Den småländska modellen
Toppbild: Andreas Apell
I hörnet sitter en politisk flykting från Vitryssland, rädd för att uppge sitt namn. Bredvid honom en kille från Rumänien som dragit nytta av den fria rörligheten inom EU. Det är thailändskor, gifta med svenska män. Tyska familjer som söker lugnet i den svenska naturen. Arbetskraftsinvandrade, högutbildade indiskor. En kinesisk mor och hennes två döttrar som arbetar på ortens enda kinakrog. Och så personer på flykt undan krig, flyktingar från Irak, Afghanistan, Somalia och Kongo.
Som ett tvärsnitt av Invandrarsverige sitter de samlade i en av Haganässkolans datorsalar. Det är samhällskunskapsundervisning för invandrare i småländska Älmhult.
Inga tecken på en integrationsprocess i förfall, på underkvalificerade lärare och meningslösa övningar. Inget förvar, som integrationsminister [[Nyamko Sabuni]] i förra veckan liknade SFI (Svenska för invandrare) vid.
– Människor sitter där år ut och in utan att det händer något, sa Sabuni och talade om reformer.
I Haganässkolan skrattar studenterna och konverserar med varandra. De flesta börjar få grepp om språket nu. I nästa stund lyssnar de uppmärksamt på när läraren Bertil Sandell förklarar betydelsen av några krångliga ord.
När Fokus för tredje gången undersöker integrationen i Sveriges kommuner är det inte Älmhult som hamnar överst i rankningen.
Vinner gör Gnosjö, en annan småländsk kommun. För andra året i rad. Även första året Fokus genomförde sin integrationsrankning, 2006, placerade sig en småländsk kommun på första plats. Då var det Värnamo. En fungerande arbetsmarknad är den gemensamma nämnaren.
Anledningen till Gnosjös framgångar är enkel: kommunen har den överlägset högsta sysselsättningsgraden bland utlandsfödda. Faktum är att Gnosjö är den enda kommunen i Sverige där utrikes födda har en högre sysselsättningsgrad än svenskfödda. Det i en kommun med många invandrare, framför allt från Vietnam.
Knivsta, beläget mellan Uppsala och Stockholm, kommer tvåa på årets lista men har inte alls lika många invandrare. Däremot en mycket hög sysselsättningsgrad bland de utlandsfödda som bor där. De invandrade Knivstaborna har dessutom få sjukdagar och relativt hög inkomst.
Gemensamt för Gnosjö och Knivsta är alltså att de är bra på att få in invandrare på arbetsmarknaden, men också att de tar emot få flyktingar i förhållande till deras befolkning. Båda är klart sämre än genomsnittet.
Motsatsen utgörs av kommuner som Södertälje och Nora. Kommuner som hamnar högt upp på integrationsrankningen, på plats fem respektive nio, i huvudsak eftersom de tar emot många flyktingar. Samtidigt är arbetslösheten bland invandrarna mycket högre i dessa kommuner.
De kommuner som är bra på integration ur några aspekter är ofta sämre sett ur andra.
Antingen har de en hög andel invandrare och tar emot många flyktingar, men är sämre på områden som arbete, inkomst och hälsa. Eller tvärtom.
Men det finns ett undantag. En kommun som klarar av den svåra balansgången: Älmhult, som intar fjärdeplatsen trots att orten är långt ifrån bäst på vare sig flyktingmottagning, sysselsättning eller hälsa. Den enda kommunen som är bland de 100 bästa, klart bättre än genomsnittet, oavsett vilken variabel som mäts.
Vad är det som gör att just Älmhult kan ta emot många flyktingar samtidigt som invandrarna där klarar sig bättre på arbetsmarknaden än på många andra orter? Med drygt 15 000 invånare och en yta lite mindre än Öland framstår Älmhult som en rätt typisk svensk kommun. Det är skog, skog och så en tätort. I hjärtat ligger ett enormt varuhus. Och flera kolosser ligger insprängda bland villorna, flerfamiljshusen och de fulla parkeringsplatserna. På alla står det Ikea.
Älmhult är visserligen Carl von Linnés hemtrakter, men det är inte den gamle vetenskapsmannen, utan möbelfabrikören Ingvar Kamprad som har påverkat samhället mest.
1958 öppnade Ikea sitt varuhus i Älmhult, det första i världen. I dag är Ikea ett världsomspännande mångmiljardföretag. 3 500 av dess anställda arbetar i Älmhult, i tolv olika bolag. Här finns allt: utveckling, inköp, lager, distribution. Och så görs den klassiska katalogen här.
Ett sådant maskineri kräver internationell specialistkompetens. Just detta är en viktig pusselbit om man vill förstå integrationen i Älmhult. Inte bara att företaget rekryterar utomlands: kineser, tyskar, amerikaner, ryssar. Många är specialister, vilket kan förklara att genomsnittslönen i Älmhult faktiskt är högre hos personer födda utanför landets gränser än hos dem som är födda i Sverige. Så ser det bara ut i 18 av Sveriges 290 kommuner.
Ikea har också ett eget integrationsteam som arbetar med att få de anställda utifrån och deras familjer att trivas. De fixar tillstånd, bostäder och dagisplatser. De anordnar kinesiskt nyårsfirande och indiska matkvällar i det egna aktivitetshuset. Inte helt olikt integrationsminister Nyamko Sabunis förslag i förra veckan om att inrätta lokala integrationscentrum som skulle drivas av civilsamhället.
Alla invandrare i Älmhult är dock inte en del av Ikea-familjen. Inte de indiska it-konsulterna, som arbetar åt företaget men inte är anställda. Och inte flyktingarna som placeras här.
Kommunens eget integrationsarbete är därför en minst lika viktig del.
Bertil Sandell, som inte bara undervisar i samhällskunskap utan också samordnar kommunens integrationsarbete, menar att deras arbetssätt börjar bli vältrimmat nu.
– Vår modell är ganska unik, säger han.
I Älmhult sker det arbetet i nära samarbete med en uppsjö myndigheter och organisationer: komvux, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket, facken och det lokala näringslivsbolaget.
För den som kommunplaceras i Älmhult, som i nästan varje fall har beviljats uppehållstillstånd och ofta själv valt att komma dit för att de känner någon där, väntar en intensiv period.
Redan första dagen är det möte med flyktinghandläggaren och rundtur i kommunen. Mycket information som ska gås igenom. Så funkar brandvarnaren, här slänger du soporna. De får tid hos vårdcentralen. Besöker apotek, bibliotek och polis. Det är trötta personer som kryper till sängs för att sova sin första natt i Älmhult.
Andra dagen är Bertil Sandell där och tar med dem på en rundtur på Haganässkolan. De kartlägger personens bakgrund och lägger upp svenskundervisningen tillsammans.
Inom några dagar har varje person en individuell introduktionsplan utifrån sina behov och önskemål. Därefter börjar det hårda arbetet för att komma in i det svenska samhället.
– En del hävdar att man ska vara ute och praktisera samtidigt som man läser SFI. Vi gör inte så. Personerna ska ha en bra språklig grund när de kommer ut i arbetslivet. Det krävs, säger Sandell.
På så sätt kan studenterna koncentrera sig helt på SFI-studierna under den första tiden, med följd att de klarar kurserna mycket snabbare. Dessutom får de ut mer av sina kommande praktikplatser, som annars kan bli mycket ensamarbete.
Dessutom är det inte vilka praktikplatser som helst som duger åt Sandell.
– Jag försöker åstadkomma praktik på platser där det finns möjlighet till anställning. Då lägger man upp det som en upplärningspraktik där målet är anställningsbarhet, säger Sandell.
Älmhult visar en sida av hur den svenska integrationsprocessen ser ut i praktiken. Men skillnaden mellan kommunerna är stor. På vissa ställen är integrationsstrategin rent motsatt den i Älmhult.
Göteborg är ett sådant exempel. Där försöker kommunen kombinera SFI med yrkespraktik från allra första början. De nyinvandrade får syssla med fordon, teknik, barn eller serviceyrken, beroende på bakgrund och önskemål. Svenskundervisningen sker på halvfart. Filosofin är att de lär sig svenska snabbare så, om utbildningen också känns rolig och meningsfull.
I Malmö är det något helt annat som står i centrum för integrationen. Där har de utvecklat ett valideringscentrum för att ta vara på invandrarnas kompetens. Ekonomer ska inte behöva köra taxi, civilingenjörer inte städa trapphus. Problemet för många som kommer till Sverige är att de saknar universitetsbetyg eller yrkesbevis. Inget som kan bevisa deras bakgrund. I Malmö får de hjälp att ta fram en meritportfölj. På köpet får de träna sin svenska. I slutändan ska de lättare på jobb.
Och så finns det kommuner som Botkyrka, där man förkastar begreppet integration. I stället talas det enbart om demokrati, icke-diskriminering och likabehandling. Invandrarna ska inte anpassa sig efter svenskarna. Inte i Sveriges näst mest invandrartäta kommun, där mer än en tredjedel av invånarna är födda utomlands. Botkyrka var också tidigt ute med speciella SFI-kurser anpassade efter olika yrkesbakgrunder. Resultatet är att en läkare som kommer till Sverige kan börja arbeta i vården inom tre år, i stället för sju år som det var tidigare.
Så ser det ut i Sverige för de drygt 20 000 personer som just nu befinner sig i så kallad introduktion. Olika förutsättningar, men också skilda synsätt. I vissa kommuner ligger SFI på entreprenad, i andra är den kommunal. Antalet SFI-lektioner kan vara dubbelt så många på en ort jämfört med en annan. Och så finns det kommuner som inte tar emot några flyktingar alls.
Det enda konstanta är kommunernas ersättning från staten: en engångssumma på 189 400 kronor per vuxen. Och 20 000 kronor extra för varje person som får arbete, praktik eller klarar SFI. En morot som bara visar målet, inte vilken som är vägen att gå.
I Haganässkolans datorsal, där informationssökning står på schemat, märks det att det är ont om jobb i Älmhult precis som på alla ställen. Trots det hittar någon en platsannons från Ikea, andra finner lediga tjänster som säljare, barnskötare och bärplockare. Lärarna får styra bort sina studenter från de allra svåraste. Kronofogden är kanske i tuffaste laget. Och chefsjobben får vänta.
Framför en skärm sitter Christelle Jumba och Poonam Sharma. Arbetssökandet är klart för dagen och de börjar entusiastiskt prata om kvällens simning. Tillsammans håller de på att lära sig simma, helt på egen hand. Ibland tar engelskan över när ordförråden sinar.
Christelle Jumba kom ensam till Sverige från östra Kongo för två år sedan. Hon fick lämna alla hon kände och allt hon hade bakom sig. Inklusive sina betyg. Universitetsstudierna i biokemi är som bortkastade. Hon måste börja om.
Poonam Sharma har redan varit här i snart fyra år. Hennes man fick en konsulttjänst åt Ikea och familjen lämnade Indien. Hon lämnade sin anställning på ett försäkringsföretag. Än har hon inte hittat något nytt arbete i Sverige.
Samtalet övergår snart i Melodifestivalen. Läraren Marianne Sthen promenerar förbi och Poonam petar till Christelle.
– Vi vill börja sjunga och spela, säger Christelle.
– Jättebra, det ska jag försöka fixa, svarar Marianne.
Nöjda vänder sig kvinnorna till klasskompisen Andrea Schroeder på stolen bredvid.
– Vill inte du också vara med?
– Vad ska jag sjunga: »Små grodorna, små grodorna är lustiga att se«?, säger den tyska kvinnan och alla bryter ut i skratt.
Också hon är här på grund av Ikea. Hennes man, precis som hon själv, är läderspecialist. Han fick arbete på Ikea med ansvar för lädersofforna. Då, för ett och ett halvt år sedan, bodde de i Shanghai.
– Under en timme i Shanghai såg jag fler människor än på ett helt år i Älmhult, säger hon.
Att flytta var inget svårt val. Shanghai var inte en bra stad för deras två små barn att växa upp i. Älmhult är tryggare. Synd bara att det inte finns något större behov för hennes garverikunskaper.
Klockan närmar sig lunch, men innan dagens lektion är slut är det dags för nutidsorientering. Christelle Jumba, Poonam Sharma och Andrea Schroeder bildar ett lag. Frågorna är svåra. Vem är Morgan Tsvangirai? Hur många stolar har Svenska Akademien? Vilken friidrottsgren tävlar Johan Wissman i?
Ingen av dem känner till Johan Wissman. De chansar på alternativ två, 400 meter. De gissar rätt.
Än har det inte blivit någon anställning för de tre kvinnorna. Ekonomiska krisen spökar. Christelle Jumba som vill bli sjuksköterska. Poonam Sharma som gärna tar ett arbete på ett försäkringsbolag, precis som hon hade i Indien. Ändå ångrar de inte att de kom just till Älmhult.
– I Sverige tycker jag Älmhult är bäst. Ingen trafik. Du kan göra allt i lugn och ro. Allt är nära, man kan promenera vart man än ska, säger Poonam.
– Och så är det lätt att träffa vänner, fortsätter hon.
Men det blir mest andra invandrare som hon och de andra i klassen umgås med.
– Det är lite svårare att komma i kontakt med människor här än i Tyskland, säger Andrea.
Hon har ändå en viss fördel. Döttrarna går i förskolan, så hon träffar en del föräldrar. Och får tala svenska. Yngsta dottern pratar knappt någon tyska alls.
– Flyktingarna har det svårare. Vi kunde ta med oss allt. De var tvungna att lämna allt. Då är det svårare att integreras, säger Andrea.
Av det märks inget i Christelle Jumbas blick. Fem timmar har passerat sedan samhällskunskapsundervisningen tog slut. Hon, Poonam Sharma och tre andra kvinnor som invandrat till Älmult är i simhallen. Det är tionde gången och Christelle är fast besluten att lyckas simma en längd i 25-metersbassängen. Efter 17 meter tvingas hon ge upp första försöket. Kallsup och kramp i vänster vad.
Andra försöket går bättre. Trött men nöjd klänger hon sig fast vid bassängkanten.
Snart ger hon sig i väg på sin tredje vända. Och det blir uppenbart att integration handlar om så mycket mer än bara arbete och språk. Det verkliga tuffa arbetet står varken näringslivet, kommunerna eller några eldsjälar för. De som får kämpa hårdast är människorna som kommer hit och ska ta sig in i det svenska samhället. Börja om sina liv. Som Christelle Jumba, Poonam Sharma och Andrea Schroeder.
Integrationsrankningen
Fokus har rankat Sveriges kommuner ur ett integrationsperspektiv. Samtliga 290 kommuner har rangordnats utifrån sju olika kriterier. Den totala placeringen är en sammanvägning av de sju kriterierna.
Research Gustaf Blomberg och Jon Tillegård
