn är ett inslag i vardagen. En del turister väljer då bort Paris. Andra fortsätter att komma dit, för Paris är ju alltid Paris, men är medvetna om att det kan smälla när som helst. Vi hade fått ett nytt normaltillstånd.

Enligt l’Office du Tourisme et des Congrès de Paris egna siffror sjönk 2015 antalet hotellnätter för utlänningar med 2,4 procent jämfört med året innan. Olika nationers bidrag till denna siffra skiftar kraftigt. Kinesiska Parisresenärer ökade med 37 procent, japaner minskade med 23 procent, ryssar minskade med 39 procent och amerikaner ökade med 3 procent. Antalet svenskar som bodde på hotell i Paris 2015 redovisas inte separat utan ingår i »européer«. Antalet gick ner 2,3 procent jämfört med 2014.

Statistik över hotellnätter säger förstås inget annat än hur många utlänningar som bodde på just hotell. Antalet som i stället valde att sova på något av Paris i dag drygt 52 000 Airbnb-rum vet vi inte.

Europa har å andra sidan en särställning bland svenska turister. Hela 92 procent av våra utlandsresor går till destinationer inom Europa. Även globalt är Europa den mest besökta kontinenten, med 609 miljoner internationella turistbesök 2015, enligt FN-organet UN-WTO. På andra plats kommer Asien och Oceanien, med knappt hälften så många, 278 miljoner, turistbesök. Och det är främst länder utanför Europa som drabbas av omlagda turistrutter.

Ett land som står och väger mellan att betraktas som fortsatt fredligt eller farligt är Thailand. Den 11 augusti detonerade två bomber i badorten Hua Hin och dödade en person och skadade 23, varav 12 turister. Dagen efter exploderade ytterligare sju bomber vilka krävde tre nya människoliv och drygt ett dussin skadade.

– Men, spekulerar Lottie Knutson, det skedde under lågsäsong och drabbade förhållandevis få, så det behöver inte få några effekter. Men sker det fler bombattentat kan det gå med Thailand som med Bali.

Eller, tänker jag, att turister kopplar ihop årets bomber med attentatet året innan i det hinduiska templet Erawan i Bangkok då 20 personer dödades. Eller med de 2014, 2007, 2006, 2005  …

Under dessa samtal med Lottie och Misse om terror, resmål och eventuella faror som hotar turister, har jag svårt att inte börja fundera över vilket slags resenär jag själv är: räddhågsen, blåögd, ängslig, dumdristig, snabb att avboka, sen att inse faran?

Den 25 oktober 2011 exploderade en handgranat på en busstation i Kenyas huvudstad. Den dödade en person och skadade arton personer. Dagen efter landade jag, min fru och våra då tonåriga döttrar i Nairobi för att åka på vår familjs första och enda safari. I efterhand har jag funderat över om det var så klokt. Om vi inte borde ha ställt in vår resa. Det var inte bara det att vi visste om terror-attacken mot busstationen – och en tidigare mot en bar – vi hade också kännedom om att USA:s ambassad i Kenya två dagar tidigare hade varnat för att somaliska al-Shabab skulle attackera landet. Detta eftersom Kenya veckan innan gått in i Somalia på jakt efter denna terrororganisation med kopplingar till al-Qaida. Dessutom hade våra vänner i Nairobi ställt in vår gemensamma middag i centrala Nairobi eftersom de inte ville lämna sitt hus; »kom hem till oss i stället« skrev de i ett mejl.

Men vi for trots allt, resan var ju betald och barnen skulle bli besvikna om de inte fick se lejon. När vi landat och installerat oss, promenerade vi hem till våra vänner i något slags halvhjärtat försök att ändå undvika folksamlingar. För även om den kenyanske polischefen Matthew Iteere tidigt, misstänkt tidigt, gått ut och sagt att det inte fanns några kopplingar mellan granatattackerna och al-Shabab, gick al-Shabab samtidigt ut och tog på sig skulden för attentaten. Därtill meddelade de att mer skulle komma och att nästa våg av terror särskilt skulle rikta sig mot Kenyas turism.

Rent objektivt var Kenya inte ett säkert land att att vistas i hösten 2011, vilket stundtals ger mig retroaktiv ångest, trots att våra tio dagar i landet förlöpte lugnt och att det ovanför vår soffa i dag hänger ett slags trofé, en bild på ett lejonpar som vår yngsta dotter tog. Tankarna i dag om vår Kenyaresa färgas förstås av hur det gick sedan, av vetskapen om att polischefen Matthew Iteere hade fel och al-Shabab rätt. Attentaten fortsatte och, enligt USA:s Kenyaambassad, uppgick de under åren 2011–2012 till sjutton stycken. De var spridda över hela landet och skördade 48 människoliv.

Det enda som inte stämde med al-Shababs hot var att målen under dessa två år inte direkt var turistanläggningar. I stället drabbades enkla barer, kristna kyrkor, polis- och busstationer. Förmodligen för att al-Shababs resurser fortfarande var små. Det handlade mest om att kasta handgranater, vilket inte är ett tillräckligt vapen mot turister som antingen befinner sig långt ute i bushen för att titta på djur eller långt inne bakom höga murar på ett hotell med helpension vid kusten.

Den rejält obehagliga känslan av att »det där kunde ha varit vi« kom först två år efter vår resa, den 21 september 2013. Al-Shabaab attackerade Westgate Mall i centrala Nairobi. I det köpcentrumet hade vi varit på jakt efter souvenirberlocker åt våra döttrar. Vi hade valt Westgate Mall just för det inte var en lyxig turistgalleria.

Under attacken dödades 68 personer. Utöver al-Shabaabs grymhet visade attacken mot Westgate Mall en annan sak: Kenyas totala inkompetens vad gäller att skydda civila vid en terrorattack. Terroristerna som angrep köpcentrumet var bara fyra stycken. Ändå tog det över fyra dygn innan dramat var över, något som mest berodde på att polis och militär gnabbades om vems ansvar det egentligen var att skicka in en styrka. Till slut stormade varken polis eller militär köpcentrumet. I stället sprängdes byggnaden, vilket visserligen dödade terroristerna men också alla som de hållit som gisslan.

Känslan av att Kenya efter detta blodbad inte bara var ett farligt land att vistas i, utan även ett land helt utan skydd om något hände, förstärktes av den gräsliga attacken mot universitetet i Garissa två år senare då al-Shabaab massakrerade minst 148 studenter. Även denna gång handlade det om mycket få terrorister. Fyra stycken, närmare bestämt, som lugnt och metodiskt gick från skolsal till sovsal till skolsal medan de avrättade alla kristna i sin väg. Polisstyrkan från Nairobi, drygt sextio mil bort, anlände först efter sju timmar. Insatsstyrkans sena ankomst berodde på att deras flygplan vid tidpunkten för attacken använts av en högt uppsatt polischefs svärdotter, som med sina väninnor flugit på badsemester till kusten.

Det var här någonstans som Kenyas turism fick sig en rejäl knäck. Landet åkte ut ur de stora charterbolagens kataloger och resenärer som reser på egen hand riktade sina kompasser mot andra resmål. De senaste årens återkommande attacker mot främst turistanläggningar vid kusten har förstärkt känslan av att Kenya numera är en no-go-zon.

– Jag själv, säger Lottie, skulle inte ha några problem med att i dag åka på safari till Masai Mara. Men de stora turistströmmarna har valt att i stället resa till grannlandet Tanzania.

Same same but different, tycks alltså turisterna tänka när de väljer Tanzania framför Kenya. De kan lika gärna bada på Zanzibar som vid Mombasa och djuren kan vara desamma eftersom det kenyanska viltreservatet Masai Mara övergår i det tanzanska Serengeti. Det är inte bara gnuerna som migrerar över nationsgränsen.

Hur hårt ett land drabbas av vikande turistströmmar beror inte bara på hur omfattande terrorattentaten varit och hur landets myndigheter i efterhand handskas med civilas säkerhet. Det beror också på vilket rykte landet hade sedan tidigare, om vi anser att det har en lång, säker historia eller alltid har betraktat landet som en krutdurk. Men, som Lottie Knutson påpekade, hänger ett lands förmåga att hålla kvar sina turistströmmar efter en terrorattack också på hur utbytbar destinationen är i resenärernas ögon. Är turisten enbart ute efter en strand eller ett lejon finns det alltid andra stränder och andra lejon att styra kosan mot. Att detta beteende känns djupt orättfärdigt för ett land som vill visa upp hela sin unika historia och veckla ut all sin unika kultur är en annan sak. Den enda sanning som råder här är vad resenärerna anser.

Det tydligaste exemplet på hur snabbt ett land kan bytas ut är kanske Tunisien som alltsedan charterns barndom varit en omtyckt destination. Men 2015 kom terrorattackerna slag i slag: 18 mars, Bardomuseet i Tunis, 22 döda; 26 juni, badorten Sousse, 39 döda; 24 november, Tunis, 13 döda. Nästkommande säsong hade så gott som alla stora charteroperatörer valt bort Tunisien och merparten av kryssningsfartygen seglade förbi landet för att i stället lägga till i Malta. Upprepade attacker, inte tillräckligt unika stränder eller sevärdheter. Dessutom är Tunisien ett muslimskt land, vilket många resenärer i dag likställer med trubbel. Turismen så gott som dog.

Till skillnad från Tunisien har Egypten en räcka världsunika sevärdheter. Pyramiderna i Giza, gravarna i Konungarnas dal och Egyptiska museet i Kairo har inga motsvarigheter någonstans. Det är nog därför som landet länge lyckades behålla sin turism trots ett bedrövligt förflutet vad gäller terrorism. År 1997 – och det här var långt ifrån landets första terrorattentat – mördades under bestialiska former 62 personer, främst turister, vid drottning Hatshepsuts gravtempel i Luxor. Därefter har terrorattackerna varit såväl återkommande  som omfattande: Sinai 2004, 34 döda, Sharm el-Sheikh 2005, 88 döda, Dahab 2006, 23 döda och så vidare fram till det att Metrojet Flight 9268 år 2015 kraschade på Sinaihalvön. Detta efter att, vad man förmodar, en bomb sprängts ombord och dödat alla 224 passagerare,  till övervägande del ryssar. Inte ens världens finaste pyramider mäktade efter detta dåd locka till sig de stora turistströmmarna.

– I dag är massturismen borta från Egypten, säger Lottie. Och det beror inte på den arabiska våren eller hajattacker, utan just på de återkommande attackerna mot turister. Förr åkte vi själva ofta till Egypten på hösten. En bra, hyfsat nära destination för den som vill bada och snorkla. Men det gör vi inte längre,  några i familjen tycker att det känns osäkert. Det förtar stämningen. Så vi åker någon annanstans.

Efter attentaten i Paris i november 2015 valde framför allt kineser, araber och amerikaner bort Frankrike som destination för sina semestrar 2016. Även svenskar började undvika Paris som favorit bland weekenddestinationer. I stället valde många att resa till Berlin, som 2015 till och med gick om London som resmål. Bokningarna från USA till Paris sjönk med 10 procent och det blev inte bättre av att USA:s utrikesdepartement i maj 2016 gick ut med en generell varning för att resa till Europa. Alltså hela Europa. Vilket ju kan tyckas stolligt men det finns svenskar som avbokade resor till Sydafrika med hänvisning till ebolaepidemin i Västafrika 900 mil därifrån. Afrika som Afrika resonerade dessa svenskar, på samma sätt som amerikanerna tyckte Europa som Europa.

Lika intressant som att försöka förstå när och om turister väljer bort vissa destinationer på grund av terrorattacker är det att försöka begripa när resenärer så att säga blåser faran över och väljer att återvända.

– När det gäller lokalt resande, jobbpendlande, tar det tre månader, säger Misse Wester, sedan går allt tillbaka till det normala igen.

I en tv-soffa får redaktören för resemagasinet Vagabond, Per J. Andersson, samma fråga och svarar:

– Tretton månader, så lång tid tar det i genomsnitt innan turisterna är tillbaka, det finns det siffror på.

Siffrorna han hänvisar till hämtade han från The World Travel & Tourism Council.

Andra siffror finns i en artikel av Tiffany Misrahi publicerad av World economic forum. Där skriver hon att det tog turisterna trettiofyra månader att till fullo hitta tillbaka till New York efter 11 september-attackerna, Madrids turistnäring återhämtade sig på tolv månader efter bomberna på pendeltåget 2004,  London var tillbaka i full sving efter nio månader efter attentaten 2005 och att i princip ingenting hände med turismen i Boston efter bomberna mot maratonloppet 2013.

Jag tvivlar inte på Tiffany Misrahis siffror, men blir en aning tveksam till att som hon utläsa en trend av dem. Hon skriver att hotellindustrin blivit mer motståndskraftig mot terrorism och tar som exempel att den allt snabbare återhämtar sig efter en attack. Men, utan att på något sätt förringa attacken i Boston då 3 personer dog, 13 fick genomgå amputationer och 185 skadades, tror jag knappast att man kan jämföra 11 september med någon annan terrorattack över huvud taget.

När jag ställer frågan till Lottie Knutson, och hon svarar utifrån egna erfarenheter, utan att kika i några rapporter, blir tiden för återhämtning en helt annan:

– Det tar lång tid, jättelång tid. Jag tänker på Bali och bomberna där. Det är ju först nu som de stora turistgrupperna hittat tillbaka. Det måste ju ha varit tio år sedan – du får hjälpa mig med årtalen.

De första Balibomberna exploderade i oktober 2002 på två nattklubbar på Kuta beach. 202 människor dog. Offren kom från 21 länder och sex av dem var svenskar. Två år senare i oktober 2005 drabbades paradisön åter av bombdåd vilka den här gången skördade 22 människo liv.

Så Lottie mindes rätt. Men hon betonade också att hon pratar om stora gruppresearrangörer och att andra aktörer var snabbare tillbaka.

– Australiensarna, som ser på Bali som vi ser på Mallorca, var tillbaka nästan omgående.

Buden om hur lång tid det tar innan resandet återgår till det normala har en så stor spridning som från tre månader till tio år. Det är antagligen helt i överensstämmande med sanningen, alltså den som får människor att resa eller stanna hemma. Det är en »sanning«, som vi tidigare varit inne på, som bygger på omfattningen av dådet, om det ingår i en serie av dåd, om det skett på en plats vi sedan tidigare betraktat som osäker, eller om det skett på en plats vi är övertygade om egentligen är säker. Med Balibomberna som exempel kan vi lägga till ytterligare en faktor: om svenskar på något sätt påverkats. Då förstärks det som vi kallar för närhetsprincipen: vi bryr oss mer om platser som vi varit på eller känner till av andra skäl. Känslan av att »det kunde ha varit jag« är betydelsefull. Den gångna sommarens massaker i Nice skonade mirakulöst alla svenskar på plats, vilket förmodligen gör att vi svenskar lättare återvänder till Rivieran än vad folk som fick sina landsmän krossade under lastbilens hjul gör.

Samtidigt som den senaste bomben detonerade i New York  dödades 34 personer i en pakistansk ort, då en självmordsbombare utlöste sin laddning i en moské. Det var så långt borta från allt att inte ens den indiska dagstidningen The Hindu skriver ut namnet på den. Det här var en månad efter att 70 människor dött i ett annat pakistanskt bombdåd riktat mot ett sjukhus i Quetta. Terrorattacker i Pakistan har dödat runt 35 000 sedan 2001 – alltså då USA gick in i dess grannland Afghanistan och gjorde en rörig region än mer rörig. Jag nämner inte detta som en kritik mot närhetsprincipen. Den är, tror jag, en djupt mänsklig egenskap. Men däremot borde vi kanske alla då och då försöka utöka vad vi anser ska ingå i denna närhet, inte minst för att det ger lite vidare perspektiv åt våra egna liv. Samt framställer vår egen del av världen som jämförelsevis tryggare.

Eftersom såväl Lottie som jag har lång erfarenhet av resor halkar vi under samtalet då och då in på hur det var förr. Vi minns båda ett 1980-tal med bombdåd på Irland och i London, i Spanien, i Italien och i Paris där Lottie ett tag bodde.

– Men jag kommer inte ihåg om jag reagerade speciellt på den tidens terrorbomber. Man fick då och då visa upp innehållet i sin väska, det är mest det jag minns.

Jag kollar statistiken för att se hur det egentligen var »förr«. Det som genast står klart är att den västerlänning som i dag tror sig leva i en del av världen dit terrorismen till slut nått, har fel. Terrorattackerna har varit här sedan terrorismen uppfanns och de var verkligen värre »förr«.

I fjol tog terrordåd i Västeuropa 165 människor liv. Det är en hög siffra, den högsta hittills på 2000-talet undantaget 2004 med dess knappt 200 dödade. I år är vi redan uppe i 170 döda. Men underlaget är fortfarande för litet för att fastställa en uppåtgående trend. Inte minst för att antalet terrordödade 2014 var blygsamma fyra personer och 2010 var det bara en.

Fem år under 2000-talet överstiger antalet dödade i terrorattacker 50. Tittar vi däremot bakåt från 2000 till 1970 är det endast tre år som inte uppvisar siffror överstigande 50 döda. Tio av åren har fler döda än det värsta året på 2000-talet och fyra år når staplarna över 400 döda.

Förr låg ansvaret för att bedöma ett resmåls säkerhet hos resebyrån, charterbolaget och i viss mån UD. En avbokning var en bökig procedur med många telefonsamtal. I dag, när vi ofta på egen hand bokat vår resa, måste vi själva göra den avvägningen. Därför kan den omedelbara vetskapen om ett nytt terrorattentat som når oss via sociala medier få oss att genast boka av en resa.

Men att på det här sättet försöka relativisera våldet i dag och antyda att den som inte vågar resa till franska rivieran är en historielös fegis som allt borde lära sig vilka hot vi trotsade när vi tågluffade på 1980-talet, är inte meningsfullt. Det anser i varje fall Misse Wester.

– Det spelar liksom ingen roll om sannolikheten för ett terrorattentat är så gott som noll. Som lekmän tittar vi extremt lite på sannolikheten men väldigt mycket på eventuella konsekvenser. Kan vi välja bort något vi aldrig så lite tror är farligt så gör vi det. Särskilt om vi reser med våra barn. Det kvittar om folk säger att just nu, precis efter ett attentat, är säkerheten jättehög. Vi ratar likväl resmål vi inte litar på. Det handlar om försiktighetsprincipen, om att så långt det är möjligt agera på ett sådant sätt att risker undviks.

Värst drabbat i vårt närområde är förstås Turkiet. I Vagabonds nypublicerade resebarometer för 2015 är det, vid sidan av USA och Thailand, det enda utomeuropeiska (eller åtminstone delvis utomeuropeiska) land som finns på svenskarnas tio i topp-lista. Över 400 döda i terrorattentat i fjol och över 400 döda, inklusive 48 på Atatürks flygplats och 55 bröllopsgäster, redan i år. Till detta ett försök till statskupp och vem som helst begriper att landets turism inte mår så bra. För den som vill sympatiturista på en turkisk badort, vilka ligger långt från alla platser där terrorister slagit till, går det i dag att få en sistaminutenresa till ett fyrstjärnigt hotell för en tusenlapp.

Men om det nu är så att vi så gott som slutat resa till länder som Turkiet, Egypten och Tunisien, vart reser vi då när alltfler välbekanta destinationer framstår som otrygga? För inget tyder på att turismen skulle minska, tvärtom. Enligt Vagabonds undersökning gör sex av tio svenskar minst en utlandssemesterresa. Resandet har ökat trendmässigt, både i Sverige och i världen, sedan mätningarna började 1950.

– Till Spanien, säger Lottie Knutson som svar på frågan, och inte minst till Mallorca som satt rekord i år. Portugal kommer också och är åter på väg in i charterkatalogerna.

Så är det säkert, »Back to the Costas: terror fear sees travel industry return to its roots«, som The Guardian rubriksatte en artikel om hur årets turister återvänder till charterns barnkammare.

Själv satt jag i våras på en pressträff anordnad av Spanska turistbyrån, som handlade om att San Sebastian, eller Donostia som baskerna själva kallar sin stad vid Biscayabukten, tillsammans med polska Wrocaw utsetts till Europas kulturhuvudstad 2016. Inget fel i det, Donostia är en fin stad med spännande kultur och ett fantastiskt kök.

Men det är inte mer än fem år sedan den beväpnade delen av Baskiens separatiströrelse, Euskadi Ta Askatasuna, ETA, meddelade att man upphörde med sin militära aktivitet. En terrorverksamhet som sedan 1959 omfattat runt tretusen attentat och resulterat i runt tusen döda. Att en region som i nästan sextio år mest förknippats med en terrororganisation, som med bomber och riktade avrättningar försökt få sin vilja igenom, nu i en handvändning i stället vill associeras med kulturturism är förstås bara att applådera. Att det goda till slut kommer att segra ger hopp åt dagens terrordrabbade områden.

Men lite ironiskt är det allt.

Pintxos någon?